Vad hände med fjällmaran?

På sätt och vis känner jag mig som en svikare för tillfället. För jag vann ju liksom en plats i Bagheera Fjällmarathon i slutet av förra året. Som jag såg fram emot otroligt mycket att få utnyttja. Fjäll och löpning kombinerat, vad kan gå fel, liksom? Ganska mycket, visade det sig ju. Eller, inte fel överhuvudtaget, egentligen. Det bara totalkrockade, som jag hintade om redan i april. Jag våndades ganska länge och funderade på hur jag skulle göra. Hur väljer och prioriterar man mellan yoga med en varmt rekommenderad lärare, och löpning i magiskt vacker miljö?

På något vis kände jag ändå djupt där inne i magen att yogan behövde få gå före. Att ett fjällmarathon kan springas senare, men att just den här yogautbildningen inte skulle återkomma i nära framtid. Och kanske kände jag på sätt och vis rätt, för Therese, som håller i utbildningen, har ett litet frö i magen som förmodligen kommer ta ganska mycket tid framöver. Dessutom visade det sig att en av de assisterande lärarna var Mirja, som jag länge ”känt” via Instagram och som också är en av mina inspirationskällor när det gäller yoga (och annat).

Så i helgen som var blev jag halvbakad yogafröken! Istället för att springa på fjället i Sälen…. Som Therese sa: Det känns som att ni som är här nu, ni SKA vara här. För så var det verkligen. Ett riktigt toppengäng med många olika bakgrunder och många olika orsaker till varför man gick utbildningen. Som tillsammans blev en helt fascinerande helhet. Nu kan jag väl kanske låta lite nyfrälst (även om yogan och jag hängt ihop i tio år redan…), men det kändes på något vis som att hitta hem. Även om jag också tvivlade ganska mycket under helgen. Hur ska väl lilla jag kunna ta på mig det här?!? Men sen hände något, exakt vad behåller jag än så länge för mig själv, och på något vis landade jag i hur det ska vara.

Jag får ofta frågor om vad som är så bra med yoga, om det är kul, och om det inte duger med vanlig stretching. Lika ofta har jag inga riktigt bra svar. För yoga är på något motsägelsefullt sätt svårt att beskriva med ord för mig. Inför mig själv är det självklart, men det är lite som en hemlighet jag omedvetet behåller för mig själv. Som man liksom måste uppleva själv för att förstå att det inte bara är stretching eller sitta på rumpan och se märklig ut. Eller stå på huvud eller händer för den delen…. Det är liksom lite samma sak som att föda barn – man kan inte beskriva det för någon som inte upplevt det själv, inte så att de förstår i alla fall.

Om en dryg månad däremot, då får jag nog ta och försöka börja lära mig att beskriva yoga. För då kan jag titulera mig Global Yoga-lärare. Börja undervisa folk i yoga. Ganska märkligt och häftigt på något vis. Frågan är väl om någon överhuvudtaget skulle vara intresserad av att yoga med mig (tvivlaren igen…)? Och den största frågan är ju också – när ska jag få in det här i livspusslet? Kanske visar det sig. Kanske är det meningen…