Jag gillar att vara tidigt ute i skidspåret på morgonen. Fördelen är att man ofta får ha spåret för sig själv och kan staka på i sin egen takt. Nackdelen är att man ibland, som t ex idag, får agera spårmaskin när anläggningarna själva inte orkar göra detta. Det innebar idag att iskokorna fullkomligt hyvlat bort all min fästvalla efter mindre än ett varv.
Eftersom solen strålade från riktigt blå himmel och varvet inte är jättekuperat så var det superhärligt ändå och kilometrarna susade förbi. Totalt 22,5km med nästan uteslutande stakning blev det och en hel del sol på min vinterbleka näsa och humöret på topp som det oftast är efter skidturerna.
Hade det däremot varit snålblåst, kallt och mulet är jag inte riktigt lika säker på att jag haft en lika förlåtande attityd till att behöva betala för spår som man får spåra själv. Men jag är väl kanske lite bortskämd…