Det går inte direkt supersnabbt framåt med min Ica-klassiker, pga de senaste månadernas prövningar. Men det går i alla fall sakta åt rätt håll, och tills sista tävlingsdagen är kommen finns fortfarande en (mikroskopisk) chans att jag tar mig i mål på en Vätternrunda.
Om jag gör det, så är det nog mycket tack vare ett av sambons senaste shoppingförslag…
En skönhet med SPD-pedaler, som numera omöjliggör spontanyoga i det överblivna rummet vi kallar träningsrum, men som mest används för att dumpa tvätt och viktiga saker i… Numera kan jag istället trampa loss benen där på kvällarna, och låtsas att det är racern eller MTBn jag faktiskt fixat till för säsongen, och fantisera om lite mer natursköna omgivningar.
Korta snuttar för att rensa huvudet har det blivit hittills. Förhoppningsvis blir de längre vartefter orken återvänder.
En hjälp att få kilometrar i benen och in på Ica-klassiker-kontot. Smidigt, men ändå inte lika härligt som riktigt utomhustramp…
Åh så bra! Enkelhet och närhet är viktigt för att ”det ska bli av”. Och du om någon behöver ju verkligen inte mer stress i livet… Verkligen kasst att vården inte kan stötta mer rent mentalt men jag är inte förvånad… Sjukvården är just sjuk vård… Antar att du specifikt bett om hjälp? Göra kanal är förresten väldans fint att kuta vid. 🙂
Japp, tror det är tre gånger nu som jag bett om hjälp. Senast ringde kuratorn i allafall upp. För att berätta att hon ska ha semester i två veckor och sedan slutar… Ny kommer till hösten. Menmen, tror att jag löst det ”på omvägar” ändå, via en av sköterskorna som gett mig telefonnr till andra ”möjligheter”.
Skrämmande! Man måste verkligen vara frisk för att orka vara sjuk! :-O Styrkekram!