I stormens öga – ensamheten och känslorna i svåra perioder

Det här inlägget har legat och surrat i mitt huvud länge nu. Faktiskt väldigt länge. För det var en av de sakerna som kom lite som en chock för mig när jag fick min cancerdiagnos; att omgivningen så drastiskt förändras. Detta trots att jag faktiskt hört det från andra drabbade.

När jag fick min diagnos hösten 2015 valde jag att lite grann lägga sjukdomen på vänt. Eftersom sjukvården också gjorde det. Eftersom jag ändå kände på mig att våren 2016 skulle bli den tuffaste i mitt liv och jag inte ville ta ut sorgen i förskott. Eftersom jag ju samtidigt var gravid och valde att fokusera på lyckan och glädjen i det. Efter den första chockperioden förra hösten lyckades jag  balansera ganska bra och hittade betydligt fler glädjeämnen än svarta hål i tillvaron.

När bebis sedan kom och behandlingen drog igång, så har det blivit väldigt annorlunda. Jag läser inlägg jag skrev under hösten om goda föresatser och krav på mig själv. Känner mig av och till ganska vilsen. För det som helt klart har varit tuffast i allt det här är den mentala stressen och pressen. Det fysiska kan jag hantera på ett helt annat sätt, jag är trots allt rätt seg och bra på att bita ihop, vilket inte alltid är till min egen hälsas fördel…

När jag läste Annas inlägg om tankar och känslor vid utmattningsdepression kände jag igen mig så mycket att det nästan var läskigt. För jag har ju inte någon utmattningsdepression. Även om jag nog periodvis ligger i riskzonen för att drabbas… Men jag tror att även sjukdomar som den jag drabbats av utlöser liknande känslostormar och tankemönster: Skam över att ha drabbats av något som många tycks tro är självförvållat. Skuldkänslor gentemot närstående som man utsätter för detta genom sin sjukdom. Frustration och ilska när saker går långsamt och man inte kan prestera som man själv och omgivningen är van vid.

Det som däremot kändes svårast för mig (och fortfarande är svårast) är ensamheten som uppstår. Jag har liknat det vid att befinna sig i stormens öga. För en cancerdiagnos är ju på många sätt en slags storm, för alla inblandade. Det blir kaos i huvudet på fler än en själv och många blir vilsna och rusar också runt i en allmän storm och försöker hjälpa till så gott de kan, på det sätt de tror är bäst, vilket inte alls behöver vara bäst för den som är drabbad.

Eye of the storm

Bildkälla: Stocksnap – fotograf: Stephen Arnold

Själv befinner man sig där inne i mitten. I den ganska totala tystnaden och lugnet i stormens öga. Man hör på avstånd hur kastvindar i form av förfärade utrop och rykten surrar därutanför men själv är man ganska ensam. Väldigt ensam, till och med. För därinne i stormens öga är det trångt och finns inte plats för så många åt gången. Det kan vara ganska mörkt, och risken är stor att den som vågar sig in sugs ut i den allmänna stormen igen rätt fort, om man inte törs hålla sig tillräckligt nära den drabbade där i mitten. Törs ställa frågor och ta reda på vad orsaken till stormen – den drabbade – faktiskt behöver. Törs och orkar stå kvar när det kanske riskerar att  bli ännu mörkare och tystare. Törs och orkar vara nära och sätta sig själv i andra hand.

För jag tror att den största orsaken till att de allra flesta föredrar att hålla sig ute i det allmänna surret och inte göra ett besök i stormens centrum är rädsla. För svårhanterliga känslor. För att säga eller göra fel saker. För att det ska bli för deppigt. För att inte kunna ta sig ut om man kommer för nära.

Tystnaden och ensamheten är påtaglig på flera sätt. Telefoner slutar ringa. Mail slutar komma. Även i verkliga livet blir det tyst. Samtal dör när man uppenbarar sig. Rädsla och obekvämhet lyser ur ögon som inte vet hur de ska agera. Så tystnad och tomhet blir resultatet.

Jag har som sagt hört det från andra, men jag trodde inte att jag skulle märka av det så markant: i nöden prövas vännen. Det blir väldigt påtagligt vilka som orkar stå kvar vid din sida när det verkligen gäller. Inte nödvändigtvis de man trodde skulle finnas där. För många virvlar liksom bort med stormen och banden klipps antingen abrupt eller slits längre och längre ifrån varandra och hamnar till slut i stormens periferi och försvinner.

De som däremot vågar sig in där i lugnet och tystnaden i stormens öga, de blir också ofta kvar. För även om de kanske sugs ut i den omgivande stormen i perioder, så är det mycket lättare att virvla in i epicentret igen om man redan befinner sig i stormens inre del. Det kan nog rentav vara skönt att komma in där, få svar på frågor och få lätta sitt hjärta själv också. För jag tror, att har man en gång vågat sig in, så vill man nog inte riktigt släppa tager heller, utan får ett ännu starkare band till den vän eller nära som har det tufft.

Min storm har gått hårt åt bekantskapskretsen. Men också stärkt de band som kanske verkade instabila på ytan men visade sig vara riktiga stöttepelare. Och såklart bekräftat att de riktiga klipporna står kvar även i orkanvindar. Jag har också upptäckt att stormar och dess orsak inte tycks vara lika skrämmande att ta till sig och närvara i om man befinner sig på en bildskärms avstånd. För här på bloggen har det varit allt annat än tyst bland kommentarerna, och det är jag evigt tacksam för! Hos Anna på beautifullife.se berättar jag idag mer om hur bloggen och ni som läser och kommenterar faktiskt har varit som min egen lilla terapeut i allt det här. Kolla gärna in det!

I ett inlägg framöver (när jag lyckas formulera mig) kommer jag med lite tips hur man kan göra stormens öga lite mindre tyst och ensamt.

Yoga på intuition

När jag bara har en liten stund på mig att yoga brukar jag köra ganska mycket på känsla. Låta kroppen bestämma vad den vill ha.

Ofta blir det i stort sett samma övningar, med lite variation beroende på hur trött jag är, både i huvud och kropp. Inte särskilt enligt boken heller, men det passar för mig.

Just nu ser mitt lilla favoritpass ut så här:

  • Någon minuts sittande för att tona in och komma ner i varv
  • Fjärilen
  • Enbent sittande framåtböjning 
  • Sittande framåtfällning
  • Sittande ryggvridning
  • Kobra
  • Barnets position
  • Död mans position
  • Kort andningsövning eller meditation

Det här är det som känts bra senaste veckorna. Lite roligt då när jag läste i Yoga Journal att just dessa övningar rekommenderas dels för rygg- och nackproblem (hej nystrålad småbarnsmamma!) och att de även rekommenderas enligt ayurveda för att åtgärda obalans mellan doshorna för den typ som jag är… Sammanträffande, eller bara en makalös yogisk intuition?! 

Varsågoda, hursomhelst, nu har ni ett bra pass för rygg, nacke och ayurvedisk pitta-balans!

Idyllisk förmiddag och lite styrketräning

Nu börjar det märkas att hösten närmar sig, även om det ska vara högsommarvärme den här veckan. Turisterna och båtarna har gett sig av för säsongen och det är mycket lugnare när man ger sig ut på de populära stråken.

I förmiddags blev det en riktigt stilla och idyllisk promenad längs vår del av Göta Kanal. Frisk luft, lugnt, soligt och allmänt skönt.


Lite motvikt mot resten av dagen kan man väl säga… Men nu verkar ändå vardagskaoset ha bedarrat lite så jag tar och slappar… Eller jag menar, styrketränar! Benstyrka, it is!

Sex oförglömliga månader

Idag blir min lilla bebis sex månader. Hon är verkligen inte så liten längre, framförallt inte enligt henne själv! Sedan den där februarikvällen när hon helt plötsligt fick bråttom ut har det gått ett halvår. Ett halvår jag faktiskt aldrig kommer glömma.

Ett halvår som jag på många sätt inte önskar min värsta fiende. Samtidigt sex månader fyllda med många, många minnen som jag bär med mig med värme i hjärtat. Leenden som får hela rum att lysa upp. Kramar som får inlandsisar att smälta. Soliga vår- och sommardagar med så mycket friskluft att man nästan storknar.

img_0399img_9753

Små upplevelser och utflykter som blir till storslagna äventyr bara man har den rätta inställningen. Krafter som sakta återvänder. Tokroligheter vi kommer kunna skratta väldigt, väldigt mycket åt framöver. Löjliga familjen i kvadrat, liksom!

Den där februarikvällen kunde jag inte föreställa mig hur det här halvåret skulle bli, eller om jag ens skulle komma levande ut på andra sidan och få uppleva minstingens första halvår. Lika lite har jag nu någon aning om hur nästa halvår kommer se ut. Det är läskigt! Riktigt superläskigt!

Men också en tankeställare om att faktiskt uppleva varje dag. För varenda dag har något som gör den minnesvärd. På ett eller annat sätt.

En onsdag i augusti

Just nu känns det som att tiden och dagarna bara försvinner iväg. Samtidigt som jag bara går och väntar och grubblar. Dagarna ser egentligen ganska lika ut för tillfället, men ändå inte.

Just den här onsdagen har sett ut ungefär såhär:

Konstaterar att hela familjen lyckats bli förkyld inför Lill-Trollets dop på lördag. Hej, andra veckan på dagis efter sommarlov…

Besöker frisören och är så himla nöjd att jag återvänt till dem som alltid gör mig nöjd, istället för dem jag gjort avstickare hos.


Går ett antal varv med vagnen som vanligt. Det enda ovanliga är att invånaren i vagnen vuxit ur liggdelen och numera huserar i sittdel. Vart tog min lilla lilla bebis vägen?

Äter korv och lax till lunch. Hej kylskåpsrensning!

Läser bok och mixar smoothie med stor-Troll. Och hon dricker upp hela och säger mums! Aldrig hänt förut…

Får spontankramar som aldrig förr och är nog riktigt välmarinerad i snor och dregel nu.

Svarar på säkert tusen varför-frågor. De tar liksom aldrig slut!

Är så träningssugen att jag nästan förtränger de irriterade luftrören. Men bara nästan.

Äter kiwi och dricker vatten. Tar lite nötter och en bit mörk choklad. Det funkar mot kli i halsen va? För jag är nog den i familjen som än så länge är minst förkyld.

Vad gör du så här på en helt vanlig onsdag?

Veckans vegetariska: Norsk-tysk ost-och-svamppasta

Den här veckans veggo blev en till nostalgitripp. Den här gången till ett ganska sjabbigt gemensamhetskök i Geiranger där jag bodde under min sista guidesäsong 2004.

En av mina kollegor var tysk, och vegetarian, och den här rätten har inspiration från henne. Egentligen ska den lagas med världens godaste färskost, Snöfrisk, men den verkar inte sälja så bra i Sverige för den finns inte att få tag på längre. Så chevre eller motsvarande funkar rätt bra också.

Så…

Norsk-tysk ost- och svamppasta

300g färsk svamp
Ett knippe salladslök
Två burkar creme fraiche (eller egentligen den norska varianten – römme)
Ca 100g getost, helst Snöfrisk
Grönsaksbuljong
Örtkryddor
Körsbärstomater

Spaghetti

Koka spaghetti. Skölj och skiva svampen och fräs den tills all vätska är borta. Skiva salladslöken fint och låt den fräsa med svampen utan att få färg. Häll i creme fraiche och buljongpulver. Låt puttra några minuter och smula sedan i osten. Låt allt puttra ihop. Skölj och halvera körsbärstomaterna och lägg i dem på slutet så de bara precis blir varma. Örtkrydda efter smak och servera med spaghettin (och sallad såklart!)

En tur till Torpön

Vissa ställen har jag inte så höga förväntningar på. Mer än att de ska vara typiska turistfällor med skyhöga priser och alldeles för mycket folk. Torpöns färjeläge är ett sådant ställe.

Men idag blev jag positivt överraskad. Riktigt positivt överraskad. Torpön med sin lilla vajerfärja, fina natur och helt ok restaurang var mycket mysigare än jag trodde.


Fast jag kan fortfarande tänka mig att det är en turistfälla i högsäsong. För turister i sig är ju inte alltid de mest angenäma att umgås med, särskilt inte när de kommer i större grupper…


Så länge vi höll oss på behörigt avstånd och nära naturen var det riktigt mysigt, trots regnskurar modell större.

Efter lite välbehövligt kaffe och två kulor mumsig glass (hjortron och rabarber/ingefära), bestämde sig även solen för att besöka Torpön och ön, som är den största i sjön Sommen, blev ännu finare. Lagom till vi bestämde oss för att åka hemåt igen, utan större missöden den här gången (förutom en getingstucken sambo)…

Pånyttfunna lövtunnlar

Fördelen med långa och ganska långsamma promenader är att man hinner se så mycket. Det blir lite som att upptäcka saker på nytt. 

Stigar där jag tidigare bara sprungit är nu perfekt guppiga för en skön sovstund i vagn. Nu måste jag parera stenar och rötter på ett annat sätt än om det bara är mina fötter som ska färdas på stigen.


Det känns som att stigarna förändrats sedan jag tassade där sist. Kanske har de det, det var ju rätt länge sedan jag sprang…

Men jag minns inte riktigt dessa lummiga lövtunnlar. 


Mysigt var det i allafall, och bra skydd för augustidagen som tittade fram. Dessutom upptäckte jag nya spännande sidospår som jag definitivt inte sett när löparbenen var i farten.


En bakifrånselfie avslöjade dessutom att det faktiskt är befogat att ta en tur till frisören i veckan som kommer. Börjar ju bli långhårig… Eller nåt…

Det här med stillasittande 

I tisdags publicerades en artikel i SvD, som baseras på en brittisk studie, där det framkommer att de rekommendationer som finns om hur mycket vi bör röra på oss kanske är för lågt tilltagna.

Eller i alla fall att hälsovinsterna tycks vara betydligt större vid betydligt mer aktivitet, och framförallt minskar riskerna för vissa sjukdomar (man har bara tittat på några). Det är lovande tycker jag, men också på sätt och vis oroande. För i ljuset av den studien så är nog risken större att jag blir sjuk av att gå tillbaka till jobbet, än att vara hemma och vara sjukskriven eller föräldraledig.

Det är så lätt att bli sittande på rumpan när man som jag har kontorsjobb. Kulturen är fortfarande att möten har man sittande, och möten finns dessutom i överflöd! Dessutom sitter man ju alltsomoftast vid fika- och lunchborden. För att inte tala om vid skrivbordet, även om det hos oss går att höja och sänka, och därmed möjliggör för att stå och skrivbordsjobba. I bilen på väg till och från jobbet sitts det också… Så den där kvartslånga, eller i bästa fall halvtimmeslånga, lunchpromenaden, eller ambitionen att ta trapporna istället för hissen, är inte i närheten av tillräckligt!

Jag märkte det väldigt tydligt när jag började jobba efter första gången jag var föräldraledig, och har skrivit om det tidigare (med hänvisning till andra studier om stillasittande). Hur kroppen ganska snabbt började säga ifrån av att bli mer stillasittande, och det var ändå bara de direkt märkbara effekterna. Tänk då på vad som händer i alla möjliga olika system i kroppen när vi inte rör på oss.

Att utmana kroppen fysiskt är ju det enda råd jag fått från min läkare för en snabbare återhämtning. Som sjukskriven är det ju faktiskt möjligt att genomföra, och jag vardagsmotionerar ju en hel del, även om högintensiv träning fortfarande är sällsynt. Därför är det rätt skrämmande att veta att det kommer krävas både ihärdighet, disciplin och brytande av traditioner och kontorskultur för att komma ens i närheten av den aktivitetsnivån när jag börjar jobba igen. Ganska sjukt egentligen…

Dags att (fortsätta) läsa på – och börja träna!

Hej och välkommen till navelskåderiföreningen!

Eller i allafall välkommen till hon som funderar så mycket på hur hon ska utforma sin träning att den nästan inte blir av…

Kan man ens utforma sin träning själv i min situation?! Dubbelrehab liksom…

Egentligen har jag ju en plan. I stort sett. Det är liksom nu när det kommer till detaljerna och genomförandet som jag börjar grubbla igen. Kroppen skriker efter träning, och samtidigt längtar den efter återhämtning. Jag behöver bli stark för att orka vardagen, samtidigt som jag i vissa avseenden verkligen skulle behöva vila, eftersom vardagen med två små barn är rätt så fysiskt påfrestande i perioder, framförallt för rygg, axlar och mage.

Studier har visat att träning är riktigt fördelaktigt vid återhämtning från cancer, och när det gäller att förhindra återfall. Däremot oklart vilka cancerformer det gäller… Eller om det gäller alla. Också oklart vilka träningsformer som är gynnsamma och om det finns några som rentav är ogynnsamma…

Det är lite där skon klämmer tror jag. Att det är så mycket som står på spel och att jag inte riktigt vill ta hela det ansvaret själv, eller kanske snarare inte törs. Jag vet ju inte hur man borde återhämta sig från cancer. Men ingen inom sjukvården är ju å andra sidan intresserad av att hjälpa till så jag måste liksom klura ut det själv på något vis.

I den grova planen var jag inne på att börja springa enligt lågpulsfilosofin när jag kände mig redo. Nu känner jag mig rätt redo och har klarat både alla nivåerna i MammaMage och testerna för att kunna gå vidare i Lofsans mammaträning.

Men… Enligt vad Maffetone skriver i boken bör man inte styrketräna samtidigt som man lågpulstränar enligt MAF-metoden (eller i allafall inte fokusera på det), eftersom det kan hindra den aerobiska utvecklingen. Just styrketräningen är dock det jag känner störst behov av. Jag behöver bygga upp min kropp så att den blir stabil och stark och orkar. Orkar springa, åka skidor, leka med barn och vad det nu kan vara. Så… Ska jag kanske ändå överge tanken på MAF ett tag?!

Maffetone anser dessutom att vid återhämtning efter svår sjukdom bör man ligga ännu lägre i puls för att inte riskera att slita ut kroppen… Vilket litegrann går emot de där studierna jag nämnde, som tycks säga att den mesta fysiska träningen är bra. I måttliga mängder såklart… Hur ska jag då veta?!

Lite raljerar jag såklart, men jag skulle gärna önska att jag hade någon mer kunnig att hålla i handen just i den här situationen (frivilliga får mer än gärna anmäla sig, hehe…). Magkänslan, och kroppskännedomen, säger dock att det är uppbyggnaden av styrka, rörlighet och balans efter barnafödandet som bör få prioritet. Det är liksom grunden för att kunna gå vidare med andra tyngre grejer.

När jag läst på i mammaträningsboken så är det ju heller inte någon tyngdlyftning det är fråga om i början av programmet, utan verkligen uppbyggnad och träning från början. Nästan i underkant utifrån hur min egen kropp känns. Så kanske kan det till och med klassas som begränsad styrketräning och därmed funka att kombinera med lågpulsträning för konditionen/aerobiska uthålligheten?!

Eller kanske ska jag helt enkelt köra på känsla och hålla tummarna för att det håller? Tänka att allt är bättre än inget?  Jag har ju faktiskt redan smygsprungit några gånger när ett Troll på springcykel behövt kommas ikapp, och det har inte fått några märkbara negativa konsekvenser… Och jag har påbörjat Lofsans program, med lite modifiering eftersom mina axlar just nu behöver vila från annan träning än barnabärande..

Så… Jag tror jag (fortfarande) har en plan. Även om jag fortsätter att läsa på, vill ju alltid lära mig mer… Navelskådar lite till när jag känner för det.  Men framförallt, nu börjar jag träna! För den här morsan har tänkt bli stark igen. Förr eller senare!