Det är vemodigt, sorgligt och lite, lite bittert. Att den här vintern är typ den snörikaste i mannaminne i Dalarna. Att de till och med schaktar bort snö ur Vasaloppsspåren för att kunna packa dem tillräckligt hårt. Att vi fått riktig fjällvinter även här nere i söder de senaste veckorna. Samtidigt som jag är i tidernas sämsta form.
Eller, kanske inte riktigt, för det har ju faktiskt varit betydligt värre. Men dålig är den, och definitivt inte i närheten av såpass ok att jag skulle kunnat åka en Nattvasa.
Till viss del får jag skylla mig själv. Så här i efterhand inser jag såklart att gå upp på nästan heltid, samtidigt som jag utbildade mig till yogafröken, och sedan pluggade på distans, och roddade småbarnspendlarliv, inte gav så mycket utrymme till varken Vasaloppsträning eller återhämtning. Förkylningarna avlöste varandra under hösten, även om inte alla i familjen fick alla… Vi toppade det med influensan från helvetet i januari. Stora tjejen tog rekordet i antal feberdagar. Lilla knäckte 41-gradersgränsen. Tre veckor tog det innan alla i familjen var ute på andra sidan. Ungefär lika alerta som urvridna, uttjänta disktrasor…
Så det finns liksom inte på kartan att vi ska kunna åka nio nattliga mil på fredag. Därför sålde jag startplatsen för några veckor sedan, och förvånansvärt nog så var de otroligt lättsålda. Så någon annan får iallafall uppleva magiken i Dalaskogarna istället för oss, även om jag är liiiite bitter… När de risigaste skidspåren här nere ser ut så här.
Fast mest känns det ganska skönt. För nu kan jag skida bara för att det är skönt och härligt. Jag slipper fundera över hur tusan jag hade tänkt att mina köldkänsliga händer skulle klara många nattliga minusgrader. Eller oroa mig för om loppet ens blir av… Kan lyssna på kroppen utan att behöva jaga mil. Slipper trängas med andra miljägare på mina korta skidpass. Och kan tillåta mig lite återhämtning från skidåkning när det behövs.
På grund av omständigheterna är det nämligen rätt skralt med mil på kontot. Jag låter ingen få veta mina km-tider eftersom de är långt ifrån vad jag anser vara normalt för mig. Men det samlas ändå såpass med kilometer på kontot att jag nog borde kunna klara en Ica-klassiker iallafall. Om inte fingrarna ramlar av först förstås…
Med det sagt så kan jag bara hoppas att ni som har chansen att åka verkligen njuter av det, för det är en fantastisk upplevelse!
Fy vilken sjukdomsvinter! 😮
Men klokt av dig. Och ja, man hoppas ju att någon njuter ordentligt. 🙂
Jag har tänkt i flera månader; VARFÖR HAR JAG INGA LÄNGDSKIDOR????
Haha! 😛
Jag tycker det är klokt att du sålde din plats med de omständigheter du haft <3. Nattvasor kommer det fler av och kylan kommer bli tuff tror jag. Kilometertider är inte så viktigt, inte när man njutningsåker!
Nu håller jag tummarna att de inte ställer in och kylan blir lite mindre kall samtidigt som jag nästan önskar att det inte blir av. för jag kommer att frysa…
Jag har inte åkt skidor sedan jag var tonåring, men lockas av det varje år. Men åren kommer och åren går och inte åker jag skidor, inte.
Tycker i övrigt att du har en underbar inställning till den inställda nattvasan! Heja dig!
Och vad kul att läsa ett inlägg igen!