Browsing Tag

Kost

Recept

Veggo-inspiration

När jag nämnde att vi skulle ha lasagne till middag fick jag en lång blick med tveksamhet i. Lasagne tar ju jättelång tid! Och det kan den göra. Men inte den här.

Världens snabbaste lasagne. Foto: M. Eklund

Den går verkligen superfort! Gick verkligen hem också, trots att den inte innehåller kött. Kommer förmodligen bli en favorit bland den ”italienska snabbmaten” hemma hos oss. Receptet hittas här, och faktiskt gjorde jag inga större modifieringar eftersom det var så lätt att jag i princip memorerat det efter en första kik (ja, glömskegravidhormonerna till trots!). Pinjenötter var det enda som inte fick vara med, eftersom affären vi handlade i kanske inte riktigt var den mest välsorterade på just ”udda” saker som t ex pinjenötter… Men det gick finfint ändå!

Övrigt

Veckans veggo: Quinoa med frästa grönsaker

Något lättlagat fick det bli även den här veckan i veggo-valet. Lättlagat har varit den röda tråden hela veckan, så inte så konstigt att det blev det även här. Det här är en gammal klassiker från när jag var vegetarian, med i princip enda skillnaden att jag då oftast gjorde den med couscous istället för quinoa.

Ingredienser… Foto: M. Eklund
Till 3-4 portioner:

2dl quinoa
vatten att koka i enligt förpackningens anvisning
buljongpulver

ca 200-300g champinjoner
1 grön paprika
ca 3/4 squash
ca 1/2 ask körsbärstomater
1 avokado
1 citron
olivolja att steka i

turkisk yoghurt
sweet chili-sås

Koka quinoan i buljong enligt förpackningens anvisning (kan skilja sig från olika märken).
Under tiden sköljer du och delar champinjonerna i mindre bitar. Skölj och strimla paprika och squash ganska grovt.
Hetta upp olivolja i en stekpanna. Fräs paprikan ca en halvminut och häll sedan i champinjonerna och låt dem fräsa med tills de är mjuka. Lägg i squashen och låt den få lite färg. Pressa över halva citronen och krydda ev med pressad vitlök. 
Halvera tomaterna och dela avokadon i lagoma bitar.
När quinoan är klar: Blanda ner den i grönsaksfräset och pressa över den andra citronhalvan och låt fräsa ytterligare en knapp minut.
Blanda ner tomater och avokado och tag av från värmen.

Servera med turkisk yoghurt och sweet chili-sås.
Övrigt

Veggo-afro

Det här med minst en dag i veckan med veggo funkar faktiskt rätt fint. Fjortonde veckan avklarad nu och det enda som hänt är att jag blir mer och mer sugen på att äta mer veggo igen. Mer än bara någon gång i veckan. Vilket jag väl i och för sig också gör, för jag passar på att välja veggo när jag är ensam också, eller när jag äter ute.

Veckans variant blev en kryddig afro-historia. Kikärtsgryta Marrakech från boken Kärlek, Oliver och Timjan. Med lite modifikation såklart. Serverad med ris, massa koriander och citron. Dock ingen medelhavsyoghurt eftersom den var slut i affären.

Just den boken jag nämnde ovan gillar jag verkligen. Recepten känns fräscha och är enkla att laga. Går ofta rätt snabbt att fixa till och även om bokens layout känns lite som en ”finlagarkokbok” så är den väldigt bra till att leta nya vardagsfavoriter i. Jag måste bara komma ihåg det lite oftare!

Del av dagens ingredienser. Foto: M. Eklund

Övrigt

Som en skyltdocka

Det här inlägget har legat och grott i mitt huvudet i ungefär halva graviditeten. Först i form av frustration, förvåning och obehag. Sedan, när jag bearbetat intrycken och pratat förstånd med mig själv, mest i form av ilska, fascination och irritation. Finns nog risk att jag framstår som rätt gnällig, och det är jag säkert också, men jag behöver ändå få ur mig den frustration som finns kvar på ett hörn.

För aldrig hade jag trott att man när man får ett litet liv som växer i magen också så påtagligt blir lovligt byte. För blickar, kommentarer och snusförnuftiga råd. Det är precis som att man som gravid är att likställa med en känslolös skyltdocka. Som det står alla fritt att betrakta, fälla vilka kommentarer som helst om, diskutera om och klämma på utan att fråga först.

Jag ser mig själv som förhållandevis hälsosam. Tränar för att må bra och för att det är så roligt. Äter mat som jag tror att min kropp mår bra av, med fokus på att tillföra näring framför tomma kalorier. Men funderar samtidigt inte särskilt mycket på hur mycket jag äter, det har jag liksom aldrig behövt. I så fall snarare i bemärkelsen att få i mig tillräckligt så att kläderna inte ska trilla av mig. Jag har liksom aldrig funderat över vad jag väger. Fram tills jag blev gravid. Eller snarare, fram tills folk fick reda på att jag är gravid.

Det går faktiskt (tyvärr) inte en dag på jobbet utan att det är minst en person som kommenterar hur ”tjock” jag blivit, att jag bara blir större och större för varje dag. Eller att någon frågar (med nån slags självklar förväntan att också få veta svaret) hur många kilon jag gått upp, eller hur mycket jag lagt på mig per vecka. Oftast följt av hur många kilon de själva eller deras fruar/sambos/flickvänner gått upp i vikt när de var gravida. Vad spelar det egentligen för roll??

I början blev jag så himla förvånad så jag liksom bara svarade på frågorna utan att finna mig i situationen. Började känna mig tjock, började väga mig minst en gång i veckan, funderade på att hålla igen fast jag var hungrig för att inte ”lägga på mig för mycket”. Började på något sätt förstå (även om jag tror att jag aldrig helt kan förstå) hur de med ätstörningar kanske känner sig. Hur en överviktig person som hela tiden (antar jag?) får blickar från omgivningen på kroppsdelar som kanske sticker ut. Hur man faktiskt kan få hjärnspöken enbart baserat på vad vågen visar. Bli fast som i ett fängelse. Det finns till och med begrepp för ätstörningar som gravid, pregorexi. Hörde på radion idag också att det finns ett nätverk för forskning kring graviditet och ätstörningar, GRÄS. Tror jag det, för har man inte funderat på sin vikt tidigare, så gör man det ju då, när ”alla” verkar anse att det är helt vedertaget och accepterat att kommentera ens uppenbarelse, vikt och utseende.

Men tack och lov har jag aldrig varit fast i, eller ens i närheten av en ätstörning. Tack och lov har jag alltid kunnat äta i princip vad jag vill och aldrig behövt fundera över min vikt. Så ganska snart blev jag mest förbannad över att folk helt obehindrat tar sig rätten att kommentera, bara för att jag är gravid. Varför skulle det göra det legitimt att lägga vanligt folkhyfs på hyllan?

Jag är sällan sjuk, jag orkar mer än många (vanligtvis) och jag sover gott på nätterna. Så jag tror nog att jag vet vad jag kan äta, och att det jag nu går upp i vikt under graviditeten faktiskt är bra för just mig. Jag vet hur min kropp funkar och har en svag aning om att eventuella extrakilon (som faktiskt inte är många, upptäckte jag när jag började efterforska det hela lite) kommer att behövas framöver, för att jag inte ska gå ner alltför mycket i vikt när jag ammar det lilla livet (förutsatt att det funkar att amma).

Tack och lov, så struntar jag nu fullständigt i vad folk tycker om min kroppshydda och min vikt. På sin höjd har jag ibland, om jag är på det humöret, börjat svara ”detsamma” till dem som kommenterar flitigast. Vilket har orsakat en och annat ögonbrynshöjning och förhoppningsvis lite eftertanke. Nähä, så det var alltså INTE ok att jag ger dig samma kommentarer som du ger mig?? Hmm…

Däremot, som lite underhållning på pendlingsvägen, brukar vi prata om dagens kommentarer i bilen på väg hem. Viktkommentarerna är helt klart i topp. Men matkommentarer är inte långt därefter: Nu äter du väl ändå vad du vill? Du äter väl för två? Ta nu en semla till, du som kan! Vad skönt för dig att slippa tänka på att äta nyttigt!

Eh… vänta nu… Varför skulle jag se graviditeten som en ursäkt att proppa i mig precis vad som helst? Tyvärr verkar det var många som anser att det är så. Jag tycker nog egentligen det är tvärtom. Jag har ett litet liv därinne som jag är väldigt rädd om och vill ge den bästa starten i livet. Därför är det väl egentligen precis tvärtom, att jag borde tänka efter både en och två gånger vad jag stoppar i mig så att krabaten därinne får den näring och energi den behöver.

Träningskommentarerna haglar också: Nu kommer du i alla fall inte att
kunna träna på säkert tio år (sådär lite skadeglatt) – Nu har du väl ändå slutat träna (med nån slags förväntan i rösten) – Inte kan du väl springa en mil när du ser ut sådär??. Det är ungefär som att träning är något negativt, och som att den som tränar och använder sin kropp inte är normal. Äntligen, nu kanske hon också blir som vi andra så vi inte behöver ha så dåligt samvete längre! 

För hur det nu är, så är det ju de som kommenterar. De som själva inte tränar särskilt mycket. De som själva kanske gärna äter både två och tre semlor och sedan trycks av sitt dåliga samvete för att doktorn säger att man nog borde tänka på vikten eller blodtrycket eller kolesterolet. Det är som att det är skönt att äntligen kunna få ge samma kommentarer till någon annan som ens dåliga samvete ger en själv. Sorgligt tycker jag. Så mycket bättre det vore om man istället kunde inspireras av varandra, av den som kanske är där man själv vill vara. Även om man därinne i hjärtat är avundsjuk.

Nu kan man ju undra hur duktig jag själv är då, är jag inte lika god kålsupare själv? Säkert har jag fällt kommentarer obetänksamt också, för en del tror jag faktiskt helt enkelt inte tänker på vad de säger. Men jag har verkligen tänkt efter. Kommit fram till att nä, jag har faktiskt inte det behovet. Hellre frågar jag hur någon mår. Än kommenterar hur de ser ut. Om jag nu känner att jag måste säga något. För oftast säger jag faktiskt hellre ingenting. Om jag nu tänker på hur någon ser ut eller lever sitt liv. Tänker att de säkert har sina egna orsaker till det. Att de inte vill bli påprackade någon annans åsikter. För det är ju så jag själv känner. Att det inte är någon annan som har att göra med, eller har rätt att kommentera, hur jag tränar, vad jag äter eller vad jag väger. I alla fall inte på det exponerande, skyltdockiga sättet.

Det finns naturligtvis, och tack och lov (!) undantag. Intresserade frågor av hur jag mår, om jag ännu känner hur bebben sparkar därinne (jodå, ibland har jag haft tur och till och med kunnat visa dem hur magen hoppar!), hur och om jag kan träna nu när jag är gravid och hur det påverkar mig. Med en intresserad och nyfiken person diskuterar jag såklart gärna sådant som jag brinner för – hälsa, mat, träning till exempel. Men inte med någon som bara ser mig som ett inglasat livlöst utställningsobjekt som man obehindrat kan kommentera, diskutera och betrakta. Så det så!

Veckans vegetariska

Veckans vegetariska

Den här veckan har inte varit den bästa av matveckor. Men det vegetariska inslaget har ändå inte förpassats ur matsedeln utan det blev en riktigt smarrig linssoppa, som vi nog äter resterna av till lunch imorgon.

När jag tänker efter är det ju faktiskt också en del av de fantasilösa nödmiddagarna som också är, om än inte helt vegetariska, så åtminstone köttfria. Den här t ex:

Övrigt

RawBite

Tänkte tipsa om ett rätt smidigt mellanmål (eller kanske snarare nödmål…). Just nu som gravid är jag ju lite extra hungrig titt som tätt och det är inte alltid det är smidigt att ha med sig yoghurt och flingor eller frukt. Man måste ju dessutom komma ihåg att köpa dessa färskvaror för att kunna ha dem med sig… Därför är energikakor på sätt och vis bra, eftersom de håller sig längre än både frukt och yoghurt och man kan köpa på sig ett lager. Även om energikakor också är ganska skojiga att göra själv. Men om man nu inte vill det.

Så är RawBite faktiskt ett rätt bra alternativ.

Foto: M. Eklund

Bara frukt och nötter som ingredienser, och möjligtvis kakao, vaniljpulver eller kryddor. Inget mer. Inga konstiga tillsatser. Cashew-varianten som var en av de jag köpte, innehåller t ex bara cashewnötter och dadlar. Två ingredienser liksom. Hur ofta ser man det på en liknande produkt? Har aldrig hänt mig tidigare i allafall.

De är ganska små, så man blir inte jättemätt av dem, men man klarar sig definitivt över värsta hungerattacken eller suget, tills man har möjlighet att inta något rejälare. Goda tycker jag, eftersom de inte är alltför sockersöta (de innehåller ju inget tillsatt socker!), men kan tänka mig (baserat på vad jag fått för reaktioner på mina hemgjorda energikakor ibland när jag bjudit någon) att man tycker de är för ”osöta” om man gillar saker som är sådär söta så det killar bakom öronen.

Jag sprang på mina på hälsokostaffären inne i stan och var tvungen att köpa några och testa, men de finns billigare och i fler smaker på t ex Bodystore.

Övrigt

Kan aldrig få nog av gröt!

För sisådär ett år sedan skrev jag om min favoritfrukost, gröt! Man kan liksom aldrig få nog på något vis. Finns ingen bättre frukost för en sådan som mig som är urhungrig redan innan sandkornen försvunnit ur ögonen på morgonen. Oavsett vilken tid jag vaknar.

Just nu har Saltå Kvarn en tävling om bästa grötreceptet. Fina priser på spel om man frågar mig. Jag har såklart tävlat med min ”klassiker” som ofta serveras här hemma, vardag som helgmorgon.

Till en portion:
1dl havregryn
ca 1 msk hackade hasselnötter
1tsk chiafrön
2dl vatten

Kokas i kastrull eller micras direkt i tallriken beroende på hur mycket
tid man har. Serveras med mjölk eller havremjölk, egenplockade frysta
blåbär (de tinar sådär lagom i gröten) och pumpafrön i valfri mängd.
Gärna en surdegsmacka till, och ett ägg, en kopp kaffe
och ett glas juice.

Men det finns många andra bra tips också, med mycket gott och nyttigt i.
Många verkar ha betydligt mer tid och tålamod på morgonen för sin gröt
än vad jag har, upp till en timme tar de att koka! Så inte nog med att
gröt är så gott, det går att variera i oändlighet också!

Nog grötfantiserat, dags för en tur ut i snöfallet och lite friskluft!

Veckans vegetariska

Veckans vegetariska med RAW browniebollar till dessert

Annie har redan en så fin och somrig bild på det som idag blev veckans vegetariska så jag iddes inte ta någon ny. Rekommenderar dock kikärtsbiffarna med tillhörande quinoasallad (om man kan kalla det så). Enkelt, rätt snabbt, gott och mättande för en svårmättad själ som jag.

Var otroligt sugen på brownies till dessert, men det blev inte helt enligt det receptet jag hade som inspiration. Dadlarna jag hade hemma var nämligen mögliga, trots bästföredatum 2015. Hmm… Kanske hade varit lika bra att inte äta dem ändå. Hur som helst, gjorde därför en egen variant, och den var inte dum den heller om jag får säga det själv 😉 Kan väl kalla det Raw Browniebollar eller så.

Raw browniebollar

browniebollar

1,5 dl mandelmjöl
1 dl valnötter mixade till mjöl
3 msk raw cacao
1 msk kallt starkt kaffe
ca 1-2 msk kokosolja (smält i 25-gradigt vattenbad)
några teskedar agavesirap
Blanda de torra ingredienserna, häll i kaffet och kokosoljan och blanda till en mjölig massa. Söta med agavesirap efter smak och till konsistensen blir så att det går att rulla till bollar. Rulla, njut! Blir ca 10st bollar.
Övrigt

Expo Hälsa & Träning

Det hör inte till vanligheterna att det här i Östergötland anordnas skojiga mässor med intressanta föreläsare. Litegrann för att vara solidarisk, men mycket också av nyfikenhet, så spenderade jag idag eftermiddagen på Konsert och Kongress, på hälso- och träningsmässa.

Utställarna var ungefär som väntat. Mycket bantningspulver, mycket kosttillskott i väldigt färgglada säckar som ser riktigt giftiga ut och lovar stora muskler fort. Inget jag själv direkt förknippar med hälsa och träning. En hel del överpåflugna försäljare men också en hel del lyhörda sådana som hade förstått att man nog lockar fler kunder genom att först undersöka deras personliga behov av produkten man försöker kränga. Stans alla gym förstås. Och en del otippade utställare, som t ex Ronaldo’s. Samtidigt är nog Ronaldo’s faktiskt en av de som sålde produkter med minst obegripliga ingredienser, vilket ju i sig kan ses som hälsa, på sätt och vis, i alla fall i min värld. Kunde inte motstå att få med mig dessa hem:

Kända kardemummabullar! Foto: M. Eklund

Blev en shoppingtur i Holistic’s monter också, där kokosolja till bra pris fick följa med hem, och även D-vitamin, trots min tidigare skepsis. Vi får väl se om jag törs prova dem den här säsongen…

Foto: M. Eklund

Den föreläsning som jag framförallt siktat in mig på var Martina Haags. Blev inte besviken, den kvinnan kan verkligen underhålla, och hon förmedlar också på ett bra sätt vad löpning kan göra för oss som har nån slags historia som vanliga soffpotatisar. Man måste liksom inte elitsatsa för att kalla sig löpare och för att kunna känna löpningens fördelar. Skulle gärna önska att Martina kom och föreläste bland annat för en del av mina arbetskamrater som ofta ifrågasätter varför jag tränar (särskilt att jag fortsätter träna som gravid, men det är en annan femma, och kanske ett annat inlägg).

Martina Haag in action. Foto: M. Eklund

En föreläsare som jag däremot inte planerat att besöka (bl a eftersom den inte fanns med i programmet…) var triatleten, folkhälsovetaren och mentala tränaren Joachim Arbin. Tänkvärd halvtimme om hälsa, mål och framförallt delmål. Ödmjuk person som ändå inte undanhåller sina prestationer utan använder dem för att belysa sina argument, och som liksom har en trovärdighet genom sina egna erfarenheter (vilket jag annars kan tycka att vissa typer av coacher saknar).

Ibland gillar jag också att ha kloka ord att luta mig mot och något som jag insåg att jag faktiskt lever efter när det gäller kost och träning är ett av Joachims slutord:

”Alla kan inte bli världsmästare, men alla kan bli sitt bästa jag.”

Det är liksom därför jag tränar, därför jag strävar efter att äta bra mat, prioriterar sömn och återhämtning. För att kunna bli mitt bästa jag.

Joachim var där som inbjuden av en av sina sponsorer, Klubb-baren, som också bjöd på smakprov, och som verkar ha en filosofi som jag tror behövs: Lära idrottande barn vikten av bra mellanmål i tidig ålder, för att undvika blodsockerdippar, skräpmat och annat som annars gör att idrottssatsningarna inte går som tänkt. Bra vanor helt enkelt. Barerna verkar heller inte innehålla alltför mycket ”skräp”, vilket gör att de faktiskt verkar ganska trovärdiga i mina ögon (skeptisk som jag är), även om jag inte gjort någon noga research. Dock inte säker på att sådana här bars bör ges till barn, men jag kan för lite för att egentligen uttala mig.

Som helhet så tycker jag att det är kul när det händer sådana här saker på nära håll (och man slipper åka till Stockholm), kul också att det var relativt mycket besökare. Bra kvalitet på föreläsningarna (de jag såg) och utställare i stort sett som förväntat. En uppföljare skulle dock nog må bra av att komma bort från ”hälsa = vikt”-fokuset som ändå var dominerande bland utställarna.

Övrigt

Kosttillskott

Jag är generellt ganska skeptisk till det här med kosttillskott. Försöker istället äta så bra och varierat som det går och inbillar mig att jag därigenom får i mig hyfsat tillräckliga mängder av vitaminer, mineraler och andra näringsämnen. Men en del tillskott sägs ju vara nödvändiga för oss nordbor – särskilt på vintern. Jag tänker såklart på D-vitamin. Men även här är jag skeptisk. Jag har aldrig ätit D-vitamintillskott på vintern, utom möjligtvis när jag fick droppar som litet barn (vilket jag antar att jag fick).

Nu på sistone har det ju dock pratats en del om just D-vitaminen och jag har särskilt blivit rekommenderad att pröva Holistics variant. Men jag har inte hakat på ”trenden” ännu. Framförallt eftersom barnmorskan sagt att man inte ska, om man inte äter väldigt dåligt och ovarierat. Och det gör jag ju inte. Mjölken jag dricker, som laktosintolerant, är D-vitaminberikad. Fet fisk och ägg är också mycket regelbundna inslag i min kost. Så jag är fortfarande skeptisk till att jag skulle ha D-vitaminbrist i någon större omfattning.

Än mer skeptisk blev jag när jag i lördagens tidning läste om ett test som Testfakta gjort, som visade att inte en enda tillverkare höll den mängd vitamin som förpackningen utlovade. Den ovan rekommenderade varianten var så långt som 52% ifrån angivelsen på förpackningen, uppåt. Närmast av de som testades kom ACO, som bara var 2% ifrån vad de angett på förpackningen, och längst ifrån var Self, med 86%. Hela testet finns här.

Samtidigt blev jag faktiskt skeptisk mot testet, eller är det egentligen mot alla sådana här ”tidningstester”, eftersom de säkerligen ofta visar precis vad de vill visa, och i vissa fall nog är ”köpta”. Mycket riktigt så verkar just det här testet innehålla en hel del felaktigheter, i alla fall enligt Holistic. Samtidigt som Motala-företaget enligt lokalpressen inte alltid uppfyller krav från myndigheter eller andra instanser.

Så vart vill jag egentligen komma? Jo, att just detta, med ständigt motstridig information, är anledningen till min skepsis mot alla möjliga kosttillskott. Hur ska man veta vilka tillskott som är ok att använda och inte, som vanlig konsument? När det gäller just D-vitamin så sägs det (i Testfaktas artikel, vilket dock motsägs av EUs livsmedelsverk enligt Holistic i deras uttalande) att D-vitamin i stora mängder förkalkar bl a njurar, så man vill ju liksom inte riskera att överdosera. Hur vet jag vem av dem som har rätt (förutom att jag såklart kan utöva viss källgranskning)? Varför ta risken? Vad är egentligen skadligast? Den eventuella vitaminbristen eller den eventuella överdoseringen?

Nä, jag är fortfarande skeptiskt till tillskott generellt, det här var bara ett exempel. Fortsätter nog med vanlig hederlig mat istället tills någon motbevisar mig om att något annat är nödvändigt (läs: prover som visar brist eller liknande). Även om det säkerligen är så att det är otroligt mycket konstigheter jag får i mig via mat också, vilket man kan grubbla sig fördärvad över också, men just tillskott känns på något vis så uppenbart konstgjort. När jag tänker efter så tror jag faktiskt det är just känslan som gör att jag tvekar. Det känns bättre att äta ett ägg eller en bit fisk, även om jag inte kan säkerställa hur det producerats. Logiskt? Säkerligen inte…