Om den så kallade huvudståendehysterin

Det har skrivits en del på sistone om att sociala medier trummar ut yoga som ”glassigt”, ”ouppnåeligt” och fokuserat på den ytliga prestationen. Om att bilden som målas upp i sociala medier är att man måste kunna stå på huvudet, eller händerna, för att ”räknas” som yogi. Om att den riktiga yogan inte alls är så där glassig, och att tro att man ska kunna stå på huvudet direkt är som att tro att man kan springa maraton så snart man börjar springa (bra liknelse förresten!). Att folk därför drar sig från att ens testa yoga, för att de inte törs, eller för att de inte är så där smidiga, starka, rörliga som på bilder. Får prestationsångest innan de ens börjat.

Jag tror inte det är något som är specifikt för yoga. Den där prestationsångesten finns nog inom alla idrotter, eller i livet generellt, för många. Likaså är finns det liknande fenomen inom många andra idrotter/utövandeformer vad gäller att pröva på sådant man kanske egentligen inte behärskar. 

För att ta mig själv som exempel (och använda just löpning som exempel, med koppling till maratonliknelsen ovan): jag drar mig fortfarande för att springa tillsammans med folk, för att jag inte är ”så snabb som dem” (japp, jag inbillar mig ibland att alla är snabbare än jag, det är ju det folk visar upp i sociala medier). Därför tror jag att jag inte kan vara ”en i gänget” utan bara skulle vara ett sänke, typ. Det blir prestationsångest för mig. Men jag jobbar på att bli av med den där prestationsångesten, och den ligger ju enbart inom mig. För på samma sätt som det är de där som drar sig för yoga av prestationsångest som skulle behöva det mest, så är det ju sådana som jag, som drar sig för grupplöpning, som förmodligen skulle få ut mest av det, om man väl släpper prestationskraven.

Min kära skidåkning är ett annat exempel. Om jag gjort allt enligt boken, skulle jag förmodligen inte gillat att åka skidor så mycket som jag gör. Visst, det var jobbigare, och skaderisken var större innan jag visste hur jag skulle göra, men så är det ju med allt i början. Man har ju också själv ansvar för att veta var ens egna gränser går.

Yogat har jag som bekant gjort länge. Stå på huvudet kan jag absolut inte (även om jag testat att påbörja, för att se ungefär hur långt på väg jag är). Än mindre stå på händerna med benen i alla möjliga vinklar. Men det gör inte att jag inte kan få inspireras av dem som kan det, och som lägger ut bilder på det. Dessutom är de bilder jag har i mitt flöde oftast ackompanjerade av fina texter om hur man möter sig själv på mattan. Hur man träget arbetat i tio år eller mer för att faktiskt kunna stå på huvudet. Hur man ger råd om alternativ till dem som inte kommit så långt ännu. Ganska yogiskt i min värld. Accepterande och omtänksamt. 

Det som däremot inte känns lika accepterande är när avancerade asanas inte anses vara riktig yoga, utan att det är när man tagit ner andningen i magen, i stillhet långt ifrån instagram, som man yogar på riktigt. Jomenvisst, det är ju just det. Långt. Ifrån. Instagram. Kanske, eftersom de glassiga ändå titulerar sig som yogis, sitter de också och andas i ensamhet. Betydligt oftare än de är glassiga och inspirerande. För det är ju inspirera de vill göra i sociala medier. Oavsett vilket så kan bägge delar vara yoga, tycker jag.

Yoga girl (som för övrig även sitter och andas relativt ofta på sociala medier) skrev för ett tag sedan att den enda ”asana” hon gör varje dag är Viparita Karani. Jag älskar den. Det var också den senaste yogabild jag lade ut på instagram:

Benen mot väggen. Andas. Foto: M. Eklund

Inte så glassigt direkt. Men väldigt välgörande. Med stort fokus på andning. Kanske ses det av vissa som mer yogiskt än att stå på händer på en surfbräda, vad vet jag. Det verkar så ibland, och för mig känns det lite bakvänt. För mig är yogan tillåtande, inåtgående, och fokuserar på det arbete man gör med sig själv. Inte inriktat på att jämföra sig med andra. Så det blir lite motsägelsefullt när skuld läggs på yogabilder på sociala medier för att människor blir ledsna, får prestationsångest och kanske inte vågar testa. Att säga att den ena sidan av yogan är bättre än den andra.

Kanske handlar det mer om vad man använder sociala medier till egentligen, och om man väljer att låta sig inspireras av det eller får prestationsångest. För man kan ju dra liknelser till andra genrer också: Vissa lägger upp makalösa bilder på mat som ser så god ut att det vattnas i munnen och som jag inte förstår hur man kan få till. Men jag slutar inte att laga mat bara för att det enda jag fick till just den dagen var en ganska hängig linsgryta, och någon annan åt något väldigt fint/snyggt/”perfekt”. Istället väljer jag att inspireras, för att kanske själv berika min matlagning framöver, och lära mig något nytt, testa det oprövade. Underbara Clara skrev ett bra inlägg om detta för några dagar sedan – just detta om att inspireras eller få prestationsångest – hur man väljer att hantera det man ser. Viktigt att ha i åtanke tänker jag. Även när man har åsikter om yoga. 

För även om yoga handlar om resan jag gör med mig själv, så kan inspiration från sociala medier göra den resan mer komplett, eftersom jag får nya infallsvinklar till att testa nya varianter, och lära mig ännu mer om mig själv. För
mig kompletterar de olika formerna varandra och jag behöver bägge, och jag hittar
också bägge sidor på sociala medier (om nu det är en måttstock). Jag
kommer nog aldrig bara utöva meditation och stillsam kundaliniyoga,
eller bara krävande ashtanga. De ger mig olika saker och jag kommer
aldrig bli fulländad i någon av dem. Men jag anser inte att det gör mig
till en sämre yogini.

Så jag tycker nog att de här åsikterna om att ”de glassiga” visar en felaktig bild av yoga och fungerar utestängande har lite fel (i min värld). För mig finns det inte rätt och fel, det finns bara olika varianter. Precis som med allt annat.