Tankar Träning

Mitt värsta träningsminne

Jag tror jag skrivit det förut, men en av de bästa aspekterna med temaveckorna i bloggnätverket jag är med i, är att jag ibland tvingas gräva djupt i minnesbanken. När veckans tema ”Mitt värsta träningsminne” kom upp tänkte jag först ”Nope, inget för mig. Även om jag varit med om många riktigt jobbiga träningspass, så är det ju inget av dem som är värst. Alla är liksom bra på sitt sätt.”

Sedan tänkte jag att jag kanske skulle se det som en utmaning och började klura lite. Ett och annat pass dök upp i minnet. Några lopp också faktiskt. Särskilt från i början av min skidåkarkarriär. Orsa Grönklitt Ski Marathon 2008 t ex. Med urusel teknik, en katastrofal uppladdning, och skidor som inte var matchade till mina förutsättningar bröt jag loppet efter halva distansen. Med sjukt ömma ljumskar, och en kommentar från tävlingsledaren att om jag inte hade berättat att jag bara åkt ett av de två varven, så hade jag kunnat seeda mig till startled 1 i Vasaloppet…

Eller mitt överlägset tyngsta långpass någonsin. Eller någon av gympalektionerna på gymnasiet, som jag faktiskt kan skratta rätt gott åt numera. Tänk att en gympalärare kan förstöra så mycket rörelseglädje!

Inget av dem känns ändå riktigt som något som skulle förtjäna att få titeln Mitt värsta träningsminne. Så jag har klurat vidare. En hel del faktiskt. Tills jag plötsligt kom på vilket det är, och det var så självklart. Verkligen sådär solklart självklart att jag ryser när jag tänker tillbaks på det. Utan tvekan mitt värsta träningsminne – en hemsk löprunda i skogarna kring Säfsen. Faktiskt det som gör att jag fortfarande ibland drar mig för att springa ensam i skogen. Trots att jag egentligen älskar att springa på stigar, och gillar tystnaden och ensamheten i skogen, så kan jag ibland uppleva att pulsen rusar och jag känner mig iakttagen och förföljd. Förmodligen på grund av de mystiska figurerna i Säfsen… Som kanske var en björn när jag tänker efter, på samma sätt som Ida trodde en gång i somras!

Skogslöpning

En annan skog. Ett annat tillfälle. Betydligt trevligare upplevelse…


Vill du läsa fler hemska träningsminnen? Kolla in t ex Marias upplevelse av den berömda löparmagen, där hon på Midnattsloppet nästan riskerade att bli den kvinnliga Bajsmannen! Eller läs om Annas mardrömsupplevelse av Vätternrundan, som ändå resulterade i en toppentid till slut.

0

You Might Also Like

20 Comments

  • Reply
    Rund är också en form!
    5 februari, 2016 at 14:54

    Uscha, vilken berättelse!!
    Möter nog hellre en björn, om jag ska vara ärlig. Åtminstone om björnen håller sig på samma avstånd (ca 50-70 meter)… 😮

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:29

      Ja, kanske det! Fast jag skulle nog bli rätt skraj för björnen med. För har den väl kommit så nära, så är den nog inte riktigt frisk 🙁

  • Reply
    Anna Jansson
    5 februari, 2016 at 18:14

    Men usch vad obehagligt!

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:28

      Ja, det var lite läbbigt…

  • Reply
    bureborn
    5 februari, 2016 at 22:56

    Kommer ihåg det där blogginlägget, och att jag själv började tänka två gånger när jag skulle ge mig ut ensam i okänd terräng. Hemmaskogen kändes ologiskt nog fortfarande trygg… Men människor med ont uppsåt kan ju faktiskt dyka upp var som helst, när som helst.

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:28

      Visst är det konstigt, för så var det för mig också. Här hemma kändes det fortfarande ok. Även om risken för skumma typer borde vara större här, där det är närmre till mer civilisation.

  • Reply
    MITT VÄRSTA TRÄNINGSMINNE - annikalarsen.se
    6 februari, 2016 at 09:01

    […] in i väggen, något jag själv aldrig upplevt, kanske för jag aldrig sprungit så långt  och Malin om en skogsrunda jag inte hade velat […]

  • Reply
    Träningsblogga - Ida
    6 februari, 2016 at 10:10

    Men fy faaaaaaan. Blir både jävligt lessen och upprörd av det inlägget. Så sjukt obehagligt! Låter som något saxat ur en obehaglig film… typ Jägarna :O
    Jag springer ju inte jättemycket i skogen, och skumma människor (och björnar förstås) är helt klart en anledning. Trist, eftersom skogen är rätt härlig att springa i egentligen…

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:27

      Ja, riktigt rädd blev jag. Fast det som stör mig lite är att jag aldrig riktigt fattade vad det var för typer. Kanske bara några dala-fyllon som ville jäklas lite. Fast som tjej törs man ju liksom inte gå fram och fråga. Särskilt inte när de är fler till antalet…

  • Reply
    De där tillfällerna man skrattar gott åt i efterhand | Helena Enqvist - hon som cyklar lite
    6 februari, 2016 at 14:04

    […] Något som jag hoppas jag slipper uppleva och som gav mig lite krypningar efter ryggraden är Malins inlägg när hon sprang i Säfsen och mötte ett par suspekta människor mitt i […]

  • Reply
    Liltraining - Maria Lavestedt Segeblad
    6 februari, 2016 at 16:34

    Men gud vad läskigt, jag hade gjort precis som dig. Jag brukar mest vara rädd för djur när jag är ute i skogen, men med väldigt mycket knasiga åsikter från människor och våld mot kvinnor så skulle jag också bli livrädd av den situationen. Tur att det gick bra!!

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:26

      Ja usch, sånt som hänt senaste året gör ju att man verkligen undrar ibland om det är klokt att röra sig själv ute som kvinna. Sjukt egentligen!

  • Reply
    Camilla
    6 februari, 2016 at 17:19

    Fy tusan så läskigt!!

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:25

      Hu ja!

  • Reply
    Helena Enqvist
    6 februari, 2016 at 22:04

    Jag rös både en och två gånger när jag läste det här inlägget. Jag är lite rädd när jag är ensam ute, mest för djur och sådant men inte riktigt tänkt att jag skulel stöta på någon människa, i allafall inte i området i stugan, typ på fjället. Men efter det här blev jag faktiskt lite ängslig…att du höll dig så kall ändå är imponerande.

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:25

      Jag var också mest rädd för djur innan det där hände. Typ älgar eller björnar eller sånt. Men det där satte sig i bakhuvudet rätt länge efteråt, även om jag numera faktiskt trivs rätt bra i skogen igen.

  • Reply
    Att inte ha något lokalsinne blir mitt värsta träningsminne - Träningsblogga
    7 februari, 2016 at 16:04

    […] och några roliga historier har det blivit, men också några riktigt jobbiga. Läs till exempel Malins – jag får fortfarande ont i magen bara jag tänker på det. Även Annikas minne från […]

  • Reply
    Mari
    7 februari, 2016 at 18:42

    Men dra mig baklänges, jag hade förmodligen halvdött där i skogen. Shit vad otäckt. Men tur att du kunde springa därifrån.

    • Reply
      Malin
      9 februari, 2016 at 14:24

      Hehe, det gjorde jag ju nästan också! Tror inte pulsen gick ner på typ resten av dagen!

  • Reply
    Bloggen fyller fem år! - Lite Längre
    12 februari, 2017 at 07:39

    […] och jag fascinerades över förlossningar och funderade över återhämtning. Jag skrev också om mitt värsta träningsminne, som jag fortfarande ryser vid tanken på… Och lite […]

  • Leave a Reply