Tankar

Målet vid horisonten

För lite mer än fem månader sedan fick min tillvaro (som bekant) en inte så värst önskvärd twist. Ungefär mitt i graviditeten fick jag diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer i lymfceller.

Eftersom den endast verkade sitta på ett ställe beslutade en läkare att man skulle ha is i magen tills bebis kommit. Att det var i princip riskfritt eftersom jag inte hade några kroppsliga symptom och tumörerna sprider sig långsamt. Förutsatt att inga provresultat visade på någon annat.

Det var en ganska olustig känsla att veta att jag har något som gror i kroppen, men som cancervården inte verkade vara så intresserad av att åtgärda i första taget. Samtidigt innehåller livet ändå en massa annat också, särskilt som gravid. Så jag beslutade att inte ta ut sorger i förskott eller lägga energi på sådant som låg utanför min kontroll, och valde att se det som att läkaren förmodligen kände sig rätt säker på att det var riskfritt att vänta med behandling.

Nu är takten från sjukvårdens sida helt annorlunda. Helt plötsligt har det, nu när bebis är ute, blivit ett väldans tempo. Sådär så varken jag eller bebis riktigt har hängt med i svängarna. Undersökningar har gjorts, mer insatta läkare har kopplats in och behandling startar redan nästa vecka. Från att inget händer på flera månader till att allt händer inom två veckor.

Visst är det skönt att vägen framåt mot att förhoppningsvis bli botad nu är tydligare. Men mycket känns väldigt ovisst. Det skulle kunna vara bara mörker, beroende på hur man väljer att se på saker, eller hur man orkar se på det. Overkligt, är väl den känsla som dominerar just nu. En sjukdom jag egentligen inte har märkt av rent fysisk, vars behandling nu (förmodligen) kommer göra mig sjuk. Oklart hur sjuk. Har jag otur, eller felaktiga förutsättningar, blir jag döende. Har jag tur märker jag å andra sidan kanske inte jättemycket. Den där första läkaren ansåg ju t ex att en sjukskrivning kanske inte ens skulle vara nödvändig.

Jag skulle som sagt kunna gräva ner mig. Vältra mig i sjukdomselände. Bli ett med min diagnos. Och visst har det funnits stunder där jag nästan gjort det. Eller i allafall brutit ihop och känt mig otroligt maktlös. Samtidigt vill jag se framåt. Mot den andra sidan. Mot ett mål i horisonten. Jag vill ha något att längta efter. Något som kittlar lite extra i maggropen och får mig att le bara vid tanken på det.

Därför har jag siktet inställt på 2018. Ser framför mig att jag kommer kunna vara tillbaka då, om allt går vägen. Det som hägrar i horisonten är Nattvasan. En natt i dalaskogarna med ryggsäck, pannlampa och en vapendragare. Det är liksom det ultimata målet på något vis. Det kräver att jag är fysiskt återhämtad. Men det kräver också mental styrka, vilket jag vet att jag har (och kommer behöva redan nu de närmsta månaderna). Jag menar, mörk skog, snö, månsken och ylande vargar… Ensamhet, åtminstone stundtals. Kan vara så vackert att man vill gråta. Kan vara så läskigt att man inte vet om det känns värst att fortsätta eller att gömma sig under närmsta gran…
Det kittlar liksom sådär obeskrivligt att det inte går att motstå, särskilt när man kollar på filmen för loppet. Stämningen, omgivningen, musiken, naturen. Allt lockar! Jag tror jag får ge mig själv det i för tidig 40-årspresent, och som morot när tillvaron nu i vår och sommar känns tuff.

Frågan är bara vem jag ska lura med på äventyret. Vem som är modig/knasig nog att tycka att det är kul. Och som dessutom helst är ungefär lika bra / dålig som mig på skidor. Jag kanske får lägga ut en kontaktannons här på bloggen när jag vet att jag kommit ut på andra sidan och övervunnit de där elaka cellerna som just nu bosatt sig på ena sidan av min hals och bakom bröstbenet…

0

You Might Also Like

16 Comments

  • Reply
    Camilla
    20 mars, 2016 at 18:01

    Grymma grymma du! Det kommer gå fint, jag håller alla tummar och tår och självklart kommer du att stå här på starten i Nattvasan!
    Jag kommer och hejar! Behöver du boende så hör av dig.
    heja heja heja dig!!

  • Reply
    Josefina
    20 mars, 2016 at 20:59

    Bra mål! Kämpa på Malin!! Kram!

  • Reply
    Ingmarie
    21 mars, 2016 at 07:04

    Det där är ju ett jättebra mål att se fram emot! För jag är säker på att du kommer greja det! Både loppet, sjukdomen och att hitta någon som hänger på!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      22 mars, 2016 at 11:31

      Ibland tror jag faktiskt att det sista blir det svåraste! Men jag har mina kandidater!

  • Reply
    Anna Jansson
    21 mars, 2016 at 21:52

    Heja heja dig! Det är så starkt att se bortom sjukdomen och redan nu sätta upp nya mål att sikta emot.

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      22 mars, 2016 at 11:32

      Något måste man ju ha att se fram emot nu när tillvaron just nu inte är så munter. ?

  • Reply
    Rund är också en form!
    22 mars, 2016 at 20:04

    Det är (självklart) svårt att sätta sig i känslor och tankar man själv inte varit med om. Men tycker du låter himla klok, fokuserad och stark, oavsett vad du själv känner just nu.

    Perfekt att ha ett mentalt fokus längre fram, tror jag! Du hittar garanterat ngn som är lika ”stollig” som du inför 2018. 😉

    Kram M

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      22 mars, 2016 at 20:55

      Haha, helt oväntat har jag nog faktiskt kanske redan hittat en. Dock uppfyller han inte kravet på att vara jämnstark på skidor med mig.

      Jag tror också att allas upplevelse är olika, och ändrar sig med tiden, när man hamnar i tuffa situationer. Jag har liksom inte möjlighet att sätta mig ner och deppa ihop helt och hållet med två små barn, så då får man försöka hitta ljuspunkter istället. Och bryta ihop och komma igen ”när det passar” (vilket tyvärr innebär att man biter ihop lite för länge och sedan släpper ut allt på en gång, vilket kan bli jobbigt för den som just då får ta emot skiten).

  • Reply
    bureborn
    24 mars, 2016 at 09:09

    En stark och motiverande målbild är ju en av de saker man brukar framhålla som viktig för den som ska gå igenom svåra behandligar. Och en sån har du onekligen! Parat med din positiva livsinställning, din mentala styrka och ditt pannben har du verkligen gett dig själv de allra bästa förutsättningarna. Då är det också helt ok att bryta ihop ibland, skrika och sparka på saker.
    Jag håller tummarna för att du tillhör den andel av befolkningen som knappt märker av en cancerbehandling. Håller stenhårt.
    Styrkekram!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      24 mars, 2016 at 09:28

      Tack för tummarna! Tyvärr har jag nog inte kommit så lindrigt undan. En tur till akuten häromnatten är facit hittills.

  • Reply
    Att ta mig tillbaka | Lite Längre
    10 juni, 2016 at 13:06

    […] själv. För att ha i åtanke att det är långsiktig #glädjebalansenergi som är målet. Förutom målet vid horisonten […]

  • Reply
    Äntligen lite skidåkning - Lite Längre
    25 januari, 2017 at 21:29

    […] ren och skär lycka för en gammal långloppsåkare. Mitt mål i horisonten känns plötsligt inte lika avgrundsavlägset längre! Och Ica-klassikern fick sig en rivstart […]

  • Reply
    Den östgötska skididyllen - Lite Längre
    29 januari, 2017 at 22:01

    […] har den östgötska skididyllen inpå knuten. Började så smått tänka på träning inför nästa års utmaning. Nattliga äventyr på den vita tarmen, utan elljuset. Med pannlampa istället. Förhoppningsvis […]

  • Reply
    Ett till snack om Nattvasan - Lite Längre
    19 mars, 2017 at 22:12

    […] menar, det här är ju liksom det stora målet vid horisonten! Det mål som jag satte upp två dagar innan jag blev fullsprutad med cellgifter för första […]

  • Leave a Reply