Allt på en gång – när verkligheten kommer i kapp

Ibland är det verkligen tur att man inte vet vad som väntar en i framtiden. Eller hur man kommer reagera på det som väntar. För hade jag vetat, då hade jag nog brutit ihop även i förskott. Vet dock inte vad det skulle ha tjänat till när jag tänker efter. För när man brutit ihop är det ju bara att gå vidare. Eller? 

Här kommer en summering av sista (?!) cellgiftsveckan. Ingen munter läsning, bara så ni vet!

Veckans…

…skönaste: inte mycket alls, faktiskt. Kanske försommarvädret?

…tröttaste: alla. På det mesta. Fast jag är nog den som är allra tröttast. Både fysiskt och mentalt!

…märkligaste: det här med kortisonet. Som jag med bestämdhet hävdade förra gången att jag inte fått på tidigare behandlingar. Men som sköterskan då hävdade att alla får varje gång. Men när jag frågade om det den här gången så såg den här gångens sköterska ut som ett frågetecken, gick och frågade läkaren som inte heller visste varför jag fått det förra gången, eftersom det ändå inte har någon effekt mot lungskador om man inte ger det från början, vilket de enligt journalen inte hade gjort (jag hade alltså rätt från början). Men eftersom kortison är jättebra mot illamående tyckte de ändå att jag lika gärna kunde få en halv dos även denna gång. Det är patientsäkerhet, det!

…lättaste: att tappa humöret. Det går hur lätt som helst för tillfället.

…jobbigaste: allt som kom ikapp. Fysiska och psykiska reaktioner. Allt blev plötsligt jobbigt. Inte helt ovanligt, tydligen. Att kroppen och knoppen liksom krigar på, och sedan släpper garden när man vet att det är över, och då kommer allt på en gång. 

…stegrekord: nä, verkligen inte. Men nu kan det bara gå uppåt.

…godaste: Green & Blacks mörka choklad

…craving: räfflade chips. Cravingen fortfarande otillfredsställd, eftersom det inte är jag som handlar för tillfället pga infektionsrisken.

…märkligaste 2: att vården är så urdålig på att stötta mentalt. Piller går bra. Men att få prata av sig eller få stöd och hjälp att hantera saker, verkar mer eller mindre omöjligt. Trots att jag verkar vara en snackis på Hematologen, eftersom ”jag ju hamnat i en så speciell situation”.

…beslut: jag ska klippa håret kort. Så snart det slutat rasa. Vilket det är oklart när det blir. Utomstående ser fortfarande inget av håravfallet. Men jag skulle tro att det närmar sig två tredjedelar, på ett ungefär. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut när det börjar växa igen, om jag inte klipper det! Jag hade faktiskt kort hår för ett antal år sedan och trivdes riktigt bra i det. Men det blev för dyrt i längden. Det växte ju så himla snabbt att jag var tvungen att klippa mig typ var fjärde vecka!

…mantra: det är ingen vits i att oroa sig för saker man inte kan påverka! Det är inte det! (Försöker jag intala mig)