Browsing Tag

Gravid

Övrigt

Hålligång

Det är inte mycket av den fysiska aktivitet jag för tillfället ägnar mig åt som jag i vanliga fall skulle ha klassificerat som ”träning” och skulle ha registrerat i träningsdagboken (för ja, det måste man ju…!). Det är liksom mer någon slags hålligång. För muskler, leder och i mindre utsträckning för hjärta och lungor. Egentligen nästan mest för huvudet och välbefinnandet, för jag blir liksom mindre trevlig om jag bara ligger på soffan, även om det också är rätt lockande av och till. Vet ju också att jag blir piggare om jag framförallt får lite friskluft

Men det är ändå skönt att kunna röra på sig överhuvudtaget. Jag påminner mig ganska ofta om att det inte är någon självklarhet så här med mindre än fyra veckor kvar till beräknad ankomst. Känns skönt på sätt och vis, även om jag nu mest går och längtar. Efter att springa, att svettas ordentligt, att få massor med mjölksyra, att susa fram längs en tom landsväg, att hoppa högt, göra massor med plankor. Typ ALLT som jag normalt kallar träning.

Igår knatade jag runt på stan i några timmar och fixade en hel del ärenden (puh, skönt att ha gjort) och var en sväng förbi barnmorskan också, som godkände oss den här gången också. På kvällen blev det en till promenad, i skogen. Riktigt härligt, men gjorde också att det ryckte extra mycket i springnerven (och att totaldagsdosen promenad nog blev lite i överkant för mina ömma fogar…). Frisk vårkvällsluft, sol, tomma frasande stigar. Mmm…

Med sån här mage är det bäst att hålla sig ifrån hopp och skutt… Foto: privat

Idag bestämde jag mig för att rasta min gamla tantcykel en sväng, för att liksom få transportera mig för egen maskin lite längre än bara någon kilometer. Hastigheten var ganska tantig för att vara cykling, ungefär i nivå med sambons normala springhastighet, men vad gör väl det? Klockor, tider, statistik – allt det där får liksom ligga på hyllan nu ett tag. Friskluft, några svettpärlor och lite cirkulation och benträning fick jag ju ändå. En tur längs en tom Göta Kanal (sånär som på några trätande kanotister som vinglade in i varandra stup i kvarten) lär vara den sista för försäsongen, för på måndag öppnas det för båttrafik. Så lugnet passade jag också på att njuta av, och den fasliga motvinden åt ena hållet och den välsignade medvinden åt andra. Ganska nöjd faktiskt!

Tantcykel på äventyr. Foto: M. Eklund

Folktomt längs kanalen. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

Övrigt

Kilometrar

Nu har det gått en månad sedan jag gav mig själv en liten utmaning. Får nog säga att den också ser ut att bli ganska liten än så länge. Första månaden har genererat 51km. Alltid några kronor, men inte precis någon imponerande mängd. Jag hade nog hoppats på lite mer än så.

Samtidigt är det nog ungefär som jag har kunnat förvänta mig. Vissa dagar, vissa veckor, är jag trött. Väldigt trött. Periodvis har jag ont i fogarna. Andra veckor, som förra veckan, känner jag mig rätt fräsch. Det var också då jag samlade ihop nästan hälften av de hittills samlade kilometrarna. Det går upp och ner och jag låter det göra det. Har jag mycket på jobbet och är trött när jag kommer hem så vilar jag. Mer än vanligt.

Även om jag fortfarande ju vet att jag oftast blir piggare av lite rörelse. Även om jag fortfarande älskar friskluft och försöker ta mig ut i naturen åtminstone lite varje dag.

Men 51 km är ändå mer än inget. Det är jag väldigt tacksam för. För det hade kunnat vara så att jag inte kunnat röra på mig alls. Att jag haft väldigt ont i fogar, fått högt blodtryck, graviditetsdiabetes eller sån där riktigt mördande trötthet som jag hör vissa prata om. Men jag måste ändå säga att kroppen än så länge faktiskt jobbar ganska välvilligt med mig. Jag hade väntat mig värre vid det här laget (jag har sagt det förut, jag vet) och för varje dag jag kan knata några kilometer, eller styrketräna, eller yoga, så känner jag mig tacksam. För att jag är lyckligt lottad som inte haft en massa krämpor. Men också för att jag gett mig själv förutsättningar för att kunna må bra så länge som möjligt.

För även om soffan och sängen är mjuk och trevlig, så trivs jag ändå bäst när jag kan röra på mig som jag vill. Utmaningen fortsätter därför, för att fortsätta bygga grunden för att orka, klara och kunna njuta av det jag vill framöver. Två månader kvar till summering av slutligt resultat.

Övrigt

Tillbaks i kända hoods

Nu har snösmältningen kommit så långt så det kändes dags att bege sig upp till Olstorp för en vårtitt. Inte för att jag kommer springa där på ett bra tag framöver, det är ju trots allt känt som Östergötlands jobbigaste spår. Men fint är det, och bra mål för en lite ordentligare gravidpromenad, eftersom det finns både toaletter och vilobänkar där som man kan utnyttja om det skulle behövas innan man knatar hem igen. Viktiga grejer det där!

Så himla härligt väder idag att även om jag bitvis varit så trött att jag nästan känt mig snurrig så kunde jag inte sitta inne hela dagen. Laddad med vila blev det därför en härlig promenad med massor av vårkänslor. Grillångor från grannskapets grillpremiärer. Porlande vårbäckar. Kvittrande fåglar i trädkronorna. Vindens susande bland torra vårystra grenar. Sol på en blek nästipp. Mumma för en trött själ som drömmer sig bort till framtida skogstassningsrundor.

Hatkärlek till det terrängspåret… Foto: M. Eklund

Ganska snö-fritt i alla fall. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

Vila på en solig trapp. Foto: M. Eklund

Övrigt

Stärkt

Hade gymplaner idag, men återigen så vann hemmagymmet (om man nu kan kalla det så…) Inget fel i det, det är bara att variationsmöjligheterna är lite större på gymmet. Även om jag försöker variera så mycket det går även när jag styrketränar hemma. Framförallt nu när jag inte bör träna så hårt som jag normalt brukar, så känner jag att variationen är viktig.

För att få någon slags struktur i träningen brukar jag skriva ner ett gäng övningar innan passet (8-10 st, muskelgrupper efter vad jag känner att dagsbehovet är) och sedan köra 3 set av dessa för att få ihop ungefär en halvtimmes hemmastyrka. Nu när jag gör en del av övningarna sittande eller liggande på golvet brukar jag också försöka ordna övningarna så att jag undviker för mycket farande upp och ner mellan sittande och stående i ett och samma set. Det ska liksom bli en cirkel av det hela. Då kan man göra övningarna lite mer effektivt utan att det blir ”förflyttningspauser” emellan.

Dagens pass blev nån slags salig blandning:

  • Benspark x15 per ben
  • Sidoliggande höftlyft x12 per ben
  • Sittande sneda crunches x12 per sida
  • Kvarnen x5 varv åt varje håll
  • Sittande låg rodd med gummiband (bandet snurrat runt fötterna) x15
  • Sittande hög rodd med gummiband x15
  • Stående bicepscurl med gummiband x15
  • Stående tricepscurl med gummiband x10 per arm
Utgångsläge för sittande rodd. Foto: M. Eklund

Styrkedelen avslutades sedan med lite rörlighet – Katt och ko, Kråkan och Fjärilen (modifierad – utan framåtböj). Och sedan en skön stretch. Välbehövligt för kontorsstelheten.

För övrigt fick jag en blomma idag – nu är det vår! Foto: M. Eklund
Övrigt

Med en touch av Asien

Jag har observerat det hos mig själv, och fenomenet tycks gå igen på andra bloggar också. Det blir ett mycket större matfokus hos dem där magen har börjat växa för en period… Kanske ganska naturligt, eftersom i alla fall jag är i princip konstant hungrig. Även om jag inte haft några sådär riktigt markanta sug efter särskilda saker, förutom citrus ett tag.

Någon som skriver (och fotar!) väldigt inspirerande om mat är ett bättre du. Därifrån har jag tagit utgångspunkt i en hel del matlagning på sistone. Idag blev det jordnötssås. Superenkel sås och mycket godare än köpt sås på burk. Den här gången (ja, jag har testat den förr!) med tillägg av grovhackade jordnötter, eftersom både jag och sambon ville ha den lite mer crunchy än den blir med ”bara” crunchy jordnötssmör.

Lägg till nudlar och stekt storstrimlad kycklingfile (med citruskryddning såklart!), och som vanligt en rejäl sallad, så var dagens middag kirrad. Lätt, snabbt och gott. Faktiskt så snabbt att det slank ner i magen utan en endaste bild. Händer ganska ofta nuförtiden…

Övrigt

I tabata-tagen

Det blir lite småskralt med träningen för tillfället. Vet inte egentligen varför, det känns som tidsbrist, men när jag tänker efter kan jag inte riktigt skylla på det heller. Inte direkt brist på energi heller, för jag hade faktiskt förväntat mig att jag skulle vara mycket tröttare så här dags i graviditeten. Så kanske brist på motivation?

Nja, inte direkt det heller, för jag känner ju hur kroppen vill röra på sig. Och när jag väl tränar så mår den ju så mycket bättre av det. Skulle nog egentligen tro att det är mest bekvämlighet. Utbudet att tillgå är ju för tillfället lite begränsat så det är lite bökigare än vanligt att få till något som kan kallas vettig träning. Då är det lättare att det blir en vilostund i soffan. Eller ”bara” en promenad.

Därför är det nog tur att jag upptäckt tabata. Det blir liksom lite mer variation i framförallt styrketräningen då. Snickrade ihop ett pass med exertube idag som blev ungefär en halvtimme allmänstyrka hemma i vardagsrummet. Musklerna fick vakna lite. Jag fick lite endorfiner. Och glömmer inte helt bort hur det är att träna!

Imorgon tänkte jag nog försöka mig på tabata igen, fast på gymmet, på crosstrainern. Intervaller light kan man väl kalla det kanske. Med promenad dit och hem så är det nog den konditionsträning jag får vara nöjd med i nuläget.

Övrigt

80 procent

Det talas då och då om att leva efter 80-20 regeln. T ex när det gäller kost. 80 procent ”bra”, ”nyttigt”, 20 procent ”vad man vill”. Eller att 80 procent är ”good enough” i flera sammanhang. Lyckas man med 80 procent av träningspassen, eller kör man 80 procent enligt planen t ex, så är det good enough. Kan hålla med om att det är en ganska bra devis.

Den här dansaren/danserskan i min mage har nu kommit 80 procent av tiden den är planerad att rumla runt därinne. Tiden går fort nu! Bara 8 veckor kvar, jösses! Och kanske inte ens det, vem vet? Men när det gäller krabaten därinne, så tycker jag nog inte att 80-20-regeln är något att sträva efter. Nävars, den får allt ta och stanna längre därinne om jag får bestämma. Än så länge verkar den också vara en snäll och lydig (om än ganska livlig) varelse. Vi var på kontroll igår, på 80-procentsdagen och både jag och bebben fick klart godkänt. Skönt det! Bara att hoppas på att det fortsätter.

Firade det hela med att faktiskt äntligen ta mig iväg till gymmet. Tänkte i min enfald att på en fredagkväll borde det vara rätt lugnt och skönt så att man kan rumstera som man vill. Men det var faktiskt riktigt fullt, till och med kö till vissa maskiner så att jag fick göra om min plan lite mitt i.

Skönt var det i allafall att äntligen komma dit, min rygg behövde det. Jag körde nästan bara rygg (och lite benrehab, axlar och triceps), eftersom just rygg är något som jag tycker är lite svårt att få till hemma, utan redskap. I alla fall med en stor mage som gör att man inte kan göra de klassiska rygglyften liggandes på golvet… Det har faktiskt blivit övervägande styrketräning av baksidan av kroppen under graviditeten och jag tror att jag har det att tacka för att jag än så länge inte har några ryggproblem överhuvudtaget. Vinnande koncept alltså!

Magen börjar märkas nu, v32+0. Foto: M. Eklund
Övrigt

Gymdissar

Alltså, det där gymmet har det inte lätt just nu. Jag är så himla o-sugen på att gå dit. Men träningssugen är jag! Så gymmet borde ju kunna lura dit mig ganska lätt. Men icke. Jag lös med min frånvaro idag också. För idag vann vardagsrummet och gummibandet kampen om att få aktivera mina muskler, igen. Ja, och trappen till uteplatsen i solen då… Även om jag inte var så aktiv just när jag satt där…

Passade på att ladda hem en tabata timer som jag körde efter idag. Mina muskler ville utmanas lite och konceptet funkade ju faktiskt utmärkt, även om det undrades lite vad det var som pep hela tiden.
Upplägget blev så är:

  • Bicepscurl + armhävningar mot stol
  • Låg rodd + hög rodd
  • Bäckenlyft + sidoplanka/liggande sidocrunches (insåg att någon magträning att tala om inte är något för min mage just nu och fick dissa plankorna rätt fort – orkar men magen ser ju knas ut!)
  • Benspark höger + vänster
  • Axelpress höger + vänster

Kompletterade sedan med lite rörlighetsövningar för rygg och höfter, och välbehövlig stretch, och tycker nog ändå att jag fick ihop ett rätt hyggligt pass för att vara en tisdag-som-känns-som-måndag. Gott så!

Övrigt

Som en skyltdocka

Det här inlägget har legat och grott i mitt huvudet i ungefär halva graviditeten. Först i form av frustration, förvåning och obehag. Sedan, när jag bearbetat intrycken och pratat förstånd med mig själv, mest i form av ilska, fascination och irritation. Finns nog risk att jag framstår som rätt gnällig, och det är jag säkert också, men jag behöver ändå få ur mig den frustration som finns kvar på ett hörn.

För aldrig hade jag trott att man när man får ett litet liv som växer i magen också så påtagligt blir lovligt byte. För blickar, kommentarer och snusförnuftiga råd. Det är precis som att man som gravid är att likställa med en känslolös skyltdocka. Som det står alla fritt att betrakta, fälla vilka kommentarer som helst om, diskutera om och klämma på utan att fråga först.

Jag ser mig själv som förhållandevis hälsosam. Tränar för att må bra och för att det är så roligt. Äter mat som jag tror att min kropp mår bra av, med fokus på att tillföra näring framför tomma kalorier. Men funderar samtidigt inte särskilt mycket på hur mycket jag äter, det har jag liksom aldrig behövt. I så fall snarare i bemärkelsen att få i mig tillräckligt så att kläderna inte ska trilla av mig. Jag har liksom aldrig funderat över vad jag väger. Fram tills jag blev gravid. Eller snarare, fram tills folk fick reda på att jag är gravid.

Det går faktiskt (tyvärr) inte en dag på jobbet utan att det är minst en person som kommenterar hur ”tjock” jag blivit, att jag bara blir större och större för varje dag. Eller att någon frågar (med nån slags självklar förväntan att också få veta svaret) hur många kilon jag gått upp, eller hur mycket jag lagt på mig per vecka. Oftast följt av hur många kilon de själva eller deras fruar/sambos/flickvänner gått upp i vikt när de var gravida. Vad spelar det egentligen för roll??

I början blev jag så himla förvånad så jag liksom bara svarade på frågorna utan att finna mig i situationen. Började känna mig tjock, började väga mig minst en gång i veckan, funderade på att hålla igen fast jag var hungrig för att inte ”lägga på mig för mycket”. Började på något sätt förstå (även om jag tror att jag aldrig helt kan förstå) hur de med ätstörningar kanske känner sig. Hur en överviktig person som hela tiden (antar jag?) får blickar från omgivningen på kroppsdelar som kanske sticker ut. Hur man faktiskt kan få hjärnspöken enbart baserat på vad vågen visar. Bli fast som i ett fängelse. Det finns till och med begrepp för ätstörningar som gravid, pregorexi. Hörde på radion idag också att det finns ett nätverk för forskning kring graviditet och ätstörningar, GRÄS. Tror jag det, för har man inte funderat på sin vikt tidigare, så gör man det ju då, när ”alla” verkar anse att det är helt vedertaget och accepterat att kommentera ens uppenbarelse, vikt och utseende.

Men tack och lov har jag aldrig varit fast i, eller ens i närheten av en ätstörning. Tack och lov har jag alltid kunnat äta i princip vad jag vill och aldrig behövt fundera över min vikt. Så ganska snart blev jag mest förbannad över att folk helt obehindrat tar sig rätten att kommentera, bara för att jag är gravid. Varför skulle det göra det legitimt att lägga vanligt folkhyfs på hyllan?

Jag är sällan sjuk, jag orkar mer än många (vanligtvis) och jag sover gott på nätterna. Så jag tror nog att jag vet vad jag kan äta, och att det jag nu går upp i vikt under graviditeten faktiskt är bra för just mig. Jag vet hur min kropp funkar och har en svag aning om att eventuella extrakilon (som faktiskt inte är många, upptäckte jag när jag började efterforska det hela lite) kommer att behövas framöver, för att jag inte ska gå ner alltför mycket i vikt när jag ammar det lilla livet (förutsatt att det funkar att amma).

Tack och lov, så struntar jag nu fullständigt i vad folk tycker om min kroppshydda och min vikt. På sin höjd har jag ibland, om jag är på det humöret, börjat svara ”detsamma” till dem som kommenterar flitigast. Vilket har orsakat en och annat ögonbrynshöjning och förhoppningsvis lite eftertanke. Nähä, så det var alltså INTE ok att jag ger dig samma kommentarer som du ger mig?? Hmm…

Däremot, som lite underhållning på pendlingsvägen, brukar vi prata om dagens kommentarer i bilen på väg hem. Viktkommentarerna är helt klart i topp. Men matkommentarer är inte långt därefter: Nu äter du väl ändå vad du vill? Du äter väl för två? Ta nu en semla till, du som kan! Vad skönt för dig att slippa tänka på att äta nyttigt!

Eh… vänta nu… Varför skulle jag se graviditeten som en ursäkt att proppa i mig precis vad som helst? Tyvärr verkar det var många som anser att det är så. Jag tycker nog egentligen det är tvärtom. Jag har ett litet liv därinne som jag är väldigt rädd om och vill ge den bästa starten i livet. Därför är det väl egentligen precis tvärtom, att jag borde tänka efter både en och två gånger vad jag stoppar i mig så att krabaten därinne får den näring och energi den behöver.

Träningskommentarerna haglar också: Nu kommer du i alla fall inte att
kunna träna på säkert tio år (sådär lite skadeglatt) – Nu har du väl ändå slutat träna (med nån slags förväntan i rösten) – Inte kan du väl springa en mil när du ser ut sådär??. Det är ungefär som att träning är något negativt, och som att den som tränar och använder sin kropp inte är normal. Äntligen, nu kanske hon också blir som vi andra så vi inte behöver ha så dåligt samvete längre! 

För hur det nu är, så är det ju de som kommenterar. De som själva inte tränar särskilt mycket. De som själva kanske gärna äter både två och tre semlor och sedan trycks av sitt dåliga samvete för att doktorn säger att man nog borde tänka på vikten eller blodtrycket eller kolesterolet. Det är som att det är skönt att äntligen kunna få ge samma kommentarer till någon annan som ens dåliga samvete ger en själv. Sorgligt tycker jag. Så mycket bättre det vore om man istället kunde inspireras av varandra, av den som kanske är där man själv vill vara. Även om man därinne i hjärtat är avundsjuk.

Nu kan man ju undra hur duktig jag själv är då, är jag inte lika god kålsupare själv? Säkert har jag fällt kommentarer obetänksamt också, för en del tror jag faktiskt helt enkelt inte tänker på vad de säger. Men jag har verkligen tänkt efter. Kommit fram till att nä, jag har faktiskt inte det behovet. Hellre frågar jag hur någon mår. Än kommenterar hur de ser ut. Om jag nu känner att jag måste säga något. För oftast säger jag faktiskt hellre ingenting. Om jag nu tänker på hur någon ser ut eller lever sitt liv. Tänker att de säkert har sina egna orsaker till det. Att de inte vill bli påprackade någon annans åsikter. För det är ju så jag själv känner. Att det inte är någon annan som har att göra med, eller har rätt att kommentera, hur jag tränar, vad jag äter eller vad jag väger. I alla fall inte på det exponerande, skyltdockiga sättet.

Det finns naturligtvis, och tack och lov (!) undantag. Intresserade frågor av hur jag mår, om jag ännu känner hur bebben sparkar därinne (jodå, ibland har jag haft tur och till och med kunnat visa dem hur magen hoppar!), hur och om jag kan träna nu när jag är gravid och hur det påverkar mig. Med en intresserad och nyfiken person diskuterar jag såklart gärna sådant som jag brinner för – hälsa, mat, träning till exempel. Men inte med någon som bara ser mig som ett inglasat livlöst utställningsobjekt som man obehindrat kan kommentera, diskutera och betrakta. Så det så!

Övrigt

Tjejmarathon-utmaning

Jag har skrivit om Tjejmarathon tidigare, men gör det gärna igen, eftersom jag tycker konceptet är så bra. Jag hade gärna deltagit i år, och nån gång ska jag delta i det här loppet, om det finns kvar i flera år vill säga. I år blir det inget, och dessutom tror jag att det nästan är fulltecknat nu! Kanoners! Tänk vad skoj de ska ha, de som får springa långt i vackra omgivningar i slutet av juni.

Men vi andra kan delta på vårt eget vis också. Förra året gick insamlingen till Panzi-sjukhuset i Kongo och med hjälp av mina ”supporters” (jag skulle ju som bekant springa loppet då) och mig själv lyckades vi bidra med 2 750 kr till insamlingen, som till slut genererade över 100 000kr totalt. Det gör skillnad!

I år går insamlingen till Hungerprojektet och man kan bidra direkt genom att sätta in en slant här. För att stödja Tjejmarathon-andan och Hungerprojektet, och för min egen hälsas skull, så har jag tänkt ut en liten utmaning.

Frisk luft behöver man ju varje dag, motion likaså. Eftersom löpning just nu inte är en del av min vardag har jag därför tänkt att för varje kilometer jag transporterar mig till fots utomhus, från och med idag till och med 25 juni, så skänker jag en krona till insamlingen. Beroende på hur mina fogar beter sig framöver, och hur jag mår i juni, och när min envisa förkylning äntligen släpper, så finns det en risk att det inte blir så många slantar, men lite är bättre än inget! Mår jag bra kan det faktiskt bli en hel del.

Så, även om du inte ska delta i loppet kan du också hitta din egen hälsoutmaning med anknytning till detta, som i sin tur kan generera några till insamlingen. Go for it!