Mitt stoltaste träningsögonblick

Den här veckan har jag hoppat på veckotemat i bloggnätverket igen. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, eftersom ämnet är något jag haft svårt att konkretisera även tidigare. Kanske tänkte jag att det är dags att fundera till lite. Så sent som i juni förra året undvek jag ganska effektivt att svara på frågan vilket som är mitt stoltaste träningsögonblick. Genom att tolka ämnet i lite vidare bemärkelse…

Så nu har jag funderat en del i början av veckan. Jag kommer fram till att det är väldigt svårt att välja ut ett enskilt ögonblick som liksom får det att glittra lite extra i ögonen av stolthet och glädje. Att det finns många ögonblick som gjort mig till den jag är. Även många träningsögonblick. Första gången jag sprang 5 km frivilligt t ex. Eller när jag vågade åka på träningskonvent och löparhelger. Eller när jag persade på milen utan att egentligen anstränga mig så mycket, efter ett ganska långt löparuppehåll under våren pga en tvillinggraviditet som inte gick vägen. Eller när jag sprang dryga 30km på träning, inför min ännu inte avklarade ultradebut.

Men ska jag välja ut ett enda tillfälle som framkallar den där speciella lyckokänslan i kroppen, så är det nog faktiskt Öppet spår 2010 (ett tillfälle som faktiskt ännu inte finns bloggdokumenterat, eftersom jag slutade blogga på min gamla Klassikerblogg innan 2010). Jag var faktiskt själv rätt förvånad över min insats och mitt resultat rätt länge efteråt. Ibland har jag fortfarande svårt att tro att det blev som det blev, med så pass lite upplevd ansträngning. Vintern 2009-2010 var den säsong då jag verkligen blev längdåkningsfrälst, och det var Öppet spår 2010 som fick mig att få en helt annan tro på min egen förmåga och kapacitet. Jag ändrade helt uppfattning om mig själv som träningsmänniska och insåg att jag faktiskt är rätt uthållig och även kan vara rätt snabb. Mentalt har det gjort jättemycket för mig även i andra sammanhang, eftersom jag har ett ordentligt långlopp med (för mig) riktigt bra resultat att tänka tillbaka på och använda både som morot och som motivationsfaktor. Jag vet hur bra tränad jag var då och drömmer om att komma tillbaka dit. Jag vet också att jag klarar rätt tuffa utmaningar, vilket verkligen hjälper att ha i bakhuvudet ibland när man står inför tuffa fysiska eller psykiska urladdningar. Du klarade ju 9 mil på skidor utan att bli trött, så då klarar du det här. Ett tankesätt som faktiskt är ganska svårt att argumentera mot, även inför sig själv.

För att förstå varför just Öppet spår 2010 får det att pirra lite extra i magen behövs lite bakgrund och perspektiv. Två år tidigare försökte jag mig på Vasaloppet för första gången. Efter dryga två timmar i trängseln i första backen (det var efter det som backen breddades) togs jag till sist av repet i Risberg. På skidor som jag så här i efterhand vet inte passar mig. Inte alls tränad för uppgiften.

Ett år senare hade jag varit på lite skidhelger för att hitta snö, och tränat en hel del mer. När Helena häromdagen beskrev sitt stoltaste ögonblick kände jag igen mig väldigt mycket i hur mina första genomförda 9 mil kändes. Med förfrusna händer och tårar i ögonen gick jag till slut i mål och hade klarat min Klassiker.

Ändå är det året efter som finns kvar i mitt hjärta. Året då jag åkt så mycket skidor att jag var riktigt stolt över mina magrutor och mina rejäla triceps. Året då jag med lätthet kunde skida om manliga åkare även uppför. Året då skidåkning på något vis, i alla fall i viss utsträckning, blev en del av mig, och något jag faktiskt tycker jag är bra på. När jag ställde mig på startlinjen den där morgonen hade jag gråten i halsen eftersom det återigen snöade en hel del och jag befarade att det skulle bli en kämpig dag i sladdriga eller obefintliga spår. Det visade sig sedan att den där nervositeten nog bara var av godo. Den fick mig att liksom tagga till, men ändå inte för mycket. Fokusera.

Min känsla i hela loppet var att jag hade krafter kvar. Att det fanns reserver. Det är ju rätt länge sedan nu, men jag minns att jag nästan blev lite tårögd av de vackra omgivningarna i Risberg som jag inte haft ork att verkligen beskåda de tidigare åren. Jag minns att jag tittade på sms-en som damp nere i telefonen i Evertsberg och förundrad insåg att jag nog skulle förbättra min tid avsevärt. Jag ryser när jag återupplever känslan av att bara susa nerför backarna efter Evertsberg med världens kanonglid och helt utan rädsla, och nästan gav upp glädjetjut.

I Oxberg bestämde jag mig för att om jag fortfarande kände mig fräsch i Hökberg, så skulle jag spurta. Då hade jag konstaterat att tiden från året innan redan var slagen med många, många hästlängder. Väl i Hökberg tog jag en kopp buljong och tog sats utför backarna och inför stakpartierna som väntade. Nu var det dags att ta i ordentligt och inte bara ta det säkra före det osäkra för att inte gå in i väggen. Eldris passerades med ett leende på läpparna och när jag sedan svängde in på spåren kring Mora skidstadion mindes jag hur jag klampat fram där med stelfrusna händer ett år tidigare och tvingats stanna och kissa ute i snön för att kroppen inte längre riktigt löd. Den här gången var det inte tal om något sådant och jag stakade om åkare efter åkare längs de sista kilometrarna in i mål.

Upploppet fick jag uppleva i dagsljus, med pojkvännen hejandes längs vägen, och fortfarande utan att ha lyckats ta ut det sista ur kroppen. Kämpade de sista hundra metrarna för att ta mig under 8,5 timmar, men missade målet med 4 sekunder. För mig gjorde det däremot ingenting. För jag hade slagit min tid från året innan med TRE timmar. Utan att egentligen själv fatta hur det gått till och att jag faktiskt själv besatt den kapaciteten. Tre timmar är ganska mycket. 25% typ. I och för sig är skidåkning en sport där vädret och underlaget kan spela stor roll, men man kan inte enbart skylla på, eller tacka det. För vädret var långt ifrån perfekt. Däremot hade jag på något sätt verkligen formtoppat. Laddat optimalt och fått kroppen helt och hållet på min sida. Var fokuserad men ändå avslappnad. Närvarande i upplevelsen och lycklig redan innan loppet var slut.

Som jag skrev inledningsvis, så har den här dagen för evigt en speciell plats i mitt hjärta, och en stor del av min bild av mig själv. Min trygghet i vad jag klarar av, och inte minst att jag klarar av ganska mycket. Därför är den mitt stoltaste träningsögonblick.

Ida beskriver en liknande känsla, fast istället med fokus på löpning. Anna skriver också om just glädjen i de ögonblick hon ser som sina stoltaste. Inspirerande läsning!