Tankar

En höstbekännelse – om acceptans, inställning och fokus

Jag är en vintermänniska av rang. Men brukar även säga att jag älskar hösten. I min värld är höst lite som jag beskrev den häromdagen. Klar, krispig, färgsprakande. Prasslande löv, jätteskön träningsluft och ett tempo som liksom varvar ner inför vintervilan.

Men förra veckan fick jag en tankeställare. En gammal klasskompis skrev att hon ÄLSKAR höst, men att hon också insett att när hon verkligen tänkte efter så hade höstarna verkligen inte varit någon dans på rosor de senaste åren. Jag tänkte till lite extra själv och så här har det sett ut de senaste fem åren:

2012: gravid igen efter missfall med tvillingar. Megatrött och tidvis illamående. Struligt på jobbet med saker som jag senare blev tvungen säga ”vad var det jag sa” om.

2013: mammaledig med stor-Trollet. Konstant trött och orkeslös och kämpade för att inte rasa i vikt för mycket. Hade svårt att acceptera att man som mamma dels slutar existera som person i andras ögon eftersom alla bara är intresserade av barnet (nu har jag vant mig och pratar sällan om mig själv längre), dels får allas bättre vetande om barn- och mammalivet till livs oavsett om man vill eller ej.

2014: skolade in på dagis och hade en helt sjuk jobbhöst som höll på att ta mig rakt in i väggen i maxfart. Alla symptom fanns där. Cancer i familjen svärtade ner lite ytterligare. Bytte jobb i december och hade lång julledighet och lyckades bromsa innan väggen, i sista stund.

2015: lagom ute ur värsta graviditetsillamåendet fick jag cancer. Samtidigt som jag fick en till tjänst på jobbet (nej, blev inte av med den gamla) och var ställföreträdare på en tredje tjänst. Väggen var riktigt nära igen, men tack vare bebis i magen sa jag stopp i tid även den gången.

2016: lagom återhämtad från Hodgkins börjar jag jobba 50% men har fortfarande 100% arbetsuppgifter. Vilket innebär inga raster och stresshjärna som håller mig vaken på natten. Utreds av sjukvården för nästa sak och väntar på operation.

Ser ju inte så muntert ut, eller hur? I alla fall inte om man bara ser på vad tillvaron innehållit jobb- och hälsomässigt. Men om jag tittar i minnet och bloggarkivet, så är det inte riktigt så jag minns dem. Utan snarare så här:

2012: lycklig över att ha blivit gravid igen så snabbt och att det verkade gå bra. Det tränades en hel del, och njöts mycket av både snö (japp, oktober 2012 bjöd på snö!), sol och mat.

2013: en fantastiskt fin höst där jag promenerade kopiöst mycket med vagnen. Styrketränade med en online-PT och kände mig trots allt starkare än jag gjort på länge innan.

2014: en trots allt mysig höst där jag njöt till fullo av en extra föräldramånad och var tacksam för att vabb-träsket uteblev och att jag hade hittat tillbaka till yogan. Bloggen däremot, var det inte mycket liv i. Förmodligen pga det där jobbet…

2015: jag minns den som typ extra allt. Som att jag levde på lånad tid och var tacksam för varje minut samtidigt som jag var rätt bitter på att mina hälsoinvesteringar tycktes förgäves.

2016: har jag ju ännu inte sett slutet av, men på något sätt är tacksamheten ständigt närvarande. Mer än oron, bitterheten och rädslan. Glädjen tittar fram varje dag och skrattet hälsar ofta på.

Det finns liksom alltid två sidor av en tillvaro. Det klassiska ”det är inte hur man har det utan hur man tar det. Jag funderar en hel del på det här med hur man tar det. Hur man kommer dit där man ändå trots allt kan välja att se även det positiva, ta chansen att uppleva det fina i vardagen och tillåta sig att känna glädje. För det är långt ifrån självklart att man gör det. Jag har skrivit om det tidigare, att man genom mentala strategier i viss mån kan välja hur man hanterar svackor. Men jag tror inte bara det är så enkelt heller, eller så svart och vitt. I vissa situationer är det ju såklart svårare än annars att inte enbart sjunka ner i det svarta. Det jag däremot tror hjälper långt om man ändå någonstans har viljan, och förmågan, att hjälpa sig själv är följande:

Acceptans

Jag tror det är jätteviktigt att tillåta sig själv både det svarta och det vita i livet. Att våga erkänna att man mår riktigt dåligt när man gör det. Bryta ihop och släppa fram det negativa och känna det jobbiga. För känslor som får ta plats ebbar ut och avtar i styrka. I acceptans ligger också en vilja att ta tag i saker. För om man inte tillåter sig att må dåligt tror jag heller inte man klarar av att hjälpa sig själv att må bra. Att acceptera behöver absolut inte betyda att resignera. Utan att man faktiskt ser en situation för vad den är och vad den gör med en, för att sedan kunna agera utifrån det, och på så sätt ge plats även för det positiva.

Inställning

Jag tror man kan träna sig till att inte gräva ner sig. Att lära sig att inte trycka på sina egna negativitetsknappar. Eller att åtminstone lära sig att de inte ska få gå på repeat utan att något som helst konstruktivt kommer ut av det. Som det här med vädret, som alla älskar att klaga på. Vad ger det?! Faktiskt inte det minsta. Snarare slösar man onödig energi på något man inte kan påverka. Och blir mer negativ än man behöver. Lite så tror jag man kan tänka även när det är tungt, och det kan göra att man faktiskt minns även det ljusa i allt det mörka.

Likaså är det nog stor risk att man hamnar i en ond spiral och får lätt till de negativa tankarna om man inte aktivt jobbar med sin inställning. Även om det såklart nog också är så att vissa har lättare än andra att påverka sin egen inställning.

Fokus

Det hänger nog ganska mycket ihop med inställning, men ändå inte. Man kan välja vad man fokuserar på. För att på så vis åtminstone delvis välja vad man kommer ihåg. Därmed inte sagt att man bara ska trycka undan och blunda för det negativa, för då har man ju missat första punkten. Men genom att aktivt fokusera på barn som skrattar så de kiknar, som hoppar av glädje i vattenpölar, med lera upp till armhålorna, gör nog att du minns en situation som positiv och glädjefylld snarare än om du fokuserar på hur jobbigt det ska bli att tvätta de smutsiga kläderna när ni kommer hem igen.

Det här tänker jag mycket på, just för att skapa roliga minnen att ta fram när det behövs, både för mig, men också för barnen. Jag vill gärna att de också har minnen av en glad och lekfull mamma som hoppade i vattenpölarna med dem och byggde kojor, istället för en som stod bredvid och tjurade och tjatade om tvätt. Det hjälper även mycket på jobbet när allting hopar sig. Om man har förmågan att aktivt välja fokus för att på så sätt inte drunkna i känslor av otillräcklighet och frustration utan istället få saker gjorda även när det är stressigt och turbulent.

Naturligtvis fungerar inte dessa strategier alltid. Vissa perioder behöver man mer hjälp på traven än annars. Vissa perioder kanske det inte ens går, och kanske måste få vara så. Men bara genom att aktivt vara medveten om att man faktiskt kan påverka själv hur man tar det, så tror jag att man kommit långt.

0

You Might Also Like

17 Comments

  • Reply
    Camilla
    24 oktober, 2016 at 21:10

    Fint inlägg. Tänkvärt. Stor kram!

  • Reply
    Ingmarie
    24 oktober, 2016 at 21:51

    Så fint och bra skrivet! Och sant. Tror det där att ”acceptera” är bland det tuffaste. Just för att många tänker att man resignerar och liksom ger upp. För mig betyder det mer att jag gillar läget. INTE att jag tycker det är ok. Hoppas resten av hästen blir fin för dig nu! KRAM

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      27 oktober, 2016 at 20:09

      Det ÄR svårt. Kanske därför det är så viktigt också. För att sedan kunna göra det bästa av det där läget man faktiskt får se till att gilla. För det är ju egentligen ganska onödigt att lägga energi på det man inte kan påverka. Ha en fin höst du också, kram!

  • Reply
    Åsa Fredriksson
    25 oktober, 2016 at 08:31

    Tänkvärt! Just det här att fokusera på glädjen med barnen, att busa och kittlas allihopa i sängen (även om det innebär att lägga tid på att sätta ihop det trasiga sängbenet sen) eller bygga en koja i vardagsrummet (även om man får plocka tillbaka alla täcken och kuddar och plocka upp alla utspillda små spelpjäser sen). 🙂

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      27 oktober, 2016 at 20:10

      Ja, det är nog faktiskt värt att tänka på ibland. Att faktiskt lära sig lite av barnen och inte bara se det jobbiga som kanske kommer efter ibland utan istället också uppleva det roliga utan tanken på det tråkiga som kanske kommer sedan.

  • Reply
    Emma Hällbacka
    25 oktober, 2016 at 09:35

    Åh vilket fint och tänkvärt inlägg! Blev så ledsen när jag läste om dina jobbiga höstar, men så blev jag glad igen när jag läste hur du minns dem! <3 Jag beundrar din envist positiva inställning till livet!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      27 oktober, 2016 at 20:11

      Tack! Man utvecklar sin inställning rätt mycket när man måste! Och lär sig uppskatta det som uppskattas för att inte gräva ner sig totalt.

  • Reply
    Märta
    26 oktober, 2016 at 22:09

    Jag blir så glad av ditt tänk, du har verkligen både förmågan och viljan att se det positiva istället för det negativa 🙂

  • Reply
    Maria - PT, Hälsopedagog och löpcoach
    27 oktober, 2016 at 09:50

    Vilket otroligt viktigt inlägg! Min favorit var så som du beskriver acceptans.

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      27 oktober, 2016 at 20:12

      Ja, den tror jag nästan är viktigast. Att liksom komma dit där man faktiskt vågar se situationen för vad den är och utgå från det.

  • Reply
    Rund är också en form!
    27 oktober, 2016 at 20:51

    Jätteklokt inlägg! ❤
    Kram M

  • Reply
    Emma Lang
    28 oktober, 2016 at 15:53

    Roligt att inspirera till eftertanke. Och jätteintressant att läsa ditt inlägg. Jag har blivit kass på att läsa bloggar och kommentera ska vi inte prata om. Mycket har hänt i mitt liv senaste året som gjort att fokus (helt rätt) lagts på annat. Gjorde en jätterensing i min blogg-feed och har bara ett fåtal kvar. Din är en av dessa. Trots detta blir det ändå mest Insta och FB. Men ibland läser jag ifatt. Och du skriver så mycket klokt. Ville bara säga det. Kram!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      31 oktober, 2016 at 13:24

      Kul att du tycker det, så glad jag blir! Jag läser inte alls i närheten av vad jag gjort tidigare, fokus har som du säger blivit annorlunda. Men min egen är liksom min ventil på något sätt. Mitt i allt. På något vis måste man ju sålla och prioritera. Kram!

  • Reply
    Mys i novembermörkret | Lite Längre
    4 november, 2016 at 07:56

    […] Så här i början av en av årets mörkaste månader är det många som är låga, trötta och till och med deprimerade. November är en sådan där mittemellanmånad som liksom inte har något självklart upplyftande i sig. Själv har jag nog aldrig påverkats särskilt mycket av mörkret, i alla fall inte så att jag tänkt på det på som att jag lider av mörker och rusk. Även om de senaste höstarna ju varit jobbiga av och till av andra skäl… […]

  • Leave a Reply