Träning

Så hur gick det då? – om vägen tillbaka

I juni förra året skrev jag ett inlägg med någon slags plan för att ta mig tillbaka till mig själv igen rent fysiskt. Jag lovade att återkomma i februari med lite uppdatering om hur det gått. När bebis blivit ett år och jag hade någon slags tanke om att känna mig som mig själv igen. Så hur gick det då?

Well, man kan väl säga att jag inte direkt höll mig till planen…  Så vi tar utvärderingen bit för bit:

Göra klart alla nivåer i MammaMage. Check på den. Grundjobbet gjort, men jag skulle vilja ha en fortsättning, för de behöver ju underhållas också, de där bålmusklerna. Och det glömmer jag lätt.

Styrketräning med Lofsans mammaträning. Eh… Va hette det?! Njae, tror jag gjort typ två pass ur den eller så. Styrketräning generellt har väl hamnat i skymundan. Har svårt att hitta en bra nivå. Och har prioriterat annat…

Lågpulslöpningen. Alltså, jag har ju sprungit. Mer än jag väntat mig faktiskt. Men lågpuls?! Inte en enda gång faktiskt… Trots att jag varit en snigel i löparskorna…

Cyklingen. Hmmm…. Vet inte ens om jag har tillräckligt med luft i däcken för att kunna cykla… Tog väl i och för sig en tur i somras, och har umgåtts några gånger med källarcykeln men i övrigt, nej på den också.

Yogan. Den klarar jag mig inte utan så den finns med som en trogen följeslagare, även om vi också har haft några uppehåll från varandra. Framförallt under utesäsongen yogade jag massor. Nu under mörkertiden blir det mest kortare, lugna pass kombinerat med meditation. Även om jag kommit igång mer igen sista veckorna.

ute-yoga

Trädgårdsyoga i november

Trots att det gått rätt risigt med just planen jag lade upp, så måste jag ändå säga att jag har kommit längre på vägen tillbaka än vad jag nog hade räknat med. Jag orkar faktiskt med att vara hemma själv med två väldigt aktiva barn. Jag har till och med ork kvar på kvällarna, åtminstone ibland. Och detta trots att jag ju fick min andra cancerdiagnos i november-december, med en operation att återhämta mig ifrån. Förutsatt att det inte kommer några nya bakslag, och att jag lyckas knipa en startplats, så känns faktiskt målet vid horisonten helt inom räckhåll! De senaste veckorna har det dessutom känts som att det är ett helt annat klipp i kroppen än det var under hösten.

Så vad har jag gjort då?

Vardagsmotionerat. Nu när jag är föräldraledig snittar jag kring 10 000 steg per dag, och lyfter barn, fixar grejer, knuffar vagn och annat dagarna i ända. Stundtals riktigt bra och pulshöjande (styrke)träning.

Åkt skidor. Till min stora lycka har det blivit väldigt många fler skidturer än jag trott, och det är ju riktigt bra träning. Jag menar, jag har ju till och med skejtat!

Sprungit och yogat. Inte helt i den form som planerats, men ändå bra träning, och på en rimlig nivå!

vardagsmotion

Tung vardagsmotion. Köra dubbelvagn med dubbla barn i en halvdecimeter blötsnö

Så den stora frågan nu är väl egentligen hur den fortsatta vägen framåt ska se ut. Med ett fjällopp inplanerat så borde jag ju kanske ha en ny plan… Jag får klura lite på den tror jag, och återkomma.

Tävling

Tips för ett lite roligare Vasalopp

I fredags kväll var jag ut en sväng i skidspåret igen. Det var dimmigt, nollgradigt och snön var som socker. Man fick staka i nerförsbackarna och jag hade fuskvallat med silverburk trots att klister nog egentligen hade varit det bästa. Men ändå. Så finns det inget bättre för ett trött huvud än skidåkning. Det är min allra bästa terapi, faktiskt! Jag blir glad, nöjd och tillfreds av skidåkning. Just i fredags tänkte jag tillbaka på de säsonger jag fått riktigt många skidmil i benen, inför Vasalopp eller Öppet spår. För nu är det ju dags snart igen, för den vecka på året då jag blir som mest skidsugen. Jag kommer av förklarliga skäl inte stå på startlinjen i år, men har fortfarande siktet inställt på en plats i Nattvasan nästa år om allt går som jag tänkt.

För mig har de nio milen från Sälen till Mora en särskild plats i mitt hjärta, och jag har hittills åkt dem fyra gånger, varav en av gångerna faktiskt är ett av mina stoltaste ögonblick. Jag blir nostalgisk och helt varm inombords bara jag tänker på att skida i dalaskogarna en söndag i februari/mars, och för mig är det mer än bara en skidtävling. Det är en upplevelse, för många till och med en heldagsupplevelse. Så därför tänkte jag ge er mina bästa tips för ett lite roligare Vasalopp. Jag har tidigare gästbloggat hos Uppochhoppa.se med tips inför Vasaloppet, så det här är en omgjord och uppdaterad version.
Vasalopp 1

Mina bästa tips för ett lite roligare Vasalopp (eller Öppet spår)

Njut av stämningen! Det ger nästan gåshud att bara insupa atmosfären och nypa sig i armen och tänka på vad man är med om. Även om du är nervös, eller jagar en tiptopptid, så försök andas in stämningen i starten, kontrollerna och i spåret. Snacka lite med alla trevliga funktionärer och med-skidåkare. Det ger energi!

Njut av omgivningarna! Dalaskogarna på vintern är så vackra och idylliska att man får rysningar, särskilt fäbodarna kring Risberg. I alla fall om du frågar mig! Och Vasaloppsjingeln i Moraparken eller på upploppet ska vi inte ens prata om. Tårarna är nära!

Tanka energi så fort du har möjlighet! Sörpla blåbärssoppa och buljong (otroligt gott i senare halvan av loppet när kroppen skriker efter salt!). Snaska bullar. Missa inte den ljumma ölen som ofta serveras i Läde. Eller Coca-Colan man kan springa på vid Mora skidstadion. Man blir sugen på konstiga saker när man åker långt!

Lämna vallningen till proffs! Det är värt varenda krona att få framförallt glidet fixat av någon som kan på riktigt. Att kunna glida förbi folk där det är platt eller utför ger nästan mer energi än alla bullar man stoppar i sig. Dessutom – om man lämnar vallningen åt någon annan har man ju något att skylla på om det skulle gå åt pipsvängen…

Släpa inte med en massa extra dryck eller kläder! Alla gånger jag åkt från Sälen till Mora så har jag sett folk som klär sig för tjockt och har stooora midjeväskor med sig. Och ja, jag vet att det finns folk som fryser lätt, jag är ju själv en av dem! Men jag tror ändå att det tar mer energi än det ger att släpa med sig buffertar. Det finns drickaservice att boka mellan kontrollerna även för motionärer. Och med torra extra vantar i fickan (eller kanske ett par overstraps) och kanske en extra mössa i fickan klarar man sig fint. I övrigt tror jag det är bättre att hålla sig i rörelse än att släpa på grejer.

Tänk etapper! Titta inte på de stora kilometersiffrorna som räknar ner, titta bara på de små som räknar ner till nästa kontroll. Mentalt är det mycket lättare om man har ett nära greppbart mål att sikta mot. När jag åkte som snabbast 2010 bestämde jag mig för att köra hårt efter Oxberg om det kändes bra. Det gjorde det! Därefter omvärderade jag taktiken efter varje kontroll och kunde köra ännu lite hårdare ju närmre jag kom målet. Känns loppet tungt kan det här vara extra viktigt, eftersom hjärnan annars kan börja motarbeta dig alldeles för tidigt. Bättre att tänkta 13km kvar till Mångsbodarna än 79km kvar till mål!

Tänk roligt! Det är mycket bättre för huvudet att tänka att det är en rolig dag i skidspåret man har framför sig, istället för nio jobbiga mil. Dessutom orkar man alltid dubbelt så långt som man tror. Så när du känner dig som att du är sugen på att kliva av i Evertsberg är du i princip redan i mål! Dessutom vill du ju inte missa de roliga nerförsbackarna som väntar därefter!

Kolla in tips om loppet och banans profil! T ex genom tipsen ovan, och genom att leta efter saker att se fram emot (lättåkta mil på slutet t ex), så är det också lättare att peppa sig om det periodvis känns tungt. Men det är ju inte säkert att det gör det, kanske har du bara världens bästa skiddag och njuter hela vägen. Det har hänt mig, och det kan såklart hända dig också!

Inte vasaloppet

Ett annat skidspår – också roligt!

Det var mina tips för ett lite roligare Vasalopp, det. Vill du har ännu mer tips om hur du förbereder dig för något av loppen i Vasaloppsveckan, eller saker att tänka på efteråt, så kolla hos Helena, som har skrivit ett riktigt bra inlägg om det. Och vill du ha tips om skidåkning generellt, så kolla här!

Lycka till i dalaskogarna nu och se framförallt till att ha riktigt roligt och njuta!

Övrigt

Gravidlistan

Idag är det dags att fira igen. Vi har inte längre någon bebis här hemma, eftersom det Lilla Charmtrollet fyller ett år idag, hurra, hurra! Känns faktiskt helt overkligt att det är ett helt år sedan hon bestämde sig för att komma ut fort som attans.

Eftersom jag skarpt gillar listor så tänkte jag fira med en lista jag hittade hos Underbara Clara för typ jättelänge sedan – en gravidlista! För om jag får bestämma själv kommer jag aldrig vara gravid igen. Jag pallar det helt enkelt inte mentalt, efter det som hände när Lill-Trollet var inneboende. Dessutom tror jag faktiskt inte jag skulle tycka det var värt det igen rent fysiskt och sömnmässigt heller. Nu har jag ju två underbara, härliga, envisa, charmiga, intelligenta, gulliga och varmhjärtade tjejer som behöver få all uppmärksamhet de kan få. Så nej, inga fler graviditeter! Men en skojig gravidlista och tillbakablick!

När blev du mamma?

Första gången i maj 2013. Andra gången för ett år sedan.

Hur många barn har du?

Två.

Var graviditeterna planerade?

Planerade och planerade. Tror aldrig man helt kan planera sådant. Kroppen gör som den vill. Jag var gravid med tvillingar innan stor-Trollet kom, men det slutade i missfall, vilket inte var ”planerat”, om man säger så. Båda barnen var inte oplanerade, men vi har haft otroligt lätt för att bli gravida kan man väl säga…

gravidlistan 2

Gravidfotografering med ettan

När berättade du om graviditeterna? 

Tvillingarna berättade vi om typ i vecka 7, för att jag mådde så dåligt. Men med tanke på hur jobbigt vi tyckte det var att hantera de reaktioner vi fick på missfallet, så väntade vi längre att berätta med bägge Trollen. Typ tills efter ultraljudet i vecka 12-13.

Hur många barn vill du ha?

Är helt nöjd med de jag har.

Tätt ihop eller långt isär?

Föredrar nog tätare än längre, så de kan ha mer glädje av varandra som kompisar.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Med stor-Trollet, ja. Eftersom jag visste hur det kan gå efter missfallet med tvillingarna. Men ju fler veckor som gick desto säkrare kände jag mig. Även om jag nog funderade mer än vad man kanske borde.

Med Lill-Trollet var det ju tyvärr helt andra saker jag oroade mig för, eftersom jag ju då gick under hashtaggen #pregnantwithcancer och graviditeten flöt mest med i allt det andra. Lite som barnläkaren sa: efter v24-25, då klarar vi i princip alla. Det var skönt att ha i ryggen även om cancerläkarna sa att de tänkte vänta ut graviditeten om inget oförutsett hände. Det är fördelen med att bo nära ett av världens sju neonatalcertifierade universitetssjukhus. Även om vi tack och lov inte behövde utnyttja just neonatalavdelningen.

Hur var graviditeterna?

Upp och ner. På olika sätt. Jag fick graviditetsklåda med både ettan och tvåan. Tvåan låg åt fel håll och fick vändas manuellt i magen. Jag är inte jättebra på att hantera hormoner, och for känslomässigt mycket upp och ner, men hade i princip inga fysiska problem under graviditeterna.

Var vid första graviditeten ganska chockad över hur bedömd man blev av alla och hur lovligt byte man tycktes vara. Jag var van vid att få ha min kropp i fred och tog ganska illa vid mig i början, även om jag vande mig och gav svar på tal på slutet.

gravidlistan 4

Skogspromenad med ettan

Gillade du att vara gravid? 

Ja, älskade min mage, bägge gångerna! Älskade att få chansen att bli någons mamma, och känna sparkar och hicka och gå omkring i mysiga mammakläder och äntligen få lite bröst. Men samtidigt –  nej, avskydde att ständigt oroa mig och känna mig låst och som att allt jag gjorde riskerade att vara orsak till ett eventuellt missfall. Avskydde pressen på hur man skulle vara och känna som gravid, men lärde mig också att strunta i det och ändå vara gravid på mitt sätt.

Visste du vilket kön det skulle bli? 

Nej, ville bli överraskad och var sjukt road över allas spekulationer.

gravidlistan 5

Snälla bebis, kom nu!

Apropå förlossningar. Hur har de varit?

HELT olika. Efter första var jag både fysiskt och mentalt på botten, av olika anledningar. Efter andra kände jag mig som superwoman som kunde hänga i pulkabacken på dagen, laga mat på eftermiddagen, och sedan åka in och föda barn nån timme senare. Och sedan traska iväg till duschen själv nästan direkt.

Hur var första bebistiden? 

Också väldigt olika. Omtumlande och ganska jobbig med första, framförallt pga blodbristen. Mycket mer relax och carpe diem med tvåan, men sedan övergick ju mammaledigheten ganska snart i cellgifter och annat skit.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 

Nej.

Ett råd till blivande mödrar? 

Lyssna inte på alla råd du får från alla möjliga håll utan lyssna på vad som känns bäst för dig.

gravidlistan 6

Här kände jag mig fortfarande stark, med ettan.

Tankar

Vänliga veckan

Den här veckan är det vänliga veckan. Den infaller i februari varje år, i samma vecka som den betydligt mer kommersialiserade Alla Hjärtans dag. Vänliga veckan har funnits i drygt 70 år och startades av Läkarmissionen som ett initiativ för att uppmärksamma och öka vänlighet i trafiken.

Numera betonar man vänlighet generellt och för mig känns Vänliga veckan betydligt mer tilltalande än Alla hjärtans dag, eftersom det fokuserar på känslan, inställningen och omtanken mer än att försöka kränga mest möjliga saker och tro att lycka hänger på presenter.

Så varför inte göra några extra snälla saker en här veckan (så att de förhoppningsvis kan bli till goda vanor som kan få leva kvar även andra veckor). Världen och du själv kan aldrig få för mycket vänlighet, och det bästa av allt är ju att det smittar också. Ringar på vattnet!

vaenliga veckan 1
Ge något till någon som verkligen behöver det

Kanske känner du att du har en slant över och vill skänka den till någon välgörenhetsorganisation. Eller så kanske du rensat garderoben och har en massa fullt användbara kläder till övers som någon kan få stor glädje av. Antingen någon du känner eller någon som får dem via någon insamling. Eller så ger du en stor kram till någon i din omgivning som verkar behöva det extra mycket!

Var lite extra snäll mot dig själv

Glöm inte bort att vara vänlig mot dig själv. Glömde du matlådan hemma och kom försent till tandläkaren? Äsch, vad gör det om hundra år… Du kom ju i alla fall ihåg ATT du skulle till tandis, och mat går ju att fixa ändå. Dessutom är du säkert en fena på att vara just du, på det där viset som ingen annan kan!

Le mot och hälsa på fem personer du inte känner

Vänlighet och leenden smittar. Att någon ser en och faktiskt dessutom hälsar kan göra någons dag. Dessutom blir man själv glad av att kunna göra andra glada!

vaenliga veckan 2
Lägg bort mobilen

Var närvarande med de personer du umgås med. Lyssna på riktigt, utan att fundera på om det gör sig bra på Facebook. Se i ögonen och skratta tillsammans. Jag har skrivit inlägg tidigare om att vara offline, något vi nog borde vara oftare, om man ser der ur vänlighetsperspektiv. När är du offline?

Försök att bara säga (och tänka) positiva saker en hel dag

Det här kan faktiskt göra underverk för ditt egna humör, och förstås omgivningens. Men det är svårare än man tror. Utmana dig själv och försök vända negativa tankar om väder, bråkiga barn och skoskav eller vad det nu kan vara. Du får i alla fall frisk luft, barnen kanske bara behöver en kram och är bråkiga för att de behöver uppmärksamhet, och snart kan du ta av dig de skaviga dojorna!

vaenliga veckan 2
Vänlighet kostar verkligen inget (om man inte väljer det i första punkten förstås), och gör faktiskt bara gott. Så nu tar vi och firar ordentligt resten av veckan va? Så har vi vanan inne sedan!

Kram på er! 😘

Träning

En vinglig premiär på skejtskidor

Med typ det mesta jag tycker verkar kul brukar jag tänka ”hur svårt kan det vara??” och sedan testa utan att fundera så värst mycket. Jag är också av åsikten att våra kroppar mår bra av att utmana sig och inte fastna alltför hårt i gamla invanda mönster. Så efter att ha funderat typ en liten stund, sedan provat sambons skejtpjäxor för att se om de ens passade (vilket de gjorde), så bestämde jag mig för att prova på att skejta. Det blev en minst sagt vinglig premiär på skejtskidor…

vinglig premiaer paa skejtskidor 1
Eller egentligen blev den ungefär som jag misstänkte att den skulle bli, och känslan var ungefär som när Stig-Helmer försöker åka skidor i Alperna, om ni vill ha en inre bild att jämföra med…

Om jag ska sammanfatta premiären så blir det ungefär så här:

  • Det är kul att skejta – tills orken väldigt snabbt tar slut! Krävs helt annan kondition än för klassiskt, förmodligen för att tekniken var så usel och för att mina benmuskler är ganska obefintliga
  • Det var tur att det var mörkt och snudd på folktomt – annars hade jag kanske behövt ta fram skämskudden
  • Att åka skejt med klassiska stavar skapar en del dråpliga nästan-vurpor som nog såg rätt kul ut. Man behöver helt klart längre stavar för skejt.
  • Problemet med köldkänsliga fingrar minskar drastiskt när man skejtar, eftersom pulsen steg mycket mer än vid klassiskt. Det var det där med tekniken.
  • När man får upp lite flyt på tekniken, känner lyckan och endorfinerna stiga, och så liksom skejtar ifrån sig själv och känner armar och ben flaxa åt alla håll för att hålla balansen – då är det bara att skratta åt sig själv och tacka mörkret igen
  • Det är rätt skönt att ha hela skejtspåret för sig själv på premiärturen – för jag har en känsla av att jag skulle kunnat trassla in mig ordentligt om jag behövt samsas med fler…
  • Pjäxorna som sambon har passar inte mina fötter. Trots en väldigt kort tur blev det nästan blåsor på de inre fotknölarna. Hur lyckas man?!
  • Vänsterfotad, eller högerfotad, det är frågan… Tror det gick lite bättre när vänstern frontade.
  • Trots flaxande så är nog faktiskt balansen bättre än jag går omkring och tror. Kan nog vara till nytta i isiga kurvor även när jag åker klassiskt.
  • Jag minns den här flåsiga, inte helt kontrollerade känslan i åkningen. Från typ 2007 när jag tog upp den klassiska åkningen. Det måste betyda att även skejt går att lära sig, eftersom den känslan är helt bortblåst i klassiska åkningen.
  • På väg från spåret till bilen tappade jag spårkortet (japp, när jag skulle knäppa en selfie!). Hittade det igen men det spädde ju på den vilsna, tokroliga känslan.

vinglig premiaer paa skejtskidor-2

  • Turen toppades med P4 Dans skrålandes ur högtalarna på vägen hem. Är det bara jag, eller har dansbandsmusik blivit sådär pinsamt skrattdålig? Eller var det liksom pricken över Stig-Helmer-imitationen?

Den stora frågan som egentligen kvarstår är väl egentligen: ska jag köpa skejtskidor eller inte? 

Och kanske: hur lär man sig skejta?

Övrigt

Bloggen fyller fem år!

Idag är det på dagen fem år sedan jag startade den här bloggen. Då av ren skrivklåda, och under namnet Malins melodi. Nu med ännu mer skrivklåda men mindre tid att skriva, och under namnet där jag hittat hem – Lite Längre. Då på en blogspot-adress, och med korta, ofta bildlösa inlägg. Nu med egen domän och mer filosofiska inlägg, även om de korta fortfarande förekommer. Så otroliga mycket har hänt sedan februari 2012, så idag bjuder jag på en resa i bloggens februariarkiv för att fira att bloggen fyller fem år!

Samtidigt inser jag att som bloggare, däremot, firar jag faktiskt hela tio år i år, för innan jag startade den här bloggen hade jag min lilla Klassikerblogg i några år också.

Men men, nu dyker vi rakt ner i februariarkiven, tycker jag!

Februari 2012

Jag startade bloggen! Åkte skidor trots en snöfattig vinter och gick på zumba. Bakade bröd och lagade köttfärspaj. Åkte tåg och var trött och gick på massage. Var sugen på att söka till En Svensk Klassiker som skulle börja sändas på TV.

Februari 2013

Jag var gravid med stor-Trollet och gick ganska mycket på gymmet. Tränade hemmastyrka och gick på gravidyoga. Lagade en hel del vegetariskt, bl a Pasta Lentica och svamp- och auberginepasta. Bakade surdegsbröd och åt gröt. Firade bloggens ettårsdag och drömde om och läste om löpning.

Februari 2014

Jag var mammaledig och tränade en hel del. Skrev om styrkefinnar, löpning och amningsdieten. Började fundera på att börja jobba igen och hann till och med åka lite längdskidor.

Februari 2015

Min minst bloggaktiva februari. Gjorde massa armhävningar och försökte stå på händer. Vabbade och fascinerades över hur småbarn rör sig. och åkte lite skidor. Lunchtränade och onsdagsmotionerade. Gick ner i vikt. Så här i efterhand så hade kanske Hodgkins börjar gro redan då… Efterlyste också en bra ekologisk ansiktskräm, men har fortfarande inte hittat någon…

Februari 2016

Inledde med att vända bebis i magen och gå hemma och vänta på att hon skulle komma (fast då visste jag ju inte att det var en hon). Bloggar om Hälsa hade kommit igång ordentligt och jag skrev bl a om meditation, husmorsknep och mig själv. Bebis föddes och jag fascinerades över förlossningar och funderade över återhämtning. Jag skrev också om mitt värsta träningsminne, som jag fortfarande ryser vid tanken på… Och lite Vasaloppstips.

Och nu är det 2017. Förändringens år. Bloggen har fått egen domän (2015), lite nytt utseende, och en Facebook-sida. Jag knallar hemma och funderar över mer förändring. På flera sätt. På olika plan. Om fem år till, så kanske livet ser ganska annorlunda ut. Förmodligen. Man har ju faktiskt ingen aning… Men får göra så gott man kan för att styra dit man vill!

Hur jag ska fira att bloggen fyller fem år? Med skidåkning om jag orkar. Är rätt sugen på att testa sambons skejtskidor, för ett eventuellt eget köp. Kanske blir det lite yoga, och definitivt varm Nutellad! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Övrigt

Solsken, skidåkning och de där smoothiesarna

Jag borde väl egentligen börja vänja mig någon gång, men gör nog ändå inte det. För det går verkligen upp och ner i tillvaron här. Kanske för att jag numera tillåter mig att känna både upp och ner…

I början av veckan var det några helt makalösa vinterdagar med sol på snö sådär så man blev riktigt bländad. Ni som följer mig på instagram fick se lite av det, även om jag åtminstone vissa dagar i veckan nog säkrast ses som en envist vagnsvaggande skugga i en lekpark.


Idag var det också en riktig solskensdag trots att vädret var grått. Förvånad väcktes jag av tjejerna 06.45. Det är supersovmorgon i den här familjen! Så vi hade försovit oss men var läskigt pigga och alla var glada. Bebisen har varit en solstråle hela dagen sedan. Sådär så man anar ugglor i mossen nästan…

Skidåkningen, däremot, känns inte riktigt lika solskensaktig för tillfället. Körde en sväng igår vid 19.30-tiden och det var dåligt glid, motvind och allmänt segt. Förvisso verkade det mest vara Vasaloppsåkare omkring mig, och de börjar ju komma i form nu, så jag ska kanske inte jämföra mig med dem. Men jag blir fortfarande sur och irriterad när jag blir omåkt, trots att jag vet att jag både har en tung ryggsäck som försvårar, och att man kanske inte ska förvänta sig stordåd sent på kvällen efter minst sagt aktiva och ibland rätt slitsamma dagar med kidsen…

Fast jag är på något sätt glad ändå, för varje gång jag faktiskt kan ägna mig åt en av mina favoritsysslor. Det är ju liksom ingen självklarhet. Varken för mig personligen, eller att det faktiskt finns spår. Men nu går snökanonerna dygnet runt och till och med den sista biten ska snart öppna.

Snökanon in action i bakgrunden

Smoothiesarna då? De som utlovades i slutet av månaden. De kommer idag istället, pga lite omkastningar i planering. Så idag hittar ni mina tips om mumsiga och mättande smoothies hos Bloggar om Hälsa.

smoothie
Vill ni ha fler smoothie-tips? Det är ju trots allt ett supersmidigt mellanmål. Jag dricker det ibland i bilen på väg hem från jobbet… Mellanmål on the go, liksom. Här finns hur som helst lite fler godingar:

Min smoothiefavorit och några till

En sommarsmoothie

Exotisk smoothie

Träning

Om att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar

Ända sedan Öppet spår 2009 har jag haft väldigt köldkänsliga fingrar. Kanske förfrös jag dem (jag var väldigt kall på slutet). Kanske är det Raynauds fenomen, som är väldigt vanligt bland kvinnor. Det blev hur som helst ännu värre efter cellgifterna, även om just den delen förhoppningsvis återhämtar sig så småningom. Just nu vitnar fingrarna ibland bara jag nämner ordet kyla… Även när jag inte ser misstänkta vargspår i området.

koeldkaensliga fingrar
Problemen har varit så stora att jag varit riktigt orolig för om jag överhuvudtaget skulle kunna fortsätta utöva min favoritvintersport – längdskidåkningen. För när fingrarna vitnar och känseln helt försvinner är det väldigt svårt att staka. För att inte tala om när känseln sedan återvänder… Det gör riktigt ont! Det är mer än en gång jag stått i omklädningsrummet med tårarna rinnande och velat hugga av fingrarna… Och då är jag ändå rätt smärttålig.

Men nu tror jag faktiskt att jag hittat kombinationen av åtgärder som fungerar för de arma fingrarna. Det ger väldigt goda utsikter för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Även för andra hoppas jag. Det är därför jag tipsar lite här.

Gör förarbetet

Ta hand om dina händer ordentligt och undvik att de blir så där torra och fulla av sprickor som vinterhänder ofta blir. En riktigt bra handkräm är guld värt, och välskötta mjuka händer är inte lika köldkänsliga, åtminstone upplever jag det så.

Planera utevistelsen/skidåkningen så att händerna aldrig blir superkalla

Valla inte utomhus. Planera hur du tar dig till spåret och hur och var du hanterar överdragskläder. Jag behöver t ex åka bil för att ta mig till spåret och har därför börjat köra dit med pjäxorna på för att skona händerna, även om bilkörning i pjäxor inte är min grej egentligen.

Se också till att inte stanna så länge om du åker långt och tar pauser. Varma och svettiga händer som är känsliga blir fort superkalla.

Skaffa ett vantsystem som funkar för dig

Japp, du läste system. För troligen räcker det inte med en variant av vantar för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Med tanke på punkten ovan, så behövs gissningsvis både vantar för när du är kall i början, och när du blivit varm efter någon kilometer. Tidigare hade jag en jättesmidig och bra skidvante från Craft som funkade toppen när jag väl blivit varm, och jag blir väldigt lätt varm när jag åker skidor. Det är ett av mina problem. För blir man lätt svettig, så är det ännu lättare att man blir kall om händerna när man stannar eftersom vantarna då är fuktiga. Nackdelen med Craft-vantarna var att jag fick härda ut de två-tre första kilometrarna utan känsel i fingrarna, tills jag stakat såpass att cirkulationen nått även längst ut i fingertopparna.

lillsport overstrap
Då hade jag ett par Lillsport-vantar som sätts på utanpå stavarna som överdragsvantar när jag stannade och drack eller bara pausade. Men de är inte så smidiga att åka i så jag undvek dem under själva passet. Numera prioriterar jag känsel i fingrarna och använder dem även under åkning…

lillsport overstrap 2
Men för att skona mina händer och ha nån chans att ha känsel kvar i fingrarna, så behövs det rejäla grejer, nämligen fodervantar med batterivärmning. Värmeslingor längs fingrarna och tre olika värmelägen. Med dessa, i kombination med överdragsvantarna, kan jag reglera såpass bra att känselbortfall och vitnande fingrar blir bara begränsat. Högsta läget åker på när jag kör bilen till spåret (en kall ratt är döden för den som vill åka skidor med köldkänsliga fingrar!), och stannar där tills jag kör igång. Förhoppningsvis är fingrarna med. Därefter justerar jag nivån beroende på passets intensitet, och kan ibland t o m stänga av batterivärmningen. Nackdelen med dem är att batterierna är ganska klumpiga, och förlängningskablarna man får med är för korta för att tillåta sån rörelseradie som längdstakning innebär.

vaermevantar
Det är inte världens snyggaste lösning, men den fungerar för mig, för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Förhoppningsvis kan det även fungera för fler! Även om jag nog gärna skulle kunna tipsa produktutvecklare om både en och två grejer som skulle förbättra användarvänligheten ur ett skidåknings- eller allmänt sportperspektiv…

Motionera ordentligt och regelbundet

Bortsett från utrustningen, så är den regelbundna motionen viktigare än man tror för att händerna ska hänga med. När man håller igång och har blodcirkulationen med sig, då är det också mindre risk att fingrarna protesterar. Och skulle de göra det, så är det lättare att få igång dem igen om man håller även resten av kroppen varm och i cirkulation. Jag upplever i alla fall markant skillnad om jag hållit igång och är varm innan jag utsätter händerna för kyla.

Kör fingerakuten

Fungerar trots allt inget av ovanstående så finns även den så kallade fingerakuten att ta till. Som ni kanske sett skidåkare göra i startfållor och liknande. Svinga armarna som väderkvarnsvingar. Tryck axlarna upp och ner som en Charleston-dansare. Knyt nävarna upprepade gånger. Allt detta driver blodet ut i händerna och hjälper till att få igång dem.

Det var mina tips det, har du några bra knep för att få händer och fingrar med på banan vid vintriga aktiviteter?

Recept

Gör det själv: enkel hemgjord Nutella

Idag är det Nutellans dag! Jag tycker Nutella är så där gott-äckligt: jättesuperdupergott i mindre mängd, men kan lätt bli till illamående om det blir för mycket… När jag bodde i Norge hade jag i princip alltid Nutella hemma, men sedan jag insett hur mycket skräp den köpta varianten innehåller, så vägrar jag köpa den. Hemgjord, däremot, är precis lika god, så därför tänkte jag passa på att berätta hur du gör enkel hemgjord Nutella, så här dagen till ära!

Enkel hemgjord Nutella

enkel_hemgjord_nutella
175g rostade hasselnötter
1dl kokossocker
1dl kakao (jag använder alltid raw, tycker den är godare)
0,5dl florsocker
0,5tsk vaniljpulver
2msk neutral olja (jag brukar ta kokosolja, men så gillar jag kokossmaken…)
En gnutta salt

Lägg alla ingredienser i matberedaren. Sätt på lock och kör på ganska hög fart tills massan blivit ganska flytande. Det tar några minuter för oljorna i nötterna att börja utsöndras, så misströsta inte om det först ser torrt ut och du kanske måste stanna mixern och skrapa ner från kanterna några gånger. Häll upp på burk och göm på säkert ställe om du vill ha nåt kvar när dagen är slut!

enkel_hemgjord_nutella 2
Jag har testat att göra hemgjord Nutella ett antal gånger, och detta är den överlägset smarrigaste. Men det finns ett par inte helt tokiga alternativ också.

Dyrare, men snabbare alternativ: Köp färdigt hasselnötssmör, och vispa ihop det med övriga ingredienser.

Vuxenvariant med mörkare chokladsmak: Byt ut socker och kakao mot ca 75-100g mörk choklad. Tillsätt ev lite honung.

Så vad gör man med sin Nutella då?

  • Äter med sked! Det är här de små mängderna kommer in…
  • Doppar bananbitar i.
  • Bakar Nutella-semifreddo
  • Bakar något annat smarrigt
  • Gör en kopp riktigt god varm Nutellad (1-2 msk Nutella i en kopp varm mjölk, toppa med minimarschmallows)

Varsågod för tipsen, hoppas du blev sugen, hehe…

Tankar

Omskakad men flytande

Idag hade jag tänkt skriva lite om smoothies här på bloggen. Dela med mig av mumsiga recept typ. Jag skulle förbereda häromdagen. Men så inträffade det några saker som gjorde att smoothies inte känns särskilt viktigt eller relevant. Tragiska, faktiskt hjärtskärande saker. Som skakade om mig riktigt rejält. Mer än vad man kanske kan tycka är rimligt med tanke på vad som hänt och hur jag själv påverkas av det, men nu tror jag ändå att jag fattar varför jag reagerade så starkt.

Det är ju liksom det där med att ha lätt till känslor och tårar överlag. Men sedan är det nog mest av allt tanken på att det kunde ha varit jag. I alla de fall som inträffade. Och det hade varit typ det allra värsta som skulle kunna hända. I kvadrat, om man säger så. Så det bubblade upp en massa obearbetat som jag tydligen inte tillåtit mig, eller klarat av, att känna tidigare. När jag själv var mitt i det där med att inte veta om jag skulle vakna nästa dag.

Min kurator uttryckte det så himla bra en gång när jag inte riktigt kände igen mig själv efter att behandlingarna precis avslutats förra sommaren. Att känslor och tankar är precis som badbollar. Tillåter man sig att tänka och känna dem så klingar de av och flyter ganska lugnt på ytan. Men om man tycker de är jobbiga och försöker trycka ner dem under ytan så riskerar man att tappa taget och så far de upp med ett våldsamt studsande, precis som när man försöker hålla en badboll under ytan.

omskakad men flytande

Bildkälla: freeimages.com

Samtidigt tror jag också att kroppen har ett ganska finurligt försvar, som gör att vissa saker inte tillåts att bli uppsläppta förrän man är stark nog att hantera det. Och då får man liksom ta att reaktionen kanske blir lite kraftigare…

Nu har jag i alla fall släppt upp just den här badbollen till ytan, med allt vad det innebar, och den flyter ganska lugnt igen. Det krävdes en rejäl omskakning för att jag skulle släppa upp den tydligen. Om det ligger fler och lurar under ytan vet jag däremot inte, det är liksom det som är det osäkra med dem. Att man inte ens vet själv vad som triggar att det helt plötsligt kommer en boll farande… Men när de flyter på ytan igen, så lägger sig lättnaden och bagaget blir mindre tungt att bära.

Smoothiesarna då? De kommer i slutet av månaden. Om inget oförutsett inträffar…