Det är sista veckan på jobbet nu. Liksom slutspurt på något vis. Jag blir påmind om det hela tiden. Många kroppsliga kommentarer. Många förlossningshistorier och berättelser om vätskesamlande fruar. Många ”nu är det väl ändå dags snart”. Och jo, visst är det ju det. Även om jag gärna skulle fortsätta vara kollegan Malin även de sista dagarna.
Så ganska trött i huvudet är jag allt när jag kommer hem. Då är det riktigt skönt att ha den där utmaningen om 30 min aktivitet och liksom hålla i spurten där också. Igår välbehövlig yoga för att rensa sinnet och mjuka upp kroppen. Idag en skön promenad i nyrensad vårluft och kvällssol. En gök som stilla ko-ko-ade i bakgrunden. Jättesnäckor som krupit fram i det regnvåta gräset. Doften av nyklippt gräs. Kallt men ändå försommarlikt på något vis. Känna lederna falla på plats efter en dag i kontorsskolan. Och så ta plats i soffan med fötterna i högläge efteråt. Gött!
Den där magen har liksom en tendens att komma ivägen… Alltså folk har en tendens att se magen och inte personen som bär den. Och sen ser de bara bebisen, och inte personen som bär den på armen. 🙂
Ja, det är nästan lite komiskt ibland. Man skulle liksom kunna spela in sig själv och spela upp svaren, för det funkar liksom med samma varje gång 😉
Precis som bureborn säger! Fascinerande egentligen för det är ju liksom inget "ovanligt" tillstånd du är i. 😉
Nä. Men ju mer man läser hos likasinnade så verkar det ju liksom vara vedertaget