Det händer inte direkt så mycket spännande i mitt liv just nu. Träningen lyser med sin frånvaro, maten är verkligen inte som jag är van vid, och utevistelserna skulle behöva bli längre för att jag ska vara nöjd.
Men det händer en hel del ändå, som jag vill sammanfatta, om inte annat för mig själv. Så här kommer en liten lista:
Veckans…
…skönaste 1: att jag än så länge i princip helt sluppit illamående av cellgifterna.
…lyckligaste: Stor-Troll när hon fick en Bamse av sköterskan som hanterade mina cellgifter.
…tröttaste: jag efter några timmar på akuten natten till onsdag. Feber måste alltid kollas just nu, oavsett tidpunkt på dygnet, pga infektionskänsligheten. Dock ingen fara på taket den här gången.
…skönaste 2: att komma ut i vårsolen en stund varje dag. Nästan känna sig som människa igen. Andas in fräscht syre i lungorna.
…hunger: konstant! Jag som trodde jag skulle tappa matlusten helt. Men det kanske kommer.
…märkligaste: kuratorn som vi skulle få prata med. Hon började gråta när hon såg oss och vårt mini-Troll. Jag som trodde det skulle vara min tur att gråta…
…lättaste: att sluta amma tvärt. Rent fysiskt alltså. Varför skulle man behöva farliga mediciner till det?
…jobbigaste: att sluta amma. Den mentala delen. Rent ut sagt plågsamt. Men mini-Troll verkar hantera det hyfsat bra.
…stegrekord: dryga 3000 på en dag. Långt ifrån normalt men bättre än mars-snittet hittills.
…vårtecken: små blåsippor och tussilago i äggkoppar på köksbordet, plockade av världens stoltaste tjej på cykeltur.
…godaste: Milanopinnar från ICA Maxis bageri. Inte normalkost här hemma, och normalt inget jag ens tar i. Men för att citera dietistens tvivelaktiga råd: ”som sjuk gäller andra regler än som frisk – fokus ligger helt på att få i sig kalorier, så många som möjligt”. Näringsämnen verkar vara sekundärt…
…craving: spenat!
…skönaste 3: lugn och stilla yoga. Så välbehövligt, välgörande och rogivande.
…skönaste 4: att tvätta håret i fredags. Första gången på typ fem-sex dagar.
…tvetydighet: huruvida håret kommer ramla av eller ej. Läkaren säger ja, sköterskorna nej. Remissen från landstinget för peruk verkar täcka knappt halva kostnaden, och kostnaden verkar vara ungefär som en charterresa. Så chansen finns att bloggen byter namn till Skalle-Per om någon vecka…
…mantra: det kommer kännas annorlunda om en stund/imorgon/ikväll!
…påskfirande: glömdes nästan bort. Men jag firade våffeldagen i allafall! Med tillhörande hjortronsylt och grädde som sig bör!
Hoppas på att nästa vecka blir lite mer vanlig, innan jag går in i dimman igen. Utlovar om inte annat lite tankar om godis. Ni vet, sånt där jag inte längre äter!
Det känns så futtigt att kommentera på det du och din familj går igenom just nu. Håller med dig om veckans märkligaste….hur är det ens möjligt? Håller tummarna för mer utevistelse och en tältnatt i närheten snart!
Man upphör aldrig att förvånas! Hoppas också att uteminutrarna blir fler snart. Tack för att du kommenterar, bara det gör faktiskt mycket!
Hoppas att du får må så bra det bara går under den här tiden <3
Och..hm. Väldigt märkligt beteende av kuratorn? Det är ju som du skriver: Det är ju du som ska få leva ut dina känslor där, inte hon. Men reservation för att jag inte vet hur situationen såg ut så tycker jag att det verkar väldigt oproffsigt av henne.
Tack! Jag är så himla glad att jag sluppit illamående i alla fall, för det är typ det värsta jag vet!
Mycket tankar och känslor hos er just nu. Och tydligen hos terapeuten också. Hm…?
Jag säger som Katrin – Det känns lite ”not enough” när man vill säga något till dig här, men jag hoppas att du vet att vi tänker på dig. 🙂
Kramar!
Tack, det värmer att ni tänker lite på mig ibland!
Åh Malin! Jag blir ledsen och glad på samma gång när jag läser ditt inlägg. Ledsen för att du ska behöva gå igenom detta. Du är nybliven tvåbarnsmamma och i full gång med cellgifter. Så ofattbart. Glad för attdu verkar så lugn. Så stabil. Båda fötterna på jorden. Nu gör vi detta liksom. Många kramar till dig. En dag i taget.
Tack! Det är just det där sista som är lösningen tror jag. En dag i taget. Leva i nuet. Se guldkornen, för man vet aldrig om man får uppleva nästa.
Skönt att höra att du har positiva aspekter i livet också, även om cellgifter och anledningen till dem är mindre kul. =)
Ja, det finns alltid två sidor av myntet ?
Håll fast vid vad sköterskorna säger du. I slutändan är det ändå 100% eller 0% för dig, oavsett statistiken. Tappar du det kan du trösta dig med att ditt rekordväxande hår hinner ned till midjan innan mitt tar sig förbi axlarna… Kramar från London!
Fast det verkar kunna vara lite gradvis/delvis också. Så kanske räcker det med att byta frisyr ett tag så det inte märks lika mycket. Korta testar istället för långa liksom ? Men ja, är själv inte orolig för ogräset, är mer om andra ska störa sig på det eller tycka det ser otäckt ut. Typ barnen.
Jag säger som så många andra. Det finns liksom inte ord. Inte ens om jag försöker kan jag föreställa mig hur du och din familj har det nu.
Är dock övertygad om att du med din klokhet och kunskap kommer klara det. När det gäller håret så tror jag barnen kommer vara de som klarar det bäst. De är fantastiska på så vis för de verkar acceptera mycket lättare än vi vuxna. (inbillar jag mig i alla fall…)
Fortsätt ta hand om dig! KRAM
Läser ditt inlägg. Får en klump i magen. Och läser igen. Tänker att din korta lista säger så oerhört mycket om ditt liv just nu, om både sorg och smärta och glädjestunder i allt det mörka. Fantastiskt bra skrivet!
Jag hoppas att din denna vecka gett dig den någorlunda-vardag du önskar dig och att du lyckats samla styrka inför nästa behandling. Kram!!
Tack! Jo, nu är vardagen typ normal. Och om två dagar är det dags att hoppa ner i gropen igen. Tvära kast!