Browsing Tag

Friskvård/rehab

Tankar

Om att lägga sitt liv i någon annans händer

När man drabbas av svår sjukdom så som jag har gjort, så tappar man på sätt och vis kontrollen över sin egen hälsa. I alla fall har jag känt det så. Känner fortfarande så, och det är en av de saker jag har svårast att acceptera och ha tillit till.

Jag kan inte bota mig själv genom att ändra mina levnadsvanor på ett eller annat sätt. I alla fall inte om man ska tro på den konventionella sjukvården. För det finns ju de som anser annorlunda. Att sjukvården är ett monster som man absolut inte ska låta få tillgång till ens kropp. Att sjukvården är i konspiration med läkemedelsjättarna ur rent vinstsyfte, och att det i själva verket finns skonsamma, fungerande alternativbehandlingar som väldigt få känner till, eftersom läkemedelsbolagen gör allt för att tysta dem, för egen vinnings skull.

Oavsett hur det ligger till, så har jag valt att ändå genomgå de behandlingar som sjukvården erbjuder och anser är effektivast. Jag vill ändå tro att de är baserade på vedertagen, vetenskapligt baserad forskning. Jag väljer också att tro att även ur ett ekonomiskt perspektiv skulle det ändå vara mer fördelaktigt för sjukvården, staten och alla inblandade, om botemedel eller förebyggande vård fanns, eftersom vårdkostnaderna skulle kunna minska något enormt. Dessutom finns det ju faktiskt forskning om förebyggande åtgärder, och försök att hitta orsaker, som stöds av dem som anklagas för den stora konspirationen

Trots att jag valt konventionell sjukvård så innebär inte det att lugnet och tilliten infinner sig när läkarna fått börja spruta gift och radioaktivitet in i ens kropp. Av flera orsaker. Dels för att den konventionella sjukvården faktiskt har klantat sig ganska rejält längs vägen, och fortfarande gör det med jämna mellanrum, och därmed inte har så jättemycket förtroende hos mig. Det är som om viljan eller insikten att inte göra om sina misstag helt enkelt inte finns, hos vissa läkare (tack och lov inte alla!)

Men också för de många frön som sås av andra och mig själv. Erbjudanden om olika typer av alternativbehandlingar helt utan biverkningar, som t ex healing. Men som jag inte heller kan veta effekten av och som det inte finns bevis för att de fungerar, heller.

Tips om kost, träning och annat som man borde testa. Som liksom lägger tillbaka ansvaret i mina händer, åtminstone delvis. Som antyder att jag åtminstone delvis har mig själv att skylla. Men som inte heller de går att hitta vetenskapliga bevis för att de faktiskt fungerar (än). Det kan gnaga en del i mig, det där att inte få grepp om vad man kan göra själv. Eller att inte veta om det man eventuellt gör själv ens gör någon nytta, eller till och med kan göra skada. Hur ska jag veta det?

För sjukvården menar att det inte finns något jag kan göra själv, och jag förstår på  sätt och vis att man säger det, eftersom man förmodligen inte vill eller får lägga något ansvar på patienten. 

Andra menar att cancer till 80% är självförvållat. Vilket ju skaver en del hos en sådan som mig som gärna vill ha kontroll, och samtidigt tycker att jag nog ändå levt hyfsat hälsosamt. Men så finns det kloka människor som ibland med några få ord hjälper mig att få lite reda i huvudet: Cancer är inte EN sjukdom utan väldigt många olika. Vissa ÄR livsstilsrelaterade, andra överhuvudtaget inte. 

Ibland hjälps det ändå inte. Just eftersom läkarna inte helt lyckats få mitt förtroende om att de faktiskt vet vad de gör, så litar kontrollmänniskan i mig inte helt på att det räcker. Det gnager i mig att  leva med vetskapen om att mitt liv ligger i någon annans händer. Någon jag inte helt litar på. Och som jag egentligen inte har något alternativ till. Eftersom jag inte heller har full tillit till alternativa metoder. Eller till mig själv och de val jag själv gör när det kommer till min hälsa. För jag har faktiskt inte makten här. Faktiskt inte alls. Och det skrämmer mig tidvis något enormt. 

Kanske är det just den känslan som är att leva med cancer. Även om jag fortfarande tycker att mitt liv trots allt är mycket mer än en sjukdom.

Livet är en sak man måste vara rädd om, förstår du inte det? 

– Ronja Rövardotter

Träning

Att sitta på huk

En av de saker jag saknat mest sedan Lill-Troll föddes är att sitta på huk. Det är inte precis något som rekommenderas nyförlösta kvinnor, eftersom det skapar ganska stort tryck på bäckenbotten. Däremot är det en riktigt bra övning att göra som gravid, just för att öppna upp höfterna och liksom bereda väg för barnet.

Nu börjar jag känna att jag har såpass bra kontroll igen att jag kan sitta på huk utan att belastningen blir högre än vad mina bäckenbottenmuskler klarar, och eftersom hälso- och träningsfördelarna med att sitta på huk är flera (bl a vid knäböj, för rörligheten och matsmältningen) så passar jag på lite då och då under dagen när jag får tillfälle.


Det sägs att det är bra att sitta minst 30 minuter om dagen, men det är jag långt ifrån än, och tar det lite långsamt framåt med hjälp av en utmaning hos Vardagspuls. Ökar någon minut om dagen, eller per gång (beroende på om jag kommer ihåg att göra det varje dag eller ej).

Huksittande, eller Malasana, är också en yogaposition, så jag försöker få in den i de korta pass jag just nu ägnar mig åt. Ursprungligen satt vi människor på huk för att vila eller hantera vardagssysslor, och jag ser ju på treåringen hur lätt det är att göra det när man inte har stelnat till på en kontorsstol i ett antal år! 


Ändå har jag jämförelsevis lätt för den, och kommer faktiskt på mig själv att då och då använda den som vilo- eller arbetsposition, nu när jag inte sitter på kontor. I blåbärsriset när superbären ska plockas funkar den t ex utmärkt!


Har du testat ditt huksittande? Är du en av dem som gillar det, eller känner du dig bara stel och öm?

Träning

Formcheck med perspektiv

Förra veckan gick ett lite udda lopp som finns med på min bucket listFotrally. Någon gång vore det kul att starta och känna att jag har en rimlig chans att knata längre än jag någonsin gjort tidigare i ett sträck. 2017 är det redan fulltecknat, så kanske 2018 eller så.

Det är ett så häftigt koncept, tycker jag. Gå så långt du orkar i 5km/h. Sisten kvar på banan vinner. Uthållighet både psykisk och mentalt!

I år fick vinnaren 72 timmar och 12 minuter. Vilket innebär sisådär 361km. Det är ganska exakt 70% av den sträcka jag hittills skramlat ihop i år. På tre dygn! Av konstant gående! I en och samma hastighet. På något vis känns det som att den mentala styrkan är väldigt avgörande, och den har ju sannerligen fått sin beskärda del i år för min del! Så även om fysiken inte är så imponerande just nu tror jag att pannbenet har blivit hårt som tusan. I allafall för att klara sådan värdsliga saker.  

Fysiken då? Well, idag har jag skramlat ihop nästan det antal steg som är rekommenderat för hälsan. Det innebär just nu att jag är trött på kvällen (även om viss vätskebrist, nu åtgärdad, och sömnbrist, också spelar in). På ett Fotrally behöver jag orka gå sisådär 16 gånger mer per dygn… Det sätter ju saker i lite perspektiv om man säger så…

Ändå känns Fotrally så lockande på något vis. Det tyckte jag redan i loppets begynnelse, när Marathon-Mia gick och vann (2010) och när loppet flera år i rad avgjordes här nere på Östgötaslätten.

Vill du kolla in mer om Fotrally, så finns det just nu en dokumentär på svtplay om loppet.

Tankar

Men hur orkar du??

När jag berättar för någon om det som hänt i mitt liv det senaste året är den absolut vanligaste frågan jag får: Men hur har du orkat?? Senast igår fick jag frågan, av den kurator jag äntligen fått komma till, och som var jättebra!

Oftast svarar jag: Vad är alternativet?? För det känns verkligen så… Jag har orkat, och än så länge överlevt, för att det inte har funnits något alternativ. Alla som är föräldrar vet nog vad jag pratar om. När det handlar om barnen så finns liksom inte alternativet ”jag orkar inte”… För visst har det hänt att orken tagit tvärt slut (den gör ofta det, utan förvarning, när man fått cellgifter). Men om jag då varit ensam hemma med en liten bebis så finns liksom inte alternativet att lämna henne åt sitt öde för att jag tagit helt slut. Då härdar man ut, och hittar nån slags krafter som inte finns. Och rasar ihop som en urvriden trasa så snart hjälpen infinner sig. De gånger den gör det. Annars härdar man ut lite till…

Kuratorn ställde en följdfråga som jag däremot inte fått särskilt ofta: Men var hämtar DU din energi då?

Det tog ett tag innan jag kunde svara. För det har ju tidvis varit rätt skralt med energin, och ett tag var jag på allvar orolig för att gå in i utmattningssyndrom på kuppen om det inte skulle vända snart. Som tur var gjorde det ju det, och nu har orkeskurvan pekat uppåt i flera veckor. Det som i huvudsak har bidragit är framförallt

barnen! Att vakna av en liten hand på sin näsa och titta upp och in i stora bruna ögon och ett ännu större tandlöst leende gör att alla bekymmer är som bortblåsta för en stund. Detsamma gäller när den lite större brunögda under glädjetjut och jämfotaskutt berättar att hon sett städmaskinen på Ica Maxi. Mitt hjärta smälter!

meditation och andning. Som alltid. Rensar även den mest surrande hjärna.

mat! Jag är och har alltid varit energikrävande. Särskilt sista året!

friskluft och natur. Utomhus-är-bäst, ni vet. Vissa dagar bara korta stunder, men alla dagar något.


skrivande. Det är min bästa terapi. Att få ur sig tankar och liksom sortera dem, utan att bli avbruten av någon mottagare som vill styra hur man tycker och känner.

Ändå känner jag att det saknas någon pusselbit. Det där lilla extra som liksom boostar energin när man verkligen behöver det. Så nu frågar jag er om era bästa tips; hur orkar ni??

Träning

Cyklat, yogat, läst!

Plötsligt händer det, som man säger… Idag kändes det av någon anledning som att jag hade eoner av tid att göra det där jag tycker att jag aldrig har tid med annars. Som att cykla i solskenet. Yoga i skuggan på altanen och i trädgården. Läsa skönlitteratur.

Förvisso fick jag nästan två timmar att spendera bara med mig själv, men det är nog faktiskt inte hela förklaringen. För den första av ensamtimmarna spenderade jag med att äta lunch och rensa halva garderoben. Någon nytta måste man ju göra… 

Och på en timme hinner man ju inte allt som rubriken säger, även om man skulle vara snabb! Bara yogan gjordes på ensamtiden. Ett gravidanpassat pass för ländryggen. Det kändes passande eftersom ryggen tar en del stryk i bära-barn-vardagen. Precis lagom tungt kändes det, och det är bara att konstatera att jag är precis så stel som jag misstänkte!

Ett lite svajigt träd


Cyklingen var egentligen den som var först ut. Ren transportering, men ändå ett test av hur bra eller dåligt det är ställt med kondisen (eftersom Ljungsbro är ganska backigt, åtminstone i vår ände). Trodde att jag skulle behöva gå sista biten uppför backen hem igen, men faktum är att jag tog mig upp utan problem och utan att bli särskilt andfådd! Yeay!

En lycklig cyklist


Boken då? Den får följa med lite varstans och jag är riktigt glad att jag hittat tillbaka till böckernas förtrollande värld. För en gång i tiden var jag ju faktiskt en riktig bokmal! 

En spännande bok


Trots ganska hög aktivitetsnivå känner jag mig inte tröttare än vanligt. Så förhoppningsvis är krafterna på väg tillbaka, eller så hade jag bara en tillfälligt bra dag… Den som lever får se, som gammelfarmor brukade säga!

Träning

Att ta mig tillbaka

Där jag befinner mig fysiskt just nu hoppas jag att jag aldrig mer kommer att behöva befinna mig. Med formen i botten efter en graviditet följt av cellgifts- och strålbehandling. 

Återhämtningsbacken känns ganska brant, måste jag säga. Å andra sidan misstänker jag att framsteg framförallt på konditionssidan kommer att komma ganska fort och lätt. Kanske lite för lätt i förhållande till resten. Det märker jag redan nu. I ett obetänksamt ögonblick hoppade jag lite studsmatta med treåringen häromdagen och det är kanske inte det smartaste att göra för en ganska nybliven tvåbarnsmamma som nästan inte tränat på flera månader…

Därför vill jag ha en ganska strukturerad återhämtningsplan för att bli mig själv  igen, så som jag är van vid att känna mig. För att på så sätt kunna lägga band på eventuella löparinfall och studshopparlustar i förtid. För att hela kroppen ska hänga med, inifrån och ut, som det så fint heter. Jag vet att detaljerna i planen kommer att ändras längs vägen, men det känns ändå bra att ha de stora dragen nerskrivna för att kunna påminna mig själv. För att ha i åtanke att det är långsiktig #glädjebalansenergi som är målet. Förutom målet vid horisonten då…

Den plan jag gjort upp ser ut så här:

Jag ska ta mig igenom alla nivåer av MammaMage innan annan styrketräning blir aktuell, hur tråkigt det än må vara. Jag vet ju att det är nödvändigt! Tills dess är det promenader eller ganska lugn cykling som gäller för konditionen. 

Därefter tänker jag basera styrkeuppbyggnaden på programmet i Lofsans mammaträning, men gå rakt in i block 2 eftersom block 1 bara innehåller aktiveringsövningar som i princip motsvarar de i MammaMage. Tvivlar på att jag kommer mäkta med så många pass i veckan som programmet innehåller, men tänker att det får ta längre tid att slutföra istället. Viktigare att genomföra alla passen liksom! Samt att jag även vill ha in yoga och rörlighet i ekvationen, vilket gör att det bara blir dumt att tro att jag ska få in allt i den höga takt som boken beskriver. 


Löpning är nog det jag längtar mest efter (förutom skidåkning, men den känns ju ganska avlägsen så här mitt i sommaren). Den introduceras långsamt när bålstabiliteten känns tillräcklig. Dessutom tänkte jag börja lugnt genom att börja med löpningen som lågpulsträning enligt Maffetones principer, vilket gör att den automatiskt kommer att bli långsam. Det kräver ju förresten också att jag införskaffar gamla Garmins ersättare också, hehe…

Cyklarna ska få rasta sig en del, som konditionsträning. Dock oklart hur mycket, eftersom cykling tyvärr är lite svårare att få till eftersom jag inte kan ha en barnvagn på släp (iallafall inte på MTBn!)

Yogan är, och kommer bli, superviktig. För att bibehålla den där, för mig, så viktiga balansen. Som stressreducering; för att rensa huvudet, förbättra rörligheten och ge tillfällen till , stressreducering och avslappning. Samt inte minst för att skapa fysisk balans och stabilitet i kroppen. Just i yogan är jag riktigt sugen på att ta hjälp av någon. Typ en personlig yogafröken liksom! Men får se hur mycket utrymme som finns för det. Tror tack och lov att jag kan komma en bra bit på egen hand också.

Hela styrkeprogrammet i Lofsans bok är 40 veckor, dvs lika långt som en graviditet. Tror som sagt inte jag kommer att ha kommit igenom allt till dess, men det känns ändå som ett bra tillfälle att utvärdera hur det gått. Då är Lill-Trollet ett år och det är också ett år till det där hägrande målet vid horisonten!

Så jag återkommer i februari och berättar hur det har gått helt enkelt! Även om jag säkert kommer göra antydningar längs vägen också…

Övrigt

Sommarlista: det här önskar jag mig av sommaren 2016

Nu när nästan hela sommaren fortfarande ligger framför mig tänker jag att jag inte bara ska låta den försvinna som en vardag som bara rullar på utan något särskilt fokus på närvaro i nuet (fast jag nuförtiden är ganska bra på att ta vara på guldkornen i vardagen). För även om fokus i sommar i första hand ligger på återhämtning och rehabilitering, så vill jag fylla sommaren med upplevelser och fina stunder. Det kan låta krasst, men jag vet ju inte vad som sedan komma skall (även om jag ju hoppas, och väljer att tro, att tillvaron efter sommaren också ska se så ut).

Förra sommaren skrev jag en sommarträningslista, och mycket av den vill jag faktiskt få in även i år. Men min sommarlista för 2016 har inte bara fokus på träning utan ser ut så här: 

  • Äta mycket svenska, och altanodlade jordgubbar.
  • Gå på strövtåg i skogen på egen hand
  • Läsa minst en skönlitterär bok
  • Rasta MTBn på mjuk, barrdoftande stig, med mina fina cykelkläder jag belönade mig med i vintras
  • Grilla något riktigt gott!
  • Rasta racern på solvarm landsväg (förhoppningsvis orkar jag längre än bara runt Ljungsjön!)
  • Mysa i soffan med bebis med regnet smattrande på altantaket (utan att smygglutta på AjFånen när hon sover)
  • Fem eller fler yogapass på altanen
  • Bara ha sköna, lekvänliga kläder på mig. Kanske helt enkelt en sommar i enbart stretch!
  • Bad i sjö eller hav med skrattande barn
  • Uppbyggnads- och rehabträna så att jag börjar känna igen mig själv orkesmässigt igen
  • Hoppa i vattenpölar och gräva i lera och njuta av det!
  • Sitta vid en blank sjö och summera dagen i ensamhet 
  • Titta på båtar och äta glass i Berg
  • Göra smoothies med smak av mynta – det är smaken av sommar, det!

Övrigt

Klar?

Idag vid 10.20 klev jag ut från sjukhuset. Jag vet inte när jag ska dit igen. För idag fick jag den sista strålbehandlingen. Mitt frikort går ut på torsdag. Jag hoppas, hoppas att jag klarar mig utan ett nytt. Nu återstår bara en ganska lång väntan innan det kan visa sig hur det har gått. 

Lite läskigt är det faktiskt. Nu ska kroppen liksom klara sig själv. Mycket läskigt när jag tänker efter. Samtidigt som det såklart är väldigt, väldigt skönt!

Så idag väljer jag att fira! Välkomnar en sommar som förhoppningsvis kommer vara fri från sjukhusbesök. Istället fyller jag den med familjetid, återhämtning och mycket njutomhus!

Träning

Tar tag i mammamagen

Ja, inte bokstavligt alltså, för mycket finns det inte att ta tag i. Utan mer i bemärkelsen skärpning i gravidrehabiliteringen. Jag har inte brytt mig så mycket om det under de tuffare delarna av behandlingen, men nu när jag orkar röra på mig lite mer igen så märker jag att bålstabiliteten är eftersatt.

Ländryggen protesterar lite om jag bär mycket. Magen likaså, och tyvärr även bäckenbotten i vissa lägen. Trots att knipen ändå är det jag prioriterat.

Men när man inte brytt sig om hållningen och bärställningarna och aktiveringarna, utan sitter som en hösäck i soffan med bebis i famnen och ser ut som en övermogen banan när man bär treåringen, då är det inte så konstigt att man inte känner sig så #stabilochstolt

Igår tog jag tag i användandet av MammaMage-appen igen och fick faktiskt kämpa en del för att klara av att fortsätta på samma nivå där jag slutade i början av april. Men muskelminnet och -kontakten finns där, det är ”bara” styrkan och uthålligheten som halkat efter. 

Är så glad att den där appen finns! Önskar nog bara egentligen att den bytte namn, och därmed kunde hjälpa ännu fler, för jag hade haft stor nytta av den även innan jag blev mamma, och framförallt under tiden jag var gravid första gången! För det är ändå stor skillnad i hur bra kontroll jag har den här gången, trots muskler på efterkälken… Kanske borde den hetat StarkMage. Eller Hållningshjälpen? Eller Stabilitetsbyggaren? Inte så säljande kanske, i och för sig. Inte i närheten av så säljande som det är att locka nyblivna mammor som hetsas från alla möjliga håll att komma ”tillbaks” i form efter barnafödandet… Menar dock inte att just de som ligger bakom MammaMage hetsar, för det gör de verkligen inte, men namnet slår nog an hos de som är lätthetsade.

Hur som helst, skärpning med magaktivering alltså (för att orka vardagen, inte för något mål om en platt mage!). Inte glömma att knipa, komma ihåg att stretcha korta bröstmuskler (av att bära bebis – lättare att stretcha nu när Alien-slangen är borta!), tänka på sänkta skulderblad och allmänt tänka på att tänka på hållningen! Undrar om cellgiftshjärnan klarar det?!

Övrigt

Rehab i vitsippshavet

Igår var faktiskt värsta dagen hittills på den här behandlingen. Både fysiskt och mentalt. Utan tvekan. 

Men inget är konstant och allt (nåja, det mesta…) går över. Idag var en betydligt bättre dag och det var lite lättare att njuta av våren. 


Det fantastiska vitsippshavet vi har runt knuten, och som jag försöker njuta av lite varje dag. Friskluft och ögonfröjd i ett, och riktig Ronja Rövardotter-känsla. Vårskrik nästa?!


En eftermiddagsutflykt till Göta Kanal, där gullvivorna blommade för fullt.


En stund i skuggan på en slussvaktarbänk medan soon-to-be-treåringen plockade de vackraste blommor hon kunde hitta till mamma och pappa.

Vad 11-veckorsbebisen gjorde? Sov sött i vagnen som puttades hem av en mycket nöjd farmor.