Browsing Tag

Gravid

Träning

Planerat

Maria skrev nyligen ett klokt inlägg om ledord för vardagen. Mycket av det hon skriver är för mig verkligen nycklar för att få ihop vardagen, framförallt när det gäller träning, och att få den att bli av.

Den kommande veckan kommer förhoppningsvis vara ganska lugn, så därför tar jag chansen att lägga in lite struktur i träningsplaneringen för att passa på när tid, och förhoppningsvis ork finns.

Så här tänker jag mig:

Måndag: Yoga, förmodligen ett av Camilla Oldbergs gravidpass på Yogobe. Samt bus i pulkabacken, det är faktiskt som träning nu i vecka 33!

Tisdag: MammaGravid-styrka för v31-33, förmodligen också utebus.

Onsdag: Ganska fullbokad dag, så nöjer mig med meditation och kanske andningsövningar.

Torsdag: Jobbnypremiär. Får innebära lunchpromenad så långt fogarna tillåter.

Fredag: MammaGravid-styrka på morgonen.

Lördag: Yoga och utebus

Söndag: Yoga och utebus

Lugnt, men ändå med en plan. Att boosta kroppen med rörelse inför det som komma skall, i lugnt format såklart. Har inte riktigt hängt med på att det bara är några veckor kvar tills familjen blir större, men det börjar sjunka in nu. Kanske borde jag ta tag i sådana där saker som förlossningsförberedelser… Mentalt om inte annat. 

Spegeln avslöjar att det börjar bli dags snart!

Träning

Om hetsen att ”komma tillbaka” efter graviditet

Idag rapporteras det i media om att skidstjärnan Marit Björgen blivit mamma. Härligt, såklart, och många grattis till henne och hennes sambo! I samma andetag skrivs det också att Björgen planerar tävlings-comeback om mindre än två månader, vilket får mig att känna mig lite matt, och till viss del tappa respekt. Samtidigt som jag antar att en idrottare på den nivån ändå känner sin kropp väldigt väl, och förhoppningsvis har en massa experter runt sig för möjliggöra att kunna hitta en snabb och problemfri väg tillbaka till fornstora dagar och ännu fler världscupsegrar.

Jag kan bara inte låta bli att undra varför. Varför är det så väldigt, väldigt, VÄLDIGT viktigt att vara snabbast tillbaka efter något så påfrestande för kroppen som barnafödande? Varför går det inte lika bra att vänta till nästa säsong och låta den återhämtningen få ta tid om det behövs? Varför lägga den pressen på sig i den omställningen som det ändå är att bli förälder? Nu ska man förvisso komma ihåg att det verkar vara förbundskaptenen/tränaren som uttalat sig än så länge, och inte Björgen själv, men ändå… Att tanken ens finns där får mig att undra. Om det är sponsorer som kräver snabb återkomst? Landslagsledning? Press från med-idrottare? Press från sig själv?

Jag blir lite fundersam på vad det här sänder för signaler till oss vanliga dödliga också. På hur det nog hos en många kan bidra till träningshetsen som ibland tycks råda efter att bebis kommit. Hetsen att ”komma tillbaka”, ”komma i form”, ”tappa gravidkilona” osv. Jag förstår absolut att man vill tillbaka efter en graviditet med kanske begränsad träning jämfört med vad man är van vid – jag har ju själv varit där en gång tidigare, och skrivit om det flera gånger. Jag är där nu – kan stundtals bli galen på att jag just nu är begränsad i vad jag kan göra rent fysiskt! Som en liten jämförelse (även om jag såklart bara är en hobbymotionär), så var jag långt ifrån min normalnivå åtta veckor efter min första förlossning (vilket är vad Björgen skulle vara i februari, typ). Jag var till och med långt ifrån var jag trodde att jag skulle vara (även om jag ju hade en del komplikationer att ta hänsyn till också).

Två månader efter en förlossning tänker jag mig att man fortfarande är lite inne i en bebisbubbla och anpassar sig till sitt nya liv med en liten människa som vill ha (och ska få) uppmärksamhet, närhet och energi. Även om man har världens största supportteam kring sig, och även om man haft en drömgraviditet och -förlossning helt utan komplikationer, så känns det som att skaderisken under sådana förhållanden är ganska hög. Både sådant som är återhämtningsrelaterat i förhållande till en graviditet, och sådant som kanske kommer sig av sömnbrist, hormonflöden och känslostormar. Men min vardag är som sagt långt ifrån en elitidrottares, och än så länge är det ju som sagt inte Björgen själv som uttalat sig. Jag hoppas bara att en sådan satsning görs med hela den lilla familjen i åtanke, och inte minst sin egen långsiktiga hälsa. Inte bara att den görs för att tillfredsställa förväntningar, press och krav från omgivningen, oavsett om de är realistiska eller ej. Jag hoppas också att alla de ”vanliga motionärer” som är på väg tillbaka inte känner pressen att så här ska det gå till, och att det är något slags mått på hur lyckad man är som mamma i vilken form man är i ett visst antal månader efter förlossningen. Alla är vi i olika situationer och har olika förutsättningar, och jag tror det är viktigt att ha i åtanke att återhämtningen är till för resten av livet och hälsan och träningen under många år. Inte nödvändigtvis för att kunna stoltsera med en comeback på kortast tid för att kortsiktigt vinna beundran och eventuella sponsorer. Inte om det riskerar att äventyra just den där resten-av-livet-hälsan.

Träning

MammaGravid

För ett tag sedan köpte jag tjänsten MammaGravid med tanken att ha det som utgångspunkt för min träning framöver, så länge Hoppsan nu får stanna i magen. Nu har jag testat såpass många gånger att jag känner att jag kan göra ett någorlunda välgrundat uttalande om tjänsten.

Precis som jag förväntat mig när jag bestämde mig för att testa tjänsten, var mag- och bäckenbottenövningarna väldigt lika de som finns i appen MammaMage (som kostar 30kr – MammaGravid kostar 399kr till ordinarie pris (jag passade på att köpa direkt när den lanserades och då kostade den 199,50) och är en tidsbegränsad tjänst). Dessa övningar är riktigt bra, och de coreövningar som rekommenderas för den delen av graviditeten där jag befinner mig nu känns lagom utmanande för en växande mage och ett slumrande säte.

Balans i stjärna – aktiverar både säte, balans och mage

Däremot är jag lite besviken på de övriga styrke- och rörlighetsövningarna. Inte ens för mig, som totalt tappat träningsrutinen sista halvåret, känns de som träning på riktigt. Visst,  man ska inte pressa kroppen hårt när man är gravid, men detta program känns för försiktigt, även för mig som är otränad. Även rörlighetsövningarna känns gjorda för någon som aldrig i sitt liv rört på sig, på sin höjd.

Kvaliteten på tjänsten är överlag bra med mycket och matnyttig information, och små beskrivande filmer till alla magövningar. Men det finns en del som jag, för det priset, hade förväntat mig skulle vara bättre. Exempelvis går det inte att skriva in resultat på alla tester man instrueras att göra, och man får därför inget slutresultat som kan vägleda en i på vilken nivå man ska lägga sig i resten av programmet. Vissa övningar har filmer som beskriver en  sak, och text som beskriver en helt annan övning. Lite smått förvirrande om man är ovan.

Så för att summera: Tjänsten fyller absolut ett syfte, och jag kommer nog att fortsätta använda den även längre fram i graviditeten, men den räcker inte som enda styrke- och rörlighetsprogram. I alla fall inte om man någon gång tidigare i sitt liv tränat regelbundet och med detta program hoppas få ett hyfsat komplett träningsstöd under graviditeten. Vill man bara ha vägledning om hur/om man kan träna mage och bäckenbotten under graviditet, så tycker jag att appen MammaMage fungerar precis lika bra, för mindre än en tiondel av priset. Då har man dessutom tillgång till övningarna i obegränsad tid.

Tankar

När svart och vitt inte bara blir grått

Mitt liv är så himla mycket både och just nu. Mycket av allt på något vis. Nästan svårhanterligt mycket, åtminstone när det gäller känslosvallningar. Men kanske är det också därför det inte bara blir en enda grå sörja, utan liksom mera väldigt svart eller väldigt vitt. Det svåra blir svårare och glädjeämnena uppskattas mångfalt mer än om de bara skulle tagits för givet som en del av en förbiflygande vardag.

Å ena sidan:

Glädjen över de stundtals intensiva sparkarna i magen.

Lyckan över att ha fått den goa trollungen vi har, och den enorma kärleken till henne

Förundran över att det återigen gick så himla lätt att bli gravid (och nästan lite skuldkänslor för det, vet ju att det verkligen inte är alla förunnat)

Tacksamheten över att egentligen inte ha några fysiska besvär varken av graviditet eller sjukdom.

Lättnaden över att det trots allt verkar som sjukdomen har väldigt begränsad spridning (vad som hittills har kunnat upptäckas, jag går ju ständigt med en gnagande oro för att läkarna missat något).

Sinnesron i att ha naturen runt knuten och just den här hösten kunna vara ute väldigt mycket i sol och sprakande färger

Mer tacksamhet över människor i min närhet som finns där fast jag kanske inte trodde det (åtminstone inte om alla)

Å andra sidan:

Ilskan över att ha blivit ett cancerfall

Den stora sorgen över att det ska behöva drabba mina nära, särskilt dottern som blir orolig och ängslig, och även de stora skuldkänslorna över att det är på grund av mig som mina nära mår dåligt

Besvikelsen över att kroppen inte står pall trots att jag ändå satsat rätt mycket på den i form av förebyggande åtgärder

Rädslan över vad som komma skall när bebis kommit ut och behandling sätts igång

Oron över hur en förmodligen ganska jobbig period ska påverka vår familj, och hur mycket sjukdomen kommer hinna sprida sig, om den gör det

Skuldkänslorna, maktlösheten och sorgen över att det är mitt fel att Liten I Magen kanske kommer få en rätt tuff start i livet

Stressen över att aldrig räcka till, på något håll, än mindre nu när det stormar lite extra

Det är tvära kast och det kommer säkert inte att bli bättre ju mer gravidhormoner som cirkulerar och ju närmare behandling jag kommer. Det positiva är ändå att alla de här klyschorna man ofta ser här och var (bryt ihop och gå vidare, det som inte dödar härdar, det är ingen idé att oroa sig för det man ändå inte kan påverka osv) faktiskt hjälper som mentala strategier, för mitt i allt så är det ändå det positiva som överväger. Det finns liksom så mycket att glädjas åt och längta till att bara det är drivkraft nog att inte gräva ner sig helt. Än i alla fall…

Härlig hösthimmel att glädjas åt

 

Lyxig lunchpromenadvy

 

Övrigt

Graviditetsklåda

Det här är ytterligare ett inlägg på temat ”kroppen vet mer än man tror”. Min graviditet blev lite onödigt spännande på slutet och hade kunnat sluta illa om jag inte av någon anledning känt att jag borde höra av mig till mödravården när jag började få en irriterande klåda. Sån där klåda som om man fått kläderna fulla av isolering. Mest för att höra vad man kunde göra för att lindra klådan, tänkte jag när jag ringde. Men barnmorskan satte genast upp mig för provtagning av leverstatus och gallsyror eftersom det tydligen kunde vara s k graviditetsklåda, vilket jag inte hört talas om tidigare.

De första proverna var ”nästan” normala och bara lätt förhöjda. Ingen vidare åtgärd eller ytterligare prover behövdes om klådan inte blev värre. Hobbyforskare som jag är (eller vad kallar man det när man vill veta allt om allt man stöter på) kollade jag upp fenomenet på nätet och när jag var på sista kontrollen inför förlossning några dagar senare bad jag att ändå få göra nya prover. Det var tur det!

När de nya provsvaren kom blev det nämligen medicinering direkt och besök på förlossningen för att göra fosterövervakning. Värdena hade stigit markant och gallsyrenivån låg nu på 36mmol/l (normalt är under 10). Fick också en hinnsvepning för att förhoppningsvis påskynda att förlossningen skulle komma igång. Samt ny provtagning redan dagen efter.

När de svaren kom ringde en barnmorska och meddelade: Du bör komma hit idag, och du bör inte räkna med att åka hem igen förrän bebis är ute. Oops…. Värdet var nu uppe på 67! Efter en något skakig lunch åkte vi in och några timmar senare föddes Trollet välbehållen.

Varför skriver jag det här?

Litegrann för att det inte finns så mycket att läsa om detta. Graviditetsklåda, eller s k intrahepatisk cholestas/graviditetshepatos är nämligen relativt vanligt, men verkar inte vara något som hålls under uppsikt av mödravården, till skillnad från exempelvis havandeskapsförgiftning och graviditetsdiabetes. Märkligt tycker jag, eftersom riskerna för barnet är ganska stor om gallsyrorna stiger över 40mmol/l.

Ännu märkligare blir det när man får höra andras erfarenheter. Som inte varit lika lyckosamma som jag utan där flera jag talat med faktiskt fått ett mycket sent missfall i någon av de senare graviditetsveckorna. Man kan alltså rädda bebisar genom att rutinmässigt ta några extra prover hos MVC, men det görs inte. Inte heller informeras man (i alla fall här i Östergötland) om riskerna och att man bör söka vård vid kraftig klåda. Enligt länken ovan är risken för fosterdöd 1-2% hos de som har hepatos. Det är 1 eller 2 bebisar av 100 av de som har en mamma med hepatos!

Sjukvårdsupplysningen anser dock att detta är en försumbar risk och talar nästan enbart om den irriterande klådan för modern och hur den kan behandlas. Lite skrämmande tycker jag! Visst, om man börjar ta prover rutinmässigt resulterar det förmodligen i fler igångsättningar, vilket kostar pengar. Men vi pratar ju om livet på små bebisar och tillvaron för deras föräldrar. Herregud, livet kan ju aldrig bli sig likt om man förlorar ett barn någon vecka innan det ska komma till världen!

Så vad jag egentligen vill säga är nog bara en liten varning till de som får klåda som gravida. Se för jösse namn till att få lever- och gallsyreprover tagna! Och se till att bli uppföljda efteråt, eftersom det (enligt min förlossningsläkare) finns en viss risk att levervärderna inte återgår till normala. Dessutom (enligt samma läkare) ökar risken att få hepatos om man under lång tid ätit hormoner (eftersom det är hormonerna levern inte klarar av) och om man en gång haft hepatos bör man inte ta preventivmedel med hormoner senare i livet. Tänkvärt…

Övrigt

141 km

Min lilla utmaning stängdes igår. Tiden efter att lill-trollet ankom har hjälpt upp statistiken en hel del jämfört med hur det såg ut för en månad sedan. Jag börjar känna att et går åt rätt håll, och nu känns det som det är dags för lite mer krävande utmaningar än denna. Bäbis fyller fyra veckor imorgon, vilket kanske kan vara en bra startpunkt för något skoj. Jag ska klura på den…

Totalt blev det i allafall 141 kilometrar/kronor enligt Funbeat, som jag nu satt in till Hungerprojektet, som pepp till Coyntha, som också huserar i Östergötland! 

Mot nya utmaningar!

Övrigt

Trollungen är här

Jag har sagt flera gånger under graviditeten att det nog är en riktig liten trollunge därinne, och ut kom en riktig trollkalufs. En (såklart!) vansinnigt söt tjej som mår alldeles prima och har charmat oss totalt.

Hon kom i torsdags, efter ett slut på graviditeten som blev lite mer spännande än tänkt. Gravidklåda säger jag bara, hu!
Även efterdyningarna av förlossningen blev lite mer dramatiska än väntat så nu sitter jag här med ett Hb-värde på 74 och flämtar av att gå från sovrummet till köket. Men jag har börjat repa mig och hoppas kroppen samarbetar med mig framöver. Långpromenader är det dock ett tag kvar till…
Övrigt

Vecko- och månadssummering

Det har redan blivit den 25:e igen, så det är dags att summera mina transportkilometrar. Två månader av tre gjorda nu och det har som väntat inte blivit jättemånga kilometrar till fots. Det tar liksom emot att gå till fots nu. Är en hel del extrakilon att bära på och det stramar på alla möjliga ställen. Men förhoppningsvis tittar krabaten ut snart och gör det utan några men för sig själv och sin mamma, så kan det bli lite fler kilometrar för mamman den sista månaden.

Den senaste månaden samlade jag i alla fall ihop dryga 41 km så antalet kilometrar har inte sjunkit så vansinnigt mycket som jag trodde jämfört med första månaden. Även om jag ska erkänna att det är betydligt enklare att ta cykeln för att motionera eller transportera sig just nu…

Kan också summera första veckan utan jobb som styr träningstillvaron och som jag misstänkte så är det ju mycket lättare att få till lite motion/aktivitet/träning när man inte behöver lägga det vissa tider utan kan ta det direkt efter den sköna tuppluren när man är lite pigg! Inte helt fel faktiskt, och jag inser verkligen fördelen för de som kanske har ett jobb där man också kan styra sina tider själv och göra samma sak lite oftare. Ja, med träningen alltså, inte tupplurarna kanske så mycket…

Summerar träningen den här första hemmaveckan med:

  • Ett timmeslångt yogapass
  • Ett styrkepass (och kanske ett till imorgon)
  • Tre gravidpromenader
  • En ordentlig cykeltur och några kortare

Snitt på minst 30min aktivitet per dag är redan uppnått den här veckan och även om jag känner mig kolossalt tung nu så märks det att kroppen ändå mår bra av att röra sig. Kroppsfunktionerna fungerar liksom bättre och jag inbillar mig att den något bristfälliga sömnen ändå blir lite bättre av fysisk aktivitet och frisk luft.

Cykeltur på landet. Foto: M. Eklund

Motlut upp mot Ljungs kyrka. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

Dagens promenad gick till Olstorp och målgången av första upplagan av Vretabiken. Foto: M. Eklund

Utsikt från en bänk i Olstorp. Foto: M. Eklund

Övrigt

Spurtar

Det är sista veckan på jobbet nu. Liksom slutspurt på något vis. Jag blir påmind om det hela tiden. Många kroppsliga kommentarer. Många förlossningshistorier och berättelser om vätskesamlande fruar. Många ”nu är det väl ändå dags snart”. Och jo, visst är det ju det. Även om jag gärna skulle fortsätta vara kollegan Malin även de sista dagarna.

Så ganska trött i huvudet är jag allt när jag kommer hem. Då är det riktigt skönt att ha den där utmaningen om 30 min aktivitet och liksom hålla i spurten där också. Igår välbehövlig yoga för att rensa sinnet och mjuka upp kroppen. Idag en skön promenad i nyrensad vårluft och kvällssol. En gök som stilla ko-ko-ade i bakgrunden. Jättesnäckor som krupit fram i det regnvåta gräset. Doften av nyklippt gräs. Kallt men ändå försommarlikt på något vis. Känna lederna falla på plats efter en dag i kontorsskolan. Och så ta plats i soffan med fötterna i högläge efteråt. Gött!
Övrigt

Veckans träning

Det känns som att jag i princip inte tränar alls för tillfället. Som att jag mest slänger mig på soffan så fort jag får tillfälle eller sätter mig med fötterna högt. För jag är trött nu. Tror sömn-i-sträck-rekordet de senaste veckorna är 4 timmar. Därefter vaknar jag antingen för att jag är kissnödig, eller för att bebben tycker det är skoj med nattaktivitet en stund, eller för att jag är täpp i näsan. Eller av ingen anledning alls. Ofta kan jag inte somna ordentligt igen efter sisådär halv fem på morgonen, oavsett hur bra eller dåligt jag sovit. Knasigt. Men bara att acceptera.

Det börjar ju bli lite små-otympligt att röra sig också kan man säga… Soffhänget är liksom mer okomplicerat och lättillgängligt. Men gör mig inte direkt piggare. För hur det än är, så går det ju att mota en del av tröttheten i grind genom att röra på sig. Och äta vettigt förstås. Och när jag räknar efter så är träningsmängden faktiskt inte så låg som det känns, kanske är därför jag ändå inte är tröttare. Det är nog bara det att den är på en helt annan nivå än jag är van vid och därför har hjärnan inte riktigt fattat att jag nog ändå har tränat, efter bästa förmåga just nu. Senaste veckan har det blivit följande pass:

  • En ordentlig 50min powerwalk i skogen (backigt!)
  • En rejäl timmes cykeltur
  • En knapp halvtimme styrketräning (hemma med gummiband och kroppen som vikt)
  • En knapp timme halvhjärtad yoga (blev avbruten flera gånger så tappade liksom fokus)
  • Rörlighetsträning för rygg och höfter

Därutöver så fotstyrketränar jag i princip varje dag (för att fötterna inte ska fara alltför illa av min ökade kroppsvikt) och bäckenbottentränar flera gånger dagligen, också i förebyggande syfte. Lunchpromenaderna har också hängt med fortfarande, och kortare transportcykelturer. 

Så egentligen har jag ju faktiskt rört en del på mig. Och därför säger jag även den här veckan tack till kroppen som ändå är hyfsat medgörlig trots graviditetsvecka 38.

Stooor myrstack i skogen på powerwalk häromdagen. Foto: M. Eklund

Cykeltur till slussarna, som än så länge är ganska folk- och båttomma. Foto: M. Eklund

Men de sista veckorna framöver nu kommer nog bli rätt tunga. Riktar nog in mig på Elminas utmaning om minst 30min fysiskt aktivitet per dag för att liksom påminna mig själv och kroppen om att även såhär på sluttampen hålla igång lite. Om inte annat så för att hålla blodcirkulationen igång såpass att vätskeansamlingar och benkramper håller sig borta, eller i allafall håller sig lindringare än de kanske skulle varit annars…