Tankar

I stormens öga – ensamheten och känslorna i svåra perioder

Det här inlägget har legat och surrat i mitt huvud länge nu. Faktiskt väldigt länge. För det var en av de sakerna som kom lite som en chock för mig när jag fick min cancerdiagnos; att omgivningen så drastiskt förändras. Detta trots att jag faktiskt hört det från andra drabbade.

När jag fick min diagnos hösten 2015 valde jag att lite grann lägga sjukdomen på vänt. Eftersom sjukvården också gjorde det. Eftersom jag ändå kände på mig att våren 2016 skulle bli den tuffaste i mitt liv och jag inte ville ta ut sorgen i förskott. Eftersom jag ju samtidigt var gravid och valde att fokusera på lyckan och glädjen i det. Efter den första chockperioden förra hösten lyckades jag  balansera ganska bra och hittade betydligt fler glädjeämnen än svarta hål i tillvaron.

När bebis sedan kom och behandlingen drog igång, så har det blivit väldigt annorlunda. Jag läser inlägg jag skrev under hösten om goda föresatser och krav på mig själv. Känner mig av och till ganska vilsen. För det som helt klart har varit tuffast i allt det här är den mentala stressen och pressen. Det fysiska kan jag hantera på ett helt annat sätt, jag är trots allt rätt seg och bra på att bita ihop, vilket inte alltid är till min egen hälsas fördel…

När jag läste Annas inlägg om tankar och känslor vid utmattningsdepression kände jag igen mig så mycket att det nästan var läskigt. För jag har ju inte någon utmattningsdepression. Även om jag nog periodvis ligger i riskzonen för att drabbas… Men jag tror att även sjukdomar som den jag drabbats av utlöser liknande känslostormar och tankemönster: Skam över att ha drabbats av något som många tycks tro är självförvållat. Skuldkänslor gentemot närstående som man utsätter för detta genom sin sjukdom. Frustration och ilska när saker går långsamt och man inte kan prestera som man själv och omgivningen är van vid.

Det som däremot kändes svårast för mig (och fortfarande är svårast) är ensamheten som uppstår. Jag har liknat det vid att befinna sig i stormens öga. För en cancerdiagnos är ju på många sätt en slags storm, för alla inblandade. Det blir kaos i huvudet på fler än en själv och många blir vilsna och rusar också runt i en allmän storm och försöker hjälpa till så gott de kan, på det sätt de tror är bäst, vilket inte alls behöver vara bäst för den som är drabbad.

Eye of the storm

Bildkälla: Stocksnap – fotograf: Stephen Arnold

Själv befinner man sig där inne i mitten. I den ganska totala tystnaden och lugnet i stormens öga. Man hör på avstånd hur kastvindar i form av förfärade utrop och rykten surrar därutanför men själv är man ganska ensam. Väldigt ensam, till och med. För därinne i stormens öga är det trångt och finns inte plats för så många åt gången. Det kan vara ganska mörkt, och risken är stor att den som vågar sig in sugs ut i den allmänna stormen igen rätt fort, om man inte törs hålla sig tillräckligt nära den drabbade där i mitten. Törs ställa frågor och ta reda på vad orsaken till stormen – den drabbade – faktiskt behöver. Törs och orkar stå kvar när det kanske riskerar att  bli ännu mörkare och tystare. Törs och orkar vara nära och sätta sig själv i andra hand.

För jag tror att den största orsaken till att de allra flesta föredrar att hålla sig ute i det allmänna surret och inte göra ett besök i stormens centrum är rädsla. För svårhanterliga känslor. För att säga eller göra fel saker. För att det ska bli för deppigt. För att inte kunna ta sig ut om man kommer för nära.

Tystnaden och ensamheten är påtaglig på flera sätt. Telefoner slutar ringa. Mail slutar komma. Även i verkliga livet blir det tyst. Samtal dör när man uppenbarar sig. Rädsla och obekvämhet lyser ur ögon som inte vet hur de ska agera. Så tystnad och tomhet blir resultatet.

Jag har som sagt hört det från andra, men jag trodde inte att jag skulle märka av det så markant: i nöden prövas vännen. Det blir väldigt påtagligt vilka som orkar stå kvar vid din sida när det verkligen gäller. Inte nödvändigtvis de man trodde skulle finnas där. För många virvlar liksom bort med stormen och banden klipps antingen abrupt eller slits längre och längre ifrån varandra och hamnar till slut i stormens periferi och försvinner.

De som däremot vågar sig in där i lugnet och tystnaden i stormens öga, de blir också ofta kvar. För även om de kanske sugs ut i den omgivande stormen i perioder, så är det mycket lättare att virvla in i epicentret igen om man redan befinner sig i stormens inre del. Det kan nog rentav vara skönt att komma in där, få svar på frågor och få lätta sitt hjärta själv också. För jag tror, att har man en gång vågat sig in, så vill man nog inte riktigt släppa tager heller, utan får ett ännu starkare band till den vän eller nära som har det tufft.

Min storm har gått hårt åt bekantskapskretsen. Men också stärkt de band som kanske verkade instabila på ytan men visade sig vara riktiga stöttepelare. Och såklart bekräftat att de riktiga klipporna står kvar även i orkanvindar. Jag har också upptäckt att stormar och dess orsak inte tycks vara lika skrämmande att ta till sig och närvara i om man befinner sig på en bildskärms avstånd. För här på bloggen har det varit allt annat än tyst bland kommentarerna, och det är jag evigt tacksam för! Hos Anna på beautifullife.se berättar jag idag mer om hur bloggen och ni som läser och kommenterar faktiskt har varit som min egen lilla terapeut i allt det här. Kolla gärna in det!

I ett inlägg framöver (när jag lyckas formulera mig) kommer jag med lite tips hur man kan göra stormens öga lite mindre tyst och ensamt.

0

You Might Also Like

12 Comments

  • Reply
    Rund är också en form!
    25 augusti, 2016 at 18:06

    Jag blir alldeles tårögd när jag läser det här!
    Så himla ledsamt att många vänner ”försvunnit”, men så glad för din skull för de som faktiskt vågat stanna kvar och stöttat och framför allt för de där ”osäkra” som blev närmare vänner. Stoooor ros till sådana människor!

    Kram M

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      30 augusti, 2016 at 11:33

      Ja, man får nog se det så. Vara glad och tacksam för de som är kvar och inte gräva ner sig så mycket i dem som inte tordes. Kram!

  • Reply
    Katrin -Katrins äventyr
    25 augusti, 2016 at 20:55

    Du är så himla modig som väljer att skriva om hur det är, på riktigt!! Och hur det känns för dig i stormens öga. Din ord är så ärliga och vackra men givetvis väldigt sorgset att det ska behöva vara så. Det är inte en klyscha att ”i nöden prövas vännen”, det stämmer på så många plan och det fortsätter att förvåna mig. Hur kan vänner lämna när personer behöver de som mest?
    Tack för att du delar med dig, det gör mig till en bättre människa! Kram

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      30 augusti, 2016 at 11:35

      Tack för dina fina ord, blir alldeles rörd! Det är nog så att man är sig själv närmast, och det är kanske inte alltid man orkar stå kvar när det stormar då. Men visst kan jag hålla med om att det är förvånande. Jag hoppas att jag själv orkar stå kvar när det behövs. Kram

  • Reply
    Ingmarie
    25 augusti, 2016 at 22:03

    Så fint, starkt och ärligt skrivet! Och sant. För det är ju precis så där det är. På gott och ont. Det blir en ”rensning” men jag brukar tänka att det är exakt så det ska vara. Annars skulle det bli outhärdligt…Men som du så bra beskriver
    så innebär det ju även en hel del positiva överraskningar och det är dem man ska hålla fast vid. Men visst sjuttsingen gör det ont när någon man trodde skulle finnas där oavsett inte gör det…
    Säger också tack för att du delar med dig och påminner oss alla om det som är viktigt i livet. STOR kram

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      30 augusti, 2016 at 11:37

      Tack för det! På något vis är det ju så och på ett sätt är jag tacksam för att jag vet vilka som är de riktiga klipporna, precis som du säger. Kram!

  • Reply
    bureborn
    26 augusti, 2016 at 22:23

    Tack Malin!, för att du delar med dig också av det som är riktigt svårt och riktigt tungt. Det – och din förmåga att se ljusglimtar i en tuff vardag – visar din oerhörda styrka. Vackert skriver du också! Och liknelsen om stormen gör det enklare att förstå dina känslor och din situation. Även om jag som utomstående – dessutom på digital distans – förstås aldrig kan förstå.
    Det känns sorgligt att många inte orkat stå vid din sida, men också glädjande att du har människor runt dig som inte bangar för att kliva in stormen och stå kvar där. Det är ju ändå just de människorna man vill ha i sitt liv, Och nu vet du vilka de är! Vi som bara haft mindre brisar som ruskat om i livet vet ännu inte vilka av våra vänner som har kraft och mod nog. Kram!!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      30 augusti, 2016 at 11:40

      Tack för de värmande orden! Även om man aldrig kan förstå så kan man ju hamna i situationer som är liknande både som vän och drabbad. Visst är det en dubbelsidig situation, och jag hoppas verkligen att jag är en sådan som stannar när det stormar. Kram!

  • Reply
    Kari
    27 augusti, 2016 at 21:00

    Tack för ett viktigt, svårt och samtidigt vackert inlägg. Jag har svårt att samla tankarna just nu och säga något vettigt mer än att jag är glad för att du orkat skriva om det. En vän i Bryssel fick i våras veta att hennes man har cancer och jag har sedan dess funderat mycket på vad jag kan göra för att stötta. Ord känns så otillräckliga men något annat finns ju inte att ta till…

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      30 augusti, 2016 at 11:42

      Ord är ju ända sättet att förmedla att man finns där, så bara att berätta det för henne tror jag är fullt tillräckligt! Bara den vetskapen räcker långt. Och att inte sluta höra av sig och prata, även om vardagliga saker.

  • Reply
    Ett helt galet och svårgreppbart 2016 - Lite Längre
    30 december, 2016 at 11:45

    […] mig. Började jobba när bebis var sju månader. Redde ut ett organisatoriskt virrvarr på jobbet. Insåg hur tyst världen blir när cancerspöket flyttar in. Fick halva sköldkörteln bortopererad. Fick min andra cancerdiagnos. Räcker så […]

  • Reply
    När någon får cancer - Silks ringteori - Lite Längre
    22 mars, 2017 at 07:17

    […] då har världen en tendens att bli väldigt tyst, för den som drabbas. Som om man befinner sig i stormens öga utan kontakt med omvärlden. När jag skrev inlägget om ensamheten utlovade jag ett inlägg om hur […]

  • Leave a Reply