Browsing Category

Träning

Träning

Yoga-maj

Det är fortfarande lite sådär att jag prioriterar bort det jag behöver mest – yogan – för andra ”måsten” och saker på att-göra-listan. Sådär så jag nästan blir lite irriterad på mig själv. Därför tänkte jag att jag ska ta tag i det lite mer strukturerat och prioriterat. Inte så det blir något tvång eller stress och press utan mer som en intention att ta mig till mattan.

yoga-maj 1
Jag tänkte köra yoga-maj helt enkelt. Med målsättningen att yoga de flesta dagarna i maj. Utan krav på tid på mattan. Utan krav på att det görs varenda dag i maj, för det är jag ganska övertygad att jag inte kommer klara. Och det är ju dumt att göra sig själv besviken direkt.

Jag gör der alltså i första hand för att hitta tillbaka till yogan som en lika naturlig del av dagen som tandborstningen. För att skapa en god vana. Med längre pass ibland och kortare ibland. Meditation och pranayama för att jag behöver det! Uteyoga fina kvällar. Kanske några solhälsningar en tidig morgon eller uppmjukande övningar en stel kväll efter träning. Inga krav, inga begränsningar. Mer än att den ska bli av, min yoga i yoga-maj!

yoga-maj 2
Det vore himla kul om fler ville hänga på mig och göra yogan till en vana i yoga-maj! Så kan vi dela med oss av hur vi får till yogan i vardagen. Inspirera varandra och ge tips. På mattan eller utanför (för yoga är ju så mycket mer än asanas!).

Jag tänkte att jag uppdaterar här hur det går varje måndag i maj. Och lägger ut inläggen på bloggens Facebooksida såklart. På instagram tänkte jag att vi helt enkelt kör under taggen #yogamaj och peppar varandra. Och om det är någon som skriver egna blogginlägg om det får ni gärna länka hit för jag vill gärna läsa, och länkar gärna tillbaka. Eller släng bara in en kommentar och berätta hur det går.

yoga-maj med hashtag
Ha nu en yogisk maj!

Namaste

Träning

Kvällsrunda och morgontur

Långa härliga cykelrundor är lite av en utopi här. Så för att skrapa ihop trettio mil på någon av cyklarna för min Ica-klassiker kör jag i allafall nu i början enligt devisen många bäckar små. Och även om träningseffekten av korta cykelpass såklart kan diskuteras, så kan de vara härliga ändå.

De senaste 18 timmarna har jag hunnit med två rundor. Igår kväll efter att barnen somnat trampade jag ett varv runt sjön och avslutade med en sväng längs Göta Kanal. En helt spegelblank kanal, kan tilläggas. Med tillhörande helt fantastisk kvällssol. En runda som inte blev mer än ca en mil eftersom jag skulle hinna till affären innan den stängde också.



Imorse cyklade vi till dagis och efter lämning tog Liten I Cykelstol och jag en runda och kollade in djur och framförallt hennes stora intresse: bilar! Brrrrmm…. Lät det hela tiden bakom ryggen på mig.  Den rundan blev lite kortare men kändes i benen ändå tack vare lasten där bak!

Fast även om de här korta rundorna är trevliga så måste jag erkänna att jag längtar efter en något längre tur också. Kanske till helgen, vem vet?!

Träning

Cykellek i skogen

Hehe, autokorrekt ville döpa det här inlägget till cykelled i skogen. Det är förvisso också sant, men det var inte det jag tänkte skriva om. 

Faktum är att jag nog inte riktigt vet vad jag tänkte skriva egentligen. Mer än att jag ville dela med mig av cykellyckan. Den där som uppstår när man oväntat får en lucka i vardagskaoset och på knock bestämmer sig för att rasta MTBn. Som man inte ens vårservat…


Men asch, lite pumpning, kontroll av bromsar och dämpning fick räcka för mig. Jag är ju trots allt bara en glad amatör!

Sedan gav jag mig ut i min älskade skog och lekte lite på stigarna. Kan konstatera att både modet och balansen är bättre än sist jag prövade lyckan till skogs. Men benstyrka har jag ingen… Och svåra stenpartier som förbipasserande proffs (?) hoppade uppför, de klev jag av och gick uppför…


Lika glad var jag ändå, och som bonus fick jag en extra cykeltur på eftermiddagen sedan, fast då med en snattrande fiskbensflätprydd liten tjej i cykelstol på släp, och vanlig människocykel modell herre. Det har sina utmaningar det också!

Träning

Nytt försök med Ica-klassikern

Om någon frågar mig om jag är tävlingsmänniska så svarar jag oftast nej. För jag är ingen sån där klassisk vinnarskalle när det gäller sport. Som inte viker ner sig i dueller eller som kämpar i lagsporter tills jag får blodsmak i munnen. Det är inte så viktigt för mig.

Men samtidigt är jag en riktig prestations- och statistiknörd. Jag älskar att övervinna mina tidigare egna resultat och att med statistik följa mina förbättringar. Jag är rätt tjurskallig och seg, men inte särskilt snabb. Så på sätt och vis är jag ju en tävlingsmänniska.

Jag älskar lopp men deltar inte för placeringen. Förutom jämfört med mig själv. Kanske för att jag oftast inte har någon chans på topp 10. Men oftast är rätt bra på att nå mina egna mål och slå mina egna tidigare resultat.

Därför ger jag mig på Ica-klassikern igen. För att jag gjorde DNF på tre av fyra grenar förra året. För att jag borde kunna så mycket bättre än så i år, med tanke på att jag har helt andra förutsättningar. För att om jag inte klarar det i år, ja då kan man verkligen undra hur jag ska ta mig igenom en Nattvasa! För att jag behöver variera min träning till mer än bara yoga, löpning och sporadisk styrketräning.

Den här gången tänker jag också höja kraven lite och faktiskt kräva originalgrenarna av mig själv. Dvs cykling, simning, löpning och skidåkning. Inga promenader, roddmaskiner eller stavgång.

Cyklingen

Från och med idag när jag anmälde mig har jag 63 dagar på mig att cykla 30 mil. Det blir i snitt knappt 5km om dagen. Det är verkligen ingen omöjlighet! Men kan ändå bli en utmaning i det allmänna vardagspusslet. För det är inte helt lätt att cykla med två barn på släp. Så det kräver åtminstone till viss del barnfri tid. Eller inköp av cykelstol eller cykeltillbehör till Charioten.

Vaetternrundan

Den enda gången jag cyklat 30 mil i ett sträck – Vätternrundan 2008

Simningen

Därefter ska det simmas. I sommar. Borde också vara plättlätt med tanke på säsong och situation. Om inte annat så kan jag göra tre besök i simhallen några morgnar innan jobbet och bränna av en kilometer varje gång. Precis som när jag gjorde riktiga klassikern så känns det här som en lätt match.

Vansbrosimningen

Snygg i våtdräkt… Som sedan mest använts till kajakande.

Löpningen

Löpningen borde också gå ganska lätt. Men beroende på livspussel och annat så kan det nog ändå bli en viss utmaning i det här momentet. Fast jag hoppas inte det! Fem kilometer i veckan med löpning är nästan i minsta laget om förberedelserna för Nattvasan ska kunna anses vara i fas. Beroende på vad som tränas i övrigt såklart.

Lidingoeloppet

30km var ingen match när jag fortfarande hade benmuskler… Men hur tänkte jag med långärmat och långbenat i september?!

Skidåkningen

Skidåkningen får jag bara inte missa. Jag menar, får jag inte ens till nio skidmil inför den där Nattvasan, då får det nog bli DNS på den! För så oförberedd vill nog varken jag eller medtävlaren att jag ska vara! Träningsläger kan dock komma att krävas!

Oeppet spaar

Ribban är satt. Den är betydligt högre än förra året. Känns också betydligt roligare! För nu känns det ändå som träning. Bra träning till och med! Dags att pumpa cykeln och vänta ut en raspig hals.

Träning

Tant på grönbete!

April ser ut att lyssna på mina böner än så länge. För idag sprang jag en snutt för första gången sedan i januari. Det låter ju som en evighet sedan! Men det har ju varit lite vinter däremellan, och då brukar jag prioritera skidåkning framför löpning.

tant paa groenbete

Det var ändå en ganska ringrostig tant som snörde på sig löparskorna den här blåsiga eftermiddagen. Hon begav sig ut på MTB-stigarna i den närliggande skogen. Med känslan av en ko på grönbete, stolpiga ben och ovana fotleder sprang hon runt där på stigarna i nästan en halvtimme innan det var dags att vända hemåt igen för mellanmål med de ystra små kalvarna och en inte lika yster äkta hälft.

Det märktes verkligen att det var ett tag sedan jag sprang. För jag hade nästan glömt det där nöjda sköna lugnet i kroppen som man får efteråt. Om det här är nyckeln för att inte vara så tjurig ibland på eftermiddagarna, så är det nog dags för tant att pallra sig ut i skogen lite oftare!

tant paa groenbete 2

När jag lufsar i skogen är det sällan jag springer med musik förresten. Det finns så mycket andra ljud att lyssna på. Idag hade jag dessutom superhiten Här kommer Pippi Långstrump på hjärnan hela rundan! Det finns många fördelar med att ha småbarn minsann. Om inte annat, så orsakar det ofrivilliga leenden när man inser vad ens hjärna fokuserar på…

Träning

Att både vilja ha kakan kvar och äta den

Alltså, varför MÅSTE roliga saker alltid krocka?! Är det för att man ska tvingas tänka extra mycket så att man bara gör saker man verkligen, verkligen vill? Eller har jag bara otur när jag vill saker?

För nu krockar det inte bara lite… Jag har länge velat gå en yogautbildning för Therese som driver YogaStories. Bestämde mig i höstas för att göra slag i saken nu till våren. Men… då går utbildningen bara i Åre. På datum som vi trott att vi skulle skola in Lill-trollet på dagis. Funkar inte med vardagspusslet…

Så jag suckade lite och tänkte ”Jaja, kanske till hösten…”. Och i höst håller Therese utbildning i Stockholm. Betydligt närmre. Betydligt mindre pusslande och färre ensamma nätter med barnen för mannen.


Förvisso numera fortfarande med risk för krock med dagisinskolning, eftersom Linköpings kommun inte har några som helst ambitioner att erbjuda förskoleplats inom den tid de är skyldiga till enligt lag (men det är ju en helt annan sak…). Men det såg ju perfekt ut annars. Med yogautbildningen, alltså…

Om det inte vore för att första utbildningshelgen krockar med Fjällmaraton Sälen. Där jag som bekant vunnit en startplats. Som jag jättegärna vill utnyttja! Och i just det här fallet, där jag måste befinna mig i olika delar av landet samtidigt, för att kunna både äta kakan och ha den kvar, så får jag nog erkänna mig besegrad. Det går inte att göra bägge…

Träning

DNF på träningen i mars…

Jag hade ju som bekant någon slags ambition att komma igång med lite mer regelrätt träning i mars. Men det gick väl sådär, kan man säga.

Ett ynka benpass (som jag förvisso fick rejäl träningsvärk av). Ett ordentligt skidpass. Några yogapass som faktiskt framkallade både svett och träningsvärk. Betydligt fler som mer var återhämtning än träning. En yogautmaning på instagram hjälpte mig lite på traven. Ett stort fett DNF på träningen i mars kan man summera det som!

Men jag sörjer inte så mycket över det ändå. Med vabbveckor och annat som kommer emellan, så är träningen liksom bara grädde på moset. Rör på mig, och motionerar, det gör jag ändå. Dryga 250 000 steg, plus alla de steg jag tagit inomhus, för då registrerar jag inte steg.

en lite laengre vaeg
Som jag misstänkte blev det också ganska knivigt med skidåkningen i Ica-klassikern. Ungefär så knivigt som jag trodde. Men samtidigt gick det bättre än väntat eftersom jag åkt så mycket mer skidor än jag trodde jag skulle ha möjlighet till. Jag hann ända till Evertsberg innan jag blev tagen av repet. För den här vintern, som knappt sett snö, får det räknas som ok. Nästa säsong däremot, då är det en annan femma!

Så jag sitter här och funderar. Dels på om jag ens ska sätta några träningsmål för april, och dels om jag ska anmäla mig till en ny ICA-klassiker. Och kommer nog fram till att svaret blir ja på bägge. Ica-klassikern borde jag faktiskt kunna klara i år. Och april får en träningsbön:

April, var snäll och bjud mig på minst två löppass, minst två uteyogapass, minst två styrkepass och en massa mysmotion däromkring! Gärna en bonustur på MTBn eller racern också, om jag får önska!

Träning

Att yoga hemma

Nu börjar det kännas igen… Att jag försummat yogan lite. Eller snarare nedprioriterat mig själv. För det är då jag försummar yogan – när allt annat kör ihop sig. Just nu känns det som att hjärnan kokar över av olika anledningar. Igår mindes jag t ex inte vad jag gett minstingen till lunch när mannen frågade när han kom hem. Då är det dags att bromsa. Att återvända till det som alltid räddar mig: yogan. Då är det också tur att jag har kommit över tröskeln så att jag känner mig trygg med att yoga hemma.

Men så har det inte alltid varit. Som för många andra så har min yogaresa kantats av förändringar längs vägen. Från att enbart ha förlitat mig på andra och bara känt mig trygg inom yogastudions fyra väggar har jag numera verktygen för att yoga där det passar mig – hemma. Och kom nu inte och säg att du är för stel för att yoga – det är som att säga att du är för skitig för att tvätta dig…

att yoga hemma

Viparita Karani – en av mina favoriter

Men hur gör man då för att yoga hemma?

Till att börja med så tycker jag inte man ska snegla på andra eller krångla till det. Trots att yogan ska vara fri från prestation och ha fokus på enbart dig själv, så finns det många åsikter om vad man får och inte får. Glöm dem! Eller strunta i alla fall i dem!

Känn istället efter vad du behöver. Och lägg fokus där. Man blir aldrig fullärd som yogi, så genom att ständigt se på sig själv lite som en nybörjare behöver man inte skämmas för att vara ofullständig.

att yoga hemma 2

Viparita Karani – med benen i Fjärilen

Redskap för att yoga hemma

Behöver man en massa dyra grejer? Yogamatta? Block, straps och bolster? Eh… nä, egentligen inte. Fastnar man för yoga kan en matta vara bra. Men största syftet med den är egentligen att vara halkskydd och underlätta att man kan stå/sitta/ligga i positioner utan att behöva spänna sig för att inte oavsiktligt halka i spagat… Så har man en annan matta som uppfyller det, så funkar det precis lika bra.

Block, straps och bolster är överkurs tycker jag. Tjocka böcker, skärp och soffkuddar funkar lika bra.

Andra bra grejer för att yoga hemma

Sköna kläder med full rörelsemöjlighet är bra. Man vill ju liksom inte att stretchar ska begränsas av för tighta byxor eller nåt…

Yogaböcker kan underlätta om man vill ha inspiration. Lånas gratis på bibblan, men ser ofta ganska snygga ut i bokhyllan också… Där kan man ofta lära sig lite mer bakgrund också, och få tekniktips kring olika positioner, andningsövningar och meditationer.

att yoga hemma 3

Exempel på bra yogaböcker

Men för mig är det överlägset bästa för att yoga hemma att utnyttja bra yogatjänster online, och på Bloggar om Hälsa tipsar jag om mina favoriter. Även om jag ofta yogar på frihand också, så gillar jag att koppla bort huvudet och följa någon annans instruktioner. Då får yogan liksom dubbelt avkopplande effekt för mig.

Nätet är för övrigt fullt av guldgruvor när det gäller tekniktips och övningar också. Min favorit är Yoga Journal. Där finns väldigt många yogapositioner beskrivna, med både tekniktips, bakgrund, kontraindikationer och tips på mer avancerade eller relaterade övningar. De är även kategoriserade utifrån om man är nybörjare, medel och avancerad utövare.

Det fina med yogan är ändå att det finns något för alla (även om alla såklart inte måste gilla yoga!), och det finns förmodligen ännu bättre sätt att yoga hemma på, som jag bara inte har kommit på ännu. Men som jag förhoppningsvis upptäcker när min yoga utvecklas och förändras framöver!

Träning

Skidåkning i dagsljus och yoga med levande ljus

Jag har ju egentligen semester just nu så jag tänkte mest kika in här och bjuda på glimtar från en marstisdag.

Efter en del velande kom jag iväg på skidor idag på eftermiddagen. 500m senare, och vad som kändes som lika många höjdmeter, pga bakhalt och rejäl motvind, ångrade jag mig nästan. Men efter ett fotostopp och andhämtning släppte det och den totala längdåkarlyckan infann sig.


Platt eller lätt utför, bra glid och vinden i ryggen. Förutom sista kilometern… Då bar det uppför igen, jag hade ca 15 sekundmeter motvind i bröstet och om möjligt ännu mer bakhalt. Kontraster helt enkelt.

Nu ikväll passade jag på att sträcka ut stela skidåkarben med lite yoga i skenet av fladdrande ljus. Väldigt rogivande! Det är något särskilt med att stirra in i lågor.


Hur har din tisdag varit?

Träning

Den där mörkerträningsrädslan

Jag pratade med en vän om den förra helgen. Mari skrev om den tidigare i veckan. Jag skrev själv om den i höstas. Och igår kväll upplevde jag den själv igen. Den där mörkerträningsrädslan. Den som i vissa fall faktiskt är befogad. Men som i andra fall egentligen mest är ett resultat av hjärnspöken, som i sin tur är ett resultat av otäcka händelser och (ve och fasa) till och med mord.

Gårdagskvällens upplevelse var nog mest ett hjärnspöke, väljer jag att tro. För man kan ju faktiskt inte gå omkring och misstro hela världen. Eller vad säger ni om följande:

Jag kom till golfbanan där konstsnöspåret finns vid 19.40-tiden. Två andra bilar på parkeringsplatsen, och på första varvet mötte jag mycket riktigt två andra åkare. Elljuset ger bra ljus, men mörkret utanför är kompakt.

På andra varvet är jag ensam. Känner mig väldigt ensam också. Och när jag närmar mig start/mål-området ser jag en flackande pannlampa i mörkret. Två hundar syns i lampans sken men personen står still och rör bara på huvudet. Jag saktar in och avvaktar lite när jag är klar. Personen står kvar. Jag tar av mig skidorna och börjar gå upp för startbacken, som just igår var stängd för snöpåfyllning. Hen börjar också gå, i samma takt och åt samma håll som jag. Fortfarande i mörkret.

Jag stannar och låtsas fixa lite med skidorna. Hen stannar också, och jag ser att personen tittar åt mitt håll eftersom pannlampan avslöjar det. Nu börjar tankarna snurra en del och pulsen stiger. Jag går med bestämda steg. Hen börjar också gå igen. Då tar jag fram telefonen och ringer sambon. För att skrämma bort mina hjärnspöken och för att för säkerhets skull låta personen veta att jag har telefonen på mig. Men sambon svarar inte…

Jag går fortare och ser pannlampan i mörkret röra sig i samma takt. Parkeringen närmar sig och personen med hundarna försvinner bakom en bod. En bil förutom min på parkeringen. Jag bestämmer mig för att bara lägga in skidorna utan att packa ihop dem och åka därifrån direkt. Sambon ringer strax innan jag är framme vid bilen, men jag säger att det nog löser sig. Lägger in skidorna utan fodral, och åker hem. Inget hände.

moerkertraningsraedslan

Skulle ens något ha hänt?? Förmodligen inte. Jag väljer att tro att det bara var någon som behövde rasta hunden och var nyfiken på vilka dårar som åker skidor en fredagkväll på bästa TV-soffa-tiden.

Men vad gör man åt den där mörkerträningsrädslan då?

Som Mari skrev tidigare i veckan, så tycker jag absolut inte att man ska falla offer för den där rädslan. Om den inte är befogad såklart. Men det finns några saker man kan göra, som både minskar rädslan, och ökar din egen säkerhet om något skulle hända.

Tala om vart du ska och hur länge. Kanske självklart, men ändå. Dessutom kan det ju hända andra saker än överfall. På vårt spår finns enganska svår nerförskurva. Om man ramlar och skadar sig (har hänt mig!) så är det ju bra om man slipper ligga och frysa hela natten…

Ta med dig telefonen. Om jag är ute i mörkret eller skogen ensam har jag alltid med telefonen på träning. För säkerhets skull.

Prata vett med dig själv. Hur rimligt är det att en eventuell förövare skulle leta offer just där du är? Eller att ett vildsvin skulle dyka upp?

Skippa hörlurarna. I mörkret och i naturen behöver man ha lite pejl på omgivningen. Oavsett hur trevligt det är med poddar och musik.

Hur känner du för mörkerträning? Lider du av den där mörkerträningsrädslan och har du några tips för att komma runt den?