När man drabbas av svår sjukdom så som jag har gjort, så tappar man på sätt och vis kontrollen över sin egen hälsa. I alla fall har jag känt det så. Känner fortfarande så, och det är en av de saker jag har svårast att acceptera och ha tillit till.
Jag kan inte bota mig själv genom att ändra mina levnadsvanor på ett eller annat sätt. I alla fall inte om man ska tro på den konventionella sjukvården. För det finns ju de som anser annorlunda. Att sjukvården är ett monster som man absolut inte ska låta få tillgång till ens kropp. Att sjukvården är i konspiration med läkemedelsjättarna ur rent vinstsyfte, och att det i själva verket finns skonsamma, fungerande alternativbehandlingar som väldigt få känner till, eftersom läkemedelsbolagen gör allt för att tysta dem, för egen vinnings skull.
Oavsett hur det ligger till, så har jag valt att ändå genomgå de behandlingar som sjukvården erbjuder och anser är effektivast. Jag vill ändå tro att de är baserade på vedertagen, vetenskapligt baserad forskning. Jag väljer också att tro att även ur ett ekonomiskt perspektiv skulle det ändå vara mer fördelaktigt för sjukvården, staten och alla inblandade, om botemedel eller förebyggande vård fanns, eftersom vårdkostnaderna skulle kunna minska något enormt. Dessutom finns det ju faktiskt forskning om förebyggande åtgärder, och försök att hitta orsaker, som stöds av dem som anklagas för den stora konspirationen.
Trots att jag valt konventionell sjukvård så innebär inte det att lugnet och tilliten infinner sig när läkarna fått börja spruta gift och radioaktivitet in i ens kropp. Av flera orsaker. Dels för att den konventionella sjukvården faktiskt har klantat sig ganska rejält längs vägen, och fortfarande gör det med jämna mellanrum, och därmed inte har så jättemycket förtroende hos mig. Det är som om viljan eller insikten att inte göra om sina misstag helt enkelt inte finns, hos vissa läkare (tack och lov inte alla!)
Men också för de många frön som sås av andra och mig själv. Erbjudanden om olika typer av alternativbehandlingar helt utan biverkningar, som t ex healing. Men som jag inte heller kan veta effekten av och som det inte finns bevis för att de fungerar, heller.
Tips om kost, träning och annat som man borde testa. Som liksom lägger tillbaka ansvaret i mina händer, åtminstone delvis. Som antyder att jag åtminstone delvis har mig själv att skylla. Men som inte heller de går att hitta vetenskapliga bevis för att de faktiskt fungerar (än). Det kan gnaga en del i mig, det där att inte få grepp om vad man kan göra själv. Eller att inte veta om det man eventuellt gör själv ens gör någon nytta, eller till och med kan göra skada. Hur ska jag veta det?
För sjukvården menar att det inte finns något jag kan göra själv, och jag förstår på sätt och vis att man säger det, eftersom man förmodligen inte vill eller får lägga något ansvar på patienten.
Andra menar att cancer till 80% är självförvållat. Vilket ju skaver en del hos en sådan som mig som gärna vill ha kontroll, och samtidigt tycker att jag nog ändå levt hyfsat hälsosamt. Men så finns det kloka människor som ibland med några få ord hjälper mig att få lite reda i huvudet: Cancer är inte EN sjukdom utan väldigt många olika. Vissa ÄR livsstilsrelaterade, andra överhuvudtaget inte.
Ibland hjälps det ändå inte. Just eftersom läkarna inte helt lyckats få mitt förtroende om att de faktiskt vet vad de gör, så litar kontrollmänniskan i mig inte helt på att det räcker. Det gnager i mig att leva med vetskapen om att mitt liv ligger i någon annans händer. Någon jag inte helt litar på. Och som jag egentligen inte har något alternativ till. Eftersom jag inte heller har full tillit till alternativa metoder. Eller till mig själv och de val jag själv gör när det kommer till min hälsa. För jag har faktiskt inte makten här. Faktiskt inte alls. Och det skrämmer mig tidvis något enormt.
Kanske är det just den känslan som är att leva med cancer. Även om jag fortfarande tycker att mitt liv trots allt är mycket mer än en sjukdom.
Livet är en sak man måste vara rädd om, förstår du inte det?
– Ronja Rövardotter
