Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har jag säsongsdebuterat på längdskidor. Som jag har längtat! Hur det gick? Som förväntat kan man säga.
Spåren var fina.
Skogen runtomkring var nästan ännu finare.
Jag var glad, svag och faktiskt lite skraj.
Längdåkning är en sån optimal formkoll, eftersom det kräver både teknik, kondition och styrka. Man kan väl säga att jag, som väntat, uppfyller 1,5 av 3.
Tekniken sitter förvånansvärt bra. Bortsett från att jag hade nada fäste och gick saxa i minsta backe då. Men det beror mer på att jag väger typ tio kilo mindre än sist jag åkte och är klenare i benen. Om man då är så smart att man vallar efter sin gamla vanliga fästzon kan man inte förvänta sig annat än att det blir bakhalt… Note to self!
Konditionen kunde såklart varit bättre, men var fullt tillräcklig, och var inte det som tog slut först.
Styrkan däremot. Pfff… Inte mycket att komma med där. Armar, ben och rygg fick erkänna sig ganska besegrade rätt fort. Men inga gamla skadekänningar, tack och lov. Den enda muskelgrupp som faktiskt höll måttet var magmusklerna. Så nån nytta har ju det dagliga magnötandet gjort iallafall.
Det mest förvånande var nog att jag, som normalt sett älskar att ställa mig i fartställning och susa fort, fort utför backar, faktiskt var lite skraj och ställde ut en bromsskida i kurvbackarna på första varvet. Den där urspårningen har visst satt sina spår….
Otroligt kul var det i allafall! Lördagslyx i kvadrat kan man säga.
Ja, äntligen!!
Kanske blir man lite försiktigare när man har en liten som väntar därhemma?
Appropå föregående inlägg så tycker jag du verkar vara en mästarinna på att ta tillvara på de träningsmöjligheter som finns! Mn jag förstår också din längtan efter att pyret ska bli lite mer självständigt så att du någon gång iblnad kan få större portioner av egentid. Och pappan samtidigt alldeles egen babytid.
Kanske är det så… Eller kanske det att jag inser att det blir lite trubbel om man skulle komma hem skadad. Vardagen blir liksom lite jobbigare då.