Browsing Tag

Skidåkning

Träning

Min skiftande träningsidentitet

Den här veckan skriver vi i Bloggar om Hälsa om en milstolpe i våra träningsliv. Jag har svårt att välja bara ett tillfälle, en händelse eller period som är en riktig milstolpe för mig. För det har varierat så mycket över tiden hur min träning, och därmed min träningsidentitet sett ut. I själ och hjärta är jag längdskidåkare, traillöpare, yogi och dansare. Men det varierar över tid och säsong vad jag känner mig mest som, och ibland är det även annat som tillfälligt dominerar. Till viss del har det också att göra med min fysiska form, och i grunden är det dessa fyra identiteter jag ständigt återvänder till och känner mig allra mest som. Därför finns det ändå tillfällen, och perioder, som är en slags milstolpar som bidragit till hur jag ser på mig själv och min träning (även om jag kanske utifrån inte alltid går att identifiera som varken yogi, löpare, skidåkare eller dansare!)

I höstas skrev jag om min träningsresa, och där är det just dansen och längdskidåkningen som får stort utrymme. Ett av mina stoltaste ögonblick kommer från längdskidåkningen, och är också en milstolpe i mitt träningsliv, eftersom det förändrade min syn på min egen fysiska förmåga och vad jag faktiskt kan åstadkomma i, och utanför, skidspåren. Det var nog egentligen inte förrän den vintern jag verkligen började se mig själv som en tränande person. Det är också till skidåkningen jag längtar mest och den är min målbild när jag ska ta mig tillbaka från cancerträsket.

Fysiskt aktiv har jag varit sedan barnsben, och började nästan dansa innan jag kunde gå. Däremot var jag aldrig särskilt förtjust i att anstränga mig på kommando, och det var inte förrän hösten 2007 som jag började träna i syfte att medvetet förbättra min hälsa. Efter att ha haft lunginflammation två gånger på raken bestämde jag mig för att gå en yogakurs. Jag hade hört att yoga var bra för andningen. Testade kundaliniyoga och blev fast, fast jag till en början tvivlade. Jag gillar verkligen yogans filosofi och har numera yogan ständigt närvarande, främst mentalt. Det är mantran och yogiska tankesätt, och andning, som är det som framförallt har hjälpt mig genom de senaste månaderna.


Löpningen då? Den får jag nog faktiskt säga att jag har sambon att tacka för att den slog sig ner ordentligt i mitt liv. När jag var yngre avskydde jag att springa. Det var för jobbigt och för mycket nära-döden-upplevelse. Inför min Klassiker var jag tvungen att börja springa en del och tyckte nog det var rätt skönt, även om jag skämdes för hur mycket snigel jag var. När den där snygga killen som numera är min sambo och pappa till mina två barn i tidernas begynnelse föreslog en gemensam löprunda fick jag världens prestationsångest. Men jag överlevde, och hade för första gången sprungit med sällskap, dessutom snabbare än jag brukade springa, trots att vi tjattrade hela rundan! Där och då föddes löparjaget, som numera visserligen flyttat till skogs och letar stigar, men som även njuter av grus och asfalt då och då (även om det var länge sedan sist).

Vill du inspireras av fler milstolpar i träningssammanhang? Följ Bloggar om Hälsa på Facebook, där alla temainlägg och annat kul publiceras.

Tankar

Målet vid horisonten

För lite mer än fem månader sedan fick min tillvaro (som bekant) en inte så värst önskvärd twist. Ungefär mitt i graviditeten fick jag diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer i lymfceller.

Eftersom den endast verkade sitta på ett ställe beslutade en läkare att man skulle ha is i magen tills bebis kommit. Att det var i princip riskfritt eftersom jag inte hade några kroppsliga symptom och tumörerna sprider sig långsamt. Förutsatt att inga provresultat visade på någon annat.

Det var en ganska olustig känsla att veta att jag har något som gror i kroppen, men som cancervården inte verkade vara så intresserad av att åtgärda i första taget. Samtidigt innehåller livet ändå en massa annat också, särskilt som gravid. Så jag beslutade att inte ta ut sorger i förskott eller lägga energi på sådant som låg utanför min kontroll, och valde att se det som att läkaren förmodligen kände sig rätt säker på att det var riskfritt att vänta med behandling.

Nu är takten från sjukvårdens sida helt annorlunda. Helt plötsligt har det, nu när bebis är ute, blivit ett väldans tempo. Sådär så varken jag eller bebis riktigt har hängt med i svängarna. Undersökningar har gjorts, mer insatta läkare har kopplats in och behandling startar redan nästa vecka. Från att inget händer på flera månader till att allt händer inom två veckor.

Visst är det skönt att vägen framåt mot att förhoppningsvis bli botad nu är tydligare. Men mycket känns väldigt ovisst. Det skulle kunna vara bara mörker, beroende på hur man väljer att se på saker, eller hur man orkar se på det. Overkligt, är väl den känsla som dominerar just nu. En sjukdom jag egentligen inte har märkt av rent fysisk, vars behandling nu (förmodligen) kommer göra mig sjuk. Oklart hur sjuk. Har jag otur, eller felaktiga förutsättningar, blir jag döende. Har jag tur märker jag å andra sidan kanske inte jättemycket. Den där första läkaren ansåg ju t ex att en sjukskrivning kanske inte ens skulle vara nödvändig.

Jag skulle som sagt kunna gräva ner mig. Vältra mig i sjukdomselände. Bli ett med min diagnos. Och visst har det funnits stunder där jag nästan gjort det. Eller i allafall brutit ihop och känt mig otroligt maktlös. Samtidigt vill jag se framåt. Mot den andra sidan. Mot ett mål i horisonten. Jag vill ha något att längta efter. Något som kittlar lite extra i maggropen och får mig att le bara vid tanken på det.

Därför har jag siktet inställt på 2018. Ser framför mig att jag kommer kunna vara tillbaka då, om allt går vägen. Det som hägrar i horisonten är Nattvasan. En natt i dalaskogarna med ryggsäck, pannlampa och en vapendragare. Det är liksom det ultimata målet på något vis. Det kräver att jag är fysiskt återhämtad. Men det kräver också mental styrka, vilket jag vet att jag har (och kommer behöva redan nu de närmsta månaderna). Jag menar, mörk skog, snö, månsken och ylande vargar… Ensamhet, åtminstone stundtals. Kan vara så vackert att man vill gråta. Kan vara så läskigt att man inte vet om det känns värst att fortsätta eller att gömma sig under närmsta gran…
Det kittlar liksom sådär obeskrivligt att det inte går att motstå, särskilt när man kollar på filmen för loppet. Stämningen, omgivningen, musiken, naturen. Allt lockar! Jag tror jag får ge mig själv det i för tidig 40-årspresent, och som morot när tillvaron nu i vår och sommar känns tuff.

Frågan är bara vem jag ska lura med på äventyret. Vem som är modig/knasig nog att tycka att det är kul. Och som dessutom helst är ungefär lika bra / dålig som mig på skidor. Jag kanske får lägga ut en kontaktannons här på bloggen när jag vet att jag kommit ut på andra sidan och övervunnit de där elaka cellerna som just nu bosatt sig på ena sidan av min hals och bakom bröstbenet…

Träning

Tips inför Vasaloppsveckan

Det finns ingen annan tid på året jag blir så skidsugen som just den här veckan. Vasaloppsveckan. Det är några år sedan sist jag åkte något av loppen, och av förklarliga skäl kommer jag inte göra det i år heller. 

Däremot har jag ju åkt ett antal gånger, och längtar verkligen tills det är dags igen. För mig är loppen så mycket glädje (en av gångerna är ju ett av mina stoltaste ögonblick) och för två år sedan gästbloggade jag hos Uppochhoppa.se med lite tips för hur du njuter av dagen i fäders spår, och får en härlig upplevelse. 

Vill du ha fler bra tips, kolla hos Helena, som också har massa erfarenhet från Dalaskogarna!

Tankar

Att uppleva genom andra

Min tillvaro är ju rätt begränsad rent fysiskt just nu. Vilket blir en utmaning rent mentalt också, eftersom jag är van att kunna använda min kropp till i princip det jag vill, och den har oftast ställt upp utan några stora protester.

Ändå vill jag på något vis leva mitt ”normala” liv, vilket så här års ofta innebär längdskidåkning. Inget jag varken kan eller törs ägna mig åt just nu. Rent fysiskt alltså. Mentalt åker jag nog lika mycket skidor som vanligt. Särskilt dagar som igår. Efter att ha spenderat förmiddagen med ytterligare kontroller av mig och bebis och blivit hemskickade (igen, grr…), så kände jag för att vara utomhus på eftermiddagen.

Vreta2

Skidspår i det gröna. Dryga 3km finns det fortfarande.

Vi tog med oss Trollungen bort till Vreta Skicenter och fikade i golfrestaurangen och intog sedan de ganska nysprutade snöhögarna. Trollet stortrivdes på kullarna och tyckte det var skoj med alla som åkte skidor. Jag njöt av att det faktiskt ändå finns finfina skidspår så himla nära, trots att vi bor i södra Sverige, och trots att vintern varit som den varit de senaste veckorna. Träffade några gamla kollegor som tränade inför Öppet spår och kollade in folks teknik (vissa väldigt proffsiga!) och drömde mig bort till nästa säsong, eller nästa, när jag själv kan nöta spår ordentligt igen.

Vreta1

Böljande konstsnökullar

Även om det kanske inte låter som det, så var humöret faktiskt mycket bättre efter en eftermiddag i solen, suktande efter kraftfulla stavtag och makalöst glid. Kan man inte utöva själv får man uppleva genom andra!

Förresten, ett tips om du är i krokarna i helgen, så har Vreta tävling i helgen. Passa på att hänga med, eller åk dit och kolla! Det ryktas riktigt bra startfält!

Tankar Träning

Mitt värsta träningsminne

Jag tror jag skrivit det förut, men en av de bästa aspekterna med temaveckorna i bloggnätverket jag är med i, är att jag ibland tvingas gräva djupt i minnesbanken. När veckans tema ”Mitt värsta träningsminne” kom upp tänkte jag först ”Nope, inget för mig. Även om jag varit med om många riktigt jobbiga träningspass, så är det ju inget av dem som är värst. Alla är liksom bra på sitt sätt.”

Sedan tänkte jag att jag kanske skulle se det som en utmaning och började klura lite. Ett och annat pass dök upp i minnet. Några lopp också faktiskt. Särskilt från i början av min skidåkarkarriär. Orsa Grönklitt Ski Marathon 2008 t ex. Med urusel teknik, en katastrofal uppladdning, och skidor som inte var matchade till mina förutsättningar bröt jag loppet efter halva distansen. Med sjukt ömma ljumskar, och en kommentar från tävlingsledaren att om jag inte hade berättat att jag bara åkt ett av de två varven, så hade jag kunnat seeda mig till startled 1 i Vasaloppet…

Eller mitt överlägset tyngsta långpass någonsin. Eller någon av gympalektionerna på gymnasiet, som jag faktiskt kan skratta rätt gott åt numera. Tänk att en gympalärare kan förstöra så mycket rörelseglädje!

Inget av dem känns ändå riktigt som något som skulle förtjäna att få titeln Mitt värsta träningsminne. Så jag har klurat vidare. En hel del faktiskt. Tills jag plötsligt kom på vilket det är, och det var så självklart. Verkligen sådär solklart självklart att jag ryser när jag tänker tillbaks på det. Utan tvekan mitt värsta träningsminne – en hemsk löprunda i skogarna kring Säfsen. Faktiskt det som gör att jag fortfarande ibland drar mig för att springa ensam i skogen. Trots att jag egentligen älskar att springa på stigar, och gillar tystnaden och ensamheten i skogen, så kan jag ibland uppleva att pulsen rusar och jag känner mig iakttagen och förföljd. Förmodligen på grund av de mystiska figurerna i Säfsen… Som kanske var en björn när jag tänker efter, på samma sätt som Ida trodde en gång i somras!

Skogslöpning

En annan skog. Ett annat tillfälle. Betydligt trevligare upplevelse…


Vill du läsa fler hemska träningsminnen? Kolla in t ex Marias upplevelse av den berömda löparmagen, där hon på Midnattsloppet nästan riskerade att bli den kvinnliga Bajsmannen! Eller läs om Annas mardrömsupplevelse av Vätternrundan, som ändå resulterade i en toppentid till slut.

Träning

Längtan till längdskidåkning och lite tips

Nu när vintern kommit på allvar rycker det i min skidåkarsjäl så jag nästan blir tokig. Jag njuter av allt det vita, frostiga och vackra. Läser om trippelspår på milvarvet på Vretaslingan och gläds med alla dem som kan utnyttja dem. Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara lite småbitter över att jag inte kan staka fram i kung Bores land med kraftiga, långa staktag. Att jag inte får känna fartvinden i ansiktet och bli sådär endorfinlycklig som jag bara blir av längdskidåkning. Längdskidlängtan så jag blir tokig!

längdskidåkning vreta
Även om det kanske skulle kunna funka att åka bara litegrann, så är risken stor att ramla och skada sig eftersom balansen inte är som den brukar när man är så framtung som jag… Jag gjorde ju det misstaget förra gången jag var gravid, så det känns dumt att riskera igen. Dessutom skulle nog både fäste och glid bli ganska uselt, eftersom jag bär på rätt mycket mera vikt just nu jämfört med vad jag brukar göra. Det gör ju att vallaspannet därför inte stämmer alls.

längdskidåkning vreta 2
Så jag längtar vidare och drömmer mig bort i gnistrande längdskidspår och passar istället på att ge er som har möjlighet att åka lite tips. Förhoppningsvis kan det göra upplevelsen just sådär härlig som den kan vara, när allt bara stämmer.

Utrustningstips

Satsa på utrustning som passar just dig. Skidor som passar för din vikt och benstyrka (tjejer behöver i princip alltid mjukare skidor för att orka trycka ner fästzonen, det kan verkligen göra skillnad!). Stavar som är tillräckligt långa (många har för korta stavar – kolla med en stavkalkylator hur långa du behöver). Pjäxor som sitter skönt – du ska inte känna redan från början att du kommer få skav. Var man lägger ribban i fråga om pris och kvalitet är såklart individuellt, men om du velar: köp hellre utrustning för lite bättre nivå än där du är idag. Det blir så mycket roligare att åka då, och man får mycket på köpet!

Tekniktips

Den är viktigare än man tror! Jag har gått kurser för att förbättra min teknik. Det gjorde ca 3 timmar i tidsförbättring på Öppet spår från ett år till ett annat. Det gör också att jag kan njuta mer och inte kör slut på mig lika fort. Att jag vid givet tillfälle kunnat åka Vasaloppet en dryg timme snabbare än grabbarna på jobbet som jag aldrig skulle orka hänga med i löpspåret, dvs helt och hållet tack vare bättre skidteknik.

Det är ju såklart jättesvårt att ge några konkreta råd såhär i text, men några små tips som hjälpt mig mycket kan jag ge (även här är det ju individuellt, beroende på hur bra man är i utgångsläget). Lär dig diagonalåka utan stavar för att kunna trycka ner spannet ordentligt. Ha aldrig helt utsträckta armar när du stakar, utan fokusera på att det framförallt är bålen som ska skapa kraften framåt (det är just därför åkningen är liiiite svår för mig just nu). Våga släppa på utför – har du böjda knän och blicken dit du ska så är det en större säkerhet än plogstilen.

Klädtips

Längdskidåkning aktiverar i princip hela kroppen. Därför får i alla fall jag upp värmen ordentligt, och det är lätt att klä på sig för mycket om man inte lärt sig vad som fungerar. Klä absolut inte på dig mer än du skulle gjort för en vinterlöprunda! Om du inte ska ut och turåka med varm choklad förstås!

Jag har i princip alltid samma lager oavsett temperatur, just för att man blir så varm och det ställer till mer obehag att svettas sig helt blöt (och därmed börja frysa så fort man eventuellt stannar) än det gör att småfrysa första kilometern.  Så här brukar jag klä mig för längdåkning:

Underst: Funktionstrosor och sport-bh i ull

Därefter: Underställströja i ull (varierar tjocklek efter temperatur, men oftast en ganska tunn). Korta tights i fleece (rumpan är enda stället jag ibland fryser om när jag åker, och dessa är verkligen super!). Långa skidstrumpor (alpinstrumpor funkar lika bra för längd).

Ytterst: Vindtät längdjacka (har flera gamla favoriter, alla är från Craft). Vintertights med windstopper framtill. Buff som pannband, eller tunn mössa om det är riktigt kallt. Tunna skidvantar (ibland med överdrag första kilometern, eftersom jag är så himla frusen om händerna och har förfrusit dem en gång). Vantar är svårast för mig, eftersom jag är ganska varm i övrigt, men har superkalla händer. Där är överdragen verkligen kanon. Just för att jag kan ta av dem när jag blir varm, så att de vanliga vantarna inte blir blöta av svett. Det minskar risken att jag direkt blir kall om jag stannar till, och så har jag överdragen torra kvar i fickan att ta till om jag tar någon längre paus.

Tillbehör- och guldkantstips

Varm saft är super att ha med sig i en termos, särskilt kalla dagar. Det värmer fint och ger bra energi att ta några klunkar vid varvning, eller om man har det med sig i vätskebälte eller liknande.

En riktigt varm duntröja eller jacka att dra över efteråt, och gärna en torr ullunderställströja. Super om man inte har nära till dusch och det kommer dröja lite innan man kommer hem. Varm, torr mössa och varma vantar hjälper också såklart.

Köldtålig kamera. Är kanske lite som att svära i kyrkan att uppmuntra till att stanna och ta bilder. Men för mig är skidåkningen lika mycket upplevelse och guldkantade minnen, som det är träning. Då kan jag även i sådana här perioder drömma mig tillbaka till de där härliga rundorna som jag gärna sparar i minnet!

längdskidåkning vreta 3
Mina allra bästa tips är nog ändå de enklaste (men kanske ibland svåraste att få till). Gör det inte för komplicerat. Ta dig ut i spåret. Njut av stunden, omgivningarna och känslan i kroppen!

Vad är dina bästa tips för att förgylla längdåkningen?

Bilderna i inlägget är lovligen lånade från Vreta Skicenters Facebooksida.

Träning

Mitt stoltaste träningsögonblick

Den här veckan har jag hoppat på veckotemat i bloggnätverket igen. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, eftersom ämnet är något jag haft svårt att konkretisera även tidigare. Kanske tänkte jag att det är dags att fundera till lite. Så sent som i juni förra året undvek jag ganska effektivt att svara på frågan vilket som är mitt stoltaste träningsögonblick. Genom att tolka ämnet i lite vidare bemärkelse

Så nu har jag funderat en del i början av veckan. Jag kommer fram till att det är väldigt svårt att välja ut ett enskilt ögonblick som liksom får det att glittra lite extra i ögonen av stolthet och glädje. Att det finns många ögonblick som gjort mig till den jag är. Även många träningsögonblick. Första gången jag sprang 5 km frivilligt t ex. Eller när jag vågade åka på träningskonvent och löparhelger. Eller när jag persade på milen utan att egentligen anstränga mig så mycket, efter ett ganska långt löparuppehåll under våren pga en tvillinggraviditet som inte gick vägen. Eller när jag sprang dryga 30km på träning, inför min ännu inte avklarade ultradebut.

Men ska jag välja ut ett enda tillfälle som framkallar den där speciella lyckokänslan i kroppen, så är det nog faktiskt Öppet spår 2010 (ett tillfälle som faktiskt ännu inte finns bloggdokumenterat, eftersom jag slutade blogga på min gamla Klassikerblogg innan 2010). Jag var faktiskt själv rätt förvånad över min insats och mitt resultat rätt länge efteråt. Ibland har jag fortfarande svårt att tro att det blev som det blev, med så pass lite upplevd ansträngning. Vintern 2009-2010 var den säsong då jag verkligen blev längdåkningsfrälst, och det var Öppet spår 2010 som fick mig att få en helt annan tro på min egen förmåga och kapacitet. Jag ändrade helt uppfattning om mig själv som träningsmänniska och insåg att jag faktiskt är rätt uthållig och även kan vara rätt snabb. Mentalt har det gjort jättemycket för mig även i andra sammanhang, eftersom jag har ett ordentligt långlopp med (för mig) riktigt bra resultat att tänka tillbaka på och använda både som morot och som motivationsfaktor. Jag vet hur bra tränad jag var då och drömmer om att komma tillbaka dit. Jag vet också att jag klarar rätt tuffa utmaningar, vilket verkligen hjälper att ha i bakhuvudet ibland när man står inför tuffa fysiska eller psykiska urladdningar. Du klarade ju 9 mil på skidor utan att bli trött, så då klarar du det här. Ett tankesätt som faktiskt är ganska svårt att argumentera mot, även inför sig själv.

För att förstå varför just Öppet spår 2010 får det att pirra lite extra i magen behövs lite bakgrund och perspektiv. Två år tidigare försökte jag mig på Vasaloppet för första gången. Efter dryga två timmar i trängseln i första backen (det var efter det som backen breddades) togs jag till sist av repet i Risberg. På skidor som jag så här i efterhand vet inte passar mig. Inte alls tränad för uppgiften.

Ett år senare hade jag varit på lite skidhelger för att hitta snö, och tränat en hel del mer. När Helena häromdagen beskrev sitt stoltaste ögonblick kände jag igen mig väldigt mycket i hur mina första genomförda 9 mil kändes. Med förfrusna händer och tårar i ögonen gick jag till slut i mål och hade klarat min Klassiker.

Ändå är det året efter som finns kvar i mitt hjärta. Året då jag åkt så mycket skidor att jag var riktigt stolt över mina magrutor och mina rejäla triceps. Året då jag med lätthet kunde skida om manliga åkare även uppför. Året då skidåkning på något vis, i alla fall i viss utsträckning, blev en del av mig, och något jag faktiskt tycker jag är bra på. När jag ställde mig på startlinjen den där morgonen hade jag gråten i halsen eftersom det återigen snöade en hel del och jag befarade att det skulle bli en kämpig dag i sladdriga eller obefintliga spår. Det visade sig sedan att den där nervositeten nog bara var av godo. Den fick mig att liksom tagga till, men ändå inte för mycket. Fokusera.

Skidåkning

En annan skidbild, från mina hemmaspår. Har tyvärr inga bilder från just Öppet spår 2010. Kanske för att upplevelsen hamnade så mycket i fokus.

Min känsla i hela loppet var att jag hade krafter kvar. Att det fanns reserver. Det är ju rätt länge sedan nu, men jag minns att jag nästan blev lite tårögd av de vackra omgivningarna i Risberg som jag inte haft ork att verkligen beskåda de tidigare åren. Jag minns att jag tittade på sms-en som damp nere i telefonen i Evertsberg och förundrad insåg att jag nog skulle förbättra min tid avsevärt. Jag ryser när jag återupplever känslan av att bara susa nerför backarna efter Evertsberg med världens kanonglid och helt utan rädsla, och nästan gav upp glädjetjut.

Vasaloppet

Strax efter Evertsberg ett annat år. Vasaloppet 2011 om jag inte minns fel

I Oxberg bestämde jag mig för att om jag fortfarande kände mig fräsch i Hökberg, så skulle jag spurta. Då hade jag konstaterat att tiden från året innan redan var slagen med många, många hästlängder. Väl i Hökberg tog jag en kopp buljong och tog sats utför backarna och inför stakpartierna som väntade. Nu var det dags att ta i ordentligt och inte bara ta det säkra före det osäkra för att inte gå in i väggen. Eldris passerades med ett leende på läpparna och när jag sedan svängde in på spåren kring Mora skidstadion mindes jag hur jag klampat fram där med stelfrusna händer ett år tidigare och tvingats stanna och kissa ute i snön för att kroppen inte längre riktigt löd. Den här gången var det inte tal om något sådant och jag stakade om åkare efter åkare längs de sista kilometrarna in i mål.

Upploppet fick jag uppleva i dagsljus, med pojkvännen hejandes längs vägen, och fortfarande utan att ha lyckats ta ut det sista ur kroppen. Kämpade de sista hundra metrarna för att ta mig under 8,5 timmar, men missade målet med 4 sekunder. För mig gjorde det däremot ingenting. För jag hade slagit min tid från året innan med TRE timmar. Utan att egentligen själv fatta hur det gått till och att jag faktiskt själv besatt den kapaciteten. Tre timmar är ganska mycket. 25% typ. I och för sig är skidåkning en sport där vädret och underlaget kan spela stor roll, men man kan inte enbart skylla på, eller tacka det. För vädret var långt ifrån perfekt. Däremot hade jag på något sätt verkligen formtoppat. Laddat optimalt och fått kroppen helt och hållet på min sida. Var fokuserad men ändå avslappnad. Närvarande i upplevelsen och lycklig redan innan loppet var slut.

Öppet spår 2009

Öppet spår 2009. Första gången över mållinjen. Trött, förfrusen, och ganska vinglig.

Som jag skrev inledningsvis, så har den här dagen för evigt en speciell plats i mitt hjärta, och en stor del av min bild av mig själv. Min trygghet i vad jag klarar av, och inte minst att jag klarar av ganska mycket. Därför är den mitt stoltaste träningsögonblick.

Ida beskriver en liknande känsla, fast istället med fokus på löpning. Anna skriver också om just glädjen i de ögonblick hon ser som sina stoltaste. Inspirerande läsning!

Träning

Min träningsresa

I bloggnätverket Svenska hälso- och träningsbloggar hittar vi gemensamma teman och inspirationsområden som vi sedan skriver kring. Så vill du läsa mycket om ett särskilt tema kan du fortsätta via länkarna i nedre delen av inlägget för att hitta mer på veckans tema som är ”Min träningsresa”.

En träningsresa kan för mig innebära flera saker, iallafall fick jag flera olika associationer när ämnet kom upp som tema. En sida av begreppet är något i stil med det jag skrev i juni, som en del av en utmaning. Ett annat sätt att tyda det hela är ju mer bokstavligt – en resa full av träning – som t ex ett löparläger, Blogger Boot Camp, eller andra resor med träningen i fokus.

Om jag ska ta med bägge sidorna av myntet, och först tänker på min egen resa genom träningen, så blir fokus mycket på vilka positiva sidoeffekter träningen haft på mitt liv. De fysiska delarna har jag skrivit om flera gånger tidigare, om jag rotar lite i mitt eget arkiv. Jag mår ju liksom så väldigt mycket bättre om jag tränar åtminstone hyfsat regelbundet. Ibland är jag mest förvånad att jag faktiskt upptäckte det ganska sent i livet, även om jag nog aldrig varit särskilt stillasittande. Dansnörd var nog det ord som bäst kännetecknade mig  som liten, och som tonåring. Det är dans, och framförallt riktigt bra dansmusik, som också mest, och lättast, kan få igång mig om jag känner mig seg. Det verkar förvåna många, när de får se den sidan av mig. Kanske för att den inte kommer fram så ofta i vardagen – jag menar, hur ofta dansas det på kontoret på ett industriföretag?!

Jive1

Jive-andes på BBC 2015

Det som däremot nuförtiden får mitt hjärta att slå dubbelvolter om någon nämner träning, är längdskidåkning. Det är helt enkelt en fantastisk träningsform som jag bara inte kan få för mycket av. Tyvärr har det snarare blivit för lite av den de senaste vintrarna, och kommer väl kanske inte bli så mycket mer nu i vinter heller, med växande mage och väntande cancerbehandling. Men drömma går ju alltid, och längdskidåkning är på något sätt lite som cykling. Har man en gång lärt sig, så sitter rörelserna i ryggmärgen på något vis.

In action i fäders spår

Träningen ger å andra sidan så mycket mer än bara fysisk tillfredsställelse, endorfiner och gemenskap. Den har gett mig mentala strategier, affirmationer och hjälpmedel som jag har stor nytta av just nu. En slags trygghet i att jag faktiskt klarar av rätt mycket, är en seg rackare som inte ger upp i första taget. Efter ett antal långlopp vet jag att gränsen är långt ifrån nådd när man börjar tappa suget för första gången. Jag har lärt mig att man oftast orkar dubbelt så långt som man tror. Att kroppen ändå är fantastisk och bär en mycket längre än man kan ana om och när man bara ligger i soffan. Att ett mentalt lugn, meditativ andning och fokusering kan ta en igenom svårigheter man inte hade en aning om att man kunde klara. Träningen har också gett mig en tro på och tillit till mig själv och min egen förmåga att hantera saker. Det är för mig, i alla fall i nuläget, minst lika mycket värt som den faktiska fysiska effekten av träningen.

Men åter till andra typer av träningsresor. För det finns många sådana jag skulle kunna använda som morötter och saker att se fram emot när det känns tungt i träning, vardag eller sinne. Den här listan gillar jag t ex fortfarande. Jag skulle kunna göra den mycket längre. Det är helt fantastiskt roligt att åka på resor, korta eller långa, och träffa folk som är lika nördiga och insnöade som en själv. Bara nörda in på träning i dagar eller kanske till och med vecka. Kantat med kulinariska och kulturella upplevelser, kan det bli bättre? Tror nog inte det…

Kolla in hos Anna och Camilla för fler och annorlunda träningsresor än min!

Träning

Längtan till vinter

De som läst här ett tag vet att jag är en riktig vintermänniska. Jag blir liksom lyrisk när världen fryser till och allt blir stilla, lugnt, frostigt och vitt. För så ska ju vintern vara. Just nu har jag sjuk längtan efter snö, så att det förutspås en vargavinter ser jag bara som positivt. Om det nu blir verklighet, spågubbarna har ju haft fel förr… Det var ju också vinter och härliga skidspår jag drömde mig tillbaka till i torsdags, säger väl ganska mycket om hur varmt (?) vintern ligger mig om hjärtat.

Just i år är det väl kanske tveksamt om jag kommer kunna ägna mig så mycket åt den vinterträning som ligger mig varmast om hjärtat – längdskidåkning. Men det går ju fint att träna ändå. När jag väntade Bus-Trollet var visst vintern också ganska fin. Jag gick mycket med stavar, solade mig i vårvintersolen och smygåkte lite skidor också för den delen. Även om det också var året då jag drog av min ena hamstring vid just skidåkning, för att gravidkroppen nog inte riktigt var med på noterna och spårgubbarna inte riktigt var varma i kläderna.

19 januari 20137

I en frusen värld

Promenad09

Kanalpromenad i vintersol

Men handen på hjärtat – den träning som för min allra mest är förknippad med vinter är ändå längdskidåkningen. Den ger mig liksom allt. Helkroppsmotion. Frisk luft. Fart och fläkt (nåja, åtminstone ibland). Naturupplevelse. Känslan av att faktiskt behärska något. Att vara såpass bra att det bara är roligt. Att känna hur man blir starkare och snabbare och uthålligare ju längre säsongen går. Hitta underbart perfekta spår. Eller plöja nysnö. Åka norrut med skidåkningen som ursäkt. Fjäll, skidor och snö på samma gång. Gärna sol också såklart. Kan det bli bättre? Jag tror inte det. Det blir nog det som får bli min längtan och min dröm i vinter, när annat kanske känns tungt och motigt.

 

 

Långberget 006

Vårvinter i Långberget

Vretaslingan 12120801

Tidig decembermorgon på hemmabanan Vretaslingan

Vretaslingan 12120807

Vretaslingan visar sin bästa sida

IMG_5368

En av få riktigt vintriga skiddagar här nere under förra säsongen.

Å andra sidan skulle det ju kunna bli rätt enformigt med bara skidåkning, även om det ju är ganska allsidigt och skonsamt. Springa på vintern kan också vara rätt härligt på vintern. Läs t ex Charlottas tips om hur vinterlöpningen blir en njutning, liksom Idas. Maria tipsar om att inte glömma styrketräningen på vintern, vilket ju också är bra såklart!

 

Övrigt

Solskensåkning

Med tanke på hur vädret varit så är det fantastiskt att det ens finns skidspår kvar fortfarande. Plusgrader i flera veckor gör ju också att klistervalla (min stora vallasvaghet) är ett måste. 

Men just för att det fortfarande finns spår av hyfsad kvalitet (med tanke på omständigheterna) så måste man ju ta chansen att åka när den kommer. 
Särskilt när det som idag kommer vårvarma solstrålar på näsan. 

Fast samtidigt måste jag nog erkänna att jag är en riktig solskensåkare. Som tycker att den där klistervallningen verkligen tar emot. Som riktigt känner hur det suger i spåren när det är plusgrader och slask. Som föredrar de där gnistrande vinterdagarna när det inte känns som att staka i sirap, eller som om att man har influensan i kroppen.
Men skidåkning är ändå alltid skidåkning. Och det är ju inte solskensåkningen som gör en till en bättre åkare, det är ju faktiskt slitpassen i vårsolen.