Hållbarhet

Efter earth hour – det vi gör varje dag 

I lördags var det #earthhour. En timme om året när vi klappar oss för bröstet och tänker på klimatet. Såklart jättebra att det uppmärksammas! Men en timme räcker inte så långt för vår stackars planet. Ofta får Earth hour dessutom liksom lite fel fokus tycker jag, eller blir kanske snarare kontraproduktivt.

Kommuner som deltar uppmanar till att tända ljus, och delar ut gratisgrejer som tagit massor av resurser att producera, och som kanske inte ens används. Helt emot hela syftet med earth hour. För faktum är att levande ljus, särskilt om det är paraffinljus, faktiskt kan vara värre för klimatet än el, beroende på vilken el.

Just resursslöseriet behöver verkligen komma i fokus, eftersom den s k Overshoot Day (den dag varje år då vi förbrukat årets resurser) oftast inträffar tidigt i augusti. Dvs vi lever över våra tillgångar en tredjedel av året. Det låter ju lite hemskt och deppigt. Men… även om ingen kan göra allt så kan alla göra något! Därför bjuder jag idag på några enkla tips på hur man kan leva lite mer resurssnålt varje dag.

Vistas i naturen

Hur hjälper det?! Jag tänker så här: genom att uppleva naturen så som den fortfarande finns, så blir vi mer intresserade av att ta vara på den för framtiden. Så, bli en friluftsare vettja!


Ät medvetet

Här finns massor att göra, många bäckar små!

  • Ät upp maten, för det första.
  • Ät rester även om det inte är gott alltid. Därigenom sparas massor av resurser, både i livsmedelsproduktion och sophantering.
  • Ät grönsaker efter säsong. Inte heller så kul alltid, men hur kul är det att bidra till vattenbrist?
  • Laga maten själv, av råvaror. Då vet du vad du äter och får dessutom i dig mindre konstiga tillsatser. Win både för sig och klimatet!

För att bara nämna något…

Investera istället för att konsumera

Köp saker av bra kvalitet. Som kan användas länge. Av märken som har eko-tänk. Vi har fått kommentarer att vi köper för dyra kläder till våra barn. Men exempelvis Gneis-overallen som slitits dagligen i en hel säsong ser inte ens använd ut och kommer kunna användas av lillasyster också, och säkerligen någon mer. Istället för att vi skulle ha behövt köpa nytt till bägge och kanske även byta under säsong. Både dyrare och mer resurskrävande i längden.

Tänk också på att köpa sådant som modemässigt håller mer än en säsong. Klassiker liksom. Som håller färg och form. Så slipper du falla för reafynd som bara håller nån tvätt och inte tål att visa sig i nästa år. Jag har en del tröjor som när jag tänker efter är typ 15 år gamla! Utan att se skabbiga ut. Då är de inte så dyra även om de kostade en slant i inköpspris…

Prioritera din sömn

Kan låta jätteknasigt kanske, men det här är en riktig win-win. Stäng av mobilen, och gå och lägg dig tidigt. Somnar man redan kring 22-tiden så blir kroppens återhämtning som bäst. Bra för hälsan alltså! Förutom att man förbrukar mindre energi genom att släcka lamporna, stänga av TV’n och slå av datorn…

Det finns så klart många fler tips, bl a på sidan för Overshoot Day som jag länkade ovan. Lite mer kommer också här inom en snar framtid!

Friluftsliv

De stora äventyren i det lilla

Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men jag gör det igen ändå: Vi borde lära oss mer av våra barn. Mina döttrar är på många sätt mina inspirationskällor. Tänk nyfikenheten. Rörelsemönstren. Förmågan att säga vad de tycker. Upptäckarglädjen som gör att de ofta hittar de stora äventyren i det lilla.

de stora aeventyren i det lilla
Allt blir liksom äventyr. Bajshögar i skogen. Vem har gjort dem? Är det stora djur eller små? Och den där nallen vi sett på en gren, vems är den egentligen? Är den född och uppvuxen i skogen? Eller är det någon som blir ledsen varje kväll för att de tappat den? Tankarna är många kring de minsta sakerna att upptäcka.

de stora aeventyren i det lilla 2
Men vad är egentligen äventyr då?

För mig är det ganska enkelt, och behöver inte alls vara storslaget, komplicerat eller dyrt. Jag tänker så här:

Äventyr är när det pirrar lite extra i magen, när förväntansfullt glitter tänds i ögonen och fjärilarna börjar fladdra i magen. Det är okänd mark och nya upptäckter och upplevelser. Oavsett omgivning, utrustning eller investering.

Äventyr kan liksom vara väldigt olika för olika personer och såklart finns det ju både stora och små äventyr också. Nattvasan är utan tvekan mitt största (och dyraste) kommande äventyr. Medan skogsturer med äldsta dottern är små vardagsäventyr som mer utstrålar mys och upptäckarglädje. Inget mer värt än det andra. Allt lika uppskattat och spännande.

Det försöker jag också förmedla till barnen. Att allas upplevelser och äventyr räknas. Stora som små. Tappa aldrig nyfikenheten, liksom. Inspireras av alla du tycker inspirerar dig. Ta chansen att komma ut!

de stora aeventyren i det lilla 3

#kvinnligaäventyrare

Just nu pågår en kampanj som heter #kvinnligaäventyrare som syftar till just att inspirera till små och stora äventyr. De som deltar i kampanjen är verkligen inspirerande också. Men jag är ändå lite tveksam till just begränsningen kvinnliga äventyrare. För jag har aldrig uppfattat friluftslivet och äventyren som mansdominerade eller mans-centrerade. Och vad som är viktigare: Jag inspireras till äventyr av personer som slår an något hos mig, oavsett kön.

Det vill jag också lära mina barn. Att de har alla möjligheter. Inspireras de av en man som vandrar i skogen så är det precis lika mycket värt som en kvinna som paddlar längs kusten. Och de har precis samma möjligheter att göra bägge sakerna. Det är de själva som bestämmer vad de vill, tar för sig, och vågar. Kanske lite naiv syn på det här med diskriminering och utanförskap. Men jag tror inte vi nånsin kommer att komma runt problemen och bli av med dem om vi själva som kvinnor begränsar oss och våra barn.

Med det sagt, så tycker jag ändå det är en fin kampanj, för oavsett hur, så kan vi ju aldrig få för mycket av friluftsliv eller av de stora äventyren i det lilla, eller ävenflykter, som vi också kallar dem ibland.

#52vardagsäventyr

Ett annat initiativ, som däremot slår an enbart ljuva toner hos min frilufts- och äventyrsnerv är Helenas årsmål 52vardagsäventyr. Jag har haft det i bakhuvudet ganska länge men har ännu inte aktivt utökat mina vardagsäventyr. Det får nog allt bli ändring på det framöver! Och när jag tänker efter så har jag nog ändå skrapar ihop en hel del som skulle kunna kvalificera redan i år. Framförallt skidturer, som både framkallat ögonglitter, fjärilar i magen och pirr. Bara att fortsätta fylla 2017 med mer äventyr och friluftsliv tycker jag! Oavsett under vilken tagg, hehe…

Tankar

En annan twist på Silk

Imorse snubblade jag över en instagram-post som fångade mig. Det är inte så ofta jag kollar instagram så dags, men det Madde skrev var så klockrent. Precis som det jag skrev häromdagen om Silks ringteori, men skrivet på ett lite vackrare och mer allmängiltigt sätt på något vis. Så här skrev Madde (som ju har en särskild plats i mitt hjärta efter att hon hjälpte mig med energibalansen).

I samspelet med andra människor gäller en universal regel, du bör alltid ge mer än du tar. Om vi alla efterlever den regeln skapar vi tillsammans en atmosfär av kärlek, respekt och medmänsklighet.

Ta dock i beaktande att en del människor kommer behöva ta allt de kan från dig i en given situation för att själva överleva och återuppbyggas, andra kommer å sin sida bara att ge, för de har ett sånt överskott där de befinner sig precis just nu. Nästa gång kan det vara deras tur att ta men energi, kraft och livsglädje tar inte slut utan den flödar mellan oss alla och ibland har vi mer, ibland mindre.

Vila i den tanken nästa gång du är den som behöver ta, i framtiden kommer du vara i position att ge och ekvationen kommer jämna ut sig. Det är okej att vara svag, pendeln vänder snart.

Så himla klokt och klockrent på något vis. Kortfattat, lättförståeligt och fint.

Trevlig helg på er!

Tankar

När någon får cancer – Silks ringteori

Cancer… Bara ordet gör många helt skräckslagna. Tanken på cancer är så laddat att man kanske inte tänker klart eller agerar rationellt när man hör om det.  Tillvaron raseras kanske för den som drabbas och dödsångesten riskerar att komma smygande. Omgivningen vill väl och vill så gärna hjälpa till men är rädda för att göra fel. Och ofta blir det kanske inte helt som man tänkt sig när man som en del av omgivningen försöker hjälpa till. Därför tänkte jag idag ge er en väldigt finurlig teori att ha i åtanke när ni vill stötta någon ni känner som fått cancer – Silks ringteori. Den funkar för övrigt alldeles utmärkt även i andra krissituationer.

Idag är det på dagen ett år sedan jag fick mina första cellgifter mot Hodgkins lymfom. Jag kan fortfarande känna exakt hur det kändes att få ådrorna fullpumpade med stark cytostatika, och det är ingen trevlig känsla! Som att man fräts upp inifrån är väl ett sätt att beskriva det… Faktum är att det isar i ådrorna och känns som jag får fantomcellgifter bara vid tanken på det. Att inte veta hur man ska bemöta någon som utsätts för detta är helt förståeligt, för det är lätt att bli handfallen. Vad ska man säga liksom?

Det viktiga är nog egentligen framförallt att man säger något. Att man fortsätter höra av sig. Visar att man finns. För när cancern kommer på besök, då har världen en tendens att bli väldigt tyst, för den som drabbas. Som om man befinner sig i stormens öga utan kontakt med omvärlden. När jag skrev inlägget om ensamheten utlovade jag ett inlägg om hur man kan göra för att vara ett stöd för någon, och det är alltså det här inlägget. Har alltså bara tagit sju månader att värka fram…

Precis som då, så ser jag många likheter när det gäller reaktioner och råd om stöd mellan hur jag själv reagerat och hur de som drabbats av utmattning reagerat. Mari skrev en bra artikel för inte så länge sedan om hur man kan bemöta någon som drabbats av utmattningsdepression. Jag skulle därför säga att råden hon ger gäller även vid andra trauman, som cancer. I alla fall om den drabbade är som mig.

Den som får cancer kommer inte vara den som tar initiativ till social samvaro på en tid, det är nog ganska säkert. Men behovet att känna att någon fortfarande minns att man existerar, det finns kvar ändå. Och det värmer oerhört när någon påminner en om det. Så egentligen kan det nog inte bli så himla fel, bara man hör av sig. Om man vill finnas där och stötta. Men samtidigt finns det en del saker som kanske inte är de bästa att försöka stötta med. Som kanske riskerar att göra ont värre och som därmed är bra att undvika.

Vanliga, men ohjälpsamma kommentarer

Kommentarerna här nedan har jag fått höra både från närstående och mer avlägsna bekanta. Kommentarer i fet stil och mina tankar och reaktioner i kursivt.

Du ska veta att du inte är ensam om att drabbas.

Tack, nu känns det genast bättre när jag vet att Olle och Britta också har det jobbigt. Jag ska väl hålla käft och inte klaga så förbannat.

Jasså, jag som trodde du var hälsosam?! För jag har hört att cancer får bara de som äter socker och inte tränar.

Mer grubblande kring varför just jag fått denna skit. Dåligt samvete för allt jag stoppar i min mun (när jag redan tappat matlusten pga illamående av cellgifter och monsterblåsor i munnen) och all utebliven träning (som jag inte orkar av psykiska och fysiska skäl). 

Jag mår så himla dåligt och är så ledsen av att du fått cancer.

Jag är ledsen att jag förstört även ditt liv genom att bli sjuk. Jag lovar att jag skulle undvikit det om jag kunnat.

Jag har en släkting/vän/kollega som också fick cancer, och då…

Tack, men inga upplevelser är lika, och cancer är inte en sjukdom som alla reagerar lika på. 

Du vet väl att du inte får xxxx nu?

Jag är redan livrädd för att allt jag gör ska riskera att göra saken värre. Och jag hoppas att de läkare som är expert på just min sjukdom har vett att tala om för mig vad jag får och inte får. 

Så vad ska man göra då?

Kommentarerna ovan är ju på sätt och vis helt förklarliga, och lätta att ta till. Men poängen är att de sägs till fel person, om de sägs till den drabbade. Alla har rätt att säga, tycka och tänka vad de vill, men inte till den drabbade. I allafall inte om avsikten är att stötta och hjälpa. Det är det som är grundtanken med Silks ringteori.

Silks ringteori – så funkar det

När någon man känner drabbas av cancer är det allra viktigaste att man fortsätter att höra av sig. Så mycket mer krävs egentligen inte. Ord kan lätt uppfattas fel. Det räcker med att visa att du finns, det är det Susan Silk vill visa med sin teori.

silks ringteori

Tänk dig den drabbade som den som befinner sig i cirkelns mitt, eller i stormens öga, som jag själv kände det. Närmast sörjande befinner sig i cirkeln utanför. Mer ytligt bekanta i cirklar längre ut. Sedan är hela syftet med detta tankesätt att man endast ska stötta och peppa inåt i cirklarna, oavsett var man befinner sig. Beklaga sig får man göra utåt i cirklarna. Det betyder alltså att alla de vanliga kommentarerna man ofta får är helt ok, så länge man inte säger dem till den drabbade. Utan dem får man spara till någon av sina egna närstående, eller någon som befinner sig i cirklar längre ut än en själv. STÖD och PEPP  inåt – SKIT utåt helt enkelt. Det innebär att den som är drabbad (och alltså inte har någon innanför sig i cirkeltänket) har rätt att beklaga sig åt vem som helst, när som helst.

Med det sagt så betyder ju inte detta att den som är drabbad har ensamrätt på att beklaga sig eller söka stöd när det gäller precis allt. Eller att man slutar vara medmänniska för att man drabbas av cancer. För de som vid ett givet tillfälle befinner sig i en yttre cirkel är ju vid något annat tillfälle själv drabbade – av något annat – och befinner sig i då i mitten av ett annat cirkelsystem med samma rättigheter att få stöd och vara så liten och rädd man behöver – fast i en annan situation. Låter det krångligt? Inte alls, om man bara tänker på mantrat STÖD in – SKIT ut!

Men vad ÄR stöd då?

Att börja med att lyssna är oftast det bästa. Klämkäcka lösningar, råd och tips i all ära, men i just en situation med cancer, så har de oftast ingen verkan. En kram, stora lyssnande öron och en trygg försäkran om att allt kommer att ordna sig eller gå över, det räcker så otroligt långt. För alla är vi olika och behöver olika typer av stöd, både beroende på livssituation, sjukdomsbild och hur man själv mentalt hanterar sin situation.

För att ta ett exempel från min verklighet för ett år sedan: Vid en av mina cellgiftsbehandlingar (varje injektion tog fyra timmar) kunde inte mannen vara med som stöd, eftersom vi hade ett åtta veckors spädbarn och en treåring hemma också. Då kom hon som alltid finns där förbi och höll mig sällskap. Innan hon kom skickade hon ett meddelande där det stod ”nu vet du att det är du som bestämmer vad vi pratar om. Jag tar med mat och finns där vid din sida”.

Silks ringteori i praktiken

Men man kan väl inte gå omkring och agera utifrån nån teori, kanske ni tänker. Nä, vi är ju bara människor, och av egen erfarenhet vet jag att det här tillvägagångssättet kan vara rätt svårt att praktisera i verkligheten, om man inte tänker sig för. Och jag säger verkligen inte att man ska agera enbart utifrån en teori när man umgås med andra människor eller försöker vara medmänniska.

Däremot kan den vara bra att ha i bakhuvudet. För att kanske bita sig i tungan ibland när någon man känner har drabbats av ett trauma. För att kanske stanna vid att säga att man finns där. Att den drabbade bestämmer om och när man pratar om saker. Jag kan nog inte poängtera det nog mycket: det viktigaste är ändå att man otvivelaktigt finns där. Utan att ge välvilliga råd och tips. Utan att berätta hur dåligt man själv mår av situationen. Förutom för andra man själv har i sin egen närhet.

Med det sagt, så vill jag återigen tacka alla er som hänger här! För som jag skrivit tidigare, så har det varit ett helt fantastiskt stöd. Peppande kommentarer eller ibland bara välbehövliga virtuella kramar. På något sätt verkar det lättare att vara en stödjande medmänniska via nätet. Kanske för att man hinner tänka innan man yttrar sig? Hur som helst: TACK, tack, tack!

Tävling

Ett till snack om Nattvasan

Alltså, det kommer ju bli en följetong det här med Nattvasan! För jag knep en startplats! Jag säger jag, för det är faktiskt inte hugget i sten ännu vem som blir min lagkamrat. Den numera äkta mannen menar fortfarande att han lämnar sin plats till någon annan om jag hittar någon som är mer sugen. Så är du sugen, eller vet någon som är, så är det bara att hojta till! Fast just nu är det mest med mig själv jag har snack om Nattvasan.

Jag menar, det här är ju liksom det stora målet vid horisonten! Det mål som jag satte upp två dagar innan jag blev fullsprutad med cellgifter för första gången… Och nu sitter jag här med en startplats! Och känner rysningarna när jag lyssnar på signaturmelodin.

Fjärilarna som fladdrar i magen. Jag är uppspelt som ett litet barn. Samtidigt som jag är väldigt väl medveten om att det är väldigt långt till Mora just nu. Faktiskt riktigt långt bara att ta sig till start. Logistik ska lösas. Och barnvakt om mannen är den som ska bli min vapendragare. Ska man bo i Sälen eller Mora, bara en sån sak?

Träningen behöver bli betydligt mer strukturerad och fokuserad. Det behöver nog läggas in några checkpunkter längs vägen för att se om målet ens är inom räckhåll. Fast det tror jag såklart att det är, annars skulle jag inte anmält mig! I dagsljus har jag åkt sträckan på allt mellan 8,5 och 11,5 timmar och varit allt mellan i princip oberörd och helt slut när jag kommit fram. Så jag är ganska övertygad om att det går. Det är nog mer en fråga om huruvida det är värt det, beroende på hur det går med träningen och livet i övrigt.

Och sedan kvarstår ju även tiotusenkronorsfrågan: Skejt eller klassiskt?

Friluftsliv

Vårvinter i Sälen

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från vår lilla semester. Resan dit har jag ju redan dokumenterat, och lite skidåkning och yoga har det ju också visats glimtar ifrån. Men resten… Jag bläddrar fortfarande bland alla bilder och minnen och kan inte fatta att det blev så bra som det blev. Kanske för att jag nog inte vågade hoppas på det. Låga förväntningar är liksom inte så svåra att överträffa…

instagram har jag redan serverat lite snöfrossa, men jag kan inte riktigt få nog så det får bli lite här också. No-filter-style, för det behövs liksom inte.

Redan när vi kom fram infann sig något slags magiskt vinterlugn i mig. Det var meterdjup snö, typ sju minusgrader och en riktigt fin solnedgång.

tandaadalen
Stugan vi bodde i förstår jag fortfarande inte hur den kunde vara ledig, till det pris den låg på. Kunde lika gärna varit ett året-runt-boende. Även om vi saknade torkskåp…

tandaadalen2
Men ändå var den långt ifrån störst i området. Riktiga mångmiljonbyggen runt omkring (där vi traskade ett och annat varv med vagn när Lill-trollet skulle sova).

tandaadalen 3
Fast det var nog bara vår som hade snökoja på uteplatsen, vad jag såg.

tandaadalen 4
Varje natt hade det snöat sisådär 5-10 cm till, men alla dagar utom sista bjöd på mestadels gnistrande sol. Och riktig vinterkyla. Typ -13 och liknande. Även om eftermiddagarna var lite varmare. Så det fanns liksom ingen hejd på möjligheter att knäppa härliga vinterbilder!

tandaadalen 5

tandaadalen 6

Tandaadalen 7

Tandaadalen 8
Men skidåkningen då?

Well, barnen är lite för små för att palla en dag i backen. Och föräldrarna är som bekant längdnördar. Så utförsåkningen lös verkligen med sin frånvaro. Syftet i år var mer att vänja framförallt den stora vid miljön och väcka intresse.

hundfjaellet
Det uppnåddes också. Hon hade med sig längdskidor och skidade stolt omkring på dem, åkte bandlift och gick på snölekis. Och pratar med alla hon träffar om när hon var i Tandådalen och hur stora snöhögar det fanns som man kunde åka på rumpan utför. Barn nöjer sig med det lilla… Och föräldrarna var lika nöjda i längdspåret, särskilt i det kyl- och vindläge som rådde…

skidspaar

snoe

skidspaar 2
Så… Vad gjorde ni hela dagarna då?

Ni som följer mig på instagram och Facebook vet. Jag fick bl a möjligheten att träffa starka härliga Camilla på riktigt.

camilla malin
Hon bor ju i Sälen, och fick därför frågan om hon kunde ställa upp som vittne när vi gifte oss utan att nästan någon visste om det.

blommor ringar
Varför man väljer att göra så och rymma iväg och gifta sig kan ju säkert diskuteras. Men delvis pga att bekantskapskretsen decimerats det senast året, och delvis eftersom vi inte orkade ordna fest, och gärna ville att barnen skulle få en fin dag utan stress, så var det ett toppenalternativ för oss.

En magiskt vacker vinterdag, som inleddes med familjemys i pulkabacken och avslutades med lite bubbel i stugsoffan.

broellopsmys
Med rättvisemärkta ringar från Cred Jewellery, hållbar brudbukett från Adolfsnäs handelsbod och en skräddarsydd klänning från Systugan här i Ljungsbro, så blev det faktiskt det vinterbröllop vi ville ha. Jag menar, vi träffades ju trots allt i princip i skidspåret!

brudbukett
Utöver det… Så tog vi dagarna lite som de kom. Var mycket ute. Åt våfflor i en tom våffelstuga. Och pizza. Och hemlagad stugmat.

vaaffelstuga

Såg på solnedgångar och struntade faktiskt helt och hållet i alla vardagsmåsten. De väntade liksom ändå på oss när vi kom hem igen sedan!

solnedgaang i tandaadalen

Tankar

Om att få med sig huvudet för att nå längre

I det mesta vi gör så behöver vi ha huvudet med oss. Både bildligt och bokstavligt. När det gäller fysiska prestationer och uthållighetsrelaterade uppgifter blir det ganska tydligt. Försök springa ett maraton samtidigt som du intalar dig själv att du suger och att det aldrig kommer att gå. Jag är ganska säker på att du kommer bryta innan du ens nått halvvägs, oavsett fysisk form. Vill du klara dig igenom de riktigt tuffa utmaningar så är det därför superviktigt att få med sig huvudet på resan.

Med träning går det faktiskt att styra hjärnan en hel del och genom att medvetet prata positivt och uppmuntrande med sig själv, så kan man nå riktigt långt! Det kan låta klyschigt, men jag gillar mentala mantran, eller affirmationer. Med hjälp av dem kan man aktivt påminna sig själv om det man behöver påminnas om, när det börjar kännas tufft (men även innan såklart!). Man fokuserar på att få med sig huvudet på resan helt enkelt!

Ett av mina favoritmantran gör sig bäst på originalspråk:

Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg

ein kjem ikkje til fjells

Fröysa fjellservice på tur. Första gången jag såg mitt favoritmantra. På en träskylt mitt ute på fjället, 2001.

För det är ju faktiskt så. Man kommer liksom inte upp på fjälltopparna och får njuta av utsikten om man inte anstränger sig ordentligt först. Men vetskapen om att belöningen kommer när man kämpar hårt gör det lite lättare att inte ge upp när det är tufft.

Det är verkligen fascinerande hur man kan träna upp och styra sin egen hjärna för att få med sig huvudet dit man vill. Och därmed styra sina prestationer och sitt välmående. Jag har skrivit lite mer om det hos Bloggar om Hälsa, och där får ni tips om fler mentala mantran för att orka mer, och varför jag tycker de funkar när man vill eller behöver prestera. In och läs där, vettja!

Veckans vegetariska

Veckans vegetariska: Rotfrukts- och zucchinilasagne

Den här veckans veggo-tips fick jag själv tips om via Helenas bloggsvep för någon vecka sedan, och det lät riktigt gott och ganska lättlagat, så jag tänkte att jag måste prova. Efter lite modifikation och storleksanpassning för att passa vår glupska familj så får ni en variant av receptet som veckans vegetariska tips. Ursprungsreceptet heter lasagne med zucchini och ricotta, medan min variant heter:

Rotfrukts- och zucchinilasagne (6 portioner)

rotfrukts- och zucchinilasagne
400g färska lasagneplattor 

2 stora zucchini
3 morötter
2 palsternackor
3 vitlöksklyftor
0,75 dl olivolja
1 msk grönsaksbuljongpulver
1 tsk oregano
1 tsk basilika
0,5 tsk timjan
500 g passerade tomater
1-2 msk tomatpuré

250 g ricottaost
250g mozzarella
75g riven prästost

Sätt ugnen på 220 grader. Skala morötter, palsternackor och vitlöksklyftor och riv fint. Skölj och riv zucchinin grovt. Värm olivoljan och fräs rotfrukter, zucchini och vitlök utan att det tar färg. Krydda och blanda i passerade tomater och tomatpuré. Låt såsen puttra några minuter medan du skär mozzarellan i tärningar och river prästosten. Varva sås, lasagneplattor och ricottaklickar och mozzarellabitar i en stor ugnsform. Avsluta med prästosten på toppen. Grädda mitt i ugnen i ca 20 min och låt svalna någon minut innan du serverar den med en grönsallad och kanske lite ketchup för kräsmagade småttingar.

rotfrukts- och zucchinilasagne 2

Tävling

Ett snack om Nattvasan

Idag hade jag tänkt lägga ut en efterlysning här. Efter en hugad lagkamrat till Nattvasan 2018. Eftersom han jag delar mitt liv med är så väldigt mycket snabbare skidåkare än mig. Snabbare på det mesta när det gäller sport egentligen. Och därför förmodligen skulle tröttna på att vänta på mig. Och jag skulle bli tjurig för att jag känner att jag sinkar honom. Vi pratar ju trots allt om killen som undrade om vi bara skulle promenera när vi en gång sprang ihop (eller, det var visst bara jag som tyckte att vi sprang…).

Samtidigt sa vi för ett år sedan när mardrömsvåren brakade loss, att när allt var över skulle vi åka Nattvasan ihop. Bara för att vi kan, och för att vi är ett lag som hjälper varandra. 


Och så utspelade sig det här övertygande snacket vid köksbordet igår kväll:

Jag: Men vill du åka Nattvasan med mig då?

Han: Ja, det kan jag väl om du vill. Om du inte hittar nån annan…

Jag: Mäh! Klart jag kan hitta nån. Men vill du?

Han: Kan jag väl… Vad åker vi på för tid?

Jag: Tio timmar… (för att se reaktionen)

Han: Jahaa… Då är det ju ingen press att träna iallafall. För tio timmar gör jag ju nästan om jag är magsjuk.

Jag: Mäh! Tack för den! Tio är mitt sämsta i modern tid så det borde jag klara.

Han: Tio… Hur ska jag hålla mig varm?!

Jag: Du måste ju ha extrakläder med dig.

Han: Extrakläder? Jaja, jag får väl dricka mycket blåbärssoppa i alla fall.

Jag: Nä, du ska ha med dig dricka och mugg. Och bemannad station finns bara en.

Han: Va?! Ingen blåbärssoppa… 

Jag: Du får pannkakor i Evertsberg…

Han: Jag är ju förresten sån tävlingsmänniska, så det blir en utmaning att inte trycka på och jaga placering.

Jag: Nattvasan räknas inte ens som medaljår eftersom man kan hjälpa varandra…

Han: Va, inte ens en tävling asså?! Vad ska jag ha för pannlampa då? Om vi ska ta sååå lång tid på oss får jag ju lov att ha hela ryggsäcken full med batterier…


Vad säger ni, visst har jag hittat min perfekta lagkamrat? Eller måste jag leta med ljus och lykta ändå?!

Övrigt

Jag skulle aldrig…

Listor är rätt roliga ibland, om inte annat för att man kan få mycket sagt om sig själv utan att egentligen rapa upp så mycket fakta. Den här cirkulerade för ett tag sedan hos bl. a Malin, Sara och Katta (minns inte om jag sett den på fler ställen). Här kommer i alla fall min version, om någon skulle vara nyfiken…

Jag skulle aldrig…

Äta? Jag har testat rätt mycket mer eller mindre konstiga saker genom åren, så är nog svårt att säga. Men saker som är slemmiga och broskiga har jag svårt för. Som ostron. Eller tungor och sånt.

Dricka? Gin-och-tonic, för det får jag sådan fruktansvärd halsbränna av. Släktdrag… Mjölk, av hänsyn till omgivningen (jag är laktosintolerant).

Skoja om? Alltså, i rätt sammanhang är det ju ganska mycket man kan skoja om. Men ondskefulla saker eller saker som folk mår dåligt av, nä…

Ha på kroppen? På eller i? Kläder eller krämer? Definitionsfråga ju. Jag är jättepetig när det gäller hudvård, så där är det mycket jag aldrig skulle ha på kroppen. Tvivlar också på att jag nånsin skulle sätta på mig nätstrumpor (igen). Eller lackkjol.

Vilja uppleva? Att det händer mina barn något. Eller att jag får ett Hodgkins-återfall.

Kunna arbeta med? Sådant som är etiskt eller moraliskt ohållbart. Eller sådant som är så monotont att jag dör uttråkningsdöden.

Säja nej till? Jag är faktiskt alldeles för dålig på att säga nej så jag får väl svara ”det mesta”. Men om jag verkligen skulle behöva välja, så kanske spännande frilansuppdrag, eller en resa till Kanada eller Nya Zeeland. Eller ett jobb i Norge eller Jämtland. Eller roliga utmaningar. Sa jag att jag har svårt att säga nej?

Googla? Barnporr eller andra former av hemskheter och utnyttjanden.

Göra offentligt? Det är nog ganska mycket. Jag är rätt privat av mig på många sätt. Fast på många sätt är jag ju samtidigt rätt orädd och skulle nog kunna göra rätt mycket offentligt om någon utmanade mig.

Blogga om? Personer i min närhet som inte har gått med på att bli bloggade om.

jag skulle aldrig

Vad hittar man alltid/ofta…

På ditt skrivbord? Har inget skrivbord hemma. På jobbet är det clean desk som gäller. Så där är det tomt, när jag kommer och går. Förutom en skärm och ett tangentbord. Däremellan ser man ofta ett block, en dator, en kaffekopp, två mobiler, en vattenflaska och några pennor på det. Och min kalender, är fortfarande old school och kör med pappersvariant.

Under din säng? Damm? Eller nån napp eller annan leksak nån gång ibland.

I din jackficka? Nycklar, garageöppnare, snorpapper, reflex och en mobil.

Bakom din kylskåpsdörr? Bakom? Eller i? Bakom finns inte mycket, men i desto mer. Ingefära, vitlök, soya, ketchup, citron och lime, såser och fonder, matlagningsvin och kaviar och mjukost. Tomatpuré och senap också när jag tänker efter.

Vid sidan av ditt handfat? Babyolja, hand- och kroppskräm. Ibland nässpray och plåster.

Högst upp i din bokhylla? Vilken av dem? Ovanpå finns foton, och ibland annan bråte. Annars en hel massa böcker såklart. Av alla möjliga slag.

Längst ner i din tvättkorg? Botten. Ser den flera gånger i veckan.

Framför näsan på dej? Min AjFån. Eller ett eller två barn.

I dina tankar? Förändring och förbättring. Ständigt i bakhuvudet.