När vardagsmotionen är mer än nog

Vissa dagar känns det faktiskt som att livet hånskrattar åt mig. Det sägs ju att svårigheter håller i sig tills man lärt sig det man behöver av dem. Isåfall börjar jag misstänka att jag är väldigt svårlärd… För själv tycker jag liksom att det räcker nu. Jag behöver lite lugn och ro och chans till återhämtning. I början av veckan såg det nästan ut som att det fanns potential för det.

Sedan inträffade både det ena och det andra som nu har lett till att jag i princip är den fysiskt mest lämpade att göra tunga lyft. Treåringen som vanligtvis hellre hoppar jämfota än går är för tillfället enbent efter en otäck Brolin-aktig vurpa igår. Därmed blir det en del lyft just nu. Lite smått kaotiskt med andra ord.

Men om man ska se det positivt (och det ska man ju, trots allt), så behöver jag inte direkt fundera på om jag borde försöka träna något för att (som läkaren ordinerat) utmana mig själv litegrann fysiskt för att skynda på min egen återhämtning. Precis som Sara skrev häromdagen, så gör kroppen ingen skillnad på vad det är du bär eller lyfter, eller vad jag har på mig när jag svettas.

Om jag ska summera dagens vardagsmotion litegrann så ser den ut ungefär så här:

• Gunga 16 kg 3-åring i ca en halvtimme (bålstabilitet och armar/axlar)
• Bära samma vikt till och från vagnar samt mellan soffor och stolar hemma, och lyfta  upp och ner henne från skötbord, badkar etc (mer bål och överkropp)
• Gått med treåringen i vagn till Apoteket för att köpa mer smärtstillande åt henne. På vägen hem fått höra ”Mamma, du måste köra i dagisbacken” och inte haft hjärta att göra annat än gå med henne i vagnen uppför Ljungsbros längsta och brantaste backe. (Kondition och lite benstyrka)

• ABurit runt på ca 6,5 – 7 kg bebis som vill vara med där det händer och tycker att sova på dagtid är överskattat (lättare styrketräning)
• Vaggat supertrött bebis och sjungit de allra finaste vaggvisorna. (Höftrörlighet och överkroppsstyrka)
• Peppat treåring att foten snart kommer bli bra igen, och uppmuntrat tå- och fotvickningar, trots att jag ser hur ont hon har, utan att själv bryta ihop. (Mental träning)

Sa jag att jag faktiskt tycker det räcker nu?! Tycker faktiskt jag har lärt mig tillräckligt! Åtminstone för den här gången…