Övrigt

Tjejmilen 2012

Jag har någon slags hatkärlek till Tjejmilen. För två år sedan sa jag att jag aldrig mer skulle springa loppet. Det var för stort och för trångt. Folk valde startgrupp långt fram för att slippa vänta, inte för att de hade kapacitet för den. Man kom ingenstans första två kilometrarna för alla som GICK, i BREDD i 55-minutersgruppen. Inte värt det.

Men så införde Tjejmilen seedade startgrupper till förra året. Så jag gav dem en andra chans. Om de verkligen höll vad de lovade så skulle man ju faktiskt kunna få riktigt bra draghjälp istället. Och det gjorde de. Kontrollanter i startfållorna slängde ut de som försökt sig på att ställa sig ”för långt fram”. Lite trångt första hundratals metrarna var det, men sedan flöt det på otroligt bra. Skönt att hela tiden hitta ryggar att haka på som var i lagom tempo. Bra gjort Tjejmilen, tänkte jag då.

I år verkar folk ha börjat lyckas ”lura systemet” igen. Eftersom seedningen man har inte är någon ”riktig” seedning där arrangörerna placerar deltagaren i startgrupp baserat på tidigare meriter, utan man själv som deltagare väljer startgrupp när man anmäler sig och får skriva in valfri merit. Dvs ganska enkelt kan man skriva in ett fiktivt resultat och därigenom hamna långt fram. Varför man gör detta förstår jag inte riktigt, men att vänta för att man är långsammare än de längre fram verkar inte vara något folk vill ägna sig åt… För i år var det återigen folk som gick efter bara några hundra meter. Till och med i första startgrupp, rapporterade coachande darlingen! Så i startgrupp tre där jag och Karin stod var det kryssa järnet som gällde om man ville springa i tempot som startgruppen angav. Hamnade man i mitten var man fast i lustempo, till och med på upploppet!

Hur som helst, jag har ju ändå anmält mig varje år och det är ändå en fantastisk folkfest med ca 30 000 tjejer som springer/joggar/lunkar/går runt Djurgården. Det är en häftig känsla att stå på Gärdet, titta bakåt och se ett helt hav av tjejer/tanter/damer med händerna i luften till Sarah Dawn Finer’s nya låt Because I am a girl. Jag gillar häftiga grejer. Men jag gillar inte att trängas. Svårt att få bägge i ett och samma lopp!

I år var första året, för mig, som vädret varit mindre bra på Tjejmilen. Strilande regn gjorde Gärdet till ett lerhav. Vi var som vanligt ganska tidiga på plats, för att hinna toaköa (köerna brukar ju vara gigantiska!), insupa atmosfären (inte så vidare i år, varken musik eller folk som det brukar, tänk vad vädret gör!) och ladda. Insåg att upploppet skulle bli en lerig historia.

Redan innan folk börjat trampa runt leran… Foto: privat

Än så länge med rena, fina, gula skor. Foto: privat  

Lera är något jag faktiskt gillar. Splatta runt i skogen i lera är en härlig känsla på något vis. Mitt i Stockholm, i samband med ett asfaltslopp, blir det mer tokroligt. Att se folk som förgäves försöker hålla skorna fina. Som trängs längs reklamskyltarna i ett långt led efter målgång för att slippa blöta fötter. Det fick man ju redan i starten liksom. Eller snarare i uppvärmningen. Lervällingen rann i startfållorna redan när vi startade, undrar just hur det såg ut för de stackare som startade nån timme senare. När regnet tilltagit och tusentals bruttor redan trampat sönder det lilla gräs som fanns kvar.

Så. Själva loppet då? Trångt som sagt, men i början gjorde det inget, eftersom jag då kunde gå ut ganska lugnt. Karin och jag låg sida vid sida första kilometern, som gick på 5.25.

De två vita kepsarna är vi. Foto: privat

Jag blev övertalad att springa med keps mot regnet, men ångrade det stundtals under loppet, det blev rätt varmt! Fick innan starten skeptiska kommentarer om mina korta tights och linne, men mer avundsjuka kommentarer efteråt, Karin i t-shirt tyckte det var för varmt och hade velat ha linne. Och det var faktiskt en hel del folk som sprang i långa tights och dubbla underställströjor, huga!

Nånstans innan första vätskekontrollen märkte jag att Karin släppt lite. Benen kändes oförskämt pigga men lungorna kändes inte lika med på noterna. Skippade vätskan och sprang på i vänsterspår. Försökte hålla ett bra tempo (för mig) och sprang förvånansvärt jämnt. Låg på i nerförslutet mot Djurgårdsbrunnskanalen och höll på att dråsa rätt in i en klunga som bromsade. Väjde åt vänster och insåg förvånat att det var asfalt längs kanalen. Jag som hade för mig att det var grus!

Insåg senare ute vid Blockhusudden att det var där gruset var (och vattenpölarna som folk med fortfarande torra skor försökte väja för). Där ute kändes luften otroligt kvav, som en ångbastu ungefär. Pust! Kan man få springa i bikini med personlig fläkt kanske?

Insåg när jag passerade 5km att jag hade chans på personligt rekord eftersom jag redan där hade kunnat fortsätta resterande del av loppet i 6min-tempo och ändå tangera tidigare pers. Sprang förbi Plan’s hejaklack med armarna i luften och konstaterade att man blir väldigt andfådd av att springa med uppsträckta armar! Kände mig väldigt törstig i värmen och fukten – ja, jag är väl lite konstig som tycker att 15-16 grader är varmt – och övervägde starkt att dricka.

Vid vätskekontrollen vid 7km haffade jag därför lite Dextrosol och en vattenmugg. Knaprade i mig två hörn av Dextron och hostade ner en klunk vatten. Uppförsbacke, sätta i halsen och tugga samtidigt är ingen bra kombo. Nu kändes det tungt i bröstet! Fick lov att sänka tempot ordentligt och gjorde kilometern på 5.58!

Men sen utför igen, och nu började det också komma lite publik längs banan. Körde på igen. Insåg att 55 nog var utom räckhåll, men kanske skulle jag klara 56. Beroende på hur mycket längre än 10km banan var i år. Brukar ju få det till 10,08km på Garmin. Vinkade till publiken på speakerns uppmaning strax innan backen upp mot Radiohuset. Den var riktigt tung i år! Här kom faktiskt de första negativa tankarna. Särskilt när det på flera ställen stod folk och bolmade och blåste tobaksrök ut på oss i banan. Fy, fy, fy! Men att inte börja tänka negativt förrän efter 9km, måste vara rekord för mig.

Sista halvkilometern är så härligt nerför. Här brukar jag springa om massor av löpare, och så även i år. Kutade på utan att känna efter alls, hörde darlingen ropa hejarop i bakgrunden precis innan upploppet men såg honom inte. Han såg dock mig.

Anas i vit keps och gult linne till höger. Foto: privat

Suddig bakifrån. Och i huvudet 🙂 Foto: privat

Vände in på det superleriga upploppet, som jag tänkt på en del under loppet. Tänk om man halkar och slår sig. Druttar på ändan med femtio meter kvar. Jobbigt liksom! Tog det därför piano i sörjan men trippade över så snabbt jag kunde och det var inte så halt som jag trott. Möttes därefter av muren (fyra tjejer i bredd i makligt tempo) och tappade några sekunder sista metrarna men klarade ändå precis 56-minuters-gränsen. Nöjd. Och lerig.

Foto: privat

De fina Adizero Boston är inte så fina längre… Foto: privat

Funderar som vanligt lite efteråt. Hur snabb jag skulle kunna vara om jag lär mig att ta ut mig. Så där riktigt ordentligt om t ex Bureborn. För även om jag pressade mig och fick lov att pusta ordenligt efter mål så var jag snabbt mitt skuttande endorfin-jag igen. Ingen total urladdning. Ingen blodsmak i munnen. Jag har svårt för sånt under längre sträckor. Eftersom jag inte tränat på det. Darlingen säger att det bara sitter i huvudet. Hävdar att jag nog kan komma ner en bit under 50 om jag bara bestämmer mig. Han har säkert inte helt fel. Och i Runners Coach Woman som låg i goodiebagen står det ju att ”som tjej kan man inte kalla sig löpare förrän man är under 45 på milen eller under 1.40 på halvmaran”, så det är väl bara att ligga i då. Skämt åsido. Just det är ett knasigt uttalande, tycker jag, men det vore kul att verkligen, verkligen satsa på fart något år och se hur långt ner jag kan komma!

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Carina
    2 september, 2012 at 19:07

    Grattis, riktigt bra sprunget!! Under 45 minuter…. då har jag lite att jobba på 😉

  • Reply
    blue_malin
    3 september, 2012 at 19:04

    Tack! Jag också… Känns som en sån där drömgräns långt långt långt borta.

  • Leave a Reply