Övrigt

Allt på en gång – när verkligheten kommer i kapp

Ibland är det verkligen tur att man inte vet vad som väntar en i framtiden. Eller hur man kommer reagera på det som väntar. För hade jag vetat, då hade jag nog brutit ihop även i förskott. Vet dock inte vad det skulle ha tjänat till när jag tänker efter. För när man brutit ihop är det ju bara att gå vidare. Eller? 

Här kommer en summering av sista (?!) cellgiftsveckan. Ingen munter läsning, bara så ni vet!

Veckans…

skönaste: inte mycket alls, faktiskt. Kanske försommarvädret?


tröttaste: alla. På det mesta. Fast jag är nog den som är allra tröttast. Både fysiskt och mentalt!

märkligaste: det här med kortisonet. Som jag med bestämdhet hävdade förra gången att jag inte fått på tidigare behandlingar. Men som sköterskan då hävdade att alla får varje gång. Men när jag frågade om det den här gången så såg den här gångens sköterska ut som ett frågetecken, gick och frågade läkaren som inte heller visste varför jag fått det förra gången, eftersom det ändå inte har någon effekt mot lungskador om man inte ger det från början, vilket de enligt journalen inte hade gjort (jag hade alltså rätt från början). Men eftersom kortison är jättebra mot illamående tyckte de ändå att jag lika gärna kunde få en halv dos även denna gång. Det är patientsäkerhet, det!

lättaste: att tappa humöret. Det går hur lätt som helst för tillfället.

jobbigaste: allt som kom ikapp. Fysiska och psykiska reaktioner. Allt blev plötsligt jobbigt. Inte helt ovanligt, tydligen. Att kroppen och knoppen liksom krigar på, och sedan släpper garden när man vet att det är över, och då kommer allt på en gång. 

stegrekord: nä, verkligen inte. Men nu kan det bara gå uppåt.

godaste: Green & Blacks mörka choklad

craving: räfflade chips. Cravingen fortfarande otillfredsställd, eftersom det inte är jag som handlar för tillfället pga infektionsrisken.

märkligaste 2: att vården är så urdålig på att stötta mentalt. Piller går bra. Men att få prata av sig eller få stöd och hjälp att hantera saker, verkar mer eller mindre omöjligt. Trots att jag verkar vara en snackis på Hematologen, eftersom ”jag ju hamnat i en så speciell situation”.

beslut: jag ska klippa håret kort. Så snart det slutat rasa. Vilket det är oklart när det blir. Utomstående ser fortfarande inget av håravfallet. Men jag skulle tro att det närmar sig två tredjedelar, på ett ungefär. Så ni kan ju tänka er hur det ser ut när det börjar växa igen, om jag inte klipper det! Jag hade faktiskt kort hår för ett antal år sedan och trivdes riktigt bra i det. Men det blev för dyrt i längden. Det växte ju så himla snabbt att jag var tvungen att klippa mig typ var fjärde vecka!

mantra: det är ingen vits i att oroa sig för saker man inte kan påverka! Det är inte det! (Försöker jag intala mig)

0

You Might Also Like

12 Comments

  • Reply
    Katta - Bucketlife
    9 maj, 2016 at 21:40

    Blev så gripen av din kommentar på mitt inlägg. Tänker på dig och hoppas på en framgångsrik behandling och seger över denna jäkla skitsjukdom.

    Stor kram!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      10 maj, 2016 at 19:48

      Tack! Det hoppas jag också, och prognosen är än så länge tack och lov god. Kram!

  • Reply
    Kari
    10 maj, 2016 at 07:53

    Jag skickar inget pepp för ibland behöver man bara få må lite dåligt men jag skickar styrkekramar och hoppas att det här är vändpunkten. Men fy fan för allt strul med vården, det är ju det sista du behöver! Jag fattar inte att du inte kan få träffa en bra kurator eller någon annan som kan lyssna och förklara.

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      10 maj, 2016 at 19:49

      Tack för det, du har verkligen rätt i det! Vårdstrul suger, men tror jag hittat en väg runt det. Tyvärr verkar det dock vara mer regel än undantag.

  • Reply
    Alma
    10 maj, 2016 at 22:59

    Åh, minns dig som snygg i kort hår så klipp klipp!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      11 maj, 2016 at 20:11

      Hehe, tack tack! Ska bara vänta på att raset avtar, så blir det sommarfrisyr sedan.

  • Reply
    Mia
    11 maj, 2016 at 10:31

    Kram Malin! Jag tänker ofta på dig ska du veta <3

    //Mia

  • Reply
    Katrin -Katrins äventyr
    11 maj, 2016 at 17:40

    Tack för att du är så ärlig och delar med dig. Du får skriva omuntra inlägg, det är din blogg och vi som läser har ett val att inte läsa om man inte ”klarar det”. Så himla viktigt att inte behöva gömma hur man mår, oavsett om det är irl eller här. Jag tror dessutom att skrivandet i sig har en teraputisk förmåga, kanske inte alltid helt tydlig men den finns.

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      11 maj, 2016 at 20:13

      Så är det ju, tack för påminnelsen! Och det där med skrivandet som terapi stämmer verkligen, i allafall för mig. Det underlättar för att kunna se klarare på saker, bearbeta och gå vidare/igenom.

  • Reply
    Åsa
    12 maj, 2016 at 16:44

    Ja man får må dåligt ibland. Och bra ibland. Och allt samtidigt ibland. Jag håller med, superfin kommer du bli i kort hår! Massa kramar!

  • Reply
    Min nya träningskompis | Lite Längre
    15 maj, 2016 at 09:00

    […] går inte direkt supersnabbt framåt med min Ica-klassiker, pga de senaste månadernas prövningar. Men det går i alla fall sakta åt rätt håll, och tills sista tävlingsdagen är kommen finns […]

  • Leave a Reply