Browsing Tag

Skidåkning

Övrigt

Solskensåkning

Med tanke på hur vädret varit så är det fantastiskt att det ens finns skidspår kvar fortfarande. Plusgrader i flera veckor gör ju också att klistervalla (min stora vallasvaghet) är ett måste. 

Men just för att det fortfarande finns spår av hyfsad kvalitet (med tanke på omständigheterna) så måste man ju ta chansen att åka när den kommer. 
Särskilt när det som idag kommer vårvarma solstrålar på näsan. 

Fast samtidigt måste jag nog erkänna att jag är en riktig solskensåkare. Som tycker att den där klistervallningen verkligen tar emot. Som riktigt känner hur det suger i spåren när det är plusgrader och slask. Som föredrar de där gnistrande vinterdagarna när det inte känns som att staka i sirap, eller som om att man har influensan i kroppen.
Men skidåkning är ändå alltid skidåkning. Och det är ju inte solskensåkningen som gör en till en bättre åkare, det är ju faktiskt slitpassen i vårsolen.
Övrigt

Inte lika lyrisk

Eftersom solen sken från klarblå himmel idag hade jag planer på att göra en söndagsvariant av fredagsmyset, fast i dagsljus. 

Det jag inte tagit med i beräkningen var vindfaktorn. Samt det faktum att Olstorp är den lägst prioriterade anläggningen på Vreta SkiCenter som det så fint heter. 
Herreminskapare vad skräp det var i spåret! Grenar, kottar, barr, mossa. Eftersom det var fyra plusgrader igår och sedan frös på så var det klisterföre. Ingen superbra kombination direkt. Efter en knapp kilometer såg skidorna ut så här: 

Envisades ett tag till, men eftersom det bara tog tvärstopp stup i kvarten så insåg jag att om det skulle bli nån åkning att tala om var det enda som gällde att åka hem, göra rent och valla om och sen åka nån annanstans. Det var jag för lat för. Så dagens runda blev nog tidernas kortaste, endast 1,5km. Jag blev inte ens varm! 
Jaja, skidåkning är kontrasternas sport och man vet aldrig vad man bjuds på eller hur det går.
Vad Vreta själva säger om spåren? Som vanligt att de är toppkvalitet. 
Kanske borde jag göra som sambon föreslog: köpa skateskidor och slippa vallatrassel…
Övrigt

Fredagsfys eller fredagsmys?

Först tänkte jag skriva fredagsfys efter fredagsmys. Men sedan insåg jag att fredagsfyset nog nästan var en del av fredagsmyset. Eller kanske till och med var en förutsättning för mitt just nu mysiga humör.

Jag har åkt skidor. I Olstorp för första gången den här säsongen. I mörkret. Till doften av nyfällda granar. I elljusets sken. Ensam sånär som på två-tre manliga åkare. Varav en pratade i telefon samtidigt som han åkte (!). 
Toksnabba spår. Toklite fäste. Tokleende på läpparna alla tre varven. Toklycklig i skidåkarsjälen. Sög in de snötyngda träden i minnet. Stillheten. Knarrandet. Det vinande ljudet i nerförsbackarna. Den ångande andedräkten i uppförsbackarna. 
Ju mer jag tänker efter så var det nog mer fredagsmys än ren fredagsfys. Om än lite svettigare mysvariant än familjemyset innan jag stack iväg. 
Så himla mysigt och härligt att jag till och med glömde fota ordentligt. Så här glad var jag efteråt iallafall!

Övrigt

Balans, bål och variation

En av de saker som gör att jag nog aldrig kommer tröttna på skidåkning är att det är så omväxlande, och att man aldrig riktigt vet hur det kommer förbi. 

Ena dagen är det ett sex meter brett konstsnöspår med fyra spår och skatebädd i mitten. Andra dagen ett enkelspårigt, endast skoterbrett och ganska sladdrigt natursnöspår med en hel del inslag av modd och blask.
Ena dagen enkelvallat, andra dagen i princip omöjligt.
Ena dagen oslagbar. Andra dagen som att handbromsen aldrig lagts ur.
Idag var den andra dagen… Snöfall, dåliga spår, dålig vallachef (jag själ) och kanske inte bästa uppladdningen. Men just därför: bra balansträning, utmärkt bålträning (har man inget fäste får man staka även i motlut), väldigt varierande fart. Gällde att hålla tungan rätt i mun i kurvorna, och när det bar av rakt ut i den decimeterdjupa nysnön för att köra om.

Omväxling, omväxling! Känner förresten redan av träningsvärken i magen!
Övrigt

Vad är väl en bal på slottet?

Igår hade jag möjlighet att gå på fest på Finspångs slott med jobbet, efter jobbet. Inte bal, men ibland kan man nästan tro att det är det med tanke på hur folk piffar upp sig. Jag brukar alltid känna mig som den fula ankungen.

Det brukar vara en skojig tillställning, men i år kändes det mest krångligt och jobbigt att gå. För antingen skulle jag behöva köra för att ta mig hem, eller vänta på en gemensam buss som skulle gå kl 01 (!), vilket innebär att jag skulle vara hemma ca kl 03 efter att ha försökt ta mig hem med lokalbuss sista biten. Med förkyld Liten hemma och skidspår som lockade med lördagsåkning runt knuten (inte aktuellt om man varit uppe till kl 03…) så kände jag mig rätt tråkig och läskigt förnuftig när jag tackade nej. Fast det handlar ju bara om #glädjebalansenergi. Visst, en fest hade varit rolig för stunden, men hade mest skapat obalans och brist på energi. Istället familjehäng, mys, skidåkning, sömn och ordentligt med mat. Fullträff på allt.
Väl i skidspåret vid lunchtid idag, så ångrade jag mig inte heller en sekund att jag valde som jag gjorde. Att få trötta ut sig med hjälp av stakning slår baksmälla med hästlängder!
Men även skidåkningen skulle kunna bli ännu bättre. Om jag t ex 
– hade en personlig vallare som alltid hade mina skidor redo när jag vill åka
– hade uppgraderat mina skidor och pjäxor som börjar sjunga på sista versen. Snart ingen fästzon kvar ju! Och snabbt sönderfall i pjäxorna…
– hade en sjukt stark överkropp 
– inte frös så förbenat om händerna jämt
Då, skulle nog skidåkningen vara precis som en bal på slottet! Alldeles, alldeles… underbar!

Menmen… Vad är väl en bal på slottet?

Mina trotjänare och bästa kompisar, som börjar bli lite trötta och luggslitna. Foto: M. Eklund

Övrigt

Så himla skönt

Min konditionsträning just nu består mest av längdskidåkning (förutom lunchgympa då och då). Det kanske kan tyckas lite konstigt med tanke på hur den här vintern har varit (även om det faktiskt har kommit lite riktig snö nu). Men vi har skidspår nästan runt knuten. Konstsnö förvisso, men dock skidspår. Spåret är ca 1,5km för tillfället, och är på sina ställen lite tilltufsat efter allt regn och blåst. Men fullt åkbart, åtminstone för att bara få lite vardagsträning några gånger i veckan.
 
Sist jag var där (i helgen) var det ordentlig träning till och med, eftersom jag misslyckats helt med fästvallan och missbedömt underlaget. Stakning uppför är rejäl överkroppsträning kan jag säga! Det är vid sådana tillfällen det känns väldigt skönt att just nu bara ha skidåkningen som vardagsnöje. Att ta några varv, på sin höjd 7-8 st, när man känner för det och tar sig tiden. Istället för att harva tiotals varv där för att samla mil till Vasaloppssatsningar, som många gör som åker där. Jösses vad stressande det skulle vara, och vad less jag nog skulle vara efter ett tag, kanske rent av yr, av att snurra runt varv efter varv för att bygga mil.
 
Det är så skönt att jag åkte Vasaloppet och Öppet spår de där tipp-topp-super-vintrarna för några år sedan när det fanns hur mycket snö som helst. När åkningen var en fröjd och man kände sig som en drottning i spåret nästan jämt. Så skönt att slippa pressen när vintrarna är så usla som de varit i år. Men också så väldans skönt att det faktiskt ändå går att åka skidor när man vill liva upp vardagen ibland och när knäna inte riktigt klarar löpning med Icebugs (som nästan är ett måste i isinfernot här nere i söder).
 
Om man vill hålla koll på hur det ser ut i spåret så har de en mycket fiffig webkamera man kan smygkolla på innan man ger sig ut, och hur temperaturen (det var ju det där med vallan…) ligger just där ute.
 
Övrigt

En morgonhimmel i brand

Jag brukar oftast träna typ mitt på dagen. Men av någon anledning bestämde jag mig för morgonträning idag. Mest för att vädret såg ut att vara stabilast då, tror jag. För det var skiddags idag också. Jag kan inte få nog, nu när kroppen hänger med igen.

Hur som helst, jag kom iväg strax efter åtta och på Vretaslingan möttes jag av helt nydragna spår. Lite salig bara därför. Bra fart i kroppen och spåren kändes det som, dessutom. Men redan vid första vändningen var jag tvungen att stanna. Jag möttes nämligen av det här när jag gjorde mitt lappkast: 
Foto: M. Eklund
En helt makalös soluppgång som jag bara var tvungen att föreviga!
Sedan gick det undan. Motståndet var hårt idag; många riktigt duktiga! Och jag blev trött, faktiskt nästan lite yr. Men det var det sååå värt! Både för fartkänslan, soluppgången och åkarglädjen.
Övrigt

Konstig humörhöjare

Den här vintern känns knasig (liksom förra vintern). För en vecka sedan -19, häromdagen +7, nu runt nollan.

Så att det fortfarande finns riktigt bra skidspår här nere känns lyxigt. Konstsnöbanan här öppnade dagen efter min förra runda. Spåret är just nu 600m vändbana, så 1,2km per varv. Inget man vill lägga eventuell Vasaloppsträning i, då blir man nog yr i bollen. Men för mysåkare som jag (som alltså inte har mängdbehov i år), så funkar det fint.
Det känns bara lite knasigt att åka skidor mitt ute i grönskan, samtidigt som inbitna golfare är ute och svingar på samma bana, en bit bort…
Vid vändningen. Foto: M. Eklund

Men snölagret på slingan är rejält och lär hålla för många plusgrader till. En konstgjord humörhöjare för lättroade människor som jag. Idag behövde jag dessutom inte fundera särskilt mycket på vallningen. För eftersom det blåste rejäl motvind i den enda nerförsbacken var man tvungen att staka ner för den, och när den sedan blev uppförsbacke på väg tillbaka var ju medvinden lika rejäl och det räckte att staka då med. Inget direkt behov av fäste alltså, lite ovant.
Skidspår i grönskan. Foto: M. Eklund
Övrigt

Som jag har längtat!

Jag har inte åkt skidor ordentligt på över två år. För två år sedan på grund av skada, förra året på grund av att kroppen fortfarande var rätt instabil, och så snöbristen då…

Därför har jag hoppats, längtat och trånat. Drömt om snö och räls. Om gnistrande frost och knarrande snö. Även om föret inte är det bästa när det knarrar…
Men förhoppningarna har sjunkit i takt med den hittills ganska milda vintern. Löparskorna har fått utgöra substitut. Fram tills annandagen (eller var det juldagen?) Vaknade till Winter Wonderland utanför fönstret. Jippie!
Låg i soffan och vilade med Liten. Hoppades att kroppen skulle gå med på några kilometer i alla fall.
Skiddagdrömmer…

Så kom kylan. Den bistra kylan som gör att man inte vågar sig ut så långa stunder. Längtade lite igen. Lite mer faktiskt, nu när snön var så påtagligt nära. Läste om fantastiskt nydraget milspår, men vet ju å andra sidan att Vretaslingan inte har några andra adjektiv än fantastiskt i sin vokabulär, så det behövde ju egentligen inte betyda kvalitetsspår.
Idag steg temperaturen över -10, så då kunde jag inte hålla mig längre utan fick en härlig mil i ett ganska glest befolkat spår. Kroppen höll betydligt bättre än väntat. Utan några anmärkningar alls faktiskt. Frosten gnistrade. Snön knarrade. Allt var idylliskt. 
Skididyll. Och lite gräs.

Utom spåren. Fantastiskt är inte det ord jag skulle använda för att beskriva dem. Men har man inget annat i ordförrådet så får det väl ändå duga med fantastiskt. För de var långt ifrån usla i alla fall.
Övrigt

Inte längre baklänges

Idag går Öppet spår 2014, det där som var mitt mål, och här sitter jag och skriver blogginlägg. Det har varit rätt uppenbart sedan en tid att det inte blir något dalaskidande för mig i år. Mini-Malin är snudd på 40 veckor gammal nu och drömmen var alltså att jag skulle vara återställd och i skidform, tänkte jag mig i augusti.

Med det jag visste då, så var det ett rimligt mål, det anser jag fortfarande. Men saker kan hända, prioriteringar kan ändras och mål kan flyttas framåt. Visst, jag hade kunnat ställa mig på startlinjen i Berga by, men det hade förmodligen slutat ungefär som 2008. Möjligen som 2009. Det hade inte varit kul, eftersom jag vet hur det känns när man är väl förberedd. Så varför var jag inte väl förberedd då?

En stor bov i dramat är faktiskt amningsdieten. Så länge jag gått ner i vikt (tror ju det vänt nu) har jag ju legat på underskott hela tiden och helt enkelt inte haft energi över till särskilt mycket (hård) träning. Jag har prioriterat att hålla mig frisk så gott det går istället för att stressa kroppen ännu mer med träning som bara bryter ner när kroppen inte har energi. Fram tills det vänt med säkerhet begränsar jag t ex löpningen till en gång i veckan. Än så länge blir jag trött efteråt som om jag sprungit ett rejält långpass, trots att jag bara sprungit några kilometer. Då får man acceptera att det inte är läge för större utsvävningar på träningsfronten.

Amningsdieten har också gjort att skidorna inte passar för tillfället, både på grund av vikten och på grund av att jag inte alls har samma benstyrka (eller muskelmassa överhuvudtaget) som jag hade exempelvis 2010.

En annan stor faktor är att jag helt enkelt mer eller mindre valt bort det, till förmån för att vara med familjen. Lill-trollet är t ex inget litet gym-troll som snällt sitter still och tittar på när mamma tränar, utan hon vill gymma och röra på sig själv, hela tiden.

Ytterligare bidrag är den här hemska vintern som inte direkt gjort förhållandena optimala för en vasaloppsuppladdning. Turer till skidtunnlar och liknande har inte varit aktuella, och här nere i söder har det bara blivit 5km skidåkning. Ingen optimal förberedelse för 9 mil…

Så det får bli ett nytt försök ett annat år, med andra förberedelser och mer energi till en energikrävande morsa.

Däremot har jag lyckats ganska bra med grundförutsättningarna jag skrev om i augusti, tycker jag, vilket gör att jag nog kommer kunna komma igång ganska bra bara jag får behålla energin för mig själv. En liten avstämning:

  • Läkt magmuskelseparation. Check på den. Finns inget kvar ens av den djupa grop jag hade ganska länge.
  • Läkt hamstring. Check på den också. Faktiskt tror jag att jag är starkare än innan. Även om det är lite svårt att veta eftersom jag inte riktigt vet hur stark jag var innan jag skadade mig.
  • Corestyrka. Nja. Den är inte där jag skulle vilja ha den. På vissa sätt är jag starkare än jag var innan, på andra områden definitivt svagare fortfarande. Det som däremot är betydligt bättre innan är kroppskännedomen framförallt på detta område. 
  • Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Check! Känner mig fortfarande sned ibland men har faktiskt inte ont. Kiropraktor har konsulterats men jag kan inte säga att jag är nöjd. Det knäcks lite, sedan hoppar det tillbaka efter några dagar. Antar att det är stabiliteten som inte är tillräcklig för att hålla kvar det korrigerade…
  • Fotstyrka. Borde vara betydligt bättre. Här har jag slarvat. Å andra sidan inte sämre än innan, det går i allafall åt rätt håll.

Ska man summera det hela så är det nog så som Snorrkis så klokt skrev häromdagen, att balansen och livet som helhet varit viktigare än just ett skidlopp.

Mål framöver då? Nja, just med tanke på ovanstående så tänker jag inte sticka ut hakan för tillfället. Kilona får allt komma vandrande först. Jag har ju mitt mål för 2014, men utöver det så sätter jag inga prestationsbaserade mål för tillfället. Jag ser mest fram emot att komma igång igen och kunna sluta se mig själv som under återhämtning från en graviditet och kunna börja använda kroppen så som jag är van vid.

Så himla glad att jag kan springa igen! Även om det inte är så långt, och ibland lite väl rosa 🙂