För lite mer än fem månader sedan fick min tillvaro (som bekant) en inte så värst önskvärd twist. Ungefär mitt i graviditeten fick jag diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer i lymfceller.
Eftersom den endast verkade sitta på ett ställe beslutade en läkare att man skulle ha is i magen tills bebis kommit. Att det var i princip riskfritt eftersom jag inte hade några kroppsliga symptom och tumörerna sprider sig långsamt. Förutsatt att inga provresultat visade på någon annat.
Det var en ganska olustig känsla att veta att jag har något som gror i kroppen, men som cancervården inte verkade vara så intresserad av att åtgärda i första taget. Samtidigt innehåller livet ändå en massa annat också, särskilt som gravid. Så jag beslutade att inte ta ut sorger i förskott eller lägga energi på sådant som låg utanför min kontroll, och valde att se det som att läkaren förmodligen kände sig rätt säker på att det var riskfritt att vänta med behandling.
Nu är takten från sjukvårdens sida helt annorlunda. Helt plötsligt har det, nu när bebis är ute, blivit ett väldans tempo. Sådär så varken jag eller bebis riktigt har hängt med i svängarna. Undersökningar har gjorts, mer insatta läkare har kopplats in och behandling startar redan nästa vecka. Från att inget händer på flera månader till att allt händer inom två veckor.
Visst är det skönt att vägen framåt mot att förhoppningsvis bli botad nu är tydligare. Men mycket känns väldigt ovisst. Det skulle kunna vara bara mörker, beroende på hur man väljer att se på saker, eller hur man orkar se på det. Overkligt, är väl den känsla som dominerar just nu. En sjukdom jag egentligen inte har märkt av rent fysisk, vars behandling nu (förmodligen) kommer göra mig sjuk. Oklart hur sjuk. Har jag otur, eller felaktiga förutsättningar, blir jag döende. Har jag tur märker jag å andra sidan kanske inte jättemycket. Den där första läkaren ansåg ju t ex att en sjukskrivning kanske inte ens skulle vara nödvändig.
Jag skulle som sagt kunna gräva ner mig. Vältra mig i sjukdomselände. Bli ett med min diagnos. Och visst har det funnits stunder där jag nästan gjort det. Eller i allafall brutit ihop och känt mig otroligt maktlös. Samtidigt vill jag se framåt. Mot den andra sidan. Mot ett mål i horisonten. Jag vill ha något att längta efter. Något som kittlar lite extra i maggropen och får mig att le bara vid tanken på det.
Därför har jag siktet inställt på 2018. Ser framför mig att jag kommer kunna vara tillbaka då, om allt går vägen. Det som hägrar i horisonten är Nattvasan. En natt i dalaskogarna med ryggsäck, pannlampa och en vapendragare. Det är liksom det ultimata målet på något vis. Det kräver att jag är fysiskt återhämtad. Men det kräver också mental styrka, vilket jag vet att jag har (och kommer behöva redan nu de närmsta månaderna). Jag menar, mörk skog, snö, månsken och ylande vargar… Ensamhet, åtminstone stundtals. Kan vara så vackert att man vill gråta. Kan vara så läskigt att man inte vet om det känns värst att fortsätta eller att gömma sig under närmsta gran…
Det kittlar liksom sådär obeskrivligt att det inte går att motstå, särskilt när man kollar på filmen för loppet. Stämningen, omgivningen, musiken, naturen. Allt lockar! Jag tror jag får ge mig själv det i för tidig 40-årspresent, och som morot när tillvaron nu i vår och sommar känns tuff.
Frågan är bara vem jag ska lura med på äventyret. Vem som är modig/knasig nog att tycka att det är kul. Och som dessutom helst är ungefär lika bra / dålig som mig på skidor. Jag kanske får lägga ut en kontaktannons här på bloggen när jag vet att jag kommit ut på andra sidan och övervunnit de där elaka cellerna som just nu bosatt sig på ena sidan av min hals och bakom bröstbenet…