Det är inte ofta jag tittar på TV numera. Det finns inte så mycket bland alla dokusåpor och matlagningsprogram som väcker mitt intresse, eller så går programmen för sent på kvällen, monsterkvällstrött som jag är. En serie jag ändå gärna följer när möjligheten ges är den norska serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu. Den slår liksom an något i mitt fjord-och-fjäll-väsen.
Serien har gått länge och det som för tillfället sänds är tillbakablickar från när serien började för över tio år sedan, vilket är kul att se, eftersom jag (efter några somrar i landet i väst) personligen känner till en del av de människor serien handlar om. Den som ligger bakom serien ärOddgeir Bruaset, som även gjort ett antal väldigt vackra böcker om den del av Norge som har en speciell plats i mitt hjärta. Han har också gjort två böcker som är baserade på den här TV-serien, som bygger på välgjorda dokumentärer av människor som av olika anledningar valt att bo ”där ingen annan skulle kunna tänka sig att bo”, oftast på en otillgänglig fjällhylla med fantastisk utsikt över en fjord eller något liknande. Sceneriet i serien (och böckerna) är helt fantastiskt, och om man frågar mig, så borde serien egentligen heta ”Där alla skulle vilja bo men inte många vågar”.
 |
| Foto: privat |
Det är liksom det det går ut på. Att våga leva ett liv långt från storstadshets och normer, men som förmodligen (ofta) är mer meningsfyllt, rogivande och hälsosamt än måste-måste-måste-karriär-normer-pengar–livet som man nog lätt riskerar att snurra in sig i när man bor i en betongdjungel. Även om jag jämförelsevis bor ganska nära naturen och ännu inte dragits in i den där värsta måste-svängen.
 |
| Foto: M. Eklund |
ansträngande vandringar. Till paddlingsturer på en spegelblank fjord. Till mångkulturella möten med turister från världens alla hörn. Till daglig användning av de språk jag talar. Till rømmegrøt och spekemat. Till en annan livssyn som inte riktigt går att förklara i skrift (det norska livet är verkligen olikt vårt på många sätt, fast det är så nära). Till snö fast det är mitt i sommaren.
 |
| Foto: M. Eklund |
livskvalitet. Oavsett om de därmed följer normen eller inte. Ja, faktiskt är det nog det som sätter igång drömmandet mest hos mig. Att våga ta det steget. Helt följa sitt eget spår och leva sitt eget liv. Jag vet att jag sagt det flera gånger förut, men nån gång ska jag ta steget. Måste bara våga ta klivet ut i det okända först.
 |
| Foto: privat |
 |
| Foto: privat |
Ja, det gäller att våga ta steget. Och få allt att funka i praktiken, så man KAN följa hjärtat. 🙂
Hade 100 gånger valt att bo där, än i storstad….! De få gångerna jag besöker Stockholm och Göteborg, får jag lite panik….. 😉
Den där praktiken är ju det som gör att man inte bara kastar sig ut i det okända. Lite hänsyn får man ju ändå visa 🙂 Håller med om storstadspaniken, i alla fall i Stockholm!
Det här inlägget känns det som om jag skrivit! Typ. 🙂
Jag bara älskar "Där ingen skulle…"! Och jag drömmer också om det där steget, beundrar människorna som verkligen vågar. För mig skulle steget dessutom gärna tas just västerut, jag kan bli helt hög av kombinationen fjäll och fjord. Du har alltså bott i Norge om somrarna? Vad gjorde du där?
Ja, kanske är det just kombinationen som gör det så lockande. Jepp, turistguidat har jag gjort där i väst. En riktigt skön sommartillvaro faktiskt!
Jag förstår dig precis! Det räcker att jag som nu är i Halmstad så känner jag att 08a land egentligen inte är "mitt" land. Men var sak har sin tid.
En dag blir det huset "där(nästan) ingen annan vill bo".
Jag har faktiskt bott så jag också.
Fantastiska bilder b.t.w!
Ja, det är ju mest när man kommer "ifrån" eller "tillbaka från" som man märker de där stora kontrasterna. Tack 🙂