Browsing Tag

Löpning

Träning

Skogs- och terränglängtan

De senaste dagarna har jag varit sjukt sugen på att springa i skogen. Bara ge mig rakt ut på närmsta stig och låta suset från trädkronorna rensa huvudet. Känna hjärtslagen flytta högre upp i bröstet och låta fötterna tänka till ordentligt var de ska sättas ner för att undvika dråpliga snubbelepisoder och anfallande knotiga rötter.

Förmodligen tränger längtan sig på extra mycket just för att jag verkligen inte kan springa just nu. För att jag vet att det kommer få stanna vid just längtan ett bra tag framöver. Eller så är det helt enkelt för att jag vet hur välgörande en skogsrunda kan vara när det är mycket som snurrar runt omkring en.

Såklart också för att det skrivits en hel del lockande löparhistorier under veckan. Bureborn skriver om härliga sololunchrundor. Ingmarie utforskar Kalifornien och beskriver det så frestande! Coyntha gör sådana där galna grejer som jag kan lockas av – går upp mitt i natten för att springa – bara för att det går. Inte konstigt man blir springsugen!

En promenad i närmsta dungen för att åtminstone njuta lite atmosfär

Tankar Träning

Mitt värsta träningsminne

Jag tror jag skrivit det förut, men en av de bästa aspekterna med temaveckorna i bloggnätverket jag är med i, är att jag ibland tvingas gräva djupt i minnesbanken. När veckans tema ”Mitt värsta träningsminne” kom upp tänkte jag först ”Nope, inget för mig. Även om jag varit med om många riktigt jobbiga träningspass, så är det ju inget av dem som är värst. Alla är liksom bra på sitt sätt.”

Sedan tänkte jag att jag kanske skulle se det som en utmaning och började klura lite. Ett och annat pass dök upp i minnet. Några lopp också faktiskt. Särskilt från i början av min skidåkarkarriär. Orsa Grönklitt Ski Marathon 2008 t ex. Med urusel teknik, en katastrofal uppladdning, och skidor som inte var matchade till mina förutsättningar bröt jag loppet efter halva distansen. Med sjukt ömma ljumskar, och en kommentar från tävlingsledaren att om jag inte hade berättat att jag bara åkt ett av de två varven, så hade jag kunnat seeda mig till startled 1 i Vasaloppet…

Eller mitt överlägset tyngsta långpass någonsin. Eller någon av gympalektionerna på gymnasiet, som jag faktiskt kan skratta rätt gott åt numera. Tänk att en gympalärare kan förstöra så mycket rörelseglädje!

Inget av dem känns ändå riktigt som något som skulle förtjäna att få titeln Mitt värsta träningsminne. Så jag har klurat vidare. En hel del faktiskt. Tills jag plötsligt kom på vilket det är, och det var så självklart. Verkligen sådär solklart självklart att jag ryser när jag tänker tillbaks på det. Utan tvekan mitt värsta träningsminne – en hemsk löprunda i skogarna kring Säfsen. Faktiskt det som gör att jag fortfarande ibland drar mig för att springa ensam i skogen. Trots att jag egentligen älskar att springa på stigar, och gillar tystnaden och ensamheten i skogen, så kan jag ibland uppleva att pulsen rusar och jag känner mig iakttagen och förföljd. Förmodligen på grund av de mystiska figurerna i Säfsen… Som kanske var en björn när jag tänker efter, på samma sätt som Ida trodde en gång i somras!

Skogslöpning

En annan skog. Ett annat tillfälle. Betydligt trevligare upplevelse…


Vill du läsa fler hemska träningsminnen? Kolla in t ex Marias upplevelse av den berömda löparmagen, där hon på Midnattsloppet nästan riskerade att bli den kvinnliga Bajsmannen! Eller läs om Annas mardrömsupplevelse av Vätternrundan, som ändå resulterade i en toppentid till slut.

Träning

Mitt stoltaste träningsögonblick

Den här veckan har jag hoppat på veckotemat i bloggnätverket igen. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, eftersom ämnet är något jag haft svårt att konkretisera även tidigare. Kanske tänkte jag att det är dags att fundera till lite. Så sent som i juni förra året undvek jag ganska effektivt att svara på frågan vilket som är mitt stoltaste träningsögonblick. Genom att tolka ämnet i lite vidare bemärkelse

Så nu har jag funderat en del i början av veckan. Jag kommer fram till att det är väldigt svårt att välja ut ett enskilt ögonblick som liksom får det att glittra lite extra i ögonen av stolthet och glädje. Att det finns många ögonblick som gjort mig till den jag är. Även många träningsögonblick. Första gången jag sprang 5 km frivilligt t ex. Eller när jag vågade åka på träningskonvent och löparhelger. Eller när jag persade på milen utan att egentligen anstränga mig så mycket, efter ett ganska långt löparuppehåll under våren pga en tvillinggraviditet som inte gick vägen. Eller när jag sprang dryga 30km på träning, inför min ännu inte avklarade ultradebut.

Men ska jag välja ut ett enda tillfälle som framkallar den där speciella lyckokänslan i kroppen, så är det nog faktiskt Öppet spår 2010 (ett tillfälle som faktiskt ännu inte finns bloggdokumenterat, eftersom jag slutade blogga på min gamla Klassikerblogg innan 2010). Jag var faktiskt själv rätt förvånad över min insats och mitt resultat rätt länge efteråt. Ibland har jag fortfarande svårt att tro att det blev som det blev, med så pass lite upplevd ansträngning. Vintern 2009-2010 var den säsong då jag verkligen blev längdåkningsfrälst, och det var Öppet spår 2010 som fick mig att få en helt annan tro på min egen förmåga och kapacitet. Jag ändrade helt uppfattning om mig själv som träningsmänniska och insåg att jag faktiskt är rätt uthållig och även kan vara rätt snabb. Mentalt har det gjort jättemycket för mig även i andra sammanhang, eftersom jag har ett ordentligt långlopp med (för mig) riktigt bra resultat att tänka tillbaka på och använda både som morot och som motivationsfaktor. Jag vet hur bra tränad jag var då och drömmer om att komma tillbaka dit. Jag vet också att jag klarar rätt tuffa utmaningar, vilket verkligen hjälper att ha i bakhuvudet ibland när man står inför tuffa fysiska eller psykiska urladdningar. Du klarade ju 9 mil på skidor utan att bli trött, så då klarar du det här. Ett tankesätt som faktiskt är ganska svårt att argumentera mot, även inför sig själv.

För att förstå varför just Öppet spår 2010 får det att pirra lite extra i magen behövs lite bakgrund och perspektiv. Två år tidigare försökte jag mig på Vasaloppet för första gången. Efter dryga två timmar i trängseln i första backen (det var efter det som backen breddades) togs jag till sist av repet i Risberg. På skidor som jag så här i efterhand vet inte passar mig. Inte alls tränad för uppgiften.

Ett år senare hade jag varit på lite skidhelger för att hitta snö, och tränat en hel del mer. När Helena häromdagen beskrev sitt stoltaste ögonblick kände jag igen mig väldigt mycket i hur mina första genomförda 9 mil kändes. Med förfrusna händer och tårar i ögonen gick jag till slut i mål och hade klarat min Klassiker.

Ändå är det året efter som finns kvar i mitt hjärta. Året då jag åkt så mycket skidor att jag var riktigt stolt över mina magrutor och mina rejäla triceps. Året då jag med lätthet kunde skida om manliga åkare även uppför. Året då skidåkning på något vis, i alla fall i viss utsträckning, blev en del av mig, och något jag faktiskt tycker jag är bra på. När jag ställde mig på startlinjen den där morgonen hade jag gråten i halsen eftersom det återigen snöade en hel del och jag befarade att det skulle bli en kämpig dag i sladdriga eller obefintliga spår. Det visade sig sedan att den där nervositeten nog bara var av godo. Den fick mig att liksom tagga till, men ändå inte för mycket. Fokusera.

Skidåkning

En annan skidbild, från mina hemmaspår. Har tyvärr inga bilder från just Öppet spår 2010. Kanske för att upplevelsen hamnade så mycket i fokus.

Min känsla i hela loppet var att jag hade krafter kvar. Att det fanns reserver. Det är ju rätt länge sedan nu, men jag minns att jag nästan blev lite tårögd av de vackra omgivningarna i Risberg som jag inte haft ork att verkligen beskåda de tidigare åren. Jag minns att jag tittade på sms-en som damp nere i telefonen i Evertsberg och förundrad insåg att jag nog skulle förbättra min tid avsevärt. Jag ryser när jag återupplever känslan av att bara susa nerför backarna efter Evertsberg med världens kanonglid och helt utan rädsla, och nästan gav upp glädjetjut.

Vasaloppet

Strax efter Evertsberg ett annat år. Vasaloppet 2011 om jag inte minns fel

I Oxberg bestämde jag mig för att om jag fortfarande kände mig fräsch i Hökberg, så skulle jag spurta. Då hade jag konstaterat att tiden från året innan redan var slagen med många, många hästlängder. Väl i Hökberg tog jag en kopp buljong och tog sats utför backarna och inför stakpartierna som väntade. Nu var det dags att ta i ordentligt och inte bara ta det säkra före det osäkra för att inte gå in i väggen. Eldris passerades med ett leende på läpparna och när jag sedan svängde in på spåren kring Mora skidstadion mindes jag hur jag klampat fram där med stelfrusna händer ett år tidigare och tvingats stanna och kissa ute i snön för att kroppen inte längre riktigt löd. Den här gången var det inte tal om något sådant och jag stakade om åkare efter åkare längs de sista kilometrarna in i mål.

Upploppet fick jag uppleva i dagsljus, med pojkvännen hejandes längs vägen, och fortfarande utan att ha lyckats ta ut det sista ur kroppen. Kämpade de sista hundra metrarna för att ta mig under 8,5 timmar, men missade målet med 4 sekunder. För mig gjorde det däremot ingenting. För jag hade slagit min tid från året innan med TRE timmar. Utan att egentligen själv fatta hur det gått till och att jag faktiskt själv besatt den kapaciteten. Tre timmar är ganska mycket. 25% typ. I och för sig är skidåkning en sport där vädret och underlaget kan spela stor roll, men man kan inte enbart skylla på, eller tacka det. För vädret var långt ifrån perfekt. Däremot hade jag på något sätt verkligen formtoppat. Laddat optimalt och fått kroppen helt och hållet på min sida. Var fokuserad men ändå avslappnad. Närvarande i upplevelsen och lycklig redan innan loppet var slut.

Öppet spår 2009

Öppet spår 2009. Första gången över mållinjen. Trött, förfrusen, och ganska vinglig.

Som jag skrev inledningsvis, så har den här dagen för evigt en speciell plats i mitt hjärta, och en stor del av min bild av mig själv. Min trygghet i vad jag klarar av, och inte minst att jag klarar av ganska mycket. Därför är den mitt stoltaste träningsögonblick.

Ida beskriver en liknande känsla, fast istället med fokus på löpning. Anna skriver också om just glädjen i de ögonblick hon ser som sina stoltaste. Inspirerande läsning!

Träning

Mitt träningsmål 2016

Ibland får jag mig verkligen en tankeställare av våra veckoteman i nätverket. När veckans tema – träningsmål för 2016 – kom upp så tänkte jag först att jag skulle hoppa över det. Med förestående förlossning och efterkommande återhämtning i åtanke, i kombination med cancerbehandling med ovisshet både kring utfall, biverkningar och återhämtningstid, så kändes det som en rätt avlägsen tanke att sätta träningsmål.

Dessutom brukar jag inte direkt sätta träningsmål för åren, utan mer skapa mig mantran eller föresatser i lite vidare bemärkelse.

Men så tänkte jag ett varv till, och hoppade på ändå. För träningsmål kan, och ska, vara individuella. Satta efter de egna förutsättningarna, och kan utformas precis hur som helst. Bara man vet varför man sätter upp dem.

Jag tänker mig att mitt mål för 2016 blir att lägga band på mig själv och låta kroppen visa vägen helt och hållet. Lyssna på den och på mitt mående och inte hoppa på utmaningar som riskerar att lägga ytterligare stress i en redan pressad vardag. Låta återhämtningen ta tid, men ändå ta små steg framåt, och dokumentera det. Bli stark igen inifrån och ut. Lite som anti-utmaningen jag skrev om när Lill-Trollet var nyfödd.

Därför väljer jag att hålla fast vid 2015 års mantra även 2016, den här gången med fokus på träning. Mitt mål blir att träna sådant som ger mig glädje och skapar balans och energi. Utan prestationskrav och helt fokuserat på känslan i kroppen. Att ha Glädje – Balans – Energi i åtanke ska också få mig att prioritera träningen / rörligheten / vardagsmotionen / rehaben även när det ibland känns tungt, med det långsiktiga syftet att återfå och bibehålla glädjen, balansen och energin och (om allt går som det ska) känna mig stark och uthållig igen.

När jag satte 2015 års mantra, med bilden nedan, hade jag precis sprungit en sväng på nyårsafton 2014. Sisådär 3-4km. Klarar jag det på nyårsafton 2016 med en stark och energisk känsla i kroppen kommer jag förmodligen jubla. Så det får bli någon slags målbild att ha i bakhuvudet. Vägen dit kommer vara både lång och krokig, men förhoppningsvis kommer den inte kantas av alltför stora gropar eller slukhål…

IMG_5387
Vill du ha lite mer utmanande inspiration inför 2016? Läs om Idas spännande mål, eller Marias utmanande målsättning.

Tankar

Högst upp på min bucket list

Den här veckans tema i nätverket jag är med i handlar om vad som finns högst upp på våra bucket lists. Den frågan kan säkert vara ganska knivig att besvara, om man inte tänkt till lite. Det handlar ju trots allt om en lista med saker man vill göra innan man dör. Det kan ju vara allt möjligt som hamnar på en sådan lista, och den kan vara olika lång för olika personer. Min är nog egentligen ganska lång, för det finns så otroligt mycket saker jag skulle vilja se, uppleva och göra innan jag dör. En träningsrelaterad bucket list skrev jag redan 2012, och i våras kompletterade jag den med saker som stod på listan just då.

Det som gör veckans tema lite svårare är ju att prioritera bland allt som skulle kunna hamna på listan. Faktiskt värdera vad som står högst upp på listan. Just nu är det väl egentligen inte jättesvårt, eftersom:

”Den friske har tusen önskningar, men den sjuke bara en – att bli frisk”

Så väldigt, väldigt högt upp på min lista står att få se mina barn växa upp. Både Bustrollet vi redan har, och Hoppsan-i-magen. Sjukvården verkar ju faktiskt ganska lugna inför det och verkar inte alls tycka att jag är något särskilt spännande fall, med väldigt stor sannolikhet för överlevnad. Men det är ändå något som numera konstant hänger över mig. Som får mig att prioritera allt annat annorlunda. Som klargör mina prioriteringar på ett helt annat sätt.

Däremot vet jag inte riktigt om det är något som jag trots allt sätter på min bucket list. Det är ju på sätt och viss inget jag själv kan se, göra eller uppleva, utan snarare något jag tvingas hantera.

Något som däremot kommit väldigt högt upp på listan är just de sakerna på listan jag skrev i våras. Det är fortfarande sådant jag skulle prioritera om jag själv fick välja fritt. Och det får jag ju, egentligen. Det handlar bara om prioriteringar, val och framförallt mod. Så om jag ska välja något från den listan som jag sätter allra högst, så blir det nog faktiskt Springa långt i fjällen. För att det symboliserar naturnära upplevelser, frihet, och framförallt en kropp som kommit tillbaka till att vara frisk, stark och pålitlig.

Semester 2012 - 61

I fjällen – återhämtad från en annan, tidigare, pärs

Springa i fjällen med är något som även Maria skriver om, och Camilla drömmer också om träningsrelaterade resor, om än till varmare breddgrader.

Övrigt

Odokumenterad

Den här semestern har jag verkligen tagit semester känns det som. Framförallt från telefon- och datorgluttande. Olästa blogginlägg hopar sig, och Instagram har försummats. Ganska skönt, men lite tråkigt också. Inte har jag lyckats ta så mycket bilder heller. I allafall inte sådana som platsar i bloggen.

Trots det, så händer det ju lite grejer i semestervardagen. Jag har t ex:

  • Sprungit min favoritstig och insett att det nog bara är jag som har den som favorit, för den är i princip helt igenvuxen. Såg idag att det finns planer på att eventuellt röja den lite, eftersom den är del av ett uppmärkt MTB- spår.
  • Bakat sjukt goda kanelbullar. Med massa smör och socker i. Från boken Smaker från Saltå Kvarn, om någon skulle vilja testa.
  • Varit en vända på jobbet i söndagskväll och gjort mig lite kontaktbar igen. När man är chef och både dator, mail och telefon slutar fungera, då får man liksom göra något åt det. Blev min kortaste vistelse hittills på jobbet.
  • Yogat på uteplatsen rätt ofta, i både kvällssol och duggregn. Hittat på egna flöden och sedan insett någon dag senare att det fanns ett pass på Yogobe som var snarlikt. Kanske borde jag bli yogafröken ändå?
  • Äntligen lyckats få till en riktigt god Pad thai. Fortfarande inte helt som ursprungsversionen men helt klart god. Enligt hela familjen dessutom. Trodde jag tog en frestande bild också, i fint ljus, men den verkar inte ha fastnat i kameran, så ni får föreställa er mästerverket!
Träning

Avbockad men seg

Idag var en sådan där lagom solig morgon med fräsch och lite sval luft. Som gjort för att bocka av den åttonde punkten på min sommarlista. När jag skrev listan såg jag framför mig snabba, pigga ben, som skulle ta mig fram så snabbt att det faktiskt skulle bildas fartvind.

Fridfullt längs kanalen en julimorgon. Foto: M. Eklund

Riktigt så blev det inte. Benen kändes nog ändå hyfsat pigga, men kroppen hänger inte med alls i övrigt. Seg, seg, seg. Så något fart- eller distansrekord blev det verkligen inte idag, och det visste jag nog redan från början.

Men passet blev av, och vädret var sådär springperfekt som jag föreställt mig. Jag trängdes bara med två hundägarpensionärer och matchade min outfit väldigt snyggt om jag får säga det själv!

Matchy, matchy. Foto: M. Eklund

Så jag bockar av passet på min sommarlista, och hoppas på bättre flyt nästa gång. För, som en insta-kompis konstaterade: det kommer ju som tur är alltid fler rundor!

Träning

Hon rör på sig!

Sedan jag gick på semester har jag haft jättesvårt att ta mig ur slapparsoffan. Känt mig allmänt trött och orkeslös. Inte kul alls, eftersom det ju är på semestern man har eoner av tid att träna.

Idag blev det äntligen lite rejäl bättring. Jag anlitade Yogobe som ett första steg och yogade i tjugo välgörande minuter. Hade även en plan på lite kvällslöpning. Som faktiskt blev av till slut. Mycket tack vare en lokal socialmedia-inspirationskälla, som tränar i ur och skur trots medicinering och tidigare cancer, och dessutom alltid är glad och peppig. Kan hon så kan väl jag!

Ut kom jag alltså till slut. Det känns att det var ett tag sedan, men det var Så. Himla. Skönt! Nu ska jag bara komma ihåg det när nästa svacka kommer!

  

Övrigt

Jag behövde springa

När jag laddade upp min gamla Garmin idag insåg jag att det nog är över en månad sedan jag sprang sist. Så gissa hur otränad och sniglig jag är?

Trots det, och trots värmen, så kände jag att jag ville ta tag i de där universalintervallerna jag skrev om häromdagen i bloggutmaningen. Inget imponerande tempo planerades, och det blev också ganska lugnt i absoluta mått mätt. 
Svettig blev jag däremot ändå. Både utanpå och inuti. För som alltid när jag springer på den mystiska parallellgrusvägen som inte leder någon vart, förutom till mountainbikespåret, så råkar jag ut för skumma saker. Vet inte varför jag fortsätter att springa där, eftersom jag får skrämselhicka nästan varje gång. Jag som inbillar mig att jag gillar skog och öde grusvägar…
Rätt som det var när jag var precis i slutet på en intervall så såg jag… En fot!! En lös fot. Av ett djur av något slag. Min första gissning var en vildsvinsfot. Vilket gjorde att jag såklart genast såg framför mig hur jag jagades av en flock hungriga grisar… Eller något annat läskigt, som dödat grisen. Men sedan, när jag pga olustkänslorna, vände strax därefter, och såg den äckliga foten igen, så funderade jag på om det inte lika gärna kunde vara en gammal rådjurs- eller hjortfot. Som då säkert blivit dödad av ett vildsvin eller något annat farligt… Huääää…. 
Det gick fortare tillbaka kan jag lova. Åtminstone tills jag såg den större vägen igen. Och visste att jag var nära civilisationen igen. Vildmarksmänniska som jag är. Eller hur det var… 
Jaja, jag fick ju i allafall springa! Efter lite googlande så är det nog mer sannolikt att det var en vildsvinsfot än en hjortfot. Frågan är bara hur den hamnat mitt på en grusväg?!
Övrigt

Ett intervallpass

Jag hade tänkt köra intervaller idag faktiskt. Liksom passa på när den här bloggutmaningen ändå bjöd på ett gratistillfälle att komma iväg och faktiskt göra det. Kroppen ville dock annorlunda. Röda halsmandlar och lätt halsont gör att det inte är läge för intervaller. Åh, härliga småbarnsliv!

Menmen, jag tog en skön kvällspromenad istället, i färgsprakeriet utomhus. Intervallpasset jag tänkt köra bjuder jag på ändå, det är ett sådant där bra pass man kan köra oavsett vilken nivå man är på:

Värm upp ordentligt. Gå, lunka, jogga – beroende på form. Sedan är det bara att ösa. 30-30-30. 30 sekunder arbete, 30 sekunder vila. I 30 minuter. Varva ner ordentligt och njut av endorfinduschen du garanterat fått!

Det som är så bra med det här passet är att man kan göra det precis så jobbigt som man vill. En otränad kan köra ganska lugn jogg med ståvila. Den vältränade kör riktigt hårt, och joggvilar. Funkar även finfint att köra med cykel också, eller styrketräning hemma med olika övningar. Eller på en crosstrainer om hagelstormen kom precis när du skulle träna och du inte vill gå ut. Finns egentligen ingen ursäkt till varför det inte skulle funka. Förutom en ilsket röd hals då…

Ett annat intervallpass. En morgon för ca ett år sedan. Foto: M. Eklund