Träning

Min skiftande träningsidentitet

Den här veckan skriver vi i Bloggar om Hälsa om en milstolpe i våra träningsliv. Jag har svårt att välja bara ett tillfälle, en händelse eller period som är en riktig milstolpe för mig. För det har varierat så mycket över tiden hur min träning, och därmed min träningsidentitet sett ut. I själ och hjärta är jag längdskidåkare, traillöpare, yogi och dansare. Men det varierar över tid och säsong vad jag känner mig mest som, och ibland är det även annat som tillfälligt dominerar. Till viss del har det också att göra med min fysiska form, och i grunden är det dessa fyra identiteter jag ständigt återvänder till och känner mig allra mest som. Därför finns det ändå tillfällen, och perioder, som är en slags milstolpar som bidragit till hur jag ser på mig själv och min träning (även om jag kanske utifrån inte alltid går att identifiera som varken yogi, löpare, skidåkare eller dansare!)

I höstas skrev jag om min träningsresa, och där är det just dansen och längdskidåkningen som får stort utrymme. Ett av mina stoltaste ögonblick kommer från längdskidåkningen, och är också en milstolpe i mitt träningsliv, eftersom det förändrade min syn på min egen fysiska förmåga och vad jag faktiskt kan åstadkomma i, och utanför, skidspåren. Det var nog egentligen inte förrän den vintern jag verkligen började se mig själv som en tränande person. Det är också till skidåkningen jag längtar mest och den är min målbild när jag ska ta mig tillbaka från cancerträsket.

Fysiskt aktiv har jag varit sedan barnsben, och började nästan dansa innan jag kunde gå. Däremot var jag aldrig särskilt förtjust i att anstränga mig på kommando, och det var inte förrän hösten 2007 som jag började träna i syfte att medvetet förbättra min hälsa. Efter att ha haft lunginflammation två gånger på raken bestämde jag mig för att gå en yogakurs. Jag hade hört att yoga var bra för andningen. Testade kundaliniyoga och blev fast, fast jag till en början tvivlade. Jag gillar verkligen yogans filosofi och har numera yogan ständigt närvarande, främst mentalt. Det är mantran och yogiska tankesätt, och andning, som är det som framförallt har hjälpt mig genom de senaste månaderna.


Löpningen då? Den får jag nog faktiskt säga att jag har sambon att tacka för att den slog sig ner ordentligt i mitt liv. När jag var yngre avskydde jag att springa. Det var för jobbigt och för mycket nära-döden-upplevelse. Inför min Klassiker var jag tvungen att börja springa en del och tyckte nog det var rätt skönt, även om jag skämdes för hur mycket snigel jag var. När den där snygga killen som numera är min sambo och pappa till mina två barn i tidernas begynnelse föreslog en gemensam löprunda fick jag världens prestationsångest. Men jag överlevde, och hade för första gången sprungit med sällskap, dessutom snabbare än jag brukade springa, trots att vi tjattrade hela rundan! Där och då föddes löparjaget, som numera visserligen flyttat till skogs och letar stigar, men som även njuter av grus och asfalt då och då (även om det var länge sedan sist).

Vill du inspireras av fler milstolpar i träningssammanhang? Följ Bloggar om Hälsa på Facebook, där alla temainlägg och annat kul publiceras.

0

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply
    bureborn
    16 maj, 2016 at 20:52

    Hej! Tillbaka i bloggvärlden efter min körsbärsblomspaus läser jag ikapp, och blir helt matt av att läsa om din sista cellgiftsvecka. Usch! Jag hoppas innerligt att maj bjuder dig på alldeles underbar återhämtning – både kroppsligt och mentalt! Det är du så värd efter alla prövningar.
    Kram!

  • Reply
    Förkylning, lycka och milstolpar - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar
    18 maj, 2016 at 17:45

    […] –>Läs om Malin/Lite längre:s milstolpar och skiftande träningsidentitet här. […]

  • Reply
    Annie - lättlagat vegokäk
    18 maj, 2016 at 17:47

    Jag hoppas att du får den återhämtningen du behöver under maj månad <3

    Kan förresten inte tänka mig något pinigare än att springa med någon som jag är nyförälskad i! Kan bara tänka mig alla tänkbara pinsamma situationer: råka bli bajsnödig, vara världens långsammast, knallröd i fejset och hela kalaset. Men så himla fint att ni kunde hitta varandra även där! Det om något kanske är bevis på kärlekens kraft.
    Kram!

  • Reply
    Rund är också en form!
    20 maj, 2016 at 17:39

    Ja, himla modigt och coolt att träffa sin man på ett löppass! 🙂

  • Reply
    Camilla
    22 maj, 2016 at 16:00

    Vilken underbar bild! Den andas ro.

  • Reply
    Dagen som förändrade allt | FIT by Emma Hå
    7 juli, 2016 at 20:34

    […] Träning är ingenting som förekom naturligt i min barndom (till skillnad från hos Malin, som har dansat sen innan hon kunde gå), och det var inte förrän i högstadiet som jag faktiskt började njuta av att röra på mig. Men […]

  • Leave a Reply