Browsing Tag

Friskvård/rehab

Träning

Längtar efter bakåtböjningar

Jag såg en bild på mig själv häromdagen. Hur jag såg ut som en hopsjunken ostbåge där jag satt på en stol. Jag som brukade få komplimanger för min hållning när jag var yngre. Jag som jobbade hårt för att få tillbaka min stabila och stolta hållning efter förra graviditeten. Nu har jag lika lång väg att gå igen tror jag.

Inte konstigt att jag känner av nacke och axlar. Huvudvärk av och till (inte bara orsakat av behandlingen…). Börjar känna suget efter riktigt rejäla bakåtböjningar. Yoga för hjärtat. Sträcka ut mina, av amning och flaskmatning och bebisgos, förkortade bröstmuskler.

T ex en underbar variant av Fisken.

  
Eller en hederlig brygga.

  
Eller en kamel.

  
Men jag törs inte just nu. Så länge jag har min Alien-larv  (centralvenkatetern som de pumpar in giftet i) inopererad känns det på något vis riskabelt. Som att stretch i det området riskerar att slita sönder anordningen och orsaka blodbad. Säkert inbillning, eller så är det kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt just nu. Att bröstmusklerna överlever någon månad till utan stretch. Att ryggen klarar sig under protest. Att nacke och skuldror kommer bli extra glada när de väl får omsorg igen. Får hoppas det, och att otyget som utlovar tas bort illa kvickt efter sista behandlingen…

Tills dess längtar jag. Och hoppas att orken att yoga kommer finnas så snart larven är borta.

Friluftsliv

Utomhus ÄR bäst

Den där taggen som Johanna skapat är verkligen klockren. För den stämmer så himla bra. Det finns ingenting som ger mig så mycket energi som frisk luft och vårtecken just nu, eller rent generellt. Helst tillsammans med familjen eller vänner såklart.

Eftersom orken inte är den bästa hos vare sig de stora eller små är det små ävenflykter (också Johanna!) vi just nu ägnar oss åt. Det gäller att ta vara på guldkornen i närområdet!

Säsongspremiär för utekaffe i Olstorp

 

Vitsippor i backen där vår koja finns

Frisk luft är bra för hälsan, och sägs minska risken för infektioner då frisk utomhusluft stärker slemhinnorna i andningsorganen. Det är även bra för barns utveckling att vara ute och leka. Så det finns många skäl att vara utomhus, förutom att det är kul och man mår bra av det på direkten, inte bara i långa loppet.

Det finns så mycket man kan göra utomhus (förutom det uppenbara att träna…), både med och utan barn:

Gå promenader. Vi har en granne som går jämt! Långt och flera gånger om dagen. Han ser så stark ut! För oss gäller det att ta med vagn, så kan de små ta igen sig när/om det behövs.

Busa i lekpark eller skogsdungar. Pinnar blir grillade korvar och kottar blir kokta ägg. Broar byggs över påhittade bäckar och har man tur flyttar en katt in i ens koja och vitsippor börjar växa. Eller så måste man rensa i den riktiga bäcken och kan få hela stöveln full med roligt brunt vatten. När det är dags att gå hem kan man få höra: Mamma, trollkarlen har bitit av mina öron, så jag kan inte höra vad du säger!

Fika. Allt smakar bättre utomhus och oftast äts det med väldigt god aptit.

Fotografera. Natur eller nära. Detaljer eller panorama. Börjar man se efter finns så mycket man inte lagt märke till tidigare.

Cykla. Ett äventyr i sig självt om man är liten. Sitta i kungastol bakpå och piska på den trampande föräldern. Fortare!

Mata gräsmattan. Eller ge häcken att dricka. Eller fylla på fågelmat. Viktiga saker om man är liten.

Grilla korv! Det ultimata uteäventyret. Det pratas mycket om grillning här, och helst ska det göras på riktiga utegrillar och inte hemma på uteplatsen. Dock har vi fortfarande kvar att göra säsongspremiär med utekorvarna… Det kanske får bli nästa veckas projekt…

Tankar

En till vecka som gått

Det är redan två veckor sedan det där inlägget om veckan som gick efter förra behandlingen. En behandling till är avklarad, så jag tänkte att jag kör på samma tema för att dokumentera den delen av min vardag, som ju upptar rätt mycket av tiden just nu. Ibland nästan lite för mycket. Jag kommer på mig själv då och då med att tänka ”just ja, jag håller ju faktiskt på att återhämtar mig från en graviditet också, det kan ju vara därför…” Påminns också om det när främmande människor kommer fram och glatt gratulerar till det lilla pyret när man är ute med vagnen, och kommenterar att det inte ens syns att jag varit gravid. Nä, det där andra syns ju inte heller…

Här kommer listan 2.0:
Veckans…

skönaste 1: när illamåendet, som slog till ordentligt den här gången, släppte efter 2,5 dygn. Puh, det påminner mig om en av anledningarna till att jag inte tänker skaffa fler barn! Exakt samma illamående. Fast nu kunde jag ju knarka bort det värsta med medicinerna jag fått mot illamående.

stoltaste: Stor-Troll när hon hjälpt pappa ”mata gräsmattan”.

tröttaste: fortfarande jag. Dock utan tur till akuten den här gången. Var nog illamåendet som tog krafterna den här gången. Samt promenaden i torsdags.

skönaste 2: fortfarande att komma ut i vårsolen en stund varje dag. Det gör underverk! Även om det numera är keps och solkräm som gäller. Jag ska tydligen akta mig för sol i år fick jag reda på efter att själv ha ställt frågan.

  
hunger: varierande. Mer normal för omständigheterna skulle jag säga.

märkligaste: en hel del saker. Kanske det fokus vissa väljer att ha kring allt det här. Så långt ifrån mitt eget, men alla har ju olika bakgrund, erfarenheter och förutsättningar.

lättaste: att somna på kvällarna. Trötthetskombon cellgifter, sjuveckors bebis och snart treåring går nog inte riktigt att sova bort.

jobbigaste: att lära sig flaskmata smidigt. Så att liten är nöjd både med sort, mängd och frekvens.

stegrekord: det tar sig! Snittar nu högre än vad jag lyckades uppnå på en dag förra perioden.

vårtecken: många fler än sist! Egentid med Stor-trollet bland blåsippor, vitsippor, sol och fågelkvitter är kanske det som värmer mest i hjärtat.

  

godaste: de där chokladbollarna jag skrev om för någon vecka sedan, bakade av sambo och Stor-troll, bägge mycket nöjda!

craving: våffelmönstrade sourcreamchips.

skönaste 3: att ha support som ser till att det finns ordentlig mat på bordet de dagar man inte riktigt klarar det själv.

skönaste 4: att få efterlängtat besök under behandlingen och kunna snicksnacka bort en del av tiden. Länge sedan vi sågs, förhoppningsvis inte lika länge till nästa gång.

tvetydighet: Fortfarande håret. Det har lite svårt att bestämma sig tror jag. Så jag väntar med spänning!

mantra: Man klarar alltid dubbelt så mycket som man tror!

Cellgiftsmässigt är jag halvvägs nu, och tror faktiskt att jag klarar dubbelt så mycket, även om jag såklart inte ser fram emot det!

Däremot ser jag fram emot veckan som kommer, för om jag följer mönstret kommer jag faktiskt må ganska bra då. Längtar efter utetid, yoga, familjebus och längre promenader!

Träning

(Styrke)träningsförbudet och aprilfokus

Just nu får jag inte styrketräna. I alla fall inte i syfte att bygga muskler. När läkaren först sa det (som svar på min fråga om träning under behandling var ok) tänkte jag att det var ett sådant där standardsvar som ges till dem som faktiskt blivit riktigt sjuka av sjukdomen innan de kommit i behandling. Inte något som gäller dem som liksom jag är hyfsat friska och träningsvana när de kommer dit.

Läkaren framhävde att promenader var fullt tillräckligt och jag var nästan redo att avfärda hans råd (och köra på som vanligt) tills han förklarade varför: Kroppen befinner sig under behandlingen i ett konstant katabolt tillstånd och har fullt upp med att hantera den nedbrytande process det innebär. Om man då styrketränar tungt blir det väldigt kontraproduktiv och kan rentav vara långsiktigt skadligt för musklerna, eftersom det anabola tillståndet i kroppen, som normalt uppstår vid vila och tillräcklig kost efter träning, aldrig infinner sig och kroppen inte har en chans att bygga upp sig.

Där blev han plötsligt trovärdig och jag insåg att det faktiskt låg något bakom hans råd. Tala till bönder på bönders vis, liksom.

Så jag håller mig i skinnet och försöker skona de stackars muskler jag har kvar. Inte alltid helt lätt, för även om jag inte ägnar mig åt styrketräning, så har jag ju två levande vikter här hemma som jag bär runt på, den ena mer än den andra. Så kanske förtvinar mina axlar, skuldror och armar ändå, och trillar av… Åtminstone känns det så vissa dagar. Så ser ni någon konstig, armlös figur vanka runt i bygden, så är det förmodligen jag!

Jag hade ju annars som marsfokus att öka promenadmängd och -längd, och börja stabilisera bål och bäcken med rehabövningar. Beroende på perspektiv så ser det mer eller mindre bra ut:

Veckofokus -ser lovande ut

 
 

Månadsvyn – fortfarande hyfsad

 
 

Årsbild – katastrof!

 

Så jag tror nog april får samma fokus. Förhoppningsvis uppblandat med lite cykling. Jag ska ju trots allt påbörja min Ica-klassiker, om orken tillåter.

Tankar

Veckan som gått

Det händer inte direkt så mycket spännande i mitt liv just nu. Träningen lyser med sin frånvaro, maten är verkligen inte som jag är van vid, och utevistelserna skulle behöva bli längre för att jag ska vara nöjd. 

Men det händer en hel del ändå, som jag vill sammanfatta, om inte annat för mig själv. Så här kommer en liten lista:

Veckans…

…skönaste 1: att jag än så länge i princip helt sluppit illamående av cellgifterna.

…lyckligaste: Stor-Troll när hon fick en Bamse av sköterskan som hanterade mina cellgifter.

…tröttaste: jag efter några timmar på akuten natten till onsdag. Feber måste alltid kollas just nu, oavsett tidpunkt på dygnet, pga infektionskänsligheten. Dock ingen fara på taket den här gången.

…skönaste 2: att komma ut i vårsolen en stund varje dag. Nästan känna sig som människa igen. Andas in fräscht syre i lungorna.

 

Än så länge långhårig

 

…hunger:
konstant! Jag som trodde jag skulle tappa matlusten helt. Men det kanske kommer.

…märkligaste: kuratorn som vi skulle få prata med. Hon började gråta när hon såg oss och vårt mini-Troll. Jag som trodde det skulle vara min tur att gråta…

…lättaste: att sluta amma tvärt. Rent fysiskt alltså. Varför skulle man behöva farliga mediciner till det?

…jobbigaste: att sluta amma. Den mentala delen. Rent ut sagt plågsamt. Men mini-Troll verkar hantera det hyfsat bra.

…stegrekord: dryga 3000 på en dag. Långt ifrån normalt men bättre än mars-snittet hittills. 

…vårtecken: små blåsippor och tussilago i äggkoppar på köksbordet, plockade av världens stoltaste tjej på cykeltur.

…godaste: Milanopinnar från ICA Maxis bageri. Inte normalkost här hemma, och normalt inget jag ens tar i. Men för att citera dietistens tvivelaktiga råd: ”som sjuk gäller andra regler än som frisk – fokus ligger helt på att få i sig kalorier, så många som möjligt”. Näringsämnen verkar vara sekundärt… 

…craving: spenat!

…skönaste 3: lugn och stilla yoga. Så välbehövligt, välgörande och rogivande.

…skönaste 4: att tvätta håret i fredags. Första gången på typ fem-sex dagar.

…tvetydighet: huruvida håret kommer ramla av eller ej. Läkaren säger ja, sköterskorna nej. Remissen från landstinget för peruk verkar täcka knappt halva kostnaden, och kostnaden verkar vara ungefär som en charterresa. Så chansen finns att bloggen byter namn till Skalle-Per om någon vecka…

…mantra: det kommer kännas annorlunda om en stund/imorgon/ikväll! 

…påskfirande: glömdes nästan bort. Men jag firade våffeldagen i allafall! Med tillhörande hjortronsylt och grädde som sig bör!

Hoppas på att nästa vecka blir lite mer vanlig, innan jag går in i dimman igen. Utlovar om inte annat lite tankar om godis. Ni vet, sånt där jag inte längre äter!

Träning

På den fjärde dagen yogade hon

Det får just nu räknas som ett stort framsteg. När yogasuget blir oemotståndligt. Så pass att till och med yogatightsen åker fram. På fjärde dagen i behandlingscykeln (dvs tre dygn efter giftinjektionerna). Livsandarna återvänder så sakteliga.

 
Sa jag att jag tvättat håret också?

Träning

ICA-klassikern

I diverse flöden har jag senaste veckan sett en del om ICA-klassikern. Ett sådant där klassiskt initiativ för att få folk att röra på sig mer. 

Jag har ju lovat mig själv att inte sätta några krav på träningen under 2016, utan fokusera på #glädjebalansenergi. Men detta kändes lite lagom på något vis. Eftersom jag just nu inte ens får träna hårt, även om jag skulle vilja. Att röra på sig förespråkas dock varmt. Frisk luft, cirkulation, motverkande av trötthet. Kanske minutrar på motionscykeln i garaget, promenader och stavgång, vem vet? Sådant får nämligen också räknas in, och på det här viset kan jag dokumentera det som mer känns som rehabilitering och friskvård, än som kravfylld träning. 

Jag anmälde mig hur som helst. Ställer inga som helst krav på att tvunget behöva fullfölja om kroppen säger annat, utan ser det som en möjlighet att fokusera på välmående också. Underlätta vägen tillbaka och påminna mig själv att jag mår bra av motion, och att lite och ofta också gör skillnad och förhoppningsvis kommer göra att jag mår bättre.

  
Är det kanske fler som hakat på eller som tänker göra det? Säg till vettja, så kan vi peppa varandra!

Tankar

Målet vid horisonten

För lite mer än fem månader sedan fick min tillvaro (som bekant) en inte så värst önskvärd twist. Ungefär mitt i graviditeten fick jag diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer i lymfceller.

Eftersom den endast verkade sitta på ett ställe beslutade en läkare att man skulle ha is i magen tills bebis kommit. Att det var i princip riskfritt eftersom jag inte hade några kroppsliga symptom och tumörerna sprider sig långsamt. Förutsatt att inga provresultat visade på någon annat.

Det var en ganska olustig känsla att veta att jag har något som gror i kroppen, men som cancervården inte verkade vara så intresserad av att åtgärda i första taget. Samtidigt innehåller livet ändå en massa annat också, särskilt som gravid. Så jag beslutade att inte ta ut sorger i förskott eller lägga energi på sådant som låg utanför min kontroll, och valde att se det som att läkaren förmodligen kände sig rätt säker på att det var riskfritt att vänta med behandling.

Nu är takten från sjukvårdens sida helt annorlunda. Helt plötsligt har det, nu när bebis är ute, blivit ett väldans tempo. Sådär så varken jag eller bebis riktigt har hängt med i svängarna. Undersökningar har gjorts, mer insatta läkare har kopplats in och behandling startar redan nästa vecka. Från att inget händer på flera månader till att allt händer inom två veckor.

Visst är det skönt att vägen framåt mot att förhoppningsvis bli botad nu är tydligare. Men mycket känns väldigt ovisst. Det skulle kunna vara bara mörker, beroende på hur man väljer att se på saker, eller hur man orkar se på det. Overkligt, är väl den känsla som dominerar just nu. En sjukdom jag egentligen inte har märkt av rent fysisk, vars behandling nu (förmodligen) kommer göra mig sjuk. Oklart hur sjuk. Har jag otur, eller felaktiga förutsättningar, blir jag döende. Har jag tur märker jag å andra sidan kanske inte jättemycket. Den där första läkaren ansåg ju t ex att en sjukskrivning kanske inte ens skulle vara nödvändig.

Jag skulle som sagt kunna gräva ner mig. Vältra mig i sjukdomselände. Bli ett med min diagnos. Och visst har det funnits stunder där jag nästan gjort det. Eller i allafall brutit ihop och känt mig otroligt maktlös. Samtidigt vill jag se framåt. Mot den andra sidan. Mot ett mål i horisonten. Jag vill ha något att längta efter. Något som kittlar lite extra i maggropen och får mig att le bara vid tanken på det.

Därför har jag siktet inställt på 2018. Ser framför mig att jag kommer kunna vara tillbaka då, om allt går vägen. Det som hägrar i horisonten är Nattvasan. En natt i dalaskogarna med ryggsäck, pannlampa och en vapendragare. Det är liksom det ultimata målet på något vis. Det kräver att jag är fysiskt återhämtad. Men det kräver också mental styrka, vilket jag vet att jag har (och kommer behöva redan nu de närmsta månaderna). Jag menar, mörk skog, snö, månsken och ylande vargar… Ensamhet, åtminstone stundtals. Kan vara så vackert att man vill gråta. Kan vara så läskigt att man inte vet om det känns värst att fortsätta eller att gömma sig under närmsta gran…
Det kittlar liksom sådär obeskrivligt att det inte går att motstå, särskilt när man kollar på filmen för loppet. Stämningen, omgivningen, musiken, naturen. Allt lockar! Jag tror jag får ge mig själv det i för tidig 40-årspresent, och som morot när tillvaron nu i vår och sommar känns tuff.

Frågan är bara vem jag ska lura med på äventyret. Vem som är modig/knasig nog att tycka att det är kul. Och som dessutom helst är ungefär lika bra / dålig som mig på skidor. Jag kanske får lägga ut en kontaktannons här på bloggen när jag vet att jag kommit ut på andra sidan och övervunnit de där elaka cellerna som just nu bosatt sig på ena sidan av min hals och bakom bröstbenet…

Tankar

Om att hjälpa huvudet på traven

När 2016 började visste jag inte riktigt hur det skulle arta sig, mer än att det nog skulle bli rätt jobbigt i perioder. Därför bestämde jag mig för att aktivt försöka göra vad jag kan för att inte göra det mer jobbigt än nödvändigt, åtminstone på det mentala planet. Som Anna skrev för ett tag sedan, kan man göra lite som Pollyanna och försöka hitta det positiva i alla situationer. Det är just i de stunder och perioder där detta kan kännas omöjligt, som man behöver det mest, just för att påminnas om att man har ganska mycket positiva saker i sitt liv även när det känns mörkt och tungt.

Det är inte för att blunda för det mörka och inte tillåta sig att se det jobbiga, utan för att påminna sig om att det faktiskt (oftast) finns även positiva inslag även i de mörkaste dagarna, som detta fungerar så bra som en mental strategi.

Det jag bestämde mig för när 2016 började var att lägga en fin skrivbok i lådan i sängbordet, och avsluta varje dag med att vid läggdags sammanfatta det som varit positivt under dagen, och även sådant som jag var tacksam för. För att få huvudet att avsluta dagen med en positiv känsla. Kunna sova bättre, och blicka framåt mot fler positiva saker och saker jag är tacksam för. För att hjälpa mig själv att komma ihåg även dessa och inte hamna i en alltför långt nedåtgående spiral när tillvaron känns tung och ibland orättvis.

Positivt fokus2

Min positivitetsbok

Vissa dagar har det såklart varit svårare än andra att finna positiva saker. De dagar sjukvården gång på gång har visat prov på okänslighet, dålig planering och framförhållning och avsaknad av empati till exempel. Men det går alltid att hitta något. Särskilt när man har sin härliga lilla familj som livar upp tillvaron.

Ibland blir det inte många rader som dagens noteringar i positivitetsboken. Ibland fyller jag en hel sida eller mer. Det hänger inte nödvändigtvis ihop med hur mycket eller lite negativa saker dagen innehållit. Vissa dagar är liksom mer av allt.

Jag hade på känn när året började att jag skulle ha nytta av att hjälpa huvudet på traven för att inte falla alltför långt ner i mörka hål. Men jag trodde nog inte att jag verkligen skulle uppskatta den här dagliga summeringen av de positiva inslagen i tillvaron så mycket som jag faktiskt gör. Det är väldigt bra mental träning att lära huvudet fokusera även på det som är bra, ännu mer än vad jag kanske gjort innan. Just för att det i vissa perioder behövs mer än annars. För att hålla näsan över ytan. För att hålla sig mentalt sansad och hjälpa både kropp och sinne på traven. Lite som skriftlig meditation på något vis. Som man till och med kan gå tillbaka och läsa sedan och hitta ännu mer kraft i när det behövs. Påminna sig om att de tunga perioderna inte bara var tunga utan även innehöll många ljuspunkter.

Positivt fokus1

Vackra tulpaner kan liva upp en grå tillvaro.

 

Tankar

Bloggen och jag

Det bloggnätverk jag är med i börjar så smått anta lite fastare former, och i söndags lanserades vår Facebook-sida, som fått fantastiskt gensvar bara på den korta tid den legat uppe. Riktigt kul att vi nu lite mer officiellt ”finns” och har ett namn – Bloggar om Hälsa. 16 tjejer är vi, med väldigt olika intressen och bakgrund, men det gemensamt att vi alla på olika sätt tycker det är spännande med hälsa. På Facebooksidan finns mer information, och länkar till alla som ingår i nätverket.

Den här veckan har vi valt som tema att ge en lite bättre bild av vilka vi är, förutom det som vi alla redan visar upp via bloggen. Personligen har jag valt att inte vara sådär jätteprivat här på bloggen, av olika anledningar. Dels vill jag inte att personer i min närhet ska känna att de ofrivilligt deltar i vad jag lägger ut, och dels finns det faktiskt delar i mitt liv som jag gärna håller privat, och som jag inte vill att vem som helst ska kunna läsa om. Däremot försöker jag ändå ge min lilla blogg en personlig prägel, så att det ändå ska gå att lära känna vem jag är och få en uppfattning om vad jag är för en figur och vad jag står för. Det här inlägget blir därför på det temat: förhoppningsvis får du som eventuellt läser en lite bättre bild av vem hon den där som ligger bakom Lite Längre egentligen är.

Eftersom jag är en listmänniska av rang har jag lagt upp det som fem små listor med fem punkter i varje, som alla bygger på bilden av mig. Vill du veta ännu mer? Ställ frågor i kommentarsfältet eller kontakta mig utanför bloggen!

Fem ställen på bloggen som ger en fingervisning om vem jag är:

  1. Har du inte redan gjort det, så börja med att läsa sidan Om Lite Längre
  2. Är du fortfarande nyfiken kan du läsa lite Mer om mig
  3. Med lite annan vinkel, och fokus på vad jag ser som mina starka sidor: Ännu mer av mig
  4. Vill du få en beskrivning av mig med sex ord – titta på det här inlägget
  5. Framtidsdrömmar har jag också skrivit om: Sju saker jag vill göra.

Bloggen och jag2

Fem saker som nog inte framgår så tydligt här, och som inte så många vet

  1. Jag är vintermänniska. Det har väl i och för sig framgått här för dem som läst ett tag. Men jag ÄR verkligen det. Finns inget bättre än snö, sol och minusgrader!
  2. Jag är sjukt kvällstrött och väldigt morgonpigg. Därför är det inga problem för mig att kliva upp kl 05 för att vara på jobbet vid 06.15. Kvällsaktiviteter efter kl 21 däremot… Svårt att motivera mig till, och svårt att hålla mig vaken på. Filmkvällar, sen bio och annat händer därför inte så ofta!
  3. Jag är duktig på att sy. Under en period, när klädhandeln ännu inte fattat att det fanns personer som var långa men inte breda, så sydde jag mycket av mina vanliga kläder själv. Jag har även ett antal balklänningar, och en folkdräkt, på sy-meritlistan.
  4. Jag har jobbat fem säsonger som turistguide i Norge. Har haft jättestor nytta av det på många olika sätt, och Norge ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Fick jag möjlighet skulle jag nog gärna bosätta mig där.
  5. Jag har larvigt bra språköra. Sådär så att folk nästan tror att jag driver med dem. Har bl a fått kämpa för att övertyga en buss med norska pensionärer att jag faktiskt är svensk och inte infödd norsk. Blivit utskälld av en österrikisk tant för att hon trodde jag var ohövlig när jag tilltalade henne grammatiskt fel (hon trodde jag var infödd…). Lägger mig till med dialekter på nolltid. På senare år har jag lärt mig kontrollera det lite, men när jag var yngre var det nästan skrattretande ibland.

Bloggen och jag3

Fem motton / ordspråk / citat som jag gillar

  1. Ein kjem ikkje till fjells på ein flat veg – nä, man kommer faktiskt inte upp i fjällen om man följer platta, raka vägar. Man slipper ansträngningen, men missar utsikten, upplevelsen, den fantastiska luften och känslan av att befinna sig på toppen av världen. Man kommer liksom ingen vart om man inte anstränger sig.
  2. Det du känner och upplever just nu kommer att kännas annorlunda om en stund. Särskilt användbart när tillvaron känns jobbig. Användes flitigt när jag födde mitt första barn. Hjälper väldigt bra att härda ut, de gånger man behöver det.
  3. Utomhus är bäst. Ärligen snott av en fellow blogger, och flitigt använt. Frisk luft varje dag gör underverk för hälsan.
  4. Det är ingen idé att oroa sig för sådant man inte kan påverka. Svårt att tillämpa i praktiken, men väldigt nyttigt att tänka på ibland.
  5. Kärlek kommer och går, men choklad varar för evigt – ingen mer förklaring behövs!
Bloggen och jag6

Kylskåpsmagnet helt i min smak!

Fem saker jag aldrig kommer ägna bloggen åt

  1. Bilder på mitt (snart mina) barn. Av två anledningar: Dels för att man (tyvärr) aldrig vet vilka typer som hänger på internet och använder bilder i tvivelaktiga syften, dels för att jag vill låta dem själva bestämma vad i deras liv som hamnat fritt tillgängligt på internet.
  2. Detaljer om mitt jobb och min arbetsgivare. Av samma anledning som ovan. Jag har ingen kontroll över vem som läser och varför. Därför stannar vissa saker offline.
  3. Snabba viktnedgångstips, pulverdieter och annat som för mig inte innebär hälsa. För mig är hälsa Glädje, Balans, Energi.
  4. Utvärdering av senaste matchen i engelska ligan. Bara så ni vet. I min värld är liga-fotboll HELT ointressant. Mästerskap däremot, kan eventuellt fånga visst intresse. Men skulle fortfarande inte hamna här!
  5. Inredningstips. Jag är verkligen dålig på inredning. Skulle önska jag vore bättre på det, och prioriterade det högre. Men nej, det det kommer inte att hända.

Bloggen och jag1

Fem saker som det förmodligen kommer att bli mer av här framöver

  1. Återhämtning och träning efter graviditet. På egen hand, eller med PT, det har jag inte bestämt än. Men stark och uthållig ska jag bli igen!
  2. Ny design. Jag behöver det verkligen, för att själv gilla vad jag ser i bloggen. Med barn nr 2 på gång, och annat som tar mycket tid och kraft, har det inte blivit av sedan jag flyttade bloggen till egen domän för ett drygt halvår sedan. Under våren, eller åtminstone under året, hoppas jag dock det ska bli av.
  3. Ekologiskt tänk. Jag har en inläggsserie i huvudet som legat och gottat till sig ganska länge.
  4. Tips på saker jag gillar, och som jag tänker att andra också gärna vill ta del av
  5. Naturupplevelser. För utomhus ÄR faktiskt bäst. Träning görs bäst utomhus och naturen är väldigt energigivande och lugnande. För mig.

Bloggen och jag4

Det blev ganska långt det här… Förhoppningsvis inte bara långtråkigt. Har du kommit ända hit? Lämna då gärna en kommentar och berätta något!

PS. Om du redan nu är nyfiken på några av de andra i nätverket – kolla hos Anna och Emma hur de beskriver sig själva och sitt liv utanför bloggen! DS.