Browsing Tag

Skidåkning

Övrigt

Skidtankar

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har jag säsongsdebuterat på längdskidor. Som jag har längtat! Hur det gick? Som förväntat kan man säga.

Spåren var fina.

Skogen runtomkring var nästan ännu finare.

Jag var glad, svag och faktiskt lite skraj.

Längdåkning är en sån optimal formkoll, eftersom det kräver både teknik, kondition och styrka. Man kan väl säga att jag, som väntat, uppfyller 1,5 av 3.
Tekniken sitter förvånansvärt bra. Bortsett från att jag hade nada fäste och gick saxa i minsta backe då. Men det beror mer på att jag väger typ tio kilo mindre än sist jag åkte och är klenare i benen. Om man då är så smart att man vallar efter sin gamla vanliga fästzon kan man inte förvänta sig annat än att det blir bakhalt… Note to self!
Konditionen kunde såklart varit bättre, men var fullt tillräcklig, och var inte det som tog slut först.
Styrkan däremot. Pfff… Inte mycket att komma med där. Armar, ben och rygg fick erkänna sig ganska besegrade rätt fort. Men inga gamla skadekänningar, tack och lov. Den enda muskelgrupp som faktiskt höll måttet var magmusklerna. Så nån nytta har ju det dagliga magnötandet gjort iallafall.
Det mest förvånande var nog att jag, som normalt sett älskar att ställa mig i fartställning och susa fort, fort utför backar, faktiskt var lite skraj och ställde ut en bromsskida i kurvbackarna på första varvet. Den där urspårningen har visst satt sina spår….
Otroligt kul var det i allafall! Lördagslyx i kvadrat kan man säga.
Övrigt

Fulltecknat

Det är helt knasigt hur det står till i prestations-Sverige för tillfället. Den där planen om Öppet Spår 2014 verkar ha blivit något mer diffus. Nästan hela Vasaloppets vintervecka är full! I oktober! Puh…

Så jag får helt enkelt träna på och köpa mig en startplats om andan faller på. För drömma om gnistrande vinterdagar i skidspåret tänker jag göra ändå!

Övrigt

Att balansera

Balans är bra. I livet. I kroppen. Mellan kroppshalvorna. Det senare har jag inte som bekant utan jag jobbar med det.

I skidspåret är det bra att ha bra balans på varje fot så att säga. Det har jag inte i höger ben. Verkligen inte, vet inte vad som hänt. Balansplattan har därför dammats av och kommer att användas flitigt framöver. Mycket bra även för fotstyrkan, som behöver förbättras betydligt särskilt på högern.

Dags att balansera! Foto: M. Eklund

Övrigt

Baklängesgravid

Även om det inte är mitt fokus just nu att komma i toppform så tänker
jag mycket på att komma tillbaka i åtminstone samma form som jag var
innan graviditeten. Det är mycket mer frustrerande än vad jag hade trott
att inte få/kunna röra sig som jag är van vid.

Därför vill jag ha en plan. Ett mål. En bild i huvudet att fokusera på
när planen kanske (eller förmodligen) måste revideras. Det är där Öppet
Spår 2014 passar så bra in. Att få glida fram i tysta snötyngda
dalaskogar och känna att kroppen återigen är med mig på riktigt. Det är
min målbild och morot.

Just Öppet spår passar så bra i tiden att fokusera på. Det tog ju 40 veckor för kroppen
att bli redo att föda, så då är det ju inte mer än rimligt att den får
40 veckor på sig att återhämta sig. Och Öppet spår ligger snudd på
40veckor från Trollets födelsedatum. Så man kan säga att det blir
åtminstone mentalt som en baklängesgraviditet.

Gravid i 40e vecka, några dagar innan Trollet tittade ut. Foto: privat
40 veckor efter. Löpklar, återkommen, nöjd. Förhoppningsvis. Foto: M. Eklund

Jag mådde ganska
dåligt på slutet av graviditeten med jordens gravidklåda och blev igångsatt pga det
dagen innan beräknad födsel, och första veckorna efter födseln har också varit rätt jobbiga fysiskt. Men nu har det gått drygt 9veckor vilket
skulle motsvara gravid i vecka 31 om man räknar baklänges. Då mådde jag fortfarande utmärkt, och faktiskt
så börjar jag nu oxå se ljuset i tunneln, så baklängestänket verkar rätt rimligt.

Den långsiktiga målbilden finns alltså där av fler anledningar, och det är den jag kommer visualisera framöver, även om det såklart är vår lilla tjej som kommer få bestämma om den blir praktiskt genomförbar. Löpmässigt
är det fortfarande osäkert när jag kommer kunna påbörja vägen tillbaka, vilket är ytterligare en orsak till att
mitt första mål är skidrelaterat och inte löprelaterat. Jag vet inte
när jag kommer kunna börja springa igen och därför känns det klokast så, även om jag kommer fortsätta drömma om Tjejmarathon 2014. Men jag kommer inte att forcera fram
det.

Att visualisera och planera återhämtningen som en baklängesgraviditet
gör det lite lättare att stämma av om jag är på rätt spår eftersom jag
har rätt bra koll på hur formen såg ut under graviditetens olika skeden.
Men det finns ändå en hel del utmaningar att ta sig an för att ro det i land.

Detaljplan finns än så länge bara fram till efterkontrollen om två
veckor, därefter har jag bara grovplanerat. Blir jag ”frisläppt” där så
blir det mer hårdkörning (eller ja… allt är ju relativt…) och mina största utmaningar är främst styrke- och
rehabmässiga:

  • Läkt magmuskelseparation. Den är helt läkt på bredden. Men är ordentligt
    djup på ett ställe. Törs därför inte träna ”vanliga” magövningar än utan harvar på med MammaMage-övningar. Tips på hur man bäst främjar läkning någon?
  • Läkt hamstring. Rörligheten finns där men styrkan är en bit bort. Längtar till gymmet! En återhämtad hamstring är förutsättning för säker löpcomeback. Skidåkning är inte heller att tänka på innan det är fixat. Även om det kanske kan verka lite märkligt att tänka på skidåkning mitt i sommaren…
  • Corestyrka! Livsnödvändigt för längdåkning. Jag har haft den så jag vet hur jag får den och hur det ska kännas. Men det kommer kräva sin insats.
  • Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Det kommer inte gå att åka långt på skidor utan
    att det är fixat. Och nej, det är inte bara foglossningssmärtor. Gissar
    att en bra naprapat eller kiropraktor kommer behövas, jag ska bara
    hitta denne häromkring, vilket i sig verkar vara en utmaning.
  • Fotstyrka. Under åtgärdande sedan en tid, men mycket återstår.
    Utmaningen består mest i att göra det kontinuerligt och ofta. För det går att göra på korta stunder i eller vid soffan.

Kondition däremot, tror jag inte kommer vara en begränsande faktor. Praktiska saker som tid för ordentliga långpass med en liten mini att
tänka på kan dock kanske bli en begränsning. För skidåkning är ju något man inte bara kliver
iväg ut genom dörren och gör. Det ska ju vallas och det ska
transporteras till spår. För att nämna något. Men det är ju samtidigt
dumt att se hinder innan de faktiskt uppstått. Och lillan kommer aldrig bli ett hinder. Skidlopp finns kvar år efter år. Tiden med henne har jag bara en gång.

Och än så länge finns ju faktiskt bara möjligheter. Drygt 30 veckor av möjligheter. Säger som skylten jag såg på en vandringsled i Norge för många år sedan: Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg!

Övrigt

Dröm eller mål…

Imorgon bitti öppnar anmälningarna till Vasaloppets vintervecka 2014. Det verkar som de räknar med fulltecknat supersnabbt även i år. Helt galet att det kan bli sånt tryck på så långa lopp egentligen. Att folk redan nu betalar förhållandevis mycket pengar för något som ligger så långt fram i tiden fortfarande. Nu är det väl i och för sig inga problem att sälja startplatsen om man inte skulle kunna delta, men det känns lite bakvänt att göra så istället för att ha möjligheten att köpa en startplats direkt från det aktuella loppet när det börjar närma sig. Till årets vintervecka var ju till och med Öppet Spår fulltecknat, i allafall på söndagen.

Det är två år sedan jag själv stod på startlinjen i Berga by en kall vintermorgon (ja, det är alltid kallt där av nån anledning!). Tankar på en repris har så smått har börjat gro och nästan övergå i mer konkreta funderingar. Kanske man skulle försöka sig på en satsning på Öppet spår 2014? För Vasaloppet är jag faktiskt inte sugen på igen. Jag har testat och genomfört det, men gillar Öppet spår mycket bättre. Det är gemytligare, inte lika galet trångt, bättre spår, och man kan på ett helt annat sätt åka i den takt man själv vill. Visst, kraftprovet är kanske inte riktigt samma sak när man inte stått där i backen i början i nån timme och trängts utan faktiskt kunnat ta sig upp på bara en halvtimme eller nåt sånt, men det spelar liksom ingen roll. Det är ju skidåkning under en hel dag tillsammans med en massa andra jag vill åt. Med nummerlapp på bröstet. Naturen. Snötyngda granar, fäbodar, långa utförslöpor med vinden i flätorna. Vasaloppsjingeln när man passerar kyrkstapeln i Mora och inser att det faktiskt gick vägen den här gången också. Utmaningen, att testa mig själv.

Ja, jag drömmer. Drömmer om att vara tillbaka i skidform. Att ha spenderat en hel vinter i skidspåret. Gärna under sådana här förutsättningar:

Vintermorgon på Vretaslingan. Foto: M. Eklund

Kanske är det en helt orealistisk dröm. Vissa anser det. Vissa hävdar bestämt att jag inte kommer kunna träna på tio år eftersom jag snart ska bli förälder. Eller att det åtminstone är helt befängt att tro att man ska kunna åka 9 mil på skidor 9 månader efter en förlossning. Kanske har de rätt, hur ska jag veta? Jag har ju inte varit där. Kanske blir det en riktig slaskvinter nästa år, med usla förutsättningar för förberedelser, det skulle inte heller vara helt förvånande. Men jag fortsätter drömma ändå. För att jag behöver det. För att jag vet vad min kropp klarar under normala förhållanden. För att jag vill.

Kanske är det ett bra mål för just mig. En motivationshöjare för att komma igång med träningen igen. Träning som bygger upp, stärker, är allsidig. För det kommer att behövas både för skidåkningen och för mig Naturligtvis inte första dagen efter förlossningen, men på sikt. Ett långsiktigt mål kräver en långsiktig plan. Planer kan revideras om det behövs, och det är jag helt inställd på att de förmodligen kommer behöva göras.

Fast fram tills barnet är fött och jag vet hur det gått så får det nog ändå förbli en dröm mer än ett mål. Jag kommer inte anmäla mig innan dess. Jag får helt enkelt hoppas på att Öppet spår inte blir fulltecknat bägge dagarna redan till dess. Om det blir det så får jag väl sätta upp andra mål då, eller följa planen ändå och köpa en startplats när det närmar sig, det finns ju alltid folk som av olika anledningar ångrar sig!

Övrigt

Vasaloppsdröm

Det är sällan jag sover mer än fyra timmar i sträck för tillfället. Ofta drömmer jag väldigt konstiga saker också, och kommer ihåg väldigt väl vad jag drömt. Det blir påtagligt på något sätt. I natt drömde jag att jag skulle åka Vasaloppet:


”Känner mig väldigt uppstressad. Startled 2, hur har jag hamnat där liksom? Undrar om jag överhuvudtaget orkar hålla tempo med de andra så långt som till när backen försvinner in i skogen och ingen ser mig längre och jag kan pusta ut och åka vidare? 


Det är solsken fast det är en halvtimme till start. Kollegan i startled 3 är på plats. Skidor överallt. Men var är mina? Tusan, har glömt dem i bilen! Vilken bil förresten? Hur kom jag hit egentligen? Hur ska jag för övrigt orka åka ett Vasalopp nu? Jag som är gravid och allt? Var ÄR mina skidor?


Irrar runt en stund bland snödrivor, skidor, folkmassor och hittar till slut bilen, där skidorna ligger. Men… Sen hittar jag inte tillbaka riktigt. Irrar runt en stund till. Och var är mina pjäxor?? I väskan såklart… Puh, tillbaka till bilen igen… NEJ!! Väskan är borta! Var är den?? Hur ska jag kunna åka utan pjäxor?? Ser pappa komma gående, som skjutsat mig. Var är väskan? – Den har jag ju lämnat som du sa, på en lastbil. Vilken lastbil?? Den som åkte till Mora, till målet… Nej, panik!! Inga pjäxor…


Kanske, kanske hinner jag rusa till tältet och köpa ett par nya på mässan. Skidorna ligger ju kvar i startledet!! Pjäxor pjäxor pjäxor. Vilket märke var det nu jag har? Och de är ju gamla, hur ska jag hitta några som passar i min bindning? Måste till bajamajan också innan start! Kollegan i startled 3 är där igen, tittar misstroget på mig. Tänker förtvivlat på väskan, på lastbilen, på väg till Mora, med mina pjäxor. Flämtar, svettas, letar, letar, letar efter pjäxor… Måste hämta skidorna, de kan ju inte ligga där i vägen för alla andra som ska starta, bara för att jag inte har pjäxor. Då skämmer jag ju ut mig ännu mer. Springer, men orkar liksom inget. Det är slask, lera, bilar överallt. Oändligt med bilar. Ser inte tältet längre…”

Ungefär här vaknar jag. Uppstressad. Som vanligt undrande hur jag fick ihop det här. Visst, jag är stressad, det är alldeles för mycket på jobbet. Visst, jag har inte åkt skidor på hela säsongen i princip, och saknar det grymt. Skulle gärna stått i starten på Öppet spår. Men sitter gärna med blåbärssoppan i soffan på söndag också. Men, hur får man liksom ihop allt??

Träning

Så väldigt sugen!

Det märks att jag inte varit i tävlingstagen på ett tag. Efter Lidingö Tjejlopp i höstas var jag rätt less på att alltid känna att jag måste träna för att prestera på lopp, så då beslöt jag att pausa ett tag och bara träna för att det är kul och för att jag mår bra av det och hitta inspirationen igen.

Nu har den kommit tillbaka med besked och liksom slagit mig i huvudet med en sån där stor gummihammare man ser i gamla Disney-filmer.

Är sugen på något extremt, utöver det vanliga. Inte bara något VårRus eller en Tjejmil. Nej, lite mer att bita i ska det vara. På löpfronten finns ju en del att välja på. The Run t e x. Eller fantastiska Tjejmarathon som jag skulle kunna delta i bara för den goda sakens skull men som också verkar vara ett riktigt naturskönt lopp. Eller galna Fotrally. Eller jag skulle nog till och med kunna nöja mig med mer lokala och inte så extrema Kanallöpet på lättsprungen kanalbank alldeles nära hem!

Fast eftersom det Onda Knät gäckar mig och sjukgymnasten ännu inte har gett mig sin dom så vet jag ju inte ens om eller hur mycket jag kommer kunna springa framöver. Så kanske bäst att vänta lite med de där impulsanmälningarna… Åtminstone om det gäller löplopp. Är det t ex cyklar eller skidor inblandade tror jag det är betydligt mer fritt fram för galna förslag.

Och på tal om skidåkning, så ska jag ta och stilla skidsuget i allafall lite grann de närmsta dagarna. Nostalgitripp till Långberget där det ska finnas hela 63 km fina spår att göra osäkra. Vätskebältet är medpackat för långturer på Vasabanan, böcker finns med för lata eftermiddagar och ett glatt humör kommer automatiskt bara jag tänker på de vita vidderna och de många spåren. Så här såg det ut förra gången jag åkte därifrån:

 

Träning

I alla fall en femmil

Det har inte direkt blivit många skidmil den här säsongen. Var riktigt vinterdeppig ett tag, för att det inte var snö och kallt. Säger det ofta inte så högt bland mina vårlängtande kollegor, men jag vill verkligen inte att vintern ska ta slut! Plusgrader hela helgen har tärt på snön, men Vretaslingans konstsnö håller bra än!

Plusgrader och ömsom snö, ömsom regn gjorde att jag först chansade på att klara mig utan klister, men efter ett varv åkte Swix Krystal Klister 0-5 grader fram, och tjoho vilket fäste jag fick! Blev totalt fem slitiga varv (bra för både pannben, muskler och kondition) så nu har jag i allafall fått ihop en dryg femmil i vinter. Så här glad blir man då:
i-alla-fall-en-femmil

Träning

Längdskidåkning = lycka

Så här i efterhand är jag riktigt glad att jag slet och vallade skidorna igår kväll. Redan på lunchen började det rycka i skidmusklerna. Vi var på Golfrestaurangen och åt, solen sken från blå himmel och det var nyspårat utanför. Klart man blir sugen!

Men lite för mycket plikt var kvar innan helgen, så jag administrerade och projektledde i några timmar till innan jag flexade ut lite tidigare, bytte om och åkte raka vägen till Vretaslingan (så rakt man nu kan säga att man åker på vår lilla skogsväg).

Började passet nästan ensam, i solsken, fantastiskt vinterlandskap och -1 grad. Efter hand fick jag lite sällskap, men det verkar inte vara många som försakar fredagsmyset för en skidtur 🙂

Kände mig rätt pigg och lade varven på varandra utan att mörkret hann falla. Spåren var snabba idag, jag hann med 12,5km på en timme, innan det började skymma ordentligt. Vid det laget hade riktig tjockdimma dragit in, sådär trolskt över åkrarna, och det kändes att temperaturen sjunkit rejält!

-6 grader och frusna fingrar var resultatet när jag mycket nöjd och betydligt lyckligare packade in skidorna i bilen igen.

längdskidlycka