Browsing Tag

Friskvård/rehab

Träning

Tankar och planer om löpningen

Idag sprang jag igen. Eller… Transporterade mig snabbare än jag går är väl kanske mer rätt…

Hur som helst, så är det ganska fascinerande det här med löpning tycker jag, för det ger så skoningslöst kvitto på hur det står till med kroppen. Man kommer liksom inte undan med svag bål och dåligt löpsteg utan att det känns av nånstans i kroppen.

Jag börjar verkligen från scratch nu, och även om konditionen skulle klara mer, så är det nog både snällt mot och nödvändigt för muskler, leder och senor att få vänja sig riktigt långsamt. Så att jag samtidigt har tid att kompensera med styrketräning.

springer i skogen
För bara genom att kolla på bilden från dagens pass (som var den bästa av de fem GorillaCam tryckte av – vissa var faktiskt skrattretande!) så syns det lång väg att jag:

  • Tycker det är kul!
  • Behöver hitta tillbaka till mitt löpsteg, som faktiskt sett mycket bättre ut än så här.
  • Behöver träna core – så att jag inte faller ihop som ett korthus.
  • Behöver få bukt med mina korta bröstmuskler och stela rygg- och nackmuskler, som är ett resultat av både småbarnsliv och strålbehandling.
  • Behöver stabilisera höftpartiet. Samma visa som efter första barnet. Typiskt jag-bär-ungen-på-ena-höften-syndromet!

Så någon kometkarriär i löparspåret blir det inte direkt, det var ju inte heller att vänta! Men herregud, vad jag kommer längta till de där passen när jag faktiskt får springa! För min lilla tur imorse, på väg hem från dagis, den har jag levt på hela dagen faktiskt.

Sisådär var femte-sjätte dag tror jag att jag kommer klara att springa till en början. Liiite längre varje gång, med liiiite mindre gånginslag. Så kanske jag kan bränna av min första femkilometare lagom till skidsäsongen drag igång…

Friluftsliv

En oväntad tur i skogen

Min favoritskog runt knuten har tyvärr inte fått alltför många besök de senaste månaderna. Det blir liksom inte av att man tar sig tid att gå dit, eftersom det oftast är någon som ska sova eller äta snart.

Det var det idag också. Men jag gjorde en chansning, som var riktigt lyckosam. När stor-Trollet och pappan skulle på promenad i dungen bestämde jag mig för att ta bebis i Ergobabyn och följa med, i hopp om att hon skulle hålla sig vaken lite längre innan sin sista vagnstupplur, och därmed göra kvällen lite lättare. För hon sover ju bara i vagnen… Eller hur det nu var…

Hon har i och för sig visat tendenser till att somna i bärselen tidigare, men alltid kommit på sig själv och lyckats hålla sig vaken. Fram till idag!

För halvvägs in i skogen kapitulerade hon och tvärsomnade. För att låta henne sova så fortsatte jag in i grönskan när de andra vände hemåt. Vilket innebar en hel halvtimme till skogs för mig själv (nåja, med sovande bebis på magen…). Riktig jackpot på en varm dag då skuggan bland träden var precis vad jag behövde.

skog1skog2skog3
Mumma för en stressad själ. Inte lika mumma för ryggen. Men så värt det ändå, trots svettfläckar på magen! Frågan är ju bara om man kan lyckas göra om det, för det var ju rätt mysigt!

Träning

Firar med ett styrkepass

Just nu känns det som jag har lite firar-marathon. Födelsedag i fredags. Tidernas finaste höst. Springpremiär alldeles nyligen.

Men mest av allt firar jag att jag passerat återbesöket som den senaste tiden gjort mig till ett riktigt nervvrak. Och det gick bra! Hurra, hurra, hurra!

HurrahoppSå idag, på en helt vanlig septembertisdag i mer än tjugo graders värme (eh, inte så normalt kanske?!) firade jag med första rejäla styrkepasset sedan Mini föddes. Med tillhyggen och allt!

Gummibandsrodd
benboej
Fast jag måste kanske skaffa större tillhyggen. De jag har bet inte så bra, ens på en otränad stackare som mig! Kettlebell, TRX eller ringar kanske vore nåt. Eller kanske räcker det med lite hederliga armhävningar…

Avslutade med lite skön yoga. Helt underbart att utnyttja middagssolen istället för att huttra i kvällsmörkret! Sambon tyckte häromkvällen att jag väl får flytta yogan inomhus. Men nä, inte förrän det krävs vantar och pannlampa!

deer pose
shoelace pose

Träning

Äntligen springer hon!

Jag har varit springsugen så himla länge! Känt ett tag att kroppen nog hämtat sig tillräckligt efter barnafödandet. Men så kom en förkylning och gjorde längtan extra långdragen. En monsterläggning av övertrött bebis där jag var som en urlakad sill efteråt förlängde väntan ytterligare någon dag.

Men så igår kväll var det äntligen dags. Hade tänkt mig ett ganska stillsamt testpass. Väldigt kort, bara för att känna hur kroppen kändes och var jag eventuellt behöver fokusera styrketräningen och rehaben. 

Och visst blev det kort. Precis så kort som jag tänkt. Men det tog lite längre tid att komma iväg än jag tänkt.

Vad har man på sig när man springer liksom?! Det var ju över ett år sedan sist och jag kände mig rätt ringrostig. Fick rota ett tag i träningsgarderoben innan jag hittade tights, tröja och sport-bh som passade. Strumpor hade jag redan på mig. Körde fötterna i de gamla löpardojorna jag brukar traska runt i med vagnen och gick iväg, för promenaduppvärmning.

Efter ett tag fick jag känslan att något inte riktigt stämde. Men kom inte riktigt på vad, så jag gick vidare. Känslan försvann inte… Gick en bit till och så slog det mig: jag kanske skulle ta och knyta skorna ordentligt om jag ska springa!

Och var tusan brukade jag göra av telefonen på springrundorna?! Just ja, har ju uppgraderat den till modell större sen jag sprang sist… Jaja, den får väl sitta innanför linningen på tightsen…


Trodde jag… För efter första joggintervallen varvad med gång kände jag något glida längs med låret innanför tightsen… Hmm… AjFån på rymmen. 

Som tur var sprang jag ju inte så långt, så den stora klumpen fick klämmas in lite stadigare och hänga med så gott det gick. Undrar bara var jag ska göra av den nästa gång?!

För en nästa gång blir det nog snart. Inga allvarliga skavanker har gjort sig tillkänna, även om knäna sa ifrån litegrann. Så det funkar nog faktiskt att börja springa så smått. Om jag bara lär mig igen hur man förbereder sig… Kanske borde jag följa Idas fina löpartips!


Garmin på armen var i alla fall fortfarande laddningsbar och tjänstgjorde som den skulle, om än lite motvilligt. Den där ersättaren behövs nog snarast.

Träning

Höstens (oskrivna) träningsfokus

Den här veckan har vi i Bloggar om Hälsa vaknat till liv igen efter ett ganska långt sommarlov från våra veckoteman. Nu drar vi igång på allvar inför hösten och varje vecka kommer du att få våra synpunkter, infallsvinklar och idéer om ett för veckan utvalt tema. Har du något särskilt du vill läsa om, så lämna en kommentar här eller på vår Facebooksida.

Trots att det fortfarande är augusti och sommar, så har vi valt att göra höstens träningsfokus till veckans tema. Alltid bra med lite planer och fokus, liksom! Charlotta planerar att med träning kompensera för sitt ganska stillasittande jobb, och Ida fokuserar på att träna lite mer flummigt. Kolla in dem för mer inspiration!

För mig känns hösten fortfarande som ett stort frågetecken. Eller, jag har ju som bekant redan en grov plan, som jag redan reviderat en gång. Beroende på vad som händer de närmsta veckorna så kommer den planen att behöva revideras ytterligare åt det ena eller andra hållet.

Fokuset kommer ändå att vara i stort sett detsamma som i ursprungsplanen – att ta mig tillbaka till en kropp jag känner igen, både styrke- och konditionsmässigt. Däremot är det stora frågetecknet hur lång tid det kommer att ta, och där är de närmsta veckornas utfall avgörande.

IMG_0335

Mer detaljer än så vill jag inte skriva just nu, eftersom det känns som att jag riskerar att jinxa alltihopa… Men både en plan A och plan B finns, och när tiden är mogen ska jag berätta mer om detaljerna. Tills dess får ni helt enkelt hålla tummarna för att det blir en rolig träningshöst!

Tankar

I stormens öga – ensamheten och känslorna i svåra perioder

Det här inlägget har legat och surrat i mitt huvud länge nu. Faktiskt väldigt länge. För det var en av de sakerna som kom lite som en chock för mig när jag fick min cancerdiagnos; att omgivningen så drastiskt förändras. Detta trots att jag faktiskt hört det från andra drabbade.

När jag fick min diagnos hösten 2015 valde jag att lite grann lägga sjukdomen på vänt. Eftersom sjukvården också gjorde det. Eftersom jag ändå kände på mig att våren 2016 skulle bli den tuffaste i mitt liv och jag inte ville ta ut sorgen i förskott. Eftersom jag ju samtidigt var gravid och valde att fokusera på lyckan och glädjen i det. Efter den första chockperioden förra hösten lyckades jag  balansera ganska bra och hittade betydligt fler glädjeämnen än svarta hål i tillvaron.

När bebis sedan kom och behandlingen drog igång, så har det blivit väldigt annorlunda. Jag läser inlägg jag skrev under hösten om goda föresatser och krav på mig själv. Känner mig av och till ganska vilsen. För det som helt klart har varit tuffast i allt det här är den mentala stressen och pressen. Det fysiska kan jag hantera på ett helt annat sätt, jag är trots allt rätt seg och bra på att bita ihop, vilket inte alltid är till min egen hälsas fördel…

När jag läste Annas inlägg om tankar och känslor vid utmattningsdepression kände jag igen mig så mycket att det nästan var läskigt. För jag har ju inte någon utmattningsdepression. Även om jag nog periodvis ligger i riskzonen för att drabbas… Men jag tror att även sjukdomar som den jag drabbats av utlöser liknande känslostormar och tankemönster: Skam över att ha drabbats av något som många tycks tro är självförvållat. Skuldkänslor gentemot närstående som man utsätter för detta genom sin sjukdom. Frustration och ilska när saker går långsamt och man inte kan prestera som man själv och omgivningen är van vid.

Det som däremot kändes svårast för mig (och fortfarande är svårast) är ensamheten som uppstår. Jag har liknat det vid att befinna sig i stormens öga. För en cancerdiagnos är ju på många sätt en slags storm, för alla inblandade. Det blir kaos i huvudet på fler än en själv och många blir vilsna och rusar också runt i en allmän storm och försöker hjälpa till så gott de kan, på det sätt de tror är bäst, vilket inte alls behöver vara bäst för den som är drabbad.

Eye of the storm

Bildkälla: Stocksnap – fotograf: Stephen Arnold

Själv befinner man sig där inne i mitten. I den ganska totala tystnaden och lugnet i stormens öga. Man hör på avstånd hur kastvindar i form av förfärade utrop och rykten surrar därutanför men själv är man ganska ensam. Väldigt ensam, till och med. För därinne i stormens öga är det trångt och finns inte plats för så många åt gången. Det kan vara ganska mörkt, och risken är stor att den som vågar sig in sugs ut i den allmänna stormen igen rätt fort, om man inte törs hålla sig tillräckligt nära den drabbade där i mitten. Törs ställa frågor och ta reda på vad orsaken till stormen – den drabbade – faktiskt behöver. Törs och orkar stå kvar när det kanske riskerar att  bli ännu mörkare och tystare. Törs och orkar vara nära och sätta sig själv i andra hand.

För jag tror att den största orsaken till att de allra flesta föredrar att hålla sig ute i det allmänna surret och inte göra ett besök i stormens centrum är rädsla. För svårhanterliga känslor. För att säga eller göra fel saker. För att det ska bli för deppigt. För att inte kunna ta sig ut om man kommer för nära.

Tystnaden och ensamheten är påtaglig på flera sätt. Telefoner slutar ringa. Mail slutar komma. Även i verkliga livet blir det tyst. Samtal dör när man uppenbarar sig. Rädsla och obekvämhet lyser ur ögon som inte vet hur de ska agera. Så tystnad och tomhet blir resultatet.

Jag har som sagt hört det från andra, men jag trodde inte att jag skulle märka av det så markant: i nöden prövas vännen. Det blir väldigt påtagligt vilka som orkar stå kvar vid din sida när det verkligen gäller. Inte nödvändigtvis de man trodde skulle finnas där. För många virvlar liksom bort med stormen och banden klipps antingen abrupt eller slits längre och längre ifrån varandra och hamnar till slut i stormens periferi och försvinner.

De som däremot vågar sig in där i lugnet och tystnaden i stormens öga, de blir också ofta kvar. För även om de kanske sugs ut i den omgivande stormen i perioder, så är det mycket lättare att virvla in i epicentret igen om man redan befinner sig i stormens inre del. Det kan nog rentav vara skönt att komma in där, få svar på frågor och få lätta sitt hjärta själv också. För jag tror, att har man en gång vågat sig in, så vill man nog inte riktigt släppa tager heller, utan får ett ännu starkare band till den vän eller nära som har det tufft.

Min storm har gått hårt åt bekantskapskretsen. Men också stärkt de band som kanske verkade instabila på ytan men visade sig vara riktiga stöttepelare. Och såklart bekräftat att de riktiga klipporna står kvar även i orkanvindar. Jag har också upptäckt att stormar och dess orsak inte tycks vara lika skrämmande att ta till sig och närvara i om man befinner sig på en bildskärms avstånd. För här på bloggen har det varit allt annat än tyst bland kommentarerna, och det är jag evigt tacksam för! Hos Anna på beautifullife.se berättar jag idag mer om hur bloggen och ni som läser och kommenterar faktiskt har varit som min egen lilla terapeut i allt det här. Kolla gärna in det!

I ett inlägg framöver (när jag lyckas formulera mig) kommer jag med lite tips hur man kan göra stormens öga lite mindre tyst och ensamt.

Träning

Det här med stillasittande 

I tisdags publicerades en artikel i SvD, som baseras på en brittisk studie, där det framkommer att de rekommendationer som finns om hur mycket vi bör röra på oss kanske är för lågt tilltagna.

Eller i alla fall att hälsovinsterna tycks vara betydligt större vid betydligt mer aktivitet, och framförallt minskar riskerna för vissa sjukdomar (man har bara tittat på några). Det är lovande tycker jag, men också på sätt och vis oroande. För i ljuset av den studien så är nog risken större att jag blir sjuk av att gå tillbaka till jobbet, än att vara hemma och vara sjukskriven eller föräldraledig.

Det är så lätt att bli sittande på rumpan när man som jag har kontorsjobb. Kulturen är fortfarande att möten har man sittande, och möten finns dessutom i överflöd! Dessutom sitter man ju alltsomoftast vid fika- och lunchborden. För att inte tala om vid skrivbordet, även om det hos oss går att höja och sänka, och därmed möjliggör för att stå och skrivbordsjobba. I bilen på väg till och från jobbet sitts det också… Så den där kvartslånga, eller i bästa fall halvtimmeslånga, lunchpromenaden, eller ambitionen att ta trapporna istället för hissen, är inte i närheten av tillräckligt!

Jag märkte det väldigt tydligt när jag började jobba efter första gången jag var föräldraledig, och har skrivit om det tidigare (med hänvisning till andra studier om stillasittande). Hur kroppen ganska snabbt började säga ifrån av att bli mer stillasittande, och det var ändå bara de direkt märkbara effekterna. Tänk då på vad som händer i alla möjliga olika system i kroppen när vi inte rör på oss.

Att utmana kroppen fysiskt är ju det enda råd jag fått från min läkare för en snabbare återhämtning. Som sjukskriven är det ju faktiskt möjligt att genomföra, och jag vardagsmotionerar ju en hel del, även om högintensiv träning fortfarande är sällsynt. Därför är det rätt skrämmande att veta att det kommer krävas både ihärdighet, disciplin och brytande av traditioner och kontorskultur för att komma ens i närheten av den aktivitetsnivån när jag börjar jobba igen. Ganska sjukt egentligen…

Träning

Dags att (fortsätta) läsa på – och börja träna!

Hej och välkommen till navelskåderiföreningen!

Eller i allafall välkommen till hon som funderar så mycket på hur hon ska utforma sin träning att den nästan inte blir av…

Kan man ens utforma sin träning själv i min situation?! Dubbelrehab liksom…

Egentligen har jag ju en plan. I stort sett. Det är liksom nu när det kommer till detaljerna och genomförandet som jag börjar grubbla igen. Kroppen skriker efter träning, och samtidigt längtar den efter återhämtning. Jag behöver bli stark för att orka vardagen, samtidigt som jag i vissa avseenden verkligen skulle behöva vila, eftersom vardagen med två små barn är rätt så fysiskt påfrestande i perioder, framförallt för rygg, axlar och mage.

Studier har visat att träning är riktigt fördelaktigt vid återhämtning från cancer, och när det gäller att förhindra återfall. Däremot oklart vilka cancerformer det gäller… Eller om det gäller alla. Också oklart vilka träningsformer som är gynnsamma och om det finns några som rentav är ogynnsamma…

Det är lite där skon klämmer tror jag. Att det är så mycket som står på spel och att jag inte riktigt vill ta hela det ansvaret själv, eller kanske snarare inte törs. Jag vet ju inte hur man borde återhämta sig från cancer. Men ingen inom sjukvården är ju å andra sidan intresserad av att hjälpa till så jag måste liksom klura ut det själv på något vis.

I den grova planen var jag inne på att börja springa enligt lågpulsfilosofin när jag kände mig redo. Nu känner jag mig rätt redo och har klarat både alla nivåerna i MammaMage och testerna för att kunna gå vidare i Lofsans mammaträning.

Men… Enligt vad Maffetone skriver i boken bör man inte styrketräna samtidigt som man lågpulstränar enligt MAF-metoden (eller i allafall inte fokusera på det), eftersom det kan hindra den aerobiska utvecklingen. Just styrketräningen är dock det jag känner störst behov av. Jag behöver bygga upp min kropp så att den blir stabil och stark och orkar. Orkar springa, åka skidor, leka med barn och vad det nu kan vara. Så… Ska jag kanske ändå överge tanken på MAF ett tag?!

Maffetone anser dessutom att vid återhämtning efter svår sjukdom bör man ligga ännu lägre i puls för att inte riskera att slita ut kroppen… Vilket litegrann går emot de där studierna jag nämnde, som tycks säga att den mesta fysiska träningen är bra. I måttliga mängder såklart… Hur ska jag då veta?!

Lite raljerar jag såklart, men jag skulle gärna önska att jag hade någon mer kunnig att hålla i handen just i den här situationen (frivilliga får mer än gärna anmäla sig, hehe…). Magkänslan, och kroppskännedomen, säger dock att det är uppbyggnaden av styrka, rörlighet och balans efter barnafödandet som bör få prioritet. Det är liksom grunden för att kunna gå vidare med andra tyngre grejer.

När jag läst på i mammaträningsboken så är det ju heller inte någon tyngdlyftning det är fråga om i början av programmet, utan verkligen uppbyggnad och träning från början. Nästan i underkant utifrån hur min egen kropp känns. Så kanske kan det till och med klassas som begränsad styrketräning och därmed funka att kombinera med lågpulsträning för konditionen/aerobiska uthålligheten?!

Eller kanske ska jag helt enkelt köra på känsla och hålla tummarna för att det håller? Tänka att allt är bättre än inget?  Jag har ju faktiskt redan smygsprungit några gånger när ett Troll på springcykel behövt kommas ikapp, och det har inte fått några märkbara negativa konsekvenser… Och jag har påbörjat Lofsans program, med lite modifiering eftersom mina axlar just nu behöver vila från annan träning än barnabärande..

Så… Jag tror jag (fortfarande) har en plan. Även om jag fortsätter att läsa på, vill ju alltid lära mig mer… Navelskådar lite till när jag känner för det.  Men framförallt, nu börjar jag träna! För den här morsan har tänkt bli stark igen. Förr eller senare!

Träning

Rörlighet varje dag

Jag är av naturen ganska rörlig, och ju mer jag läser eller ser om rörlighet, desto mer tacksam är jag för det. 

Trots det, eller kanske just därför, gillar jag att rörlighetsträna och att kombinera övningar för att de ska bli lite mer utmanande för mig som redan kan böja mig både kors och tvärs. 

Om man hänger på instagram så finns det en norrman som lagt ut ganska mycket skojiga övningar under konceptet Mobility Monday, och därifrån hämtar jag ofta inspiration. Konceptet bygger på att man väljer en övning, eller kombination i veckan, som man gör tio repetioner av varje dag. Bra för både rörlighet, variation och för att utmana kroppen lite!

Den här veckan kör jag en övning som kombinerar axel- och bröstryggsrörlighet med lite balans, styrka och höftrörlighet. Exakt hur den ser ut kan du se på min instagram.

Återstår att se om jag kommer ihåg att göra den varje dag. Det brukar vara lite si och så med det…

Träning

När vardagsmotionen är mer än nog

Vissa dagar känns det faktiskt som att livet hånskrattar åt mig. Det sägs ju att svårigheter håller i sig tills man lärt sig det man behöver av dem. Isåfall börjar jag misstänka att jag är väldigt svårlärd… För själv tycker jag liksom att det räcker nu. Jag behöver lite lugn och ro och chans till återhämtning. I början av veckan såg det nästan ut som att det fanns potential för det.

Sedan inträffade både det ena och det andra som nu har lett till att jag i princip är den fysiskt mest lämpade att göra tunga lyft. Treåringen som vanligtvis hellre hoppar jämfota än går är för tillfället enbent efter en otäck Brolin-aktig vurpa igår. Därmed blir det en del lyft just nu. Lite smått kaotiskt med andra ord.

Men om man ska se det positivt (och det ska man ju, trots allt), så behöver jag inte direkt fundera på om jag borde försöka träna något för att (som läkaren ordinerat) utmana mig själv litegrann fysiskt för att skynda på min egen återhämtning. Precis som Sara skrev häromdagen, så gör kroppen ingen skillnad på vad det är du bär eller lyfter, eller vad jag har på mig när jag svettas.

Om jag ska summera dagens vardagsmotion litegrann så ser den ut ungefär så här:

  • Gunga 16 kg 3-åring i ca en halvtimme (bålstabilitet och armar/axlar)
  • Bära samma vikt till och från vagnar samt mellan soffor och stolar hemma, och lyfta  upp och ner henne från skötbord, badkar etc (mer bål och överkropp)
  • Gått med treåringen i vagn till Apoteket för att köpa mer smärtstillande åt henne. På vägen hem fått höra ”Mamma, du måste köra i dagisbacken” och inte haft hjärta att göra annat än gå med henne i vagnen uppför Ljungsbros längsta och brantaste backe. (Kondition och lite benstyrka)

  • ABurit runt på ca 6,5 – 7 kg bebis som vill vara med där det händer och tycker att sova på dagtid är överskattat (lättare styrketräning)
  • Vaggat supertrött bebis och sjungit de allra finaste vaggvisorna. (Höftrörlighet och överkroppsstyrka)
  • Peppat treåring att foten snart kommer bli bra igen, och uppmuntrat tå- och fotvickningar, trots att jag ser hur ont hon har, utan att själv bryta ihop. (Mental träning)

Sa jag att jag faktiskt tycker det räcker nu?! Tycker faktiskt jag har lärt mig tillräckligt! Åtminstone för den här gången…