De senaste dagarna har jag varit sjukt sugen på att springa i skogen. Bara ge mig rakt ut på närmsta stig och låta suset från trädkronorna rensa huvudet. Känna hjärtslagen flytta högre upp i bröstet och låta fötterna tänka till ordentligt var de ska sättas ner för att undvika dråpliga snubbelepisoder och anfallande knotiga rötter.
Förmodligen tränger längtan sig på extra mycket just för att jag verkligen inte kan springa just nu. För att jag vet att det kommer få stanna vid just längtan ett bra tag framöver. Eller så är det helt enkelt för att jag vet hur välgörande en skogsrunda kan vara när det är mycket som snurrar runt omkring en.
Såklart också för att det skrivits en hel del lockande löparhistorier under veckan. Bureborn skriver om härliga sololunchrundor. Ingmarie utforskar Kalifornien och beskriver det så frestande! Coyntha gör sådana där galna grejer som jag kan lockas av – går upp mitt i natten för att springa – bara för att det går. Inte konstigt man blir springsugen!
Skogslöpning är verkligen suveränt för att rensa huvudet. Finns inget bättre. Möjligen en skogspromenad. Och det kanske pingvinen – och därefter tvåbarnsmamman – ändå kan få till? Bättre än inget skogbad alls!
Och tack för länkkärleken!
Jo, atmosfären går ju att insupa i långsammare takt… Men känslan i huvudet blir liksom inte riktigt samma. Rätt hyfsat substitut ändå.