Övrigt

Baklängesgravid

Även om det inte är mitt fokus just nu att komma i toppform så tänker
jag mycket på att komma tillbaka i åtminstone samma form som jag var
innan graviditeten. Det är mycket mer frustrerande än vad jag hade trott
att inte få/kunna röra sig som jag är van vid.

Därför vill jag ha en plan. Ett mål. En bild i huvudet att fokusera på
när planen kanske (eller förmodligen) måste revideras. Det är där Öppet
Spår 2014 passar så bra in. Att få glida fram i tysta snötyngda
dalaskogar och känna att kroppen återigen är med mig på riktigt. Det är
min målbild och morot.

Just Öppet spår passar så bra i tiden att fokusera på. Det tog ju 40 veckor för kroppen
att bli redo att föda, så då är det ju inte mer än rimligt att den får
40 veckor på sig att återhämta sig. Och Öppet spår ligger snudd på
40veckor från Trollets födelsedatum. Så man kan säga att det blir
åtminstone mentalt som en baklängesgraviditet.

Gravid i 40e vecka, några dagar innan Trollet tittade ut. Foto: privat
40 veckor efter. Löpklar, återkommen, nöjd. Förhoppningsvis. Foto: M. Eklund

Jag mådde ganska
dåligt på slutet av graviditeten med jordens gravidklåda och blev igångsatt pga det
dagen innan beräknad födsel, och första veckorna efter födseln har också varit rätt jobbiga fysiskt. Men nu har det gått drygt 9veckor vilket
skulle motsvara gravid i vecka 31 om man räknar baklänges. Då mådde jag fortfarande utmärkt, och faktiskt
så börjar jag nu oxå se ljuset i tunneln, så baklängestänket verkar rätt rimligt.

Den långsiktiga målbilden finns alltså där av fler anledningar, och det är den jag kommer visualisera framöver, även om det såklart är vår lilla tjej som kommer få bestämma om den blir praktiskt genomförbar. Löpmässigt
är det fortfarande osäkert när jag kommer kunna påbörja vägen tillbaka, vilket är ytterligare en orsak till att
mitt första mål är skidrelaterat och inte löprelaterat. Jag vet inte
när jag kommer kunna börja springa igen och därför känns det klokast så, även om jag kommer fortsätta drömma om Tjejmarathon 2014. Men jag kommer inte att forcera fram
det.

Att visualisera och planera återhämtningen som en baklängesgraviditet
gör det lite lättare att stämma av om jag är på rätt spår eftersom jag
har rätt bra koll på hur formen såg ut under graviditetens olika skeden.
Men det finns ändå en hel del utmaningar att ta sig an för att ro det i land.

Detaljplan finns än så länge bara fram till efterkontrollen om två
veckor, därefter har jag bara grovplanerat. Blir jag ”frisläppt” där så
blir det mer hårdkörning (eller ja… allt är ju relativt…) och mina största utmaningar är främst styrke- och
rehabmässiga:

  • Läkt magmuskelseparation. Den är helt läkt på bredden. Men är ordentligt
    djup på ett ställe. Törs därför inte träna ”vanliga” magövningar än utan harvar på med MammaMage-övningar. Tips på hur man bäst främjar läkning någon?
  • Läkt hamstring. Rörligheten finns där men styrkan är en bit bort. Längtar till gymmet! En återhämtad hamstring är förutsättning för säker löpcomeback. Skidåkning är inte heller att tänka på innan det är fixat. Även om det kanske kan verka lite märkligt att tänka på skidåkning mitt i sommaren…
  • Corestyrka! Livsnödvändigt för längdåkning. Jag har haft den så jag vet hur jag får den och hur det ska kännas. Men det kommer kräva sin insats.
  • Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Det kommer inte gå att åka långt på skidor utan
    att det är fixat. Och nej, det är inte bara foglossningssmärtor. Gissar
    att en bra naprapat eller kiropraktor kommer behövas, jag ska bara
    hitta denne häromkring, vilket i sig verkar vara en utmaning.
  • Fotstyrka. Under åtgärdande sedan en tid, men mycket återstår.
    Utmaningen består mest i att göra det kontinuerligt och ofta. För det går att göra på korta stunder i eller vid soffan.

Kondition däremot, tror jag inte kommer vara en begränsande faktor. Praktiska saker som tid för ordentliga långpass med en liten mini att
tänka på kan dock kanske bli en begränsning. För skidåkning är ju något man inte bara kliver
iväg ut genom dörren och gör. Det ska ju vallas och det ska
transporteras till spår. För att nämna något. Men det är ju samtidigt
dumt att se hinder innan de faktiskt uppstått. Och lillan kommer aldrig bli ett hinder. Skidlopp finns kvar år efter år. Tiden med henne har jag bara en gång.

Och än så länge finns ju faktiskt bara möjligheter. Drygt 30 veckor av möjligheter. Säger som skylten jag såg på en vandringsled i Norge för många år sedan: Ein kjem ikkje til fjells på ein flat veg!

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Inte längre baklänges | Lite Längre
    1 juli, 2015 at 18:57

    […] går Öppet spår 2014, det där som var mitt mål, och här sitter jag och skriver blogginlägg. Det har varit rätt uppenbart sedan en tid att det […]

  • Reply
    Det spritter i benen - Träningsblogga
    31 mars, 2016 at 08:05

    […] För även om suget att komma ut och tassa i skogen är superstort, så vill jag ju kunna springa utan bekymmer i resten av livet. Inte behöva känna mig begränsad för att jag stressade och började någon vecka eller månad för tidigt. Det är viktigare än att få komma ut och just springa just nu. Därför lägger jag band på mig. Promenerar, cyklar lite och yogar. Ser det, precis som förra gången, som en utmaning i sig att hålla mig lugn. […]

  • Leave a Reply