Veckans vegetariska: Tortillapizza

Ett tag höll jag rätt hårt på att äta vegetariskt åtminstone en middag i veckan. Jag hade det också som nyårslöfte det året och lyckades bra. Vi åt vegetariskt mer än en gång i veckan och jag hade många uppslag och rätter jag ville prova.

På sistone har det varit lite sisådär med andelen veggo. Dels för att det jämförelsevis sällan har varit jag som bestämt menyn, men också för att inspirationen uteblivit när tiden varit knapp och kroppen mest suktat efter annat, eller snarare vad som helst som ställs på bordet.

Nu är ambitionen att det ska bli ändring på det, så jag drar igång Veckans vegetariska igen och har som ambition att det ska bli mestadels lätt- och snabblagade varianter (sök på Veckans vegetariska i bloggen om du vill hitta de tidigare recepten). Det finns liksom inte utrymme för något annat. Måndagar blir dagen för veckans veggo-recept eller -inspiration. Meatless Monday, ni vet.

Börjar med en god, snabb och enkel variant på pizza. För jo, man kan visst äta pizza på en måndag! Även om just denna variant åts nylagad på en söndag och finns i matlådan nu när det är måndag.

Tortillapizza

Räcker till 4 vuxenportioner + 2 barnportioner


8st tortillas

Valfri tomatsås (jag använde överbliven tacosås och lite ketchup)

Riven ost

Valfri vegetarisk topping – jag valde skogschampinjoner, fetaost och bladspenat, och till dotterns pizza även bananslantar

Sätt ugnen på 230 grader. Lägg bröden på plåtar med bakplåtspapper. Bred på tomatsås och strö över riven ost. Fördela toppingen ovanpå och grädda i ca 5 min tills pizzorna ser färdiga ut. Servera genast, med valfri sallad eller annat tillbehör.

Matlistan

För ganska länge sedan hittade jag en lista hos Vegokäk. Den handlade om mat, och eftersom mat är typ det enda jag tänker på just nu tänkte jag att det var lite passande att ge min version av den. Så kan jag titta tillbaka på den sedan när jag kan äta normalt igen och komma ihåg vad jag suktade mest efter och tänkte just nu. Kopiera gärna listan och länka hit (och till Vegokäk förstås!) så får jag massa nya saker att dregla över också!

Vilken är den godaste pastarätten?

Hmm… Äter ganska mycket pasta, men inte så ofta klassiska pastarätter. Spaghetti med riktigt god pesto (hemlagad såklart!) går ju alltid hem. Eller min enkla pastagratäng med makaroner, skinka, svamp, fransk senap, gräslök, créme fraiche och riven ost. Gott och snabbt!


Hur var du med maten som liten?

Ganska mycket allätare tror jag, särskilt som riktigt liten. Om man bortser från fiskbullar på burk. Och brysselkål. Och fryst köpelasagne. 

Den bästa smaken på chips?

Räfflade dillchips tror jag. Men är svårt att helt bestämma sig. De flesta är ju goda! Salt & vinegar hade jag dille på ett tag. De som låg i brevlådan en morgon i veckan är inte dumma heller.


Topp 3 bästa produkterna eller råvarorna?

Perfekt mogen avokado (kan användas till typ allt. Älskar att ha det i smoothies eller som bas i chokladmousse!)

Färsk ingefära. Smoothie-bas, krydda, bacilljägare…

Gruyere-ost. Mmm…

Om du var tvungen att bara äta mat från en matkultur resten av ditt liv, vilken skulle du välja?

Spansk eller italiensk. Eller möjligen grekisk. Kan väl säga medelhavsmat istället kanske. Om det räknas som en och samma matkultur.

Tipsa om något bra matkonto på instagram!

Följer inte några direkta matkonton tror jag, förutom Green Kitchen Stories. Så tipsa mig!

Vad tycker du att den ultimata tacon ska innehålla?

Riktiga råvaror och kryddning från grunden. Finns toppenrecept i Junkfood på riktigt. De bästa tacos jag någonsin ätit var nog i El Centro, på gränsen till Mexico. Men härhemma blir det mest ekologiska svenne-tacos med mycket guacamole (hemgjord), även om jag ofta är sugen på att testa t ex fish tacos.

I vilken form är potatis som allra godast?

Chips?! Eller om man ska hålla sig till mat, så riktigt gräddig och vitlöksdoftande potatisgratäng.

Har du någon dyr matvana?

Ingen specifik. Hela matkontot här är dyrt, eftersom vi köper råvaror och ekologiskt framför färdiglagat, vilket blir ganska dyrt. Dessutom är vi storätare hela högen, vilket också gör det dyrt!

Vad lagar du om du har minimalt med tid i köket?

Det är oftast minimalt med tid jämt! Kanske thailax. Eller omelett av något slag.

Vad är din paradrätt?

Får nog säga pulled chicken med sötpotatispommes frites. Borde kanske ge er det receptet någon gång.

Topp 3 restauranger i staden där du bor?

Är sällan på restaurang numera. Men om inget hänt sedan jag besökte dem sist så skulle jag säga Tapas, 1854 och Stångs magasin.

Vad består den bästa helgfrullen av?

Ägg, välgjord cappuccino, scones med smör och lagrad ost och en stor smoothie. Men det händer typ aldrig. Havregrynsgröt med nötter, aprikospuré, blåbär och mjölk, kaffe, juice och ett kokt ägg är den dagliga standarden och funkar fint även på helger.

Vilken är den senaste råvaran eller maträtten som du lärde dig att tycka om?

Sötpotatis

Finns det någon mat som du inte skyltar med att du gillar?

Nä.

Din bästa budgeträtt?

Vegetarisk lasagne. 

Vad brukar du käka till lunch?

Matlåda med gårdagens middag.

Vad är det bästa att äta och dricka på en fredagkväll?

Hemgjord pizza med en kall alkoholfri öl. Suktar lite efter ett glas gott vin också, men det var så länge sedan sist att jag knappt minns hur det smakar!

Vilken maträtt tycker du att fler borde upptäcka?

Grönkålspaj med västerbottenost. Sååå gott! Särskilt om man gör den på dubbel sats av Green Kitchen Stories pajdeg.

Dela med dig av något smart matlagningsknep!

Husmodern i mig gillar att förenkla. Annars är ett tips att laga mycket och frysa in, för de stunder då man prioriterar annat än matlagning.

Vad lagar du om du ska laga mat åt många personer?

Det gör jag sällan. Men gissar att det skulle bli pajer eller gratänger av något slag.

Vilken är den godaste såsen?

Hemlagad bearnaise eller hollandaise. Om man inte får svara chokladsås förstås…

Vilken råvara önskar du vore i säsong?

Grönkål. Annars är det mesta jag gillar i säsong just nu eller snart. Typ rabarber, jordgubbar, sparris och färskpotatis och sånt.

Puh, den är ganska lång, den här listan. Ändå var det några saker jag inte fick med, som jag är väldigt sugen på:

Vårrullar med mumsigt innehåll 

Godaste vegobiffarna

Hemgjord buljong

Räksallad a la Fitnesscoachen

Mynta och mangomarinerad zucchini

Min skiftande träningsidentitet

Den här veckan skriver vi i Bloggar om Hälsa om en milstolpe i våra träningsliv. Jag har svårt att välja bara ett tillfälle, en händelse eller period som är en riktig milstolpe för mig. För det har varierat så mycket över tiden hur min träning, och därmed min träningsidentitet sett ut. I själ och hjärta är jag längdskidåkare, traillöpare, yogi och dansare. Men det varierar över tid och säsong vad jag känner mig mest som, och ibland är det även annat som tillfälligt dominerar. Till viss del har det också att göra med min fysiska form, och i grunden är det dessa fyra identiteter jag ständigt återvänder till och känner mig allra mest som. Därför finns det ändå tillfällen, och perioder, som är en slags milstolpar som bidragit till hur jag ser på mig själv och min träning (även om jag kanske utifrån inte alltid går att identifiera som varken yogi, löpare, skidåkare eller dansare!)

I höstas skrev jag om min träningsresa, och där är det just dansen och längdskidåkningen som får stort utrymme. Ett av mina stoltaste ögonblick kommer från längdskidåkningen, och är också en milstolpe i mitt träningsliv, eftersom det förändrade min syn på min egen fysiska förmåga och vad jag faktiskt kan åstadkomma i, och utanför, skidspåren. Det var nog egentligen inte förrän den vintern jag verkligen började se mig själv som en tränande person. Det är också till skidåkningen jag längtar mest och den är min målbild när jag ska ta mig tillbaka från cancerträsket.

Fysiskt aktiv har jag varit sedan barnsben, och började nästan dansa innan jag kunde gå. Däremot var jag aldrig särskilt förtjust i att anstränga mig på kommando, och det var inte förrän hösten 2007 som jag började träna i syfte att medvetet förbättra min hälsa. Efter att ha haft lunginflammation två gånger på raken bestämde jag mig för att gå en yogakurs. Jag hade hört att yoga var bra för andningen. Testade kundaliniyoga och blev fast, fast jag till en början tvivlade. Jag gillar verkligen yogans filosofi och har numera yogan ständigt närvarande, främst mentalt. Det är mantran och yogiska tankesätt, och andning, som är det som framförallt har hjälpt mig genom de senaste månaderna.


Löpningen då? Den får jag nog faktiskt säga att jag har sambon att tacka för att den slog sig ner ordentligt i mitt liv. När jag var yngre avskydde jag att springa. Det var för jobbigt och för mycket nära-döden-upplevelse. Inför min Klassiker var jag tvungen att börja springa en del och tyckte nog det var rätt skönt, även om jag skämdes för hur mycket snigel jag var. När den där snygga killen som numera är min sambo och pappa till mina två barn i tidernas begynnelse föreslog en gemensam löprunda fick jag världens prestationsångest. Men jag överlevde, och hade för första gången sprungit med sällskap, dessutom snabbare än jag brukade springa, trots att vi tjattrade hela rundan! Där och då föddes löparjaget, som numera visserligen flyttat till skogs och letar stigar, men som även njuter av grus och asfalt då och då (även om det var länge sedan sist).

Vill du inspireras av fler milstolpar i träningssammanhang? Följ Bloggar om Hälsa på Facebook, där alla temainlägg och annat kul publiceras.

Min nya träningskompis

Det går inte direkt supersnabbt framåt med min Ica-klassiker, pga de senaste månadernas prövningar. Men det går i alla fall sakta åt rätt håll, och tills sista tävlingsdagen är kommen finns fortfarande en (mikroskopisk) chans att jag tar mig i mål på en Vätternrunda. 

Om jag gör det, så är det nog mycket tack vare ett av sambons senaste shoppingförslag…


En skönhet med SPD-pedaler, som numera omöjliggör spontanyoga i det överblivna rummet vi kallar träningsrum, men som mest används för att dumpa tvätt och viktiga saker i… Numera kan jag  istället trampa loss benen där på kvällarna, och låtsas att det är racern eller MTBn jag faktiskt fixat till för säsongen, och fantisera om lite mer natursköna omgivningar.

Korta snuttar för att rensa huvudet har det blivit hittills. Förhoppningsvis blir de längre vartefter orken återvänder.

En hjälp att få kilometrar i benen och in på Ica-klassiker-kontot. Smidigt, men ändå inte lika härligt som riktigt utomhustramp…

Ett bättre träningspass utomhus

En av de främsta anledningarna till att jag bor där jag bor är att det finns så mycket fina utomhusträningsmöjligheter. Vi har ett långt MTB-spår precis runt knuten. Det kan med fördel också stigspringas eller promeneras. Rakt ut genom dörren och in i vacker skog, liksom!

Ett motionscentrum med utegym ligger riktigt nära också, och på vintern förvandlas det, tillsammans med den närliggande golfbanan, till ett längdskidmecka av riktigt hög klass med påkostade konstsnöspår de gånger det inte finns natursnö. Helt i min smak. Utomhus är ju som bekant bäst. Och orkar man inte bege sig till änden av gatan och skogens början kan man ju alltid stanna i trädgården och yoga på altanen i kvällssolen.

Så här års har jag även en annan närbelägen favorit som kan nyttjas till all möjlig träning: Göta Kanal. Eller snarare kanalbanken (för det är faktiskt väldigt sällan jag tränat i kanalen…).


På våren och försommaren innan högsäsongen är kanalen nästan som vackrast. Lugn och stilla och med grönska runt omkring. Perfekt för långpass antingen till fots eller cyklandes.

Slusstrapporna kan användas för spurter eller kortintervaller. Eller så kan man helt enkelt ta ett riktigt njutarlångpass i lugnt tempo längs den platta men vackra kanalbanken. Varning dock för att det i princip alltid är motvind åt ena hållet – när man färdas eller springer mot Borensberg!

IMG_8126

Ett riktigt fint långpass löpning kan man få ihop om man utgår från Borensberg och sedan springer längs kanalen hela vägen till Bergs slussar. Det blir i runda slängar en halvmara och om jag får rekommendera så är det denna riktning som är skönast och mest njutningsfullt. Just för att man har vinden i ryggen nio gånger av tio, och för att man får solen i ansiktet, vilket ju bara är härligt så här års! Längs vägen passerar man små sevärdheter som också kan fungera som fikastopp om man känner för det. Brunneby Musteri t ex (även om det bara är fem kilometer dit från Borensberg). Ett antal fina broar och slussar. Malfors café hos oss i Ljungsbro, och avslutningsvis Bergs slussar, där man med fördel avslutar sitt pass hos Fröken Jennys med en riktig gofika eller glass!

Långpass tycker jag ska vara njutningsfulla, och jag upptäcksspringer gärna. En annan som nyligen sprungit ett njutningsfullt långpass är Emma, som för fullt tränar för sin första mara i höst!

 

Allt på en gång – när verkligheten kommer i kapp

Ibland är det verkligen tur att man inte vet vad som väntar en i framtiden. Eller hur man kommer reagera på det som väntar. För hade jag vetat, då hade jag nog brutit ihop även i förskott. Vet dock inte vad det skulle ha tjänat till när jag tänker efter. För när man brutit ihop är det ju bara att gå vidare. Eller? 

Här kommer en summering av sista (?!) cellgiftsveckan. Ingen munter läsning, bara så ni vet!

Veckans…

skönaste: inte mycket alls, faktiskt. Kanske försommarvädret?


tröttaste: alla. På det mesta. Fast jag är nog den som är allra tröttast. Både fysiskt och mentalt!

märkligaste: det här med kortisonet. Som jag med bestämdhet hävdade förra gången att jag inte fått på tidigare behandlingar. Men som sköterskan då hävdade att alla får varje gång. Men när jag frågade om det den här gången så såg den här gångens sköterska ut som ett frågetecken, gick och frågade läkaren som inte heller visste varför jag fått det förra gången, eftersom det ändå inte har någon effekt mot lungskador om man inte ger det från början, vilket de enligt journalen inte hade gjort (jag hade alltså rätt från början). Men eftersom kortison är jättebra mot illamående tyckte de ändå att jag lika gärna kunde få en halv dos även denna gång. Det är patientsäkerhet, det!

lättaste: att tappa humöret. Det går hur lätt som helst för tillfället.

jobbigaste: allt som kom ikapp. Fysiska och psykiska reaktioner. Allt blev plötsligt jobbigt. Inte helt ovanligt, tydligen. Att kroppen och knoppen liksom krigar på, och sedan släpper garden när man vet att det är över, och då kommer allt på en gång. 

stegrekord: nä, verkligen inte. Men nu kan det bara gå uppåt.

godaste: Green & Blacks mörka choklad

craving: räfflade chips. Cravingen fortfarande otillfredsställd, eftersom det inte är jag som handlar för tillfället pga infektionsrisken.

märkligaste 2: att vården är så urdålig på att stötta mentalt. Piller går bra. Men att få prata av sig eller få stöd och hjälp att hantera saker, verkar mer eller mindre omöjligt. Trots att jag verkar vara en snackis på Hematologen, eftersom ”jag ju hamnat i en så speciell situation”.

beslut: jag ska klippa håret kort. Så snart det slutat rasa. Vilket det är oklart när det blir. Utomstående ser fortfarande inget av håravfallet. Men jag skulle tro att det närmar sig två tredjedelar, på ett ungefär. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut när det börjar växa igen, om jag inte klipper det! Jag hade faktiskt kort hår för ett antal år sedan och trivdes riktigt bra i det. Men det blev för dyrt i längden. Det växte ju så himla snabbt att jag var tvungen att klippa mig typ var fjärde vecka!

mantra: det är ingen vits i att oroa sig för saker man inte kan påverka! Det är inte det! (Försöker jag intala mig)

Rehab i vitsippshavet

Igår var faktiskt värsta dagen hittills på den här behandlingen. Både fysiskt och mentalt. Utan tvekan. 

Men inget är konstant och allt (nåja, det mesta…) går över. Idag var en betydligt bättre dag och det var lite lättare att njuta av våren. 


Det fantastiska vitsippshavet vi har runt knuten, och som jag försöker njuta av lite varje dag. Friskluft och ögonfröjd i ett, och riktig Ronja Rövardotter-känsla. Vårskrik nästa?!


En eftermiddagsutflykt till Göta Kanal, där gullvivorna blommade för fullt.


En stund i skuggan på en slussvaktarbänk medan soon-to-be-treåringen plockade de vackraste blommor hon kunde hitta till mamma och pappa.

Vad 11-veckorsbebisen gjorde? Sov sött i vagnen som puttades hem av en mycket nöjd farmor.

Majfokus

Läste igår ett inlägg hos Sara där hon skriver om hur hon ska leva sitt äventyr i maj. Det lät så fint på något vis. Jag kommenterade så här som svar på frågan vad jag ska göra i maj:

Maj blir nog någon slags återhämtningsfokus. Lite förvånad inser jag att den redan är här. Att jag överlevt mitt livs tuffaste april och faktiskt också delvis mått ganska bra längs vägen.

I samma stund jag kommenterat så insåg jag hur väl jag sammanfattade tillvaron just nu. För det är ju just så. Lite kort sammanfattat, men ändå.

Igår fick jag min sista cellgiftsbehandling. Åtminstone på den här behandlingen. Tills man vet om det lyckats eller ej. Jag kan inte riktigt fatta att jag redan är där. Att april, den huvudsakliga behandlingsmånaden, redan försvunnit förbi, och att jag fortfarande står på benen!


Att maj i huvudsak kommer bestå av återhämtning (och lite påbörjan av strålbehandling), och därmed förhoppningsvis visar en uppåtgående kurva på de allmänna tillstånden, det är förhoppningen. Samtidigt är det ju faktiskt så att även om jag ur läkarnas synpunkt fortfarande verkar rätt ointressant och snudd på skrattretande, så har det för mig varit mitt livs hittills tuffaste april. Inte så mycket för det fysiska (för på det planet är jag en seg råtta), men mentalt. Även om jag har alla möjliga mentala tricks och hjälpmedel att ta till så känns min hjärna och min själ smått utmattad av och till. Det mentala är också den biverkning som sjukvården är absolut sämst på att hantera. Eller snarare inte kan hantera alls. För den där kuratorn som började gråta, hon har aldrig dykt upp igen… Och vanlig vårdpersonal tycks inte ha varken kunskap eller vilja att hjälpa till med att hantera de delarna av sjukdomen. De där delarna man inte så lätt botar med ett piller eller en injektion.

Maj får därför återhämtningsfokus även mentalt (även om jag är rätt seg även där). Fokus på saker jag mår bra av. Glädje, balans, energi, ni vet. Fokus på att bearbeta, och mentalt förbereda mig för att hantera en ganska lång period av ovisshet, innan jag vet hur väl behandlingen lyckats. Och förhoppningsvis ännu längre perioder därefter med bara efterkontroller utan återfall.

Den där första belöningen är det redan dags att beställa, och jag sätter utgångspunkten för den uppåtgående kurvan idag, med förhoppning om en löppremiär och vardagsstabil kropp i början av hösten.

En något trött och biverkningsrosig selfie

Inspiratör och förebild

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg om min favoritinspiratör. När någon ber mig nämna någon jag inspireras av när det gäller hälsa och träning, så är det fortfarande henne jag först tänker på. 

Som ger mig dagliga tankeställare och lärdomar om kärlek, omtanke, ärlighet och rättframhet. 

Som påminner mig om hur våra kroppar är ämnade att användas, vilket tyvärr är långt ifrån hur de flesta av oss använder dem i vardagslivet. 

Som inte förställer sig för att vara någon annan till lags, och som gärna spelar ut hela känsloregistret, och som äter det hon gillar, för att hon är hungrig.

Som hellre hoppar jämfota än går lugnt och stilla, och som måste springa när hon är för trött för att cykla.

Som gärna häver sig upp i armarna utan ansträngning (typ chins), bara för att någon ber henne testa, och som utan problem kliar sig i huvudet med tårna. 

Som sitter på huk i soffan och tittar på film, för att det är skönt för benen, och som ogillar köpekakor eller -tårtor.

Som vet vad hon vill och är obekymrad om huruvida det passar in eller inte. 

Det är säkert inte så svårt att lista ut vem hon är. Hon som nyligen blivit storasyster och som testar alla gränser hon upptäcker. Min snart treåriga trollunge. 

När Bloggar om Hälsa skriver om inspirationskällor och förebilder är det henne jag vill lyfta fram, och egentligen alla i hennes ålder. Barn som fortfarande använder sina kroppar dagarna i ända, och som fortfarande inte förstått vad man ”får” eller ”inte får” i vuxenvärlden. 

Försök gå i ett barns fotspår under en dag, eller en timme, och se hur många av övningarna du klarar av att göra med samma lätthet! Förhoppningsvis ger det om inte annat fin träningsvärk!

Eller, om du vill ha lite vuxenvarianter på olika övningar att bemästra, kolla in Naprapatjonas!

Malasana (huksittande) har jag i allafall inte problem med

Något har hänt – eller vänt?

De senaste dagarna har något hänt i kroppen. Den där ständigt underliggande tröttheten, som slår till utan förvarning, och närmast kan beskrivas som när man väggar på ett träningspass eller lopp, är borta. Jag har haft enstaka bra dagar tidigare under behandlingen, men då har det kommit dagar med bakslag efter, utan undantag. 

Nu är det tredje dagen i rad som kroppen känns i stort sett normal (för att vara post-preggo). Jag har tagit längre, t o m snabba, promenader, utan att bli mördande trött efteråt. Jag har kunnat vara uppe hela dagarna utan att behöva krascha på soffan minst en gång. Det är knappt jag törs skriva det, men det känns som något har hänt, eller vänt. Som om handbromsen har släppt. Oklart om det är kroppens återhämtning från graviditeten som fått ta sin tid, något större sömnmängd, eller effekter av cellgiftsbehandlingen. Eller kanske en kombination. 

Rackarns skönt är det i allafall, även om det snart är dags att gå in i dimman igen. Huvudet spinner såklart iväg direkt. Drömmer om löprundor. Dreglar över långlopp och avundas loppförberedelser

Men jag säger till mig själv på skarpen. Det är fortfarande lugna gatan som gäller. Tills jag får grönt ljus från det medicinska hållet för något annat. Jag menar, jag har ju faktiskt inte ens varit på efterkontroll ännu!

Helgens promenadvy