Ibland får man verkligen äta upp vad man säger (eller skriver). Som det där om att kunna springa oftare. Det kom tillbaka och liksom gav mig ett ordentligt bett. Så nån löpning var inte aktuell idag.
Jag tjurade en stund för det och tyckte synd om mig själv eftersom jag sett fram emot att få rensa huvudet ordentligt innan jag sätter mig i kontorsstolen igen imorgon (även om jag oftast har skrivbordet i högsta läget och står upp). Sedan kom jag på att min kompis MTBn inte blivit rastad på hela sommaren.
Så vi tog oss en eftermiddagstur i skog och på väg, efter att den värsta rosten dammats av bromsskivorna (ja, så länge sedan är det vi sågs, MTBn och jag!) och däcken pumpats.
Vi fick en bra tur, benen fick jobba och pulsen gick nog upp i nån backe. Kul var det, roligare än jag minns. Bättre balans verkar jag ha också. Men inte blir det någon sådan där riktig ordentlig huvudrensning som vid löpning. Inte ens när motvinden gör att man nästan står still fast man trampar.
Aj då, det där bettet lät lite oroväckande. Fick du ont av sista löprundan?
Cykel kan vara rätt skoj men jag håller helt med dig – någon riktigt huvudrensning får man inte till.
Inte ont, det hade nästan varit lättare att hantera. Men tror det bättrat sig nu.
Tycker man måste koncentrera sig så förfasligt när man cyklar och därför rensar det inte lika bra som när man springer. Men så bra balans har inte jag. Och det där med att stå och jobba – var det inte det jag skulle börja med nu efter semestern? Host.
Ja, kanske är det därför. Att man inte klarar både kropp- och hjärngympa samtidigt 🙂