Tankar

När svart och vitt inte bara blir grått

Mitt liv är så himla mycket både och just nu. Mycket av allt på något vis. Nästan svårhanterligt mycket, åtminstone när det gäller känslosvallningar. Men kanske är det också därför det inte bara blir en enda grå sörja, utan liksom mera väldigt svart eller väldigt vitt. Det svåra blir svårare och glädjeämnena uppskattas mångfalt mer än om de bara skulle tagits för givet som en del av en förbiflygande vardag.

Å ena sidan:

Glädjen över de stundtals intensiva sparkarna i magen.

Lyckan över att ha fått den goa trollungen vi har, och den enorma kärleken till henne

Förundran över att det återigen gick så himla lätt att bli gravid (och nästan lite skuldkänslor för det, vet ju att det verkligen inte är alla förunnat)

Tacksamheten över att egentligen inte ha några fysiska besvär varken av graviditet eller sjukdom.

Lättnaden över att det trots allt verkar som sjukdomen har väldigt begränsad spridning (vad som hittills har kunnat upptäckas, jag går ju ständigt med en gnagande oro för att läkarna missat något).

Sinnesron i att ha naturen runt knuten och just den här hösten kunna vara ute väldigt mycket i sol och sprakande färger

Mer tacksamhet över människor i min närhet som finns där fast jag kanske inte trodde det (åtminstone inte om alla)

Å andra sidan:

Ilskan över att ha blivit ett cancerfall

Den stora sorgen över att det ska behöva drabba mina nära, särskilt dottern som blir orolig och ängslig, och även de stora skuldkänslorna över att det är på grund av mig som mina nära mår dåligt

Besvikelsen över att kroppen inte står pall trots att jag ändå satsat rätt mycket på den i form av förebyggande åtgärder

Rädslan över vad som komma skall när bebis kommit ut och behandling sätts igång

Oron över hur en förmodligen ganska jobbig period ska påverka vår familj, och hur mycket sjukdomen kommer hinna sprida sig, om den gör det

Skuldkänslorna, maktlösheten och sorgen över att det är mitt fel att Liten I Magen kanske kommer få en rätt tuff start i livet

Stressen över att aldrig räcka till, på något håll, än mindre nu när det stormar lite extra

Det är tvära kast och det kommer säkert inte att bli bättre ju mer gravidhormoner som cirkulerar och ju närmare behandling jag kommer. Det positiva är ändå att alla de här klyschorna man ofta ser här och var (bryt ihop och gå vidare, det som inte dödar härdar, det är ingen idé att oroa sig för det man ändå inte kan påverka osv) faktiskt hjälper som mentala strategier, för mitt i allt så är det ändå det positiva som överväger. Det finns liksom så mycket att glädjas åt och längta till att bara det är drivkraft nog att inte gräva ner sig helt. Än i alla fall…

Härlig hösthimmel att glädjas åt

 

Lyxig lunchpromenadvy

 

0

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Maria Lavestedt Segeblad
    28 oktober, 2015 at 21:10

    oh visste inte. Kram på dig <3

    • Reply
      Malin
      30 oktober, 2015 at 20:20

      Kram 🙂

  • Reply
    I stormens öga – ensamheten och känslorna i svåra perioder | Lite Längre
    24 augusti, 2016 at 09:57

    […] När jag fick min diagnos hösten 2015 valde jag att lite grann lägga sjukdomen på vänt. Eftersom sjukvården också gjorde det. Eftersom jag ändå kände på mig att våren 2016 skulle bli den tuffaste i mitt liv och jag inte ville ta ut sorgen i förskott. Eftersom jag ju samtidigt var gravid och valde att fokusera på lyckan och glädjen i det. Efter den första chockperioden förra hösten lyckades jag  balansera ganska bra och hittade betydligt fler glädjeämnen än svarta hål i tillvaron. […]

  • Reply
    En höstbekännelse | Lite Längre
    24 oktober, 2016 at 20:20

    […] 2015: jag minns den som typ extra allt. Som att jag levde på lånad tid och var tacksam för varje minut samtidigt som jag var rätt bitter på att mina hälsoinvesteringar tyc…. […]

  • Leave a Reply