Just nu får jag inte styrketräna. I alla fall inte i syfte att bygga muskler. När läkaren först sa det (som svar på min fråga om träning under behandling var ok) tänkte jag att det var ett sådant där standardsvar som ges till dem som faktiskt blivit riktigt sjuka av sjukdomen innan de kommit i behandling. Inte något som gäller dem som liksom jag är hyfsat friska och träningsvana när de kommer dit.
Läkaren framhävde att promenader var fullt tillräckligt och jag var nästan redo att avfärda hans råd (och köra på som vanligt) tills han förklarade varför: Kroppen befinner sig under behandlingen i ett konstant katabolt tillstånd och har fullt upp med att hantera den nedbrytande process det innebär. Om man då styrketränar tungt blir det väldigt kontraproduktiv och kan rentav vara långsiktigt skadligt för musklerna, eftersom det anabola tillståndet i kroppen, som normalt uppstår vid vila och tillräcklig kost efter träning, aldrig infinner sig och kroppen inte har en chans att bygga upp sig.
Där blev han plötsligt trovärdig och jag insåg att det faktiskt låg något bakom hans råd. Tala till bönder på bönders vis, liksom.
Så jag håller mig i skinnet och försöker skona de stackars muskler jag har kvar. Inte alltid helt lätt, för även om jag inte ägnar mig åt styrketräning, så har jag ju två levande vikter här hemma som jag bär runt på, den ena mer än den andra. Så kanske förtvinar mina axlar, skuldror och armar ändå, och trillar av… Åtminstone känns det så vissa dagar. Så ser ni någon konstig, armlös figur vanka runt i bygden, så är det förmodligen jag!
Jag hade ju annars som marsfokus att öka promenadmängd och -längd, och börja stabilisera bål och bäcken med rehabövningar. Beroende på perspektiv så ser det mer eller mindre bra ut:
Så jag tror nog april får samma fokus. Förhoppningsvis uppblandat med lite cykling. Jag ska ju trots allt påbörja min Ica-klassiker, om orken tillåter.
Bra, trots allt, att han fick fram poängen.
Det är nog (tyvärr) alltför vanligt att sjukvården inte få fram det som är viktigt… Som du säger; tala så man förstår!
Ja. Hade han inte sagt det på ”träningsspråk”, så hade jag ju liksom avfärdat honom 🙂
Det där med det katabola tillståndet hade jag aldrig hört talas om, utan antog förstås att träning i lagom dos alltid skulle vara av godo. Ibland får man verkligen en aha-upplevelse och insikter i att man ibland tror sig vara kunnig på allt möjligt. Bra att det finns experter, av vilka vissa dessutom faktiskt har en förmåga att förklarar på ett klokt och trovädigt sätt. Sån tur att du har just en sån läkare!
Samtidigt anar jag att du kanske känner dig en aning frustrerad, som tränande människa vill man ju gärna träna sig bättre. Inte avhålla sig för att förbättra läget. 🙁
Jag har hört det, i samband med att jag gick ner så mycket i vikt att jag anlitade kostrådgivare. Just därför blev han direkt trovärdig. Men visst är det frustrerande, även om det är lite mindre när man vet att det förmodligen blir bättre i slutändan.