Övrigt

Inte längre baklänges

Idag går Öppet spår 2014, det där som var mitt mål, och här sitter jag och skriver blogginlägg. Det har varit rätt uppenbart sedan en tid att det inte blir något dalaskidande för mig i år. Mini-Malin är snudd på 40 veckor gammal nu och drömmen var alltså att jag skulle vara återställd och i skidform, tänkte jag mig i augusti.

Med det jag visste då, så var det ett rimligt mål, det anser jag fortfarande. Men saker kan hända, prioriteringar kan ändras och mål kan flyttas framåt. Visst, jag hade kunnat ställa mig på startlinjen i Berga by, men det hade förmodligen slutat ungefär som 2008. Möjligen som 2009. Det hade inte varit kul, eftersom jag vet hur det känns när man är väl förberedd. Så varför var jag inte väl förberedd då?

En stor bov i dramat är faktiskt amningsdieten. Så länge jag gått ner i vikt (tror ju det vänt nu) har jag ju legat på underskott hela tiden och helt enkelt inte haft energi över till särskilt mycket (hård) träning. Jag har prioriterat att hålla mig frisk så gott det går istället för att stressa kroppen ännu mer med träning som bara bryter ner när kroppen inte har energi. Fram tills det vänt med säkerhet begränsar jag t ex löpningen till en gång i veckan. Än så länge blir jag trött efteråt som om jag sprungit ett rejält långpass, trots att jag bara sprungit några kilometer. Då får man acceptera att det inte är läge för större utsvävningar på träningsfronten.

Amningsdieten har också gjort att skidorna inte passar för tillfället, både på grund av vikten och på grund av att jag inte alls har samma benstyrka (eller muskelmassa överhuvudtaget) som jag hade exempelvis 2010.

En annan stor faktor är att jag helt enkelt mer eller mindre valt bort det, till förmån för att vara med familjen. Lill-trollet är t ex inget litet gym-troll som snällt sitter still och tittar på när mamma tränar, utan hon vill gymma och röra på sig själv, hela tiden.

Ytterligare bidrag är den här hemska vintern som inte direkt gjort förhållandena optimala för en vasaloppsuppladdning. Turer till skidtunnlar och liknande har inte varit aktuella, och här nere i söder har det bara blivit 5km skidåkning. Ingen optimal förberedelse för 9 mil…

Så det får bli ett nytt försök ett annat år, med andra förberedelser och mer energi till en energikrävande morsa.

Däremot har jag lyckats ganska bra med grundförutsättningarna jag skrev om i augusti, tycker jag, vilket gör att jag nog kommer kunna komma igång ganska bra bara jag får behålla energin för mig själv. En liten avstämning:

  • Läkt magmuskelseparation. Check på den. Finns inget kvar ens av den djupa grop jag hade ganska länge.
  • Läkt hamstring. Check på den också. Faktiskt tror jag att jag är starkare än innan. Även om det är lite svårt att veta eftersom jag inte riktigt vet hur stark jag var innan jag skadade mig.
  • Corestyrka. Nja. Den är inte där jag skulle vilja ha den. På vissa sätt är jag starkare än jag var innan, på andra områden definitivt svagare fortfarande. Det som däremot är betydligt bättre innan är kroppskännedomen framförallt på detta område. 
  • Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Check! Känner mig fortfarande sned ibland men har faktiskt inte ont. Kiropraktor har konsulterats men jag kan inte säga att jag är nöjd. Det knäcks lite, sedan hoppar det tillbaka efter några dagar. Antar att det är stabiliteten som inte är tillräcklig för att hålla kvar det korrigerade…
  • Fotstyrka. Borde vara betydligt bättre. Här har jag slarvat. Å andra sidan inte sämre än innan, det går i allafall åt rätt håll.

Ska man summera det hela så är det nog så som Snorrkis så klokt skrev häromdagen, att balansen och livet som helhet varit viktigare än just ett skidlopp.

Mål framöver då? Nja, just med tanke på ovanstående så tänker jag inte sticka ut hakan för tillfället. Kilona får allt komma vandrande först. Jag har ju mitt mål för 2014, men utöver det så sätter jag inga prestationsbaserade mål för tillfället. Jag ser mest fram emot att komma igång igen och kunna sluta se mig själv som under återhämtning från en graviditet och kunna börja använda kroppen så som jag är van vid.

Så himla glad att jag kan springa igen! Även om det inte är så långt, och ibland lite väl rosa 🙂

0

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    bureborn
    24 februari, 2014 at 16:31

    40 veckor kan tyckas som en halv evighet när man har dem framför sig, och tänker sig att allt går på räls. Men oj va 40 veckor kan gå undan när man mötas av den däringa verkligheten! Tycker du är otroligt klok som låter din kropp återhämta sig i den takt den behöver, och inte låter dig stressas av egna mål eller andras bedrifter!
    Väldigt bra år att "missa" Vasan dessutom – inga vidare förhållanden alls, bara slask och elände.

    • Reply
      blue_malin
      25 februari, 2014 at 17:27

      Ja väldigt! Skulle nog vara rätt stressad om jag hade Vasan framför mig med dessa förhållanden!

    Leave a Reply