När jag laddade upp min gamla Garmin idag insåg jag att det nog är över en månad sedan jag sprang sist. Så gissa hur otränad och sniglig jag är?
Trots det, och trots värmen, så kände jag att jag ville ta tag i de där universalintervallerna jag skrev om häromdagen i bloggutmaningen. Inget imponerande tempo planerades, och det blev också ganska lugnt i absoluta mått mätt.
Svettig blev jag däremot ändå. Både utanpå och inuti. För som alltid när jag springer på den mystiska parallellgrusvägen som inte leder någon vart, förutom till mountainbikespåret, så råkar jag ut för skumma saker. Vet inte varför jag fortsätter att springa där, eftersom jag får skrämselhicka nästan varje gång. Jag som inbillar mig att jag gillar skog och öde grusvägar…
Rätt som det var när jag var precis i slutet på en intervall så såg jag… En fot!! En lös fot. Av ett djur av något slag. Min första gissning var en vildsvinsfot. Vilket gjorde att jag såklart genast såg framför mig hur jag jagades av en flock hungriga grisar… Eller något annat läskigt, som dödat grisen. Men sedan, när jag pga olustkänslorna, vände strax därefter, och såg den äckliga foten igen, så funderade jag på om det inte lika gärna kunde vara en gammal rådjurs- eller hjortfot. Som då säkert blivit dödad av ett vildsvin eller något annat farligt… Huääää….
Det gick fortare tillbaka kan jag lova. Åtminstone tills jag såg den större vägen igen. Och visste att jag var nära civilisationen igen. Vildmarksmänniska som jag är. Eller hur det var…
Jaja, jag fick ju i allafall springa! Efter lite googlande så är det nog mer sannolikt att det var en vildsvinsfot än en hjortfot. Frågan är bara hur den hamnat mitt på en grusväg?!