Browsing Tag

Cykling

Tävling

Ica-klassikerns Vätternrunda: DNF

Nu är tiden ute på riktigt. Trots dispens blir det mitt andra DNF nånsin (det första var Vasaloppet 2008 när jag blev tagen av repet i Risberg).

Kanske inte så förvånande med tanke på omständigheterna.Eller egentligen med tanke på praktikaliteterna. För faktiskt så hade det rent fysiskt inte varit något problem att genomföra. Det är tiden som saknats. Extra egentid. För cykling är ju inte helt enkelt att genomföra med spädis på släp.

Eftersom jag inte ställt några krav och satsat på det, så känns det heller inte så frustrerande att ha dragit på sig ett DNF. Frågan är nog mer hur jag ska göra med resterande delar. Om jag ens ska starta, eftersom totalklassikern är bortom räddning för den här gången.

Det vore kul att se om jag kan få till den prioriteringen av mig själv. Simningen är ju så kort så det krävs ju inte direkt så många tillfällen. Löpningen är inga som helst problem, eftersom jag går oc småspringer mest hela dagarna. Till vintern och skidåkningen borde nog tillvaron ha ordnat upp sig så pass att det också ska kunna ordnas. Förutsatt att jag håller mig frisk såklart.

Jaja, får se hur det blir. Om inte annat så är det en morot att få in annan rörelse i vardagen än bara traskande med vagn, bärande av barn och sen kvällsyoga…

Träning

Att cykla runt en sjö

Under helgen som gick cyklades det ju runt den där stora pölen i närheten. Den med sisådär 30 mil i omkrets. Som jag skrev igår är det inget jag själv mäktar med direkt…

Men bara sisådär två kilometer hemifrån finns en fin liten sjö, Ljungsjön, som är lite mer lagom för mig att runda. Det blir ca 8-9km och det var ungefär det jag tyckte kändes lagom som testrunda för att se hur långt ner i källaren cykelkondisen är.


Första delen är lätt nerför och innebär mest bara rullande och tittande på utsikten.


Sedan svänger man över bron där sjön övergår i Motala ström. Eller ja, vanligtvis gör man det… Idag möttes jag av det här:


Oops… Inte helt enligt plan. Men men, bara omledning en liten bit, tänkte jag. För den alternativa vägen har vi åkt någon gång för att stora tjejen ska få sova någon minut extra i bilen på väg hem från ett eller annat ställe. Jag mindes sträckan som högst överkomlig och dessutom med mycket nerför, så jag tänkte att om jag tar det lugnt så går det fint ändå.

Och fint var det. För från höjden innan nerförsbacken jag mindes (jag mindes såklart inte motlutet för att komma dit…) var det riktigt fin utsikt över Ljungsjön, strömmen och Norrbysjön.


Efter att jag rullat utför den långa härliga backen med små röda stugor längs vägen och brandliljor blommandes i vägrenen insåg jag att den där omledningen nog var bra mycket längre än vad den känns som med bil. Oops, igen, liksom…

Det kändes ändå som att det trots allt var närmre att fortsätta varvet runt än att vända om och trampa tillbaka. Jag hade dessutom verkligen ingen lust att ta den härliga nerförsbacken åt andra hållet – som uppförsbacken Allan!

Till slut såg jag kyrkan (som ligger på andra sidan den avstängda bron), bortanför ett gigantiskt blommande linfält.


Trampade de sista kilometrarna hemåt i fortsatt lugnt tempo och landade till slut på ca 15km. Längre än vad jag totalt sett tidigare cyklat hittills i år, och nästan dubbelt så långt som jag tänkt.

Så kan det gå när verklighetsuppfattningen, eller framförallt avståndsuppfattningen, är lite sisådär. Det var trots allt en rätt skön runda, och jag hade ingen direkt tid att passa när jag behövde vara hemma igen (förutom att jag fick sladda förbi affären och köpa färdig lunch eftersom matlagningstiden brann inne). Så nu hoppas jag bara att kroppen inte protesterar alltför mycket i efterhand, utan också är med på noterna.

Träning

Dispens?!

Jag vet inte om det är min chemobrain som spelar mig ett spratt eller om det bara är ett marknadsföringstrick. Tror faktiskt inte det är hjärnblurret, för det verkar repa sig rätt bra.

Hur som helst. I tisdags när jag sist trampade några kilometer på cykeln är jag helt övertygad om att jag hade sex dagar på mig att slutföra första delen i Ica-klassikern. Insåg att loppet var kört, föga förvånande, men tänkte att jag i allafall kan försöka komma upp i 10% av sträckan.

Idag trampade jag lite igen. Öppnade sidan för att lägga in de ynka kilometrarna. Och blev rätt paff när jag insåg att jag helt plötsligt har målet inom räckhåll igen. För jag möttes av det här:


Var tvungen att dubbelkolla stoppdatumet, och mycket riktigt, så är det ändrat. Förut var det 21 juni. Nu:


Så kanske ska jag satsa på en runda runt pölen på övertid. Det är möjligt att få ihop det på en månad. Åtminstone teoretiskt.

Men. Jag tycker faktiskt inte det är riktigt schysst. Det är lite som att vinna på walk over. Man har liksom inte haft samma förutsättningar som alla andra. Kommit lättare undan utan att man bett om det. 

Jag är ganska övertygad om att Ica insåg att alltför få av de anmälda ännu tagit sig i mål (endast 59% av de som tillhör mitt område) och därför förmodligen riskerade att skippa de andra delmomenten. Vilket såklart inte är bra ur försäljningshänseende för Ica. Så då ändrar man reglerna. För egen vinning. För att mjölka maximalt med pengar ur segstartade sniglar som jag…

Träning

Cyklat, yogat, läst!

Plötsligt händer det, som man säger… Idag kändes det av någon anledning som att jag hade eoner av tid att göra det där jag tycker att jag aldrig har tid med annars. Som att cykla i solskenet. Yoga i skuggan på altanen och i trädgården. Läsa skönlitteratur.

Förvisso fick jag nästan två timmar att spendera bara med mig själv, men det är nog faktiskt inte hela förklaringen. För den första av ensamtimmarna spenderade jag med att äta lunch och rensa halva garderoben. Någon nytta måste man ju göra… 

Och på en timme hinner man ju inte allt som rubriken säger, även om man skulle vara snabb! Bara yogan gjordes på ensamtiden. Ett gravidanpassat pass för ländryggen. Det kändes passande eftersom ryggen tar en del stryk i bära-barn-vardagen. Precis lagom tungt kändes det, och det är bara att konstatera att jag är precis så stel som jag misstänkte!

Ett lite svajigt träd


Cyklingen var egentligen den som var först ut. Ren transportering, men ändå ett test av hur bra eller dåligt det är ställt med kondisen (eftersom Ljungsbro är ganska backigt, åtminstone i vår ände). Trodde att jag skulle behöva gå sista biten uppför backen hem igen, men faktum är att jag tog mig upp utan problem och utan att bli särskilt andfådd! Yeay!

En lycklig cyklist


Boken då? Den får följa med lite varstans och jag är riktigt glad att jag hittat tillbaka till böckernas förtrollande värld. För en gång i tiden var jag ju faktiskt en riktig bokmal! 

En spännande bok


Trots ganska hög aktivitetsnivå känner jag mig inte tröttare än vanligt. Så förhoppningsvis är krafterna på väg tillbaka, eller så hade jag bara en tillfälligt bra dag… Den som lever får se, som gammelfarmor brukade säga!

Träning

Att ta mig tillbaka

Där jag befinner mig fysiskt just nu hoppas jag att jag aldrig mer kommer att behöva befinna mig. Med formen i botten efter en graviditet följt av cellgifts- och strålbehandling. 

Återhämtningsbacken känns ganska brant, måste jag säga. Å andra sidan misstänker jag att framsteg framförallt på konditionssidan kommer att komma ganska fort och lätt. Kanske lite för lätt i förhållande till resten. Det märker jag redan nu. I ett obetänksamt ögonblick hoppade jag lite studsmatta med treåringen häromdagen och det är kanske inte det smartaste att göra för en ganska nybliven tvåbarnsmamma som nästan inte tränat på flera månader…

Därför vill jag ha en ganska strukturerad återhämtningsplan för att bli mig själv  igen, så som jag är van vid att känna mig. För att på så sätt kunna lägga band på eventuella löparinfall och studshopparlustar i förtid. För att hela kroppen ska hänga med, inifrån och ut, som det så fint heter. Jag vet att detaljerna i planen kommer att ändras längs vägen, men det känns ändå bra att ha de stora dragen nerskrivna för att kunna påminna mig själv. För att ha i åtanke att det är långsiktig #glädjebalansenergi som är målet. Förutom målet vid horisonten då…

Den plan jag gjort upp ser ut så här:

Jag ska ta mig igenom alla nivåer av MammaMage innan annan styrketräning blir aktuell, hur tråkigt det än må vara. Jag vet ju att det är nödvändigt! Tills dess är det promenader eller ganska lugn cykling som gäller för konditionen. 

Därefter tänker jag basera styrkeuppbyggnaden på programmet i Lofsans mammaträning, men gå rakt in i block 2 eftersom block 1 bara innehåller aktiveringsövningar som i princip motsvarar de i MammaMage. Tvivlar på att jag kommer mäkta med så många pass i veckan som programmet innehåller, men tänker att det får ta längre tid att slutföra istället. Viktigare att genomföra alla passen liksom! Samt att jag även vill ha in yoga och rörlighet i ekvationen, vilket gör att det bara blir dumt att tro att jag ska få in allt i den höga takt som boken beskriver. 


Löpning är nog det jag längtar mest efter (förutom skidåkning, men den känns ju ganska avlägsen så här mitt i sommaren). Den introduceras långsamt när bålstabiliteten känns tillräcklig. Dessutom tänkte jag börja lugnt genom att börja med löpningen som lågpulsträning enligt Maffetones principer, vilket gör att den automatiskt kommer att bli långsam. Det kräver ju förresten också att jag införskaffar gamla Garmins ersättare också, hehe…

Cyklarna ska få rasta sig en del, som konditionsträning. Dock oklart hur mycket, eftersom cykling tyvärr är lite svårare att få till eftersom jag inte kan ha en barnvagn på släp (iallafall inte på MTBn!)

Yogan är, och kommer bli, superviktig. För att bibehålla den där, för mig, så viktiga balansen. Som stressreducering; för att rensa huvudet, förbättra rörligheten och ge tillfällen till , stressreducering och avslappning. Samt inte minst för att skapa fysisk balans och stabilitet i kroppen. Just i yogan är jag riktigt sugen på att ta hjälp av någon. Typ en personlig yogafröken liksom! Men får se hur mycket utrymme som finns för det. Tror tack och lov att jag kan komma en bra bit på egen hand också.

Hela styrkeprogrammet i Lofsans bok är 40 veckor, dvs lika långt som en graviditet. Tror som sagt inte jag kommer att ha kommit igenom allt till dess, men det känns ändå som ett bra tillfälle att utvärdera hur det gått. Då är Lill-Trollet ett år och det är också ett år till det där hägrande målet vid horisonten!

Så jag återkommer i februari och berättar hur det har gått helt enkelt! Även om jag säkert kommer göra antydningar längs vägen också…

Träning

Min nya träningskompis

Det går inte direkt supersnabbt framåt med min Ica-klassiker, pga de senaste månadernas prövningar. Men det går i alla fall sakta åt rätt håll, och tills sista tävlingsdagen är kommen finns fortfarande en (mikroskopisk) chans att jag tar mig i mål på en Vätternrunda. 

Om jag gör det, så är det nog mycket tack vare ett av sambons senaste shoppingförslag…


En skönhet med SPD-pedaler, som numera omöjliggör spontanyoga i det överblivna rummet vi kallar träningsrum, men som mest används för att dumpa tvätt och viktiga saker i… Numera kan jag  istället trampa loss benen där på kvällarna, och låtsas att det är racern eller MTBn jag faktiskt fixat till för säsongen, och fantisera om lite mer natursköna omgivningar.

Korta snuttar för att rensa huvudet har det blivit hittills. Förhoppningsvis blir de längre vartefter orken återvänder.

En hjälp att få kilometrar i benen och in på Ica-klassiker-kontot. Smidigt, men ändå inte lika härligt som riktigt utomhustramp…

Träning

Ett bättre träningspass utomhus

En av de främsta anledningarna till att jag bor där jag bor är att det finns så mycket fina utomhusträningsmöjligheter. Vi har ett långt MTB-spår precis runt knuten. Det kan med fördel också stigspringas eller promeneras. Rakt ut genom dörren och in i vacker skog, liksom!

Ett motionscentrum med utegym ligger riktigt nära också, och på vintern förvandlas det, tillsammans med den närliggande golfbanan, till ett längdskidmecka av riktigt hög klass med påkostade konstsnöspår de gånger det inte finns natursnö. Helt i min smak. Utomhus är ju som bekant bäst. Och orkar man inte bege sig till änden av gatan och skogens början kan man ju alltid stanna i trädgården och yoga på altanen i kvällssolen.

Så här års har jag även en annan närbelägen favorit som kan nyttjas till all möjlig träning: Göta Kanal. Eller snarare kanalbanken (för det är faktiskt väldigt sällan jag tränat i kanalen…).


På våren och försommaren innan högsäsongen är kanalen nästan som vackrast. Lugn och stilla och med grönska runt omkring. Perfekt för långpass antingen till fots eller cyklandes.

Slusstrapporna kan användas för spurter eller kortintervaller. Eller så kan man helt enkelt ta ett riktigt njutarlångpass i lugnt tempo längs den platta men vackra kanalbanken. Varning dock för att det i princip alltid är motvind åt ena hållet – när man färdas eller springer mot Borensberg!

IMG_8126

Ett riktigt fint långpass löpning kan man få ihop om man utgår från Borensberg och sedan springer längs kanalen hela vägen till Bergs slussar. Det blir i runda slängar en halvmara och om jag får rekommendera så är det denna riktning som är skönast och mest njutningsfullt. Just för att man har vinden i ryggen nio gånger av tio, och för att man får solen i ansiktet, vilket ju bara är härligt så här års! Längs vägen passerar man små sevärdheter som också kan fungera som fikastopp om man känner för det. Brunneby Musteri t ex (även om det bara är fem kilometer dit från Borensberg). Ett antal fina broar och slussar. Malfors café hos oss i Ljungsbro, och avslutningsvis Bergs slussar, där man med fördel avslutar sitt pass hos Fröken Jennys med en riktig gofika eller glass!

Långpass tycker jag ska vara njutningsfulla, och jag upptäcksspringer gärna. En annan som nyligen sprungit ett njutningsfullt långpass är Emma, som för fullt tränar för sin första mara i höst!

 

Träning

ICA-klassikern

I diverse flöden har jag senaste veckan sett en del om ICA-klassikern. Ett sådant där klassiskt initiativ för att få folk att röra på sig mer. 

Jag har ju lovat mig själv att inte sätta några krav på träningen under 2016, utan fokusera på #glädjebalansenergi. Men detta kändes lite lagom på något vis. Eftersom jag just nu inte ens får träna hårt, även om jag skulle vilja. Att röra på sig förespråkas dock varmt. Frisk luft, cirkulation, motverkande av trötthet. Kanske minutrar på motionscykeln i garaget, promenader och stavgång, vem vet? Sådant får nämligen också räknas in, och på det här viset kan jag dokumentera det som mer känns som rehabilitering och friskvård, än som kravfylld träning. 

Jag anmälde mig hur som helst. Ställer inga som helst krav på att tvunget behöva fullfölja om kroppen säger annat, utan ser det som en möjlighet att fokusera på välmående också. Underlätta vägen tillbaka och påminna mig själv att jag mår bra av motion, och att lite och ofta också gör skillnad och förhoppningsvis kommer göra att jag mår bättre.

  
Är det kanske fler som hakat på eller som tänker göra det? Säg till vettja, så kan vi peppa varandra!

Övrigt

Löpning blev cykling

Ibland får man verkligen äta upp vad man säger (eller skriver). Som det där om att kunna springa oftare. Det kom tillbaka och liksom gav mig ett ordentligt bett. Så nån löpning var inte aktuell idag.

Jag tjurade en stund för det och tyckte synd om mig själv eftersom jag sett fram emot att få rensa huvudet ordentligt innan jag sätter mig i kontorsstolen igen imorgon (även om jag oftast har skrivbordet i högsta läget och står upp). Sedan kom jag på att min kompis MTBn inte blivit rastad på hela sommaren.
Så vi tog oss en eftermiddagstur i skog och på väg, efter att den värsta rosten dammats av bromsskivorna (ja, länge sedan är det vi sågs, MTBn och jag!) och däcken pumpats.
Vi fick en bra tur, benen fick jobba och pulsen gick nog upp i nån backe. Kul var det, roligare än jag minns. Bättre balans verkar jag ha också. Men inte blir det någon sådan där riktig ordentlig huvudrensning som vid löpning. Inte ens när motvinden gör att man nästan står still fast man trampar.