Browsing Tag

Tävling

Övrigt

Höjdpunkter från 2012

Dags att sammanfatta lite. Eftersom 2012 inneburit en hel del bottennapp som inte behöver ältas igen så väljer jag att fokusera på höjdpunkterna under året. Som ett avstamp för ett riktigt bra 2013 liksom.

Årets skidhelg
Långberget fick ett återbesök. Lite nostalgi, mycket umgänge och god mat med två goa värmländska gubbar som sällskap. Älskar dialekten! Inträffade samtidigt som Vasaloppet gick av stapeln i en annan del av Sverige, så lite vemodigt var det också. Överlägset bästa skiddagen i år är däremot den här, nu i december. Drömmer om fler sådana dagar, långa vita vintrar och många skidmil i kroppen.

Årets utmaning
Jag var under början av våren ordentligt tävlingssugen igen och ville ha en rejäl utmaning, trots en del knäproblem i början av året. Valet föll på Tjejmarathon. Om man vill springa långt och dessutom för en god sak är detta kanon. Tyvärr kunde jag inte delta, men vårens alla långpass i varm vårsol och massor med friskluft är riktiga guldkorn i träningsminnet.

Årets personliga rekord
Både längd- och tidsmässigt har jag slagit rekord i år. Längdmässigt en dag i maj då jag sprang längre än ett Lidingölopp, vilket var mitt tidigare rekord. Tidsmässigt på två sätt. Dels nytt pers på milen i början av september, dels i form av antal träningstimmar, som varit fler än någonsin sedan jag började logga min träning för några år sedan. Fortfarande är jag mer soffpotatis än jag skulle vilja, men det går åt rätt håll. Det ser också ganska varierat och bra ut, även om löpning dominerar, och även om jag skulle vilja att längdåkningsdelen var större.

Årets boost
Dels en riktigt härlig fjällsemester med både snö, sol, blåst och regn, efter en ganska jobbig försommar. Dels min första löparhelg. Härligt att få löparnörda flera dagar i sträck med fantastiska människor. Fantastiskt sätt att fira födelsedag på, på många sätt.

Årets ”skenet-kan-bedra”
Två gånger har jag blivit tagen för elitidrottare. Båda gångerna på resa. Första gången på väg till USA i augusti, då flygvärden var helt övertygad om att jag var en del av OS-truppen. Andra gången i passkontrollen nu senast, när kontrollanten ansåg att jag måste vara elitsimmare för att jag såg sån ut. Skenet kan bedra kan man lugnt säga!

Årets nya bekantskap
Mountainbiken och skogsstigarna. Cykeln och jag är inte helt kompisar ännu och jag favoriserar fortfarande racern, men vi är definitivt inte osams. Lockandet med lugna, slingriga skogsstigar gör ju att MTBn har lite ess i rockärmen kanske.

Foto: M. Eklund



Årets insikt
Det GÅR att träna varje dag utan att känna sig alldeles för sliten. Det handlar bara om att variera sig så att kroppen får återhämta sig i etapper. Kanske också om att litegrann definiera om var man drar gränsen för ett träningspass. Den insikten fick jag under årets julkalender. Den bästa på länge tror jag. Genom den lärde jag mig också att lite pusslande gör att den mest fulla kalender har plats för lite träning varje dag. Bara man tänker till lite. Bara man vill.

Årets terapi
Bakning. Utan tvekan. Att använda händerna. Knåda, skapa, forma. Det är min bästa terapi mot en stressad, grubblande kontorshjärna. Många matbröd har det blivit. Inte så mycket sött i år, trots att jag fick sötebrödsboken från Brunkebergs bageri i julklapp förra året. Hemgjorda chokladbiskvier står fortfarande på att-göra-listan. Raw-food-kakor/desserter/godsaker har det blivit mer och mer av och lanseringen börjar nu även gå hem hos omgivningen.

2012 var också året då jag startade blogg igen. Lite terapi det också, i sin egen form. Ibland bubblar det av inlägg och teman i huvudet, ibland är det veckovis torka och oinspiration. Så här i backspegeln är det ganska kul att se tillbaka och minnas hur året sett ut också, även om naturligtvis inte allt finns här. En hel del finns nerskrivet i gammalt hederligt pappersformat också. Där det måste fysiskt hittas innan någon annan kan läsa det.

Övrigt

Marathon?

Jag fick ett meddelande på Facebook igår kväll från en vän, som löd så här: ”Jag anmälde mig till Stockholm Marathon nästa år. Game on?”

Sätter ju onekligen griller i huvudet. Även om jag tvekar inför 42km asfalt. Hade det varit terräng eller åtminstone grus hade jag nog antagit utmaningen direkt. Men asfalt?? Stackars knän och vader…

Tål att tänkas på

Övrigt

Tjejmilen 2012

Jag har någon slags hatkärlek till Tjejmilen. För två år sedan sa jag att jag aldrig mer skulle springa loppet. Det var för stort och för trångt. Folk valde startgrupp långt fram för att slippa vänta, inte för att de hade kapacitet för den. Man kom ingenstans första två kilometrarna för alla som GICK, i BREDD i 55-minutersgruppen. Inte värt det.

Men så införde Tjejmilen seedade startgrupper till förra året. Så jag gav dem en andra chans. Om de verkligen höll vad de lovade så skulle man ju faktiskt kunna få riktigt bra draghjälp istället. Och det gjorde de. Kontrollanter i startfållorna slängde ut de som försökt sig på att ställa sig ”för långt fram”. Lite trångt första hundratals metrarna var det, men sedan flöt det på otroligt bra. Skönt att hela tiden hitta ryggar att haka på som var i lagom tempo. Bra gjort Tjejmilen, tänkte jag då.

I år verkar folk ha börjat lyckas ”lura systemet” igen. Eftersom seedningen man har inte är någon ”riktig” seedning där arrangörerna placerar deltagaren i startgrupp baserat på tidigare meriter, utan man själv som deltagare väljer startgrupp när man anmäler sig och får skriva in valfri merit. Dvs ganska enkelt kan man skriva in ett fiktivt resultat och därigenom hamna långt fram. Varför man gör detta förstår jag inte riktigt, men att vänta för att man är långsammare än de längre fram verkar inte vara något folk vill ägna sig åt… För i år var det återigen folk som gick efter bara några hundra meter. Till och med i första startgrupp, rapporterade coachande darlingen! Så i startgrupp tre där jag och Karin stod var det kryssa järnet som gällde om man ville springa i tempot som startgruppen angav. Hamnade man i mitten var man fast i lustempo, till och med på upploppet!

Hur som helst, jag har ju ändå anmält mig varje år och det är ändå en fantastisk folkfest med ca 30 000 tjejer som springer/joggar/lunkar/går runt Djurgården. Det är en häftig känsla att stå på Gärdet, titta bakåt och se ett helt hav av tjejer/tanter/damer med händerna i luften till Sarah Dawn Finer’s nya låt Because I am a girl. Jag gillar häftiga grejer. Men jag gillar inte att trängas. Svårt att få bägge i ett och samma lopp!

I år var första året, för mig, som vädret varit mindre bra på Tjejmilen. Strilande regn gjorde Gärdet till ett lerhav. Vi var som vanligt ganska tidiga på plats, för att hinna toaköa (köerna brukar ju vara gigantiska!), insupa atmosfären (inte så vidare i år, varken musik eller folk som det brukar, tänk vad vädret gör!) och ladda. Insåg att upploppet skulle bli en lerig historia.

Redan innan folk börjat trampa runt leran… Foto: privat

Än så länge med rena, fina, gula skor. Foto: privat  

Lera är något jag faktiskt gillar. Splatta runt i skogen i lera är en härlig känsla på något vis. Mitt i Stockholm, i samband med ett asfaltslopp, blir det mer tokroligt. Att se folk som förgäves försöker hålla skorna fina. Som trängs längs reklamskyltarna i ett långt led efter målgång för att slippa blöta fötter. Det fick man ju redan i starten liksom. Eller snarare i uppvärmningen. Lervällingen rann i startfållorna redan när vi startade, undrar just hur det såg ut för de stackare som startade nån timme senare. När regnet tilltagit och tusentals bruttor redan trampat sönder det lilla gräs som fanns kvar.

Så. Själva loppet då? Trångt som sagt, men i början gjorde det inget, eftersom jag då kunde gå ut ganska lugnt. Karin och jag låg sida vid sida första kilometern, som gick på 5.25.

De två vita kepsarna är vi. Foto: privat

Jag blev övertalad att springa med keps mot regnet, men ångrade det stundtals under loppet, det blev rätt varmt! Fick innan starten skeptiska kommentarer om mina korta tights och linne, men mer avundsjuka kommentarer efteråt, Karin i t-shirt tyckte det var för varmt och hade velat ha linne. Och det var faktiskt en hel del folk som sprang i långa tights och dubbla underställströjor, huga!

Nånstans innan första vätskekontrollen märkte jag att Karin släppt lite. Benen kändes oförskämt pigga men lungorna kändes inte lika med på noterna. Skippade vätskan och sprang på i vänsterspår. Försökte hålla ett bra tempo (för mig) och sprang förvånansvärt jämnt. Låg på i nerförslutet mot Djurgårdsbrunnskanalen och höll på att dråsa rätt in i en klunga som bromsade. Väjde åt vänster och insåg förvånat att det var asfalt längs kanalen. Jag som hade för mig att det var grus!

Insåg senare ute vid Blockhusudden att det var där gruset var (och vattenpölarna som folk med fortfarande torra skor försökte väja för). Där ute kändes luften otroligt kvav, som en ångbastu ungefär. Pust! Kan man få springa i bikini med personlig fläkt kanske?

Insåg när jag passerade 5km att jag hade chans på personligt rekord eftersom jag redan där hade kunnat fortsätta resterande del av loppet i 6min-tempo och ändå tangera tidigare pers. Sprang förbi Plan’s hejaklack med armarna i luften och konstaterade att man blir väldigt andfådd av att springa med uppsträckta armar! Kände mig väldigt törstig i värmen och fukten – ja, jag är väl lite konstig som tycker att 15-16 grader är varmt – och övervägde starkt att dricka.

Vid vätskekontrollen vid 7km haffade jag därför lite Dextrosol och en vattenmugg. Knaprade i mig två hörn av Dextron och hostade ner en klunk vatten. Uppförsbacke, sätta i halsen och tugga samtidigt är ingen bra kombo. Nu kändes det tungt i bröstet! Fick lov att sänka tempot ordentligt och gjorde kilometern på 5.58!

Men sen utför igen, och nu började det också komma lite publik längs banan. Körde på igen. Insåg att 55 nog var utom räckhåll, men kanske skulle jag klara 56. Beroende på hur mycket längre än 10km banan var i år. Brukar ju få det till 10,08km på Garmin. Vinkade till publiken på speakerns uppmaning strax innan backen upp mot Radiohuset. Den var riktigt tung i år! Här kom faktiskt de första negativa tankarna. Särskilt när det på flera ställen stod folk och bolmade och blåste tobaksrök ut på oss i banan. Fy, fy, fy! Men att inte börja tänka negativt förrän efter 9km, måste vara rekord för mig.

Sista halvkilometern är så härligt nerför. Här brukar jag springa om massor av löpare, och så även i år. Kutade på utan att känna efter alls, hörde darlingen ropa hejarop i bakgrunden precis innan upploppet men såg honom inte. Han såg dock mig.

Anas i vit keps och gult linne till höger. Foto: privat

Suddig bakifrån. Och i huvudet 🙂 Foto: privat

Vände in på det superleriga upploppet, som jag tänkt på en del under loppet. Tänk om man halkar och slår sig. Druttar på ändan med femtio meter kvar. Jobbigt liksom! Tog det därför piano i sörjan men trippade över så snabbt jag kunde och det var inte så halt som jag trott. Möttes därefter av muren (fyra tjejer i bredd i makligt tempo) och tappade några sekunder sista metrarna men klarade ändå precis 56-minuters-gränsen. Nöjd. Och lerig.

Foto: privat

De fina Adizero Boston är inte så fina längre… Foto: privat

Funderar som vanligt lite efteråt. Hur snabb jag skulle kunna vara om jag lär mig att ta ut mig. Så där riktigt ordentligt om t ex Bureborn. För även om jag pressade mig och fick lov att pusta ordenligt efter mål så var jag snabbt mitt skuttande endorfin-jag igen. Ingen total urladdning. Ingen blodsmak i munnen. Jag har svårt för sånt under längre sträckor. Eftersom jag inte tränat på det. Darlingen säger att det bara sitter i huvudet. Hävdar att jag nog kan komma ner en bit under 50 om jag bara bestämmer mig. Han har säkert inte helt fel. Och i Runners Coach Woman som låg i goodiebagen står det ju att ”som tjej kan man inte kalla sig löpare förrän man är under 45 på milen eller under 1.40 på halvmaran”, så det är väl bara att ligga i då. Skämt åsido. Just det är ett knasigt uttalande, tycker jag, men det vore kul att verkligen, verkligen satsa på fart något år och se hur långt ner jag kan komma!

Övrigt

Jovars…

Det var lerigt så det stod härliga till på Gärdet idag. Karin hade faktiskt lera ända upp i ansiktet. Redan innan starten. Jag klarade mig nog med typ upp till knävecken eller så…

I mål. Lerig. Foto: privat

Går ifrån dagen med en rätt nöjd känsla i kroppen. Persade med 1 minut och 11 sek. Höjde armen för Plan och har även sms-donerat till deras kampanj.

Foto: M. Eklund

Längre rapport kommer imorgon, nu ska här slappas på soffan!

Övrigt

Det regnar!

Jag sitter på hotellrummet och funderar. Tänker att jag faktiskt aldrig sprungit lopp i riktigt pissväder (ursäkta uttrycket). Undrar hur man gör. Vad man har på sig.

Egentligen är det ganska lätt när det gäller själva loppet. Jag har sprungit massor av gånger i regn. Utan att bli sjuk eller på annat sätt påverkas nämnvärt. I de vanliga kläderna baserat på temperatur. Idag är det 15 grader. Det borde innebära korta tights och linne om det varit en vanlig runda hemma.

Men nu måste jag bege mig ut i regnet nån/några timmar innan jag startar. Trängas på Gärdet i lera. Stå i startfållan säkert en halvtimme innan jag kör igång. Det är DET som är det kniviga. Hur fixar man det utan att frysa sig blå liksom? Fantiserar om plastpåsar (i skorna) och sopsäckar (på resten) för jag har liksom inga kläder jag bara kan kasta när jag kommer iväg. Och bästa supporten kan ju inte följa med ända fram.

I-landsproblem, jag vet. Men ändå, nåt måste man ju fundera på medan man väntar på att få bege sig till start… På mässan igår köpte tjejer långärmat och jackor så det stod härliga till. Men så mycket har jag iallafall lärt mig; är det så varmt som 15 grader så mår jag INTE bra av att springa i heltäckande vindtäta saker…

Får se hur det går, och hur jag mår av det.

Övrigt

Tjejmilenvecka

Även den här veckan är det tävling inbokat. Tjejmilen på lördag. Jag har inte varit så sugen men nu känns det som att luften inte är så klibbig och fuktig längre. Efter lördagens lilla test så tror jag också att det faktiskt skulle kunna finnas chans att persa till och med. Om jag tar mig i kragen och sköter mig. Så här är det tänkt att veckan ska se ut:

Måndag: Oplanerad vilodag (är seeeeg som kola idag efter alltför lite sömn förra veckan)
Tisdag: Lunchlöpning. Troligtvis mellanvarvet med en extraknix, ca 8,5-9km. Sedan avtackning för förra chefen på kvällen, gääääsp vad trött jag kommer bli (även om hemfärd är planerad till kl 22)
Onsdag: Core + ShBam. Sent telefonmöte med USA…
Torsdag: Morgonmassage. Vila, ev inhandling av färgglada löparshorts, hehe
Fredag: Vila eller kort fartrunda på bara nån km. Uppfärd till Stockholm och hämtning av nummerlapp och sånt. 
Lördag: Hotellfrukost och sedan: SPRINGA som en tok runt Djurgården 🙂
Söndag: Hemfärd, födelsedagsfirande för svärmor och så en tur på MTB eller racern, beroende på väder.

Däremellan också lite yoga när tillfälle bjuds.

Utöver det så hade jag först tänkt skriva att jag ska sova mycket. Inser sedan att det nog får bli ”sova så snart tillfälle bjuds”. Med både sociala och arbetsrelaterade kvällsaktiviteter planerade så får jag nog vara nöjd med det jag får.

Slänger sedan in extra mycket frukt och grönt på tallriken, en skvätt rödbetsjuice till frukosten (sägs ju öka uthålligheten, hehe), lite lagom påfyllning av vätskedepåerna på torsdag och fredag, och hoppas sen på det bästa. Toppar nog med knalliga kläder och svängig musik. Hej hopp!

Övrigt

Kraftloppet

Igår var det tävlingsdags och uppladdningen hade väl inte varit den bästa med jetlag som aldrig förr och så besök från Holland som också gjorde att det blev lite sömnbrist. Men man kan inte mer än göra det bästa av förutsättningarna och jag hade lovat mig själv att verkligen försöka ta ut mig den här gången. Testa gränser och ordentligt utmana mig själv, för det är jag dålig på. Komfortspringer mer än gärna, men att ligga på gränsen, eller rentav tänja på den, det gör jag väldigt sällan, särskilt inte några längre sträckor.

Vi hade ett avdelningslag i Kraftloppet (med vissa inlån utifrån), och välorganiserade ekonomer som vi är så hade vi en Excelfil med beräknade sträcktider så att folk skulle slippa stå och vänta vid växlingar onödigt länge och så att logistiken (som på Kraftloppet är en hel historia för sig själv) skulle fungera hyfsat.

Jag hade sträcka 5 av 10, vilket nog för mig inte är optimalt, jag hinner hissa upp mig alldeles för mycket av tävlingsandan omkring, och logistiken, och nervositeten. Men det är ju kul att vara med från starten också, så lite pulsökningar på förmiddagen får man ta.

Många fokuserade löpare i starten.

Min holländska på besök hade första sträckan, så direkt efter starten var det bara att lägga sig i bilkön upp till Lotorp för att hämta henne. Åt en halv macka och drack en del vatten. Kissnödig förstås. Dålig parkering i Lotorp, men långt i från sämst… Hann i alla fall se henne gå i mål och växlingen verkade gå bra. Ny tidtagningsmetod i år med små fippliga stafettpinnar kändes inte helt klockren men verkar ha fungerat bättre än senaste årens Racetimer-kaos. Bra sträcktid också, vi låg ca 2min före planen.

Åter till bilen och tillbaka till Grosvad för att förhoppningsvis hinna se darlingen starta, och gå på toa. Toa i mörker hann jag med men ingen växling. Vi ville inte vara sena i Sonstorp, där darlingen skulle gå i mål, holländskan vänta in honom och jag träffa kollegan som skulle ta mig upp till Barketorp där jag skulle starta. Ni hör va, logistik!

Fick förvånansvärt nog en riktigt sjysst parkering i Sonstorp och hann småtjata lite med flera i laget. Nu började solen visa sig också och det började bli varmt. Jag var törstig men tordes inte dricka mer innan starten. Redan kissnödig igen 🙂

Vi hade innan undrat lite hur man tänkt lösa bilkaoset upp till Barketorp, där det var sträckor åt båda håll på en smal väg och därmed (vad vi trodde ) dubbla led med både löpare och bilar. Men arrangörerna hade faktiskt klokt nog dirigerat om bilar till Barketorp via Hällestad. Vi hade gott om tid tills jag skulle växla när vi ankom Barketorp. Fick blandade budskap via sms: ”45 exakt” och ”11.42 enligt min tele”. Antingen 1 eller 4 min före schemat alltså. Jaja, spelade ingen roll, vänta skulle jag ju ändå.

Värmde upp och ruschade lite för att känna på kroppen. Piggare än jag väntat. Påminde mig själv att jag INTE skulle fega. På inga villkor. Jag skulle flämta och pusta i mål i Grytgöl, annars fick jag inte godkänt av mig själv. Tiden däremot var mindre viktig, det var att pressa mig som var målsättningen.

Växlingen kom och jag for iväg. Korsade vägen utan problem och kutade på i nerförsluten i början. Blev omsprungen av två herrar. Sprang om två. Kände att jag låg på gränsen men inte över den. Hade musiken i öronen och armbandet från Tjejmarathon på armen, det hjälper ju en del också.  Påminna sig själv om vad man ska göra. Spring!

Spring!

Första kilometern gick på 5.05. Lite väl fort! I allafall för 6,6km, för mig. Försökte sakta ner lite, men är det tävling så är det. Svårt att släppa efter. Blev omsprungen av en kille från Elkonsulten som fullkomligt flög iväg framför mig. Efter 2km började jag närma mig gränsen för vad jag pallade, på riktigt. Benen började faktiskt bli lite darriga och jag kände mig lätt spyfärdig. Uppförslut på uppförslut på uppförsbacke med lite plan ”vila” däremellan. Tankarna på vift åt fel håll. Jag kan inte, jag är dålig.

Men, jag tog mig faktiskt i kragen. Lyssnade på musiken i öronen. Inte på mina flämtande andetag. Inte känna efter hur pulsen hoppat upp i halsgroppen. Kutade på precis under gränsen. Fokus på att våga göra det jobbigt. När jag sprang förbi skylten ”3km till nästa växling” var det bara att för mitt inre lyssna på den där tjejen som glatt åkte förbi mig i Engelbrektsloppet 2009 och sa: Kom igen nu, man orkar alltid dubbelt så mycket som man tror!

Mer än hälften gjort. Bara 3km kvar. Det är ju inget! Sist jag slösprang så sprang jag nio! Tre med fart är ju snart gjort. Peppa mig själv, inte tänka negativa tankar. Ligga precis under spygränsen. Blev omsprungen av en Team Red Gold-löpare som glatt hejade. Sprang om en löpare som såg ut att ha det väldigt tungt. Höll lagplaceringen. Låg före tidsmålet.

2km till nästa växling. Lite långsammare kilometer men också backigare. Insåg att jag började knappa in på Elkonsulten. Kanske kunde jag komma ikapp och ta rygg på honom. Snålåka lite, hehe…
En hejande vätskekontroll på ett helt oförklarligt ställe noterade jag i förbifarten. Men vätskan lämnade jag till ultralöparna. Behövs ju inte på 6,6km direkt.

Undrade ett tag om jag kommit vilse men beslöt mig att följa Elkonsulten, som jag nu kommit ikapp. Låg bakom en stund och hade det gött. Men ruskade sedan om mig själv. Det ska inte vara gött! Du ska slita idag! Spring om nu! Sagt och gjort. När det vid foten av en backe kom en skylt med ”300m till växling” drog jag om. Tänkte att han nog skulle ta igen mig i backen, som såg rätt kort ut. Men jag höll honom bakom mig. Sprang på i backen. Den fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Anade växlingsområdet. Det var uppför hela vägen dit! Hela vägen!

Elkonsulten fortfarande bakom. In i växlingsområdet. Kroppen skrek i varendaste cell. Hörde speakern säga något om spurtduell och försökte lägga in spurten, som jag faktiskt brukar kunna lägga in. Men inget hände. Inget extra kvar i kroppen. En röding gick om. Men inte Elkonsulten! Jag höll undan för honom hela backen! Lyckades få växlingspinnen att blippa och skickade iväg nästa kollega.

En löparhållning som helt klart har förbättringspotential. Rödingen tog mig i spurten…

 

Hållningen såg något bättre ut bakifrån

Pust! Stön! Hör i bakgrunden: Välkommen till Grytgöl, du ska få medalj också! Va? Öh, jaha… Pust pust… Dricka! Till min stora lycka hade de saltgurka också. Gött! En cola slank ner. Puh… Riktigt nöjd med hur jag lyckades pusha mig själv. Fegade lite en km i mitten men körde annars på bra tycker jag. Var lite snabbare än min utlovade tid. Vi hade tagit en minut till.

Efter att jag pustat lite var det dags att hoppa in i bilen igen och dra tillbaka till Barketorp. Insåg på vägen dit hur mycket svagt uppför jag faktiskt haft. Skuttade ur i Barketorp för att köra kollegan på sträcka 7’s bil tillbaka till Grosvad. En liten Polo som jag kände mig som en hopknycklad John Cleese i.  Lyckades sedan hitta parkering direkt, väldigt förvånande.

Efter dusch och två hamburgare tittade vi på de två sista sträckorna och konstaterade att vi gick i mål på en tid 20 min snabbare än vi trott. Alla var nöjda med sina insatser faktiskt, och i stort sett alla var snabbare än de trott. Eller så hade de angett blygsamma tider för att slippa skämmas. Knasigt att det ska vara så…

Dagen avslutades sen i Norrköping på Manesa med några av kollegorna från de andra lagen från vår enhet, efter lite sightseeing med besöket.

Utsikt från Bergsbron, Norrköping

Sen vitlök och kryddor i mängder! Mums!

… och armbandets andra sida! Välförtjänt!

Övrigt

Så nära men ändå så långt ifrån

Tog tåget till Stockholm i förmiddags. Tåget verkade vara i ungefär samma skick som jag. Segade sig fram, och ungefär en gång i halvtimmen gick en säkring så de var tvungna att stanna en stund och byta den.

Så känner jag mig också för tillfället. Håller inte hastigheten, måste stanna och pusta ibland och blir därmed försenad. Efter min senaste joggingtur undrade min kära sambo om jag sprungit vilse för det tog så lång tid innan jag kom hem, tyckte han…

Återigen är jag lite fascinerad över hur tydligt kroppen signalerar. Egentligen är jag ju i rätt bra form. Jag menar, jag skulle ha sprungit 50 km imorgon, ett Malinthon som en bekant kallar det. Med världens finaste nummerlapp som jag ändå hämtade ut. Men som jag innerst inne vet att jag inte kommer få användning för. Eftersom kroppen har annat för sig och därför inte vill låta mig orka. Hur mycket hjärtat än vill!

Jag var så nära att göra ultradebut, och har ändå trots allt slagit längdrekord i vår. Men som ovan nämnda bekant sa – det är bara en tidsfråga innan du gör ett riktigt Malinthon. För att inte tala om min kloka vän Åsa som påminde mig om att springa finns det fler chanser till, men du har bara en kropp!

Just nu, känns ultradebuten långt borta, men det är nog så, att den kommer att ske. För jag är seg, envis, uthållig, tjurskallig och lite tokig. Jag har bara inte samvete och ork att vara det just nu.

Övrigt

Ett svårt beslut

Jag har bestämt mig. Tror jag. Är nästan säker på att jag har det. Men helt säker är jag nog inte förrän starten har gått imorgon och jag inte är en av de dryga femtiotalet tjejer som stuckit iväg. För vilja är för min del ofta mycket större än förnuftet. Vilket många gånger är en fördel eftersom jag därigenom gör en massa saker som jag inte skulle fått chansen att uppleva om jag låtit förnuftet styra. Men ibland kan det ju också vara en nackdel. När man borde se lite långsiktigt och inse att det kanske verkligen inte är så bra att alltid kasta sig ut i galenskaper. Den här gången har jag försökt vara förnuftigt. Även om det är supertråkigt. Ett av de svåraste beslut jag har tagit.

Av alla lopp jag ställt upp i som jag kan komma ihåg, kommer Tjejmarathon vara det första jag inte kommit till start i. Det har hänt en gång att jag inte kommit i mål, på Vasaloppet 2008, men startat har jag alltid gjort! Därför känns det extra svårt att avstå. Eftersom Tjejmarathon verkligen är en sån där grej som tilltalar mig på alla plan! Det utmanar föreställningen att alla tjejlopp ”ska” vara kortare än de vanliga loppen (alla Klassikerloppen t ex), vilket jag alltid tyckt varit väldigt bakvänt. Därför har jag av princip vägrat att delta i tjejloppen och alltid kört de ”riktiga” (förutom Lidingö Tjejlopp som jag sprang förra året bara för att se hur jobbig sista Lidingö-milen var när man inte har två mil i benen). Så ett tjejlopp som är längre än ett ”vanligt” marathon slog ju verkligen an en sträng hos mig. Dessutom är det ju för en så god sak! Insamlingen till Panzisjukhuset och de behövande kvinnorna där var liksom pricken över i-et som gjorde att jag inte kunde motstå att anmäla mig.

Det har gått förvånansvärt bra att samla in pengar. Trodde inte så många i bekantskapskretsen skulle sponsra mig, utan mest tycka att jag som vanligt var galen som ger mig på så långa lopp. Men det har kommit in pengar från flera olika håll. Även om framförallt mina kollegor nog mest tycker att jag är knäpp. Senast igår fick jag kommentarerna ”det är inte NORMALT” och ”VARFÖR skulle man vilja göra nåt sånt” på jobbet. Tja, vem vill vara normal? Och svaret på varför-frågan är ju jättelätt: För att man kan och för att det är KUL!

Men som sagt, av olika anledningar kommer jag (nog) inte att starta imorgon. Jag kommer ändå att åka upp till Stockholm idag (tåg och hotell är ju ändå bokat) och kanske mingla lite med de andra tjejerna i eftermiddag. Kanske, om Annie och Madde behöver det, hjälpa till vid sidan av imorgon. På något sätt ändå få uppleva loppet från sidolinjen. Känna att jag bidragit på något sätt. Vi får se hur det blir.

Och hörni; insamlingen är fortfarande öppen, så om det är någon som vill sända en tanke till Kongo, gå in här och läs hur ni gör!

Övrigt

Vårruset

Efter helgens riktigt sega tröga pass hade jag inte så stora förhoppningar inför Vårruset i går kväll. Har ju dessutom inte farttränat på hela vintern och våren utan fokuserat på längre pass och på att vänja framförallt det Onda Knät vid att springa igen och vid att springa längre sträckor. Försökte halvhjärtat ladda med lite extra vätska och ordentligt mellanmål och med stela vader funderade jag nästan ett tag på att promenera runt med tanterna bara för att få lite picknick efteråt.
 
När jag väl får på mig löparkläderna är det på nåt vis som att jag byter skepnad. När sedan nummerlappen kommer på går det liksom inte att stoppa. Jag blir taggad oavsett om jag vill eller inte på något vis! Velade ett tag om jag skulle tordas ha löparkjolen på mig. Inte för att det var särskilt kallt utan mest för att folk skulle stirra… Men bestämde mig för att jag behövde känna mig lite fin i allafall, även om det inte skulle bli något pers. Så både kjol och kompressionsstrumpor åkte på, väl dolda av överdragskläderna ganska länge! Fick en del kommentarer. Flera som har en snygg löparkjol hemma men inte tordats använda den. Av samma anledning som jag tvekade. Synd att man ens ska tänka de tankarna!
 
På väg in till Norrköping for vi igenom en rejäl regnskur men för en gångs skull stämde prognosen och vädret var med oss. Ändrat startområde och ändrad bana i år också. Långa toa-köer som vanligt. Stress, stress. Tio minuter innan första start kutade vi bort till startområdet och jag övertalade två kollegor att välja samma grupp som mig (Springa) eftersom de ändå skulle få springa om tanter med ryggsäck hela vägen. Efter lite tvekan följde de mitt råd, och de tackade mig efteråt. För jag hade ju haft rätt. Redan efter mindre än 200m började man springa om damer/tanter/kvinnor/tjejer som gick i maklig takt, i bredd. Märkligt fenomen det där!
 
I starten laddade jag lite på lätta och mindre och mindre stela ben tillsammans med kollegan som sprang Göteborgsvarvet i lördags. Hon hoppades mest på att kunna springa bort träningsvärken!
 
Pang! Iväg! Eller… smyga iväg i knapp märkbar fart på grund av all trängsel. På grund av alla som gick i Springa-gruppen. På grund av alla från Springa fort-gruppen som gick som man ganska snart kom i kapp. Första kilometern gick på 6.22… Men sedan började grässläntsspringandet och kryssandet mellan söndagsflanörerna ge resultat och trängseln släppte lite. Släppte även efter och lät benen löpa på eftersom de kändes rätt fräscha trots allt, och eftersom jag visste att första halvan av banan är jättelätt. Tänkte som vanligt spara krafterna till sega, svagt uppförslutande Drottninggatan med alla krogar där folk sitter och tittar. Kilometer 2 gick på 5.36. Sådärja! Lite fart finns det i mig i allafall. Sen hade de tydligen ändrat bansträckningen. Lite oväntade pucklar att ta sig upp för. Lite trånga gränder att kryssa sig fram genom. Passerade vätskestationerna och passerade hela tiden MASSOR av medlöpare. Skuttade förbi ömsom till höger, ömsom till vänster och väjde för lyktstolpar och byggstaket. Värsta hinderbanan…
 
Tredje kilometern lika tempo som tvåan. Sedan kom Drottninggatan. Tryckte på och kände mig rätt snygg i min kjol. Pubarna susade förbi och den sega långa motbacken kändes inte alls så seg som den brukar. Kilometer 4 på 5.41. Sen väntade ju nästan bara upploppet! Eftersom banan tidigare år bara varit 4.7km så var det ju verkligen inte långt kvar, trodde jag. Kändes knappt som jag börjat. Fortsatte passera löpare på löpande band. Tryckte på lite mer. Höll igen lite bara för att jag lovat mig själv att inte ta ut mig för vadernas skull. De kändes dock rätt hyfsade. Sprang ifatt en kollega och hejade på henne lite, hon såg lite trött ut. Hon hakade på, härligt! Bara upploppet kvar, tjoho vad det gick lätt! Sista kilometern dryga minuten snabbare än den första och mycket krafter fanns det kvar! Nya bansträckningen verkade vara ordentligt uppmätt också. 5.00km visade Garmin på armen.
 
Lättnad! Det finns lite krut i kroppen i allafall. Skönt att få lite löparlust tillbaka och känna att man är på gång igen. Skönt var det också att picknicka efteråt. Riktigt goda grejer den här gången. Potatissallad, färskpressad äppeljuice, lax och annat gott. Kom också fram till när jag kom hem att jag nog ätit tre bananer under dagen… Värsta apan. Löparapan… Som vanligt fick jag lite kommentarer från vissa: ”Va?!? Sprang du inte snabbare än så?? Jag trodde du var SNABB?!?” Hmm, tänkte jag; följ gärna med mig på min 30km-runda till helgen så får vi se vad det spelar för roll om jag var ”snabb” idag! Hehe…