Browsing Tag

Löpning

Träning

Mörkerträning

Tre gånger har jag tränat den här veckan. Tre gånger har träningen gjorts i mörker. Det blir det inga flashiga eller idylliska bloggbilder av…

Men träningen blir ju av ändå, och är faktiskt ibland nästan roligare i mörker. Styrketränade i början av veckan och kom fram till att jag ligger i ofas med träningsprogrammet. Benen hånskrattar åt mig och undrar när jag ska börja ge dem något att bita i. Axlarna däremot, gråter och ber om nåd. Så jag tror jag får ta och anpassa lite…

I fredags kväll hade jag planerat veckans höjdpunkt: löpning! Vad jag däremot inte hade planerat var att himlen totalt skulle öppna sig lagom till jag tänkt ge mig iväg. Eftersom jag tyckte det lät som en övergående skur lät jag solskenslöparen i mig vänta en stund. Men regnet höll i sig, om än inte lika kraftigt. Så jag gav mig ut ändå. Då hade det blivit ganska mörkt. Därmed ganska svårt att se på sin gamla Garmin utan upplyst urtavla hur länge jag sprungit, och lite svårt att begränsa sig till planen… Lite svårt att se var jag satte fötterna var det också av och till. Men jag var glad ändå, för jag fick ju springa!

Idag var planen att sätta bålen på prov med hjälp av lite tester i min bålstabilitetsbok. Men det hann bli mörkt innan jag fick chansen. Och eftersom vi har begränsat med träningsytor och jag inte gärna ville väcka sovande barn med starka taklampor fick jag gissa mig till vad jag skulle göra. Som tur var hade jag tjuvspanat i boken innan och hade rätt bra koll på vad som förväntades. Dessutom var det ganska mysigt i mörkret. Bålen? Jo, den klarade sig som förväntat och ska få känna på kraftigare tag framöver.

Solig dag

Fina dagar har vi i allafall haft, även om de inte ägnats åt träning

Träning

Tankar och planer om löpningen

Idag sprang jag igen. Eller… Transporterade mig snabbare än jag går är väl kanske mer rätt…

Hur som helst, så är det ganska fascinerande det här med löpning tycker jag, för det ger så skoningslöst kvitto på hur det står till med kroppen. Man kommer liksom inte undan med svag bål och dåligt löpsteg utan att det känns av nånstans i kroppen.

Jag börjar verkligen från scratch nu, och även om konditionen skulle klara mer, så är det nog både snällt mot och nödvändigt för muskler, leder och senor att få vänja sig riktigt långsamt. Så att jag samtidigt har tid att kompensera med styrketräning.

springer i skogen
För bara genom att kolla på bilden från dagens pass (som var den bästa av de fem GorillaCam tryckte av – vissa var faktiskt skrattretande!) så syns det lång väg att jag:

  • Tycker det är kul!
  • Behöver hitta tillbaka till mitt löpsteg, som faktiskt sett mycket bättre ut än så här.
  • Behöver träna core – så att jag inte faller ihop som ett korthus.
  • Behöver få bukt med mina korta bröstmuskler och stela rygg- och nackmuskler, som är ett resultat av både småbarnsliv och strålbehandling.
  • Behöver stabilisera höftpartiet. Samma visa som efter första barnet. Typiskt jag-bär-ungen-på-ena-höften-syndromet!

Så någon kometkarriär i löparspåret blir det inte direkt, det var ju inte heller att vänta! Men herregud, vad jag kommer längta till de där passen när jag faktiskt får springa! För min lilla tur imorse, på väg hem från dagis, den har jag levt på hela dagen faktiskt.

Sisådär var femte-sjätte dag tror jag att jag kommer klara att springa till en början. Liiite längre varje gång, med liiiite mindre gånginslag. Så kanske jag kan bränna av min första femkilometare lagom till skidsäsongen drag igång…

Träning

Äntligen springer hon!

Jag har varit springsugen så himla länge! Känt ett tag att kroppen nog hämtat sig tillräckligt efter barnafödandet. Men så kom en förkylning och gjorde längtan extra långdragen. En monsterläggning av övertrött bebis där jag var som en urlakad sill efteråt förlängde väntan ytterligare någon dag.

Men så igår kväll var det äntligen dags. Hade tänkt mig ett ganska stillsamt testpass. Väldigt kort, bara för att känna hur kroppen kändes och var jag eventuellt behöver fokusera styrketräningen och rehaben. 

Och visst blev det kort. Precis så kort som jag tänkt. Men det tog lite längre tid att komma iväg än jag tänkt.

Vad har man på sig när man springer liksom?! Det var ju över ett år sedan sist och jag kände mig rätt ringrostig. Fick rota ett tag i träningsgarderoben innan jag hittade tights, tröja och sport-bh som passade. Strumpor hade jag redan på mig. Körde fötterna i de gamla löpardojorna jag brukar traska runt i med vagnen och gick iväg, för promenaduppvärmning.

Efter ett tag fick jag känslan att något inte riktigt stämde. Men kom inte riktigt på vad, så jag gick vidare. Känslan försvann inte… Gick en bit till och så slog det mig: jag kanske skulle ta och knyta skorna ordentligt om jag ska springa!

Och var tusan brukade jag göra av telefonen på springrundorna?! Just ja, har ju uppgraderat den till modell större sen jag sprang sist… Jaja, den får väl sitta innanför linningen på tightsen…


Trodde jag… För efter första joggintervallen varvad med gång kände jag något glida längs med låret innanför tightsen… Hmm… AjFån på rymmen. 

Som tur var sprang jag ju inte så långt, så den stora klumpen fick klämmas in lite stadigare och hänga med så gott det gick. Undrar bara var jag ska göra av den nästa gång?!

För en nästa gång blir det nog snart. Inga allvarliga skavanker har gjort sig tillkänna, även om knäna sa ifrån litegrann. Så det funkar nog faktiskt att börja springa så smått. Om jag bara lär mig igen hur man förbereder sig… Kanske borde jag följa Idas fina löpartips!


Garmin på armen var i alla fall fortfarande laddningsbar och tjänstgjorde som den skulle, om än lite motvilligt. Den där ersättaren behövs nog snarast.

Träning

Dags att (fortsätta) läsa på – och börja träna!

Hej och välkommen till navelskåderiföreningen!

Eller i allafall välkommen till hon som funderar så mycket på hur hon ska utforma sin träning att den nästan inte blir av…

Kan man ens utforma sin träning själv i min situation?! Dubbelrehab liksom…

Egentligen har jag ju en plan. I stort sett. Det är liksom nu när det kommer till detaljerna och genomförandet som jag börjar grubbla igen. Kroppen skriker efter träning, och samtidigt längtar den efter återhämtning. Jag behöver bli stark för att orka vardagen, samtidigt som jag i vissa avseenden verkligen skulle behöva vila, eftersom vardagen med två små barn är rätt så fysiskt påfrestande i perioder, framförallt för rygg, axlar och mage.

Studier har visat att träning är riktigt fördelaktigt vid återhämtning från cancer, och när det gäller att förhindra återfall. Däremot oklart vilka cancerformer det gäller… Eller om det gäller alla. Också oklart vilka träningsformer som är gynnsamma och om det finns några som rentav är ogynnsamma…

Det är lite där skon klämmer tror jag. Att det är så mycket som står på spel och att jag inte riktigt vill ta hela det ansvaret själv, eller kanske snarare inte törs. Jag vet ju inte hur man borde återhämta sig från cancer. Men ingen inom sjukvården är ju å andra sidan intresserad av att hjälpa till så jag måste liksom klura ut det själv på något vis.

I den grova planen var jag inne på att börja springa enligt lågpulsfilosofin när jag kände mig redo. Nu känner jag mig rätt redo och har klarat både alla nivåerna i MammaMage och testerna för att kunna gå vidare i Lofsans mammaträning.

Men… Enligt vad Maffetone skriver i boken bör man inte styrketräna samtidigt som man lågpulstränar enligt MAF-metoden (eller i allafall inte fokusera på det), eftersom det kan hindra den aerobiska utvecklingen. Just styrketräningen är dock det jag känner störst behov av. Jag behöver bygga upp min kropp så att den blir stabil och stark och orkar. Orkar springa, åka skidor, leka med barn och vad det nu kan vara. Så… Ska jag kanske ändå överge tanken på MAF ett tag?!

Maffetone anser dessutom att vid återhämtning efter svår sjukdom bör man ligga ännu lägre i puls för att inte riskera att slita ut kroppen… Vilket litegrann går emot de där studierna jag nämnde, som tycks säga att den mesta fysiska träningen är bra. I måttliga mängder såklart… Hur ska jag då veta?!

Lite raljerar jag såklart, men jag skulle gärna önska att jag hade någon mer kunnig att hålla i handen just i den här situationen (frivilliga får mer än gärna anmäla sig, hehe…). Magkänslan, och kroppskännedomen, säger dock att det är uppbyggnaden av styrka, rörlighet och balans efter barnafödandet som bör få prioritet. Det är liksom grunden för att kunna gå vidare med andra tyngre grejer.

När jag läst på i mammaträningsboken så är det ju heller inte någon tyngdlyftning det är fråga om i början av programmet, utan verkligen uppbyggnad och träning från början. Nästan i underkant utifrån hur min egen kropp känns. Så kanske kan det till och med klassas som begränsad styrketräning och därmed funka att kombinera med lågpulsträning för konditionen/aerobiska uthålligheten?!

Eller kanske ska jag helt enkelt köra på känsla och hålla tummarna för att det håller? Tänka att allt är bättre än inget?  Jag har ju faktiskt redan smygsprungit några gånger när ett Troll på springcykel behövt kommas ikapp, och det har inte fått några märkbara negativa konsekvenser… Och jag har påbörjat Lofsans program, med lite modifiering eftersom mina axlar just nu behöver vila från annan träning än barnabärande..

Så… Jag tror jag (fortfarande) har en plan. Även om jag fortsätter att läsa på, vill ju alltid lära mig mer… Navelskådar lite till när jag känner för det.  Men framförallt, nu börjar jag träna! För den här morsan har tänkt bli stark igen. Förr eller senare!

Träning

Att ta mig tillbaka

Där jag befinner mig fysiskt just nu hoppas jag att jag aldrig mer kommer att behöva befinna mig. Med formen i botten efter en graviditet följt av cellgifts- och strålbehandling. 

Återhämtningsbacken känns ganska brant, måste jag säga. Å andra sidan misstänker jag att framsteg framförallt på konditionssidan kommer att komma ganska fort och lätt. Kanske lite för lätt i förhållande till resten. Det märker jag redan nu. I ett obetänksamt ögonblick hoppade jag lite studsmatta med treåringen häromdagen och det är kanske inte det smartaste att göra för en ganska nybliven tvåbarnsmamma som nästan inte tränat på flera månader…

Därför vill jag ha en ganska strukturerad återhämtningsplan för att bli mig själv  igen, så som jag är van vid att känna mig. För att på så sätt kunna lägga band på eventuella löparinfall och studshopparlustar i förtid. För att hela kroppen ska hänga med, inifrån och ut, som det så fint heter. Jag vet att detaljerna i planen kommer att ändras längs vägen, men det känns ändå bra att ha de stora dragen nerskrivna för att kunna påminna mig själv. För att ha i åtanke att det är långsiktig #glädjebalansenergi som är målet. Förutom målet vid horisonten då…

Den plan jag gjort upp ser ut så här:

Jag ska ta mig igenom alla nivåer av MammaMage innan annan styrketräning blir aktuell, hur tråkigt det än må vara. Jag vet ju att det är nödvändigt! Tills dess är det promenader eller ganska lugn cykling som gäller för konditionen. 

Därefter tänker jag basera styrkeuppbyggnaden på programmet i Lofsans mammaträning, men gå rakt in i block 2 eftersom block 1 bara innehåller aktiveringsövningar som i princip motsvarar de i MammaMage. Tvivlar på att jag kommer mäkta med så många pass i veckan som programmet innehåller, men tänker att det får ta längre tid att slutföra istället. Viktigare att genomföra alla passen liksom! Samt att jag även vill ha in yoga och rörlighet i ekvationen, vilket gör att det bara blir dumt att tro att jag ska få in allt i den höga takt som boken beskriver. 


Löpning är nog det jag längtar mest efter (förutom skidåkning, men den känns ju ganska avlägsen så här mitt i sommaren). Den introduceras långsamt när bålstabiliteten känns tillräcklig. Dessutom tänkte jag börja lugnt genom att börja med löpningen som lågpulsträning enligt Maffetones principer, vilket gör att den automatiskt kommer att bli långsam. Det kräver ju förresten också att jag införskaffar gamla Garmins ersättare också, hehe…

Cyklarna ska få rasta sig en del, som konditionsträning. Dock oklart hur mycket, eftersom cykling tyvärr är lite svårare att få till eftersom jag inte kan ha en barnvagn på släp (iallafall inte på MTBn!)

Yogan är, och kommer bli, superviktig. För att bibehålla den där, för mig, så viktiga balansen. Som stressreducering; för att rensa huvudet, förbättra rörligheten och ge tillfällen till , stressreducering och avslappning. Samt inte minst för att skapa fysisk balans och stabilitet i kroppen. Just i yogan är jag riktigt sugen på att ta hjälp av någon. Typ en personlig yogafröken liksom! Men får se hur mycket utrymme som finns för det. Tror tack och lov att jag kan komma en bra bit på egen hand också.

Hela styrkeprogrammet i Lofsans bok är 40 veckor, dvs lika långt som en graviditet. Tror som sagt inte jag kommer att ha kommit igenom allt till dess, men det känns ändå som ett bra tillfälle att utvärdera hur det gått. Då är Lill-Trollet ett år och det är också ett år till det där hägrande målet vid horisonten!

Så jag återkommer i februari och berättar hur det har gått helt enkelt! Även om jag säkert kommer göra antydningar längs vägen också…

Träning

Min skiftande träningsidentitet

Den här veckan skriver vi i Bloggar om Hälsa om en milstolpe i våra träningsliv. Jag har svårt att välja bara ett tillfälle, en händelse eller period som är en riktig milstolpe för mig. För det har varierat så mycket över tiden hur min träning, och därmed min träningsidentitet sett ut. I själ och hjärta är jag längdskidåkare, traillöpare, yogi och dansare. Men det varierar över tid och säsong vad jag känner mig mest som, och ibland är det även annat som tillfälligt dominerar. Till viss del har det också att göra med min fysiska form, och i grunden är det dessa fyra identiteter jag ständigt återvänder till och känner mig allra mest som. Därför finns det ändå tillfällen, och perioder, som är en slags milstolpar som bidragit till hur jag ser på mig själv och min träning (även om jag kanske utifrån inte alltid går att identifiera som varken yogi, löpare, skidåkare eller dansare!)

I höstas skrev jag om min träningsresa, och där är det just dansen och längdskidåkningen som får stort utrymme. Ett av mina stoltaste ögonblick kommer från längdskidåkningen, och är också en milstolpe i mitt träningsliv, eftersom det förändrade min syn på min egen fysiska förmåga och vad jag faktiskt kan åstadkomma i, och utanför, skidspåren. Det var nog egentligen inte förrän den vintern jag verkligen började se mig själv som en tränande person. Det är också till skidåkningen jag längtar mest och den är min målbild när jag ska ta mig tillbaka från cancerträsket.

Fysiskt aktiv har jag varit sedan barnsben, och började nästan dansa innan jag kunde gå. Däremot var jag aldrig särskilt förtjust i att anstränga mig på kommando, och det var inte förrän hösten 2007 som jag började träna i syfte att medvetet förbättra min hälsa. Efter att ha haft lunginflammation två gånger på raken bestämde jag mig för att gå en yogakurs. Jag hade hört att yoga var bra för andningen. Testade kundaliniyoga och blev fast, fast jag till en början tvivlade. Jag gillar verkligen yogans filosofi och har numera yogan ständigt närvarande, främst mentalt. Det är mantran och yogiska tankesätt, och andning, som är det som framförallt har hjälpt mig genom de senaste månaderna.


Löpningen då? Den får jag nog faktiskt säga att jag har sambon att tacka för att den slog sig ner ordentligt i mitt liv. När jag var yngre avskydde jag att springa. Det var för jobbigt och för mycket nära-döden-upplevelse. Inför min Klassiker var jag tvungen att börja springa en del och tyckte nog det var rätt skönt, även om jag skämdes för hur mycket snigel jag var. När den där snygga killen som numera är min sambo och pappa till mina två barn i tidernas begynnelse föreslog en gemensam löprunda fick jag världens prestationsångest. Men jag överlevde, och hade för första gången sprungit med sällskap, dessutom snabbare än jag brukade springa, trots att vi tjattrade hela rundan! Där och då föddes löparjaget, som numera visserligen flyttat till skogs och letar stigar, men som även njuter av grus och asfalt då och då (även om det var länge sedan sist).

Vill du inspireras av fler milstolpar i träningssammanhang? Följ Bloggar om Hälsa på Facebook, där alla temainlägg och annat kul publiceras.

Träning

Ett bättre träningspass utomhus

En av de främsta anledningarna till att jag bor där jag bor är att det finns så mycket fina utomhusträningsmöjligheter. Vi har ett långt MTB-spår precis runt knuten. Det kan med fördel också stigspringas eller promeneras. Rakt ut genom dörren och in i vacker skog, liksom!

Ett motionscentrum med utegym ligger riktigt nära också, och på vintern förvandlas det, tillsammans med den närliggande golfbanan, till ett längdskidmecka av riktigt hög klass med påkostade konstsnöspår de gånger det inte finns natursnö. Helt i min smak. Utomhus är ju som bekant bäst. Och orkar man inte bege sig till änden av gatan och skogens början kan man ju alltid stanna i trädgården och yoga på altanen i kvällssolen.

Så här års har jag även en annan närbelägen favorit som kan nyttjas till all möjlig träning: Göta Kanal. Eller snarare kanalbanken (för det är faktiskt väldigt sällan jag tränat i kanalen…).


På våren och försommaren innan högsäsongen är kanalen nästan som vackrast. Lugn och stilla och med grönska runt omkring. Perfekt för långpass antingen till fots eller cyklandes.

Slusstrapporna kan användas för spurter eller kortintervaller. Eller så kan man helt enkelt ta ett riktigt njutarlångpass i lugnt tempo längs den platta men vackra kanalbanken. Varning dock för att det i princip alltid är motvind åt ena hållet – när man färdas eller springer mot Borensberg!

IMG_8126

Ett riktigt fint långpass löpning kan man få ihop om man utgår från Borensberg och sedan springer längs kanalen hela vägen till Bergs slussar. Det blir i runda slängar en halvmara och om jag får rekommendera så är det denna riktning som är skönast och mest njutningsfullt. Just för att man har vinden i ryggen nio gånger av tio, och för att man får solen i ansiktet, vilket ju bara är härligt så här års! Längs vägen passerar man små sevärdheter som också kan fungera som fikastopp om man känner för det. Brunneby Musteri t ex (även om det bara är fem kilometer dit från Borensberg). Ett antal fina broar och slussar. Malfors café hos oss i Ljungsbro, och avslutningsvis Bergs slussar, där man med fördel avslutar sitt pass hos Fröken Jennys med en riktig gofika eller glass!

Långpass tycker jag ska vara njutningsfulla, och jag upptäcksspringer gärna. En annan som nyligen sprungit ett njutningsfullt långpass är Emma, som för fullt tränar för sin första mara i höst!

 

Träning

Något har hänt – eller vänt?

De senaste dagarna har något hänt i kroppen. Den där ständigt underliggande tröttheten, som slår till utan förvarning, och närmast kan beskrivas som när man väggar på ett träningspass eller lopp, är borta. Jag har haft enstaka bra dagar tidigare under behandlingen, men då har det kommit dagar med bakslag efter, utan undantag. 

Nu är det tredje dagen i rad som kroppen känns i stort sett normal (för att vara post-preggo). Jag har tagit längre, t o m snabba, promenader, utan att bli mördande trött efteråt. Jag har kunnat vara uppe hela dagarna utan att behöva krascha på soffan minst en gång. Det är knappt jag törs skriva det, men det känns som något har hänt, eller vänt. Som om handbromsen har släppt. Oklart om det är kroppens återhämtning från graviditeten som fått ta sin tid, något större sömnmängd, eller effekter av cellgiftsbehandlingen. Eller kanske en kombination. 

Rackarns skönt är det i allafall, även om det snart är dags att gå in i dimman igen. Huvudet spinner såklart iväg direkt. Drömmer om löprundor. Dreglar över långlopp och avundas loppförberedelser

Men jag säger till mig själv på skarpen. Det är fortfarande lugna gatan som gäller. Tills jag får grönt ljus från det medicinska hållet för något annat. Jag menar, jag har ju faktiskt inte ens varit på efterkontroll ännu!

Helgens promenadvy

Träning

Längtan ut i skogen

Har ni inte redan upptäckt Ida på Träningsblogga, så tycker jag absolut ni ska göra det! Härligt inspirerande tjej som just nu är i New York och gör gatorna osäkra (nejnej, jag är inte avis alls…).

För att New York-borna och Ida ska få umgås så mycket som möjligt är vi några som gästskriver hos henne när hon är borta, bl a jag. Jag längtar till skogs men håller mig i skinnet, och tipsar om några roliga lopp. Läs, läs!

Träning

ICA-klassikern

I diverse flöden har jag senaste veckan sett en del om ICA-klassikern. Ett sådant där klassiskt initiativ för att få folk att röra på sig mer. 

Jag har ju lovat mig själv att inte sätta några krav på träningen under 2016, utan fokusera på #glädjebalansenergi. Men detta kändes lite lagom på något vis. Eftersom jag just nu inte ens får träna hårt, även om jag skulle vilja. Att röra på sig förespråkas dock varmt. Frisk luft, cirkulation, motverkande av trötthet. Kanske minutrar på motionscykeln i garaget, promenader och stavgång, vem vet? Sådant får nämligen också räknas in, och på det här viset kan jag dokumentera det som mer känns som rehabilitering och friskvård, än som kravfylld träning. 

Jag anmälde mig hur som helst. Ställer inga som helst krav på att tvunget behöva fullfölja om kroppen säger annat, utan ser det som en möjlighet att fokusera på välmående också. Underlätta vägen tillbaka och påminna mig själv att jag mår bra av motion, och att lite och ofta också gör skillnad och förhoppningsvis kommer göra att jag mår bättre.

  
Är det kanske fler som hakat på eller som tänker göra det? Säg till vettja, så kan vi peppa varandra!