Tankar

En månad efter Stockholm

Fredag 7 april, ca kl 16

Jag har varit gräsänka några dagar, med support från min pappa. Väntar hem mannen från tjänsteresa i Kazakstan och är ganska sliten efter en intensiv vecka. Har en gammal kollega från Holland på besök. Vi har inte setts på fem år och snattrar ikapp en del. 

Taxin med en lika sliten make kommer när barnen leker på framsidan av huset. Han säger att de pratar på radion om ett terrordåd i Stockholm. Jag hör orden men förstår inte… Kan inte ta in det.

Lördag 8 april, kring kl 9 på morgonen

Jag går en långsam tur med vagnen i skogen. Då kommer tårarna, i ett stilla men ganska intensivt flöde. En blandning av sorg, maktlöshet, vanmakt och tacksamhet vill ut. En instagrambild med tillhörande förklaring fick symbolisera.

Söndag 9 april, på förmiddagen

Vi pratar lite obetänksamt om lastbilen som kört in i ett hus och att det verkar finnas barn bland dödsoffren. Det mycket uppmärksamma Stor-Trollet hör och ställer en massa helt befogade frågor som hamnade på min privata Facebook.

”Varför var det någon som körde på ett barn med lastbil? Går huset sönder när lastbilen kör på det? Hur lagar man ett hus som en lastbil haft sönder? Måste barnet åka ambulans när lastbilen körde på det? Blev det mycket skadat så det gjorde jätteont? Varför gjorde någon så? Kanske den körde fel? Eller var väldigt trött?”

Frågorna är väldigt många när snart 4-åringen får höra att någon kört på människor med en lastbil. Helt rimliga frågor och jag försökte svara så sakligt det gick men de här frågorna ska man ju inte behöva ställa som litet busfrö…

Måndag 10 april, på eftermiddagen

Jag sitter i väntrummet på hematologen med en sällan skådad nervositet inför ett återbesök som dragit ut på tiden. Får vänta länge och fördriver tid med att läsa kommentarer kring hur man borde ha reagerat på sociala medier efter dådet i Stockholm, ien Facebook-grupp jag är med i . Det är överlag ganska nedlåtande och dömande kommentarer om hur det ”är på sin plats” att man beter sig i sorg. 

Jag blir arg och kommenterar att alla inte sörjer likadant, eller reagerar likadant och att det inte finns några ”borde” i sådana här situationer. Jag får ett gäng ganska bitska kommentarer tillbaka att det minsann visst finns det. Läser Mias inlägg och blir varm i hjärtat och tänker att det i allafall är nån som har förstått att alla är olika. 

En stund senare sitter jag i bilen hem efter att ha blivit frisläppt på hematologen. På radion spelas Jill Johnssons version av Himlen är oskyldigt blå. Därefter kommer Stefan Löfvens tal på Stockholms stadshus.  Tårarna rinner så att jag knappt ser var jag kör. Jag tackar ett rödljus för att jag får tid att samla mig lite.

Därefter ljuder Take me home country road i högtalarna. Ja, precis. Ta mig hem till min familj! Det enda jag vill just då är att komma hem och krama dem! Är så otroligt tacksam för att jag lever och har en familj att komma hem till. Både med anledning av sjukdomen, och med tanke på vad som hände i Stockholm.

Så vad vill jag säga med det här då?

Egentligen flera saker. Först och främst att vi är olika. Vi ska vara olika. Vi ska gilla olika. Vi reagerar olika i pressade situationer. Vissa handlar direkt och är väldigt offentliga och i behov av att visa alla andra hur de reagerar. Andra har kanske svårt att fatta och ta in. Tänker och funderar och vill inte lägga allt på sociala medier i stundens hetta. Båda är ok, för alla väljer sitt eget sätt och det viktiga (tycker jag) är att vi låter varandra vara olika och inte bara klappar oss för bröstet när vi gjort som alla andra i en helt ofattbar situation och skrivit ”rätt” ord på Facebook. Då om någonsin är det ännu viktigare att våga vara sig själv, och våga låta andra vara annorlunda. Om de vill.

Men det som jag tycker är ännu viktigare, och som skrämmer mig, är hur tyst det är såhär en månad senare. Precis som jag visste att det skulle bli. Precis som det blev om allt annat som hände i resten av värden där några dagar i april. Sarin-attacker i Syrien som drabbade hundratals redan hårt drabbade glömdes bort blixtsnabbt när händelserna i Stockholm övertog allt medieutrymme. Jag tycker det är läskigt ibland hur självcentrerad vi och media är.

Därför lovade jag mig själv att skriva det här inlägget som svar till de som tyckte att väl valda, likriktade ord på sociala medier där och då var enda rätta sättet att reagera. För att bryta tystnaden. För att påminna om att vi inte ska glömma att vi kan göra något av det som hände. Ta vara på känslorna, insikterna och allt annat vi upplevde. För vi har en enorm möjlighet att använda det hemska till att förändra och göra gott. Jag tycker att vi ska ta chansen att VARA förändringen. GÖRA något. Vara Medmänniskor! Jag tycker vi kan ta med oss tre saker att ha i bakhuvudet efter det som hände i Stockholm.

Kom ihåg rädslan och skräcken

Beroende på om man var på plats eller i närheten, eller tog del av det på håll, så var vi nog många som kände rädsla och kanske till och med skräck. Kom ihåg hur det kändes!

Naturligtvis ska vi inte vältra oss i det. Men bara att påminna sig om att det på flera håll i världen finns människor som upplever det dagligen tror jag gör skillnad i hur vi agerar mot vår omgivning. I andra delar av världen har de dessutom ofta inte något tryggt hem att återvända till efter att hemska saker hänt. De kan inte markera sig som i säkerhet på Facebook…

Så kom ihåg känslan och fundera på om du vill göra något av den för att hjälpa och stötta dem som lever med konstant rädsla och skräck.

Minns solidariteten och kärleken

Minns hur människor öppnade sina hem för de som behövde en trygg tillflyktsort. Hur människor slöt upp, öppnade sina hjärtan. Gemensamt manifesterade att vi håller ihop när det verkligen gäller och ställer upp för varandra. Var tacksam för att vi lever i ett samhälle där sådana värderingar sätts högt. Där gemenskap och medmänsklighet i utsatta situationer ses som något naturligt och fint.

Men glöm heller inte att dela med dig av solidariteten och kärleken även på andra håll. Till dem som kanske behöver ännu mer och som kanske aldrig har fått uppleva den. Genom att göra det tror jag faktiskt att vi på lång sikt kan åstadkomma förändring som verkligen betyder något.

Uppskatta stabiliteten

När terrordådet i Stockholm inträffade visade alla vitala funktioner i Sverige att de är rustade för något sådant här. Att de som ska skydda oss också gör det. Att de som ska ta hand om drabbade har det de behöver för att göra det. Att lugnet trots allt behålls och att man vet vad man ska göra. Det tycker jag känns otroligt tryggt och jag är väldigt tacksam för att leva i ett sådant samhälle. Det behöver vi verkligen ta vara på, bevara och upprätthålla. Det kan vara värt att ha i åtanke i eventuella hetsiga politiska debatter och när fokus ska läggas för prioriteringar och när valkampanjer kommer med sköna ord.

Men det är också något att vara enormt tacksam för. Att hjälpa till att sprida utanför våra gränser om man har chansen. Att vara ett gott exempel på det sätt som Sverige är bra på. Återigen för att vara förändringen och inte glömma bort att ta lärdom av en oerhört tragisk, hemsk och ofattbar händelse som nog på något sätt drabbat de allra flesta.

Så även om det rent medialt (som förväntat) blivit tyst om Stockholm, så hoppas jag att fler med mig bär med sig att det faktiskt kan hända även oss, men att det också tyvärr händer betydligt många fler ute i världen betydligt oftare. Vilket vi, med våra resurser, faktiskt kan vara med att förändra. Kanske inte i stort, men i vårt dagliga agerande och våra prioriteringar och värderingar. Jag hoppas i alla fall det!

1 Tack!

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply
    M
    7 maj, 2017 at 21:16

    Verkligen. Alla reagerar inte lika. En del kanske blir mer ”direkt berörda” och kan inte göra något utom att vara ledsna och arga, andra kanske kan vara ”mer handlingskraftiga” och använda samma typ av känslor till att göra något aktivt, eller för en del kommer kanske tankarna först senare. Vore skönt om alla ”superkorrekta enligt sin egen mall” kunde zooma ut ibland och inse att de är just ”superkorrekta enligt sin egen mall”. Men det kan ju tackålov finnas fler typer av mallar!
    Som vanligt, ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan… liknelsen gäller även här!
    Sen är ju alla typer av oförutsägbara katastrofer just oförutsägbara, ända tills de har hänt. Då är de fakta, och enkla att förhålla sig till vad som hade varit rätt eller fel, fördöma de som trots allt gjorde något. Förmodligen efter bästa förmåga och bästa beslut, just i det ögonblick beslutet tvingades fram. Baserat på konskaper och erfarenheter, som verkligen kan variera mellan oss…

    Babbel, men enbart medhåll till din text!

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      20 maj, 2017 at 12:12

      Bra sammanfattning tycker jag. Just insikten att alla är olika och har rätt att vara det tror jag skulle verkligen hjälpa världen rätt mycket!

  • Reply
    Löpar-Åsa
    8 maj, 2017 at 18:26

    Underbart bra skrivet! <3

  • Reply
    Mari
    9 maj, 2017 at 21:07

    SÅ himla bra skrivet!! Alla är vi olika och så kommer det alltid vara. KRAM

  • Reply
    Kari
    10 maj, 2017 at 23:16

    Klokt och väldigt sant. Jag såg flera olika reaktioner i Bryssel men ingen var oberörd, empatilös eller på något annat sätt i förnekelse över att vad som hänt var fruktansvärt. Alla hanterade det dock annorlunda, från en nära kollega som fanns på tåget i Maelbeek när bomben small och drabbades av svår PTSD flera veckor efteråt till jag själv som flög utan att blinka så snart flygplatsen öppnat.

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      20 maj, 2017 at 12:16

      Det är nog det som är viktigt att komma ihåg. Att mindre extrovert reaktion inte behöver betyda att man är empatilös.

    Leave a Reply