#stabilochstolt – edition 2.0

För något år sedan hade jag som nyårslöfte att bli stabil och stolt. Både fysiskt och mentalt. Fysiskt är jag i ungefär samma läge som då och behöver bli stabilare på alla möjliga ställen, efter min senaste graviditet. Mentalt är behovet ännu större att komma tillbaka till en stolt och stabil version av mig själv. 

Så jag tänkte väcka den där taggen till liv igen och använda den för att dokumentera vägen tillbaka till ett starkare, stabilare och stoltare jag. Stabil och stolt är också veckans tema hos Bloggar om Hälsa, och det har kommit så himla mycket klokskaper ur vårt nätverk så jag är nästan stum! 

Anna tipsar om hur man kan stärka självkänslan vid utmattning för att komma rakryggad och stolt ur en sådan prövning. Hon skriver bl.a. om att se det man faktiskt gör – inte bara det man inte gör. Detta skriver också Ida om – att vara stolt över sig själv och inte låta Jante komma och kraxa över axeln.

Helena skriver personligt om hur träningen stärkt henne mycket även mentalt och hur man kan tänka för att vara sin egen förebild. Detta inlägg väckte många tankar hos mig, för just det mentala har verkligen fått sig en knäck hos mig under den här våren. Tidigare har jag ansett mig vara ganska mentalt stark, och rätt seg och uthållig. Jag har haft verktyg, strategier och metoder till hjälp för att ytterligare medvetet stärka psyket när det behövts. Samtidigt har jag från och till rejäla dippar (även innan sjukdomen) där jag verkligen inte har höga tankar om mig själv. Bristande självkänsla helt enkelt, som jag tror beror på fröken Duktig-syndromet. För det är i perioder när jag kanske inte kan, eller verkar, vara så duktig, som de där dipparna kommer.

Därför har jag den här våren av förklarliga skäl haft svackor. Jag försökte förebygga det bl a med min positivitetsbok. Med att försöka se det som ändå är bra. Det fungerar för det mesta. På allt annat än mig själv… För när det gäller mina tankar om mig själv kan jag verkligen snurra in mig i mina egna tankar och hjärnspöken. En ond spiral helt enkelt. Som jag inte vill hamna i. Dels för min egen skull, men också för att jag inte vill att det ska smitta av sig på barnen. Jag vill lära dem, och visa för dem, att de duger precis som de är, och är värdefulla i sig själva, utan duktighet och prestationer. Så då måste jag ju lära mig själv det på riktigt också, även i svåra perioder. Lite som det Helena skriver om att vara sin egen förebild.

Därför tänker jag att jag ska göra något åt det en gång för alla, även om det såklart kommer krävas underhållsträning kontinuerligt, precis som med all annan träning. Mina viktigaste verktyg för att bli stabil och stolt mentalt igen kommer att vara:

Att våga be om hjälp. Jag har jättesvårt för det eftersom jag är van vid att den som skärper till sig, biter ihop och hjälper andra. Vilket flera gånger har tagit mina sista krafter.

Att prata om det. När man lyfter ut hjärnspökena i dagsljuset blir de ofta mindre bara av det. Dessutom kan man ju faktiskt få värdefulla tips!

Att lyssna inåt! Alltså verkligen våga lyssna på vad min inre röst säger och vad mitt hjärta klappar för. På riktigt. För om jag inte själv lyssnar, hur ska jag då kunna begära att någon annan gör det?

Regelbunden yoga och meditation. Det har räddat mig tidigare, och är superviktigt både för min mentala och fysiska balans. Flera gånger har jag upplevt att jag genom yoga och meditation öppnat dörrar som jag i ren självbevarelsedrift hållit stängda länge. Dörrar som när de öppnats har orsakat ganska jobbiga reaktioner, men också för mig viktiga insikter som gjort att jag kunnat släppa, bearbeta och gå vidare.


Jag är ju även i ett läge där jag behöver bli stabil i kroppen igen. Få tillbaka min stolta hållning och känna att kroppen är med på noterna. För det behövs bl a en stark bål, vilket Erika skriver om i sitt temainlägg. Jag gjorde upp min plan för den fysiska återkomsten för någon vecka sedan, och kommer nog behöva lägga band på viljan för att inte gå för snabbt fram. Hur Ida hanterade just att hålla sig till en plan kan du läsa om i hennes inlägg.


Att komma tillbaka till en #stabilochstolt version av mig själv kommer att kräva mycket och hårt arbete. Därför kommer jag låta det ta den tid som behövs. Nyckelorden blir att lyssna och balansera. Ibland kanske det fysiska får ta över. Periodvis kanske det mentala känns viktigare. Det får visa sig. #stabilochstolt med #glädjebalansenergi i åtanke, typ.

Saker man gör på en alldeles för varm midsommardag

  • Dreglar över urmysiga kajakäventyr
  • Går ner i källaren och yogar med treåringen. Lugn och ro? Inte direkt. Underhållande? Very much, indeed! Måste nog köpa ett sånt där barnyoga-kit
  • Går väldigt sakta fram och tillbaka med bebisvagnen på den lilla skuggplätten på den närliggande fotbollsplanen
  • Svettas trots att man inte rör på sig
  • Drömmer om snö och frost och skidåkning
  • Ångrar sig lite och drömmer istället om ett kvällsdopp i en spegelblank sjö
  • Kör luftvärmepumpen på kyla och tycker ett tag att värmen inte känns så farlig
  • Öppnar altandörren och inser att det var en illusion
  • Funderar över livet, universum och allting
  • Klarar en nivå till i MammaMage – bara två kvar nu
  • Äter jordgubbar både till eftermiddagsfika och kvällsfika

Glad midsommar!

Midsommar är en riktig favorithögtid hos mig, till skillnad från julen. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag inte ens är särskilt förtjust i sommaren, åtminstone inte när den visar sig från sin varma och klibbiga sida…

Kanske är det för att den alltid varit förknippad med glädje för mig. Som barn dansade jag dansuppvisningar hela midsommarafton lång, och for runt bygden i buss med danskompisarna. Ofta var det även vänortsbesök och därmed skojigt kalas på kvällen. Riktigt traditionellt med folkmusik, midsommarstång, jordgubbstårta och folkdräkter med andra ord! Visste ni förresten att jag har en egenhändigt handsydd (ja, utan symaskin, enligt gammal tradition!) folkdräkt hängandes i garderoben?

På senare tid har midsommar inneburit kajak och tält för mig. Friluftsnerven har hoppad glädjeskutt hela midsommarhelgen och eventuell stress har runnit av mer och mer ju längre ut i skärgården paddeltagen tagit oss. Förutom kanske den gången det blev lite nära kapsejsande… Men hur härligt är det liksom inte att äta gogubbarna på en solvarm klippa utan att behöva trängas med andra?

Sommar 2011 028

Den traditionen har tyvärr dött ut sedan barnen kom, och sedan dess har vi inte riktigt skapat några nya. Det har blivit lite halvdana försök till lokalt firande och nu när stor-trollet är såpass stort gör vi nog ett lite mer allvarligt försök att skapa nya traditioner. Det har utlovats dans, så jag hoppas vädergudarna är på bra humör! Lite lagom med midsommarmat är förberett. Klänningar åt både stor och liten är på plats, även om treåringen är lite smått förnärmad över att pappa inte tänker ha rosa klänning på sig!

Kanske är det just därför jag gillar midsommar när jag tänker efter: Det är traditionstyngt, men mycket mer fritt fram att skapa sina egna traditioner som man verkligen gillar! Samt att det inte är lika våldsamt kommersialiserat och konsumtionsinriktat…

Ha nu en riktigt härlig midsommar!

Smoothie-favoriter

Jag älskar smoothies! Om jag får göra dem på mitt sätt. Utan en massa mjölk eller yoghurt. Bara frukt och grönt. Kanske lite juice på ett hörn.

En smoothie är för mig det bästa sättet att snabbt få i sig en massa näring, utan att behöva äta med bestick eller tugga i evigheter. Perfekt när man har typ två minuter på sig att få i sig mellanmål. Enda nackdelen är väl att mixerljudet inte alltid mottas med glädje direkt, och därför måste timas in på barnvänlig tid. När smoothien väl är gjord håller den sig däremot någon dag i kylen, redo att hällas rätt ner i magen!

Mina smoothie-favoriter återkommer ofta när jag tar fram mixern och de är så goda att jag tänkte dela med mig. Varsågoda, här kommer de tre godaste!

Världens godaste smoothie (2 stora glas)


Ca 250g frysta eller färska hallon
1-2 mogna avokado
Ca 3dl tranbärsjuice

Koka hallonen i en minut om du använt frysta. Låt svalna. Mixa ihop med avokado och tranbärsjuice. Häll upp i glas och njut!

Världens näst godaste smoothie (2 stora glas)

En påse babyspenat (75g)
En avokado
250g fryst mango
Ca 3dl grumlig äppeljuice

Tina mangon något. Blanda med övriga ingredienser. Mixa och häll i glas.

Världens näst näst godaste smoothie (2 stora glas)

125g fryst mango
250g jordgubbar
1 banan
Ca 2dl apelsinjuice

Blanda allt. Mixa och häll upp i glas. Om man vill charma en treåring och göra den mer rosa kan man ev hälla i lite mjölk eller grädde (även om det är emot min smoothieprincip!). Men den är såklart godare utan…

Intervju hos Bloggar om Hälsa

Den här veckan finns en intervju med mig på Bloggar om Hälsas hemsida. Jag kommer också att hänga på Bloggar om Hälsas instagram (@bloggaromhalsa) under veckan, och temat för veckan (som du lätt hittar via Facebooksidan) är: #stabilochstolt 

Använd gärna taggen på instagram för att berätta vad den innebär för dig! Eller lämna en kommentar här. Jag började använda den första gången som ett nyårslöfte, och hur jag tänkte då hittar du i det nyårslöftesinlägget.

Att cykla runt en sjö

Under helgen som gick cyklades det ju runt den där stora pölen i närheten. Den med sisådär 30 mil i omkrets. Som jag skrev igår är det inget jag själv mäktar med direkt…

Men bara sisådär två kilometer hemifrån finns en fin liten sjö, Ljungsjön, som är lite mer lagom för mig att runda. Det blir ca 8-9km och det var ungefär det jag tyckte kändes lagom som testrunda för att se hur långt ner i källaren cykelkondisen är.


Första delen är lätt nerför och innebär mest bara rullande och tittande på utsikten.


Sedan svänger man över bron där sjön övergår i Motala ström. Eller ja, vanligtvis gör man det… Idag möttes jag av det här:


Oops… Inte helt enligt plan. Men men, bara omledning en liten bit, tänkte jag. För den alternativa vägen har vi åkt någon gång för att stora tjejen ska få sova någon minut extra i bilen på väg hem från ett eller annat ställe. Jag mindes sträckan som högst överkomlig och dessutom med mycket nerför, så jag tänkte att om jag tar det lugnt så går det fint ändå.

Och fint var det. För från höjden innan nerförsbacken jag mindes (jag mindes såklart inte motlutet för att komma dit…) var det riktigt fin utsikt över Ljungsjön, strömmen och Norrbysjön.


Efter att jag rullat utför den långa härliga backen med små röda stugor längs vägen och brandliljor blommandes i vägrenen insåg jag att den där omledningen nog var bra mycket längre än vad den känns som med bil. Oops, igen, liksom…

Det kändes ändå som att det trots allt var närmre att fortsätta varvet runt än att vända om och trampa tillbaka. Jag hade dessutom verkligen ingen lust att ta den härliga nerförsbacken åt andra hållet – som uppförsbacken Allan!

Till slut såg jag kyrkan (som ligger på andra sidan den avstängda bron), bortanför ett gigantiskt blommande linfält.


Trampade de sista kilometrarna hemåt i fortsatt lugnt tempo och landade till slut på ca 15km. Längre än vad jag totalt sett tidigare cyklat hittills i år, och nästan dubbelt så långt som jag tänkt.

Så kan det gå när verklighetsuppfattningen, eller framförallt avståndsuppfattningen, är lite sisådär. Det var trots allt en rätt skön runda, och jag hade ingen direkt tid att passa när jag behövde vara hemma igen (förutom att jag fick sladda förbi affären och köpa färdig lunch eftersom matlagningstiden brann inne). Så nu hoppas jag bara att kroppen inte protesterar alltför mycket i efterhand, utan också är med på noterna.

Dispens?!

Jag vet inte om det är min chemobrain som spelar mig ett spratt eller om det bara är ett marknadsföringstrick. Tror faktiskt inte det är hjärnblurret, för det verkar repa sig rätt bra.

Hur som helst. I tisdags när jag sist trampade några kilometer på cykeln är jag helt övertygad om att jag hade sex dagar på mig att slutföra första delen i Ica-klassikern. Insåg att loppet var kört, föga förvånande, men tänkte att jag i allafall kan försöka komma upp i 10% av sträckan.

Idag trampade jag lite igen. Öppnade sidan för att lägga in de ynka kilometrarna. Och blev rätt paff när jag insåg att jag helt plötsligt har målet inom räckhåll igen. För jag möttes av det här:


Var tvungen att dubbelkolla stoppdatumet, och mycket riktigt, så är det ändrat. Förut var det 21 juni. Nu:


Så kanske ska jag satsa på en runda runt pölen på övertid. Det är möjligt att få ihop det på en månad. Åtminstone teoretiskt.

Men. Jag tycker faktiskt inte det är riktigt schysst. Det är lite som att vinna på walk over. Man har liksom inte haft samma förutsättningar som alla andra. Kommit lättare undan utan att man bett om det. 

Jag är ganska övertygad om att Ica insåg att alltför få av de anmälda ännu tagit sig i mål (endast 59% av de som tillhör mitt område) och därför förmodligen riskerade att skippa de andra delmomenten. Vilket såklart inte är bra ur försäljningshänseende för Ica. Så då ändrar man reglerna. För egen vinning. För att mjölka maximalt med pengar ur segstartade sniglar som jag…

Veggo-identiteten

Under några år med start för sisådär 15 år sedan var jag vegetarian. Sedan började jag äta fisk och skaldjur ibland. Någon kycklingbit. Och så blev jag sugen på salami (ja, jag vet, typ det värsta man kan äta rent hälsomässigt!). Varför jag gav upp veggolivet vet jag inte riktigt. Varför jag en gång blev vegetarian vet jag däremot: det var främst av hälsoskäl, eftersom jag fått tips om att sluta med kött för att lugna en krånglande mage.


Magen slutade inte krångla, men däremot gjorde den det när jag slutade äta industrigodis. 

Under veggoperioden kunde jag ibland knappt se åt kött och tyckte det var en motbjudande tanke att tugga på döda djur. Men man vänjer sig ju vid allt och ett tag för sisådär 7-8 år sedan tyckte jag det var riktigt gott med kött. Kunde bli sugen på riktigt mör grillad eko-rostbiff eller en välgjord hamburgare. Och så den där norska salamin då…


På senare tid har pendeln svängt igen. Kött känns inte alls lockande, även om jag så sent som i vintras ofta var sugen på kalops. Järnbehovet gissar jag… Men annars är jag mest sugen på grönsaker för tillfället. Samt nötter, frön och en och annan böna. Och frukt, ost och choklad förstås. Frukostägget tar man nog heller inte ifrån mig i första taget.

Kyckling däremot, är jag inte alls sugen på. Kött hittar man knappt alls på veckomenyerna längre (nu när det är jag som gör dem igen). Fisk förekommer oftare, men det vegetariska börjar mer och mer ta över. Vissa kallar sig ju vegetarianer även om de äter fisk och fågel. Så kanske är det därför jag börjar känna mig som att jag är på väg att bli vegetarian igen…


Fast nä, i min värld är man inte vegetarian när fiskar och fåglar fortfarande finns på menyn. Flexitarian på sin höjd. Om man nu måste kategorisera sig själv. Vilket jag inte gjort på länge. Men känslan, den säger vego-dominans. Med mindre mjölkprodukter också. Kanske är det kroppens sätt att tala om vad den behöver för att komma tillbaka i gammal god form. Kanske är det bara ett resultat av suget från alla mumsiga veggo-recept jag sprungit på nu på sistone. 

Som rödbetsbiffar. Som olika varianter av gnocchi. Eller varför inte veganglass! Hur gott låter inte det, liksom?! Jämfört med korv och makaroner…

Fem favoriter i repris

Under veckan som gått publicerade jag inlägg nr 666 på bloggen… Det börjar bli ett ganska stort arkiv, och även om det i perioder varit ganska glest med inlägg, så finns det en hel del ganska varierat material att botanisera i.

Genom åren har bloggen bytt både namn och adress, och till viss del inriktning. Men hon där bakom är fortfarande jag. Även om också jag nog har bytt skepnad till viss del. Därför är det rätt kul att ibland gå tillbaka och läsa gamla inlägg. En del kommer jag knappt ihåg att jag skrivit. Andra minns jag exakt känslan, humöret och omgivningen där de kom till. Det finns en del inlägg som oftare får sökningar än andra. Det finns en del som jag själv tycker speglar ganska bra vad som rör sig i huvudet på en friluftsälskande vardagsyogande tvåbarnsmamma med klappande eko-hjärta, pysselnerv och ultradrömmar. Fem inlägg som jag gärna delar med mig av igen.

Det i särklass mest sökta inlägget är det där jag gjort eget hasselnötssmör. Nötsmör är faktiskt fortfarande bland det godaste jag vet. Det kan användas till så mycket, och är verkligen lätt att göra själv.

Hur man gör sin egen vetekudde är det också många som velat veta. Jag gjorde min inför min första förlossning, men en värmande vetekudde är bra att ha även för att lindra en ond och stel nacke, eller magont. Eller bara använda för att det är skönt.

Ibland gillar jag att tycka till lite. Om saker jag tycker är så knasigt att det bara är ologiskt. Som t ex hur alla tycks ta sig rätten till ens kropp när man är gravid. Eller har varit gravid. Inte riktigt klokt hur det är faktiskt. Någon som känner igen sig?

Det som däremot nog allra mest definierar de där sakerna jag drömmer om i livet, men aldrig riktigt vågat göra, de återfinns i inlägget om Norge och naturen. Ett av många Norge-inlägg, men det som nog bäst sammanfattar det som får mitt hjärta att klappa lite extra, och som ligger närmast till hands om jag skulle göra en radikal förändring i mitt liv.

Geiranger-039

Geiranger-016

Favoriter i repris är veckans tema i Bloggar om Hälsa. Många fina pärlor ur bloggarkiv har kommit fram under veckan. Spana t ex in några av Emmas mest lästa inlägg, där finns många kloka tankar. 

För hälsan mot cancer – slutspurten!

Strax före jul skrev jag ett inlägg där jag presenterade insamlingen jag startat hos Cancerfonden när jag som gravid fick diagnosen Hodgkins lymfom: För hälsan mot cancer. 

Jag ska ärligt säga att jag har blandade känslor inför Cancerfonden. Vissa anser att de springer läkemedelsbolagens ärenden, medan andra anser att utan Cancerfondens forskningsstöd skulle långt många fler dö i olika cancerformer. Vissa kampanjer de haft har varit rent ut sagt osmakliga om du frågar mig, men det tycks mer vara av okunskap om kommunikation och mediekunskap verkar det som. Cancerfonden är trots allt den kanal där man enklast kan bidra till forskning, och forskningen gör verkligen skillnad. Det inser man om man bara tittar på den diagnos jag behandlats för. 

För 50 år sedan var chanserna att överleva Hodgkins små. Idag botas mer än 90% av dem med tidiga stadier. För 25 år sedan gjordes efterkontroll av behandlingen genom en operation där mage och bröstkorg öppnades upp för att säkerställa att inga tumörer fanns kvar. Idag görs en PET/CT-röntgen som tar ca en kvart att genomföra och som inte innebär månader av rehabilitering från en stor operation.

När jag startade insamlingen ville jag ge den en hälsosam twist för att också bidra till ökad medvetenhet kring sin egen hälsa. Så här skrev jag i insamlingen:

För varje gång du gör något för din egen hälsa – skänk en slant till insamlingen! Kanske 1kr per sprungen kilometer under en månad. Eller 10 kr per armhävning under en dag. Eller 5kr per minut meditation under en vecka. Bara du själv sätter gränsen för kreativitet och hur mycket du vill ge. Själv tänker jag mig att jag skänker 10kr per dag då jag ägnar minst 15 minuter åt något kroppsligt (träning, yoga, meditation, avslappning) som främjar min hälsa, fram tills jag är färdigbehandlad eller insamlingsmålet är nått, vilket som nu kommer först.

Nu är jag som bekant färdigbehandlad (åtminstone för den här gången) och har bidragit till insamlingen enligt beskrivningen ovan. 

När jag startade insamlingen satte jag ett mål på 10 000kr. Jag trodde aldrig jag skulle nå dit. Hoppades på kanske hälften. Men bara genom att berätta om den på Facebook kom flera tusen kronor in. Från nära och betydligt mindre nära. Från sambons gamla kollegor som skramlade ihop nära 2000kr (då blev jag så rörd att jag började gråta mitt på kontoret). Från alla möjliga, helt enkelt. Så nu är målet faktiskt ganska nära. Närmre än jag någonsin kunde tro.


Därför vore det så himla kul om den kom ända in i mål. Det skulle kännas varmt i hjärtat på något vis att ha lyckats hjälpa andra som hamnar i samma situation som jag, även om det är indirekt. Så om du vill hjälpa till i slutspurten och ta insamlingen hela vägen i mål får du mer än gärna gå in och ge ett litet bidrag här.

Stort tack på förhand!