Förra veckan gick ett lite udda lopp som finns med på min bucket list – Fotrally. Någon gång vore det kul att starta och känna att jag har en rimlig chans att knata längre än jag någonsin gjort tidigare i ett sträck. 2017 är det redan fulltecknat, så kanske 2018 eller så.
Det är ett så häftigt koncept, tycker jag. Gå så långt du orkar i 5km/h. Sisten kvar på banan vinner. Uthållighet både psykisk och mentalt!
I år fick vinnaren 72 timmar och 12 minuter. Vilket innebär sisådär 361km. Det är ganska exakt 70% av den sträcka jag hittills skramlat ihop i år. På tre dygn! Av konstant gående! I en och samma hastighet. På något vis känns det som att den mentala styrkan är väldigt avgörande, och den har ju sannerligen fått sin beskärda del i år för min del! Så även om fysiken inte är så imponerande just nu tror jag att pannbenet har blivit hårt som tusan. I allafall för att klara sådan värdsliga saker.
Fysiken då? Well, idag har jag skramlat ihop nästan det antal steg som är rekommenderat för hälsan. Det innebär just nu att jag är trött på kvällen (även om viss vätskebrist, nu åtgärdad, och sömnbrist, också spelar in). På ett Fotrally behöver jag orka gå sisådär 16 gånger mer per dygn… Det sätter ju saker i lite perspektiv om man säger så…
Ändå känns Fotrally så lockande på något vis. Det tyckte jag redan i loppets begynnelse, när Marathon-Mia gick och vann (2010) och när loppet flera år i rad avgjordes här nere på Östgötaslätten.
Vill du kolla in mer om Fotrally, så finns det just nu en dokumentär på svtplay om loppet.
Fotrally har jag också sneglat på de senaste åren. Inte för att jag själv vill vara med, utan för att jag är så imponerad över hur de klarar av att gå så vansinnigt länge. Det är helt otroligt hur länge de orkar hålla igång, både fysiskt och mentalt.
Ja, det är just det där otroliga/omöjliga som triggar igång något hos mig. Nån slags vilja att testa gränser.
Nej fy fan, det är verkligen inte min grej! Jag får panik bara vid tanken på att man inte får sova, och att det inte finns något riktigt slut som man kan räkna ned till. Och sen när jag försöker föreställa mig skavsåren…. Usch, bara usch.
Hihi, tur att man är olika och lockas av olika saker!