Browsing Tag

Friskvård/rehab

Träning

Den märkliga (cykel)kroppen

Alltså, jag förstår ibland inte. Hur kroppen kan vara så oförutsägbar. Och inte alls leverera det jag förväntar mig. Varken när det är åt det positiva eller negativa hållet. 

I lördags hade jag ätit bra och kände mig ganska fräsch, och tänkte mig en längre cykeltur med vardagscykeln på kvällen. Men fick ge mig betydligt tidigare än planerat. Pga en väldigt seg kropp men framförallt pga en riktigt trasslande höft/ryggslut. 

I tisdags morse rastade jag mig själv och Lill-fisen med mannens cykel (för den har vi cykelstol på). Mest för att testa ryggen och få luft. Inget krångel alls från nån del av kroppen.


Och igår kväll tänkte jag ta en runda med min vardagscykel mest för att rensa huvudet efter en ganska rörig och energikrävande dag. Men den rundan blev längre än planerat. Och ännu lite längre. För benen kändes rappa och ryggen lugn. Kände bara lite lite allra sista biten. 

Så vad är det som händer egentligen? Vad avgör dagsform och krämpor? Hemmalyften under dagen inverkar ju säkert när det gäller ryggen, och mat och yoga för resten av kroppen. Men samtidigt jag ser egentligen inget samband. Fräsch när jag tror jag är trött. Och låg och öm när jag känner mig laddad. Jag fattar inget. Så det är nog kanske inget att grubbla över. Utan bara att gilla läget och hänga med…

Och kanske ta och säsongsinviga racern snart!

Träning

Så hur gick det då? – om vägen tillbaka

I juni förra året skrev jag ett inlägg med någon slags plan för att ta mig tillbaka till mig själv igen rent fysiskt. Jag lovade att återkomma i februari med lite uppdatering om hur det gått. När bebis blivit ett år och jag hade någon slags tanke om att känna mig som mig själv igen. Så hur gick det då?

Well, man kan väl säga att jag inte direkt höll mig till planen…  Så vi tar utvärderingen bit för bit:

Göra klart alla nivåer i MammaMage. Check på den. Grundjobbet gjort, men jag skulle vilja ha en fortsättning, för de behöver ju underhållas också, de där bålmusklerna. Och det glömmer jag lätt.

Styrketräning med Lofsans mammaträning. Eh… Va hette det?! Njae, tror jag gjort typ två pass ur den eller så. Styrketräning generellt har väl hamnat i skymundan. Har svårt att hitta en bra nivå. Och har prioriterat annat…

Lågpulslöpningen. Alltså, jag har ju sprungit. Mer än jag väntat mig faktiskt. Men lågpuls?! Inte en enda gång faktiskt… Trots att jag varit en snigel i löparskorna…

Cyklingen. Hmmm…. Vet inte ens om jag har tillräckligt med luft i däcken för att kunna cykla… Tog väl i och för sig en tur i somras, och har umgåtts några gånger med källarcykeln men i övrigt, nej på den också.

Yogan. Den klarar jag mig inte utan så den finns med som en trogen följeslagare, även om vi också har haft några uppehåll från varandra. Framförallt under utesäsongen yogade jag massor. Nu under mörkertiden blir det mest kortare, lugna pass kombinerat med meditation. Även om jag kommit igång mer igen sista veckorna.

ute-yoga

Trädgårdsyoga i november

Trots att det gått rätt risigt med just planen jag lade upp, så måste jag ändå säga att jag har kommit längre på vägen tillbaka än vad jag nog hade räknat med. Jag orkar faktiskt med att vara hemma själv med två väldigt aktiva barn. Jag har till och med ork kvar på kvällarna, åtminstone ibland. Och detta trots att jag ju fick min andra cancerdiagnos i november-december, med en operation att återhämta mig ifrån. Förutsatt att det inte kommer några nya bakslag, och att jag lyckas knipa en startplats, så känns faktiskt målet vid horisonten helt inom räckhåll! De senaste veckorna har det dessutom känts som att det är ett helt annat klipp i kroppen än det var under hösten.

Så vad har jag gjort då?

Vardagsmotionerat. Nu när jag är föräldraledig snittar jag kring 10 000 steg per dag, och lyfter barn, fixar grejer, knuffar vagn och annat dagarna i ända. Stundtals riktigt bra och pulshöjande (styrke)träning.

Åkt skidor. Till min stora lycka har det blivit väldigt många fler skidturer än jag trott, och det är ju riktigt bra träning. Jag menar, jag har ju till och med skejtat!

Sprungit och yogat. Inte helt i den form som planerats, men ändå bra träning, och på en rimlig nivå!

vardagsmotion

Tung vardagsmotion. Köra dubbelvagn med dubbla barn i en halvdecimeter blötsnö

Så den stora frågan nu är väl egentligen hur den fortsatta vägen framåt ska se ut. Med ett fjällopp inplanerat så borde jag ju kanske ha en ny plan… Jag får klura lite på den tror jag, och återkomma.

Tankar

Vänliga veckan

Den här veckan är det vänliga veckan. Den infaller i februari varje år, i samma vecka som den betydligt mer kommersialiserade Alla Hjärtans dag. Vänliga veckan har funnits i drygt 70 år och startades av Läkarmissionen som ett initiativ för att uppmärksamma och öka vänlighet i trafiken.

Numera betonar man vänlighet generellt och för mig känns Vänliga veckan betydligt mer tilltalande än Alla hjärtans dag, eftersom det fokuserar på känslan, inställningen och omtanken mer än att försöka kränga mest möjliga saker och tro att lycka hänger på presenter.

Så varför inte göra några extra snälla saker en här veckan (så att de förhoppningsvis kan bli till goda vanor som kan få leva kvar även andra veckor). Världen och du själv kan aldrig få för mycket vänlighet, och det bästa av allt är ju att det smittar också. Ringar på vattnet!

vaenliga veckan 1
Ge något till någon som verkligen behöver det

Kanske känner du att du har en slant över och vill skänka den till någon välgörenhetsorganisation. Eller så kanske du rensat garderoben och har en massa fullt användbara kläder till övers som någon kan få stor glädje av. Antingen någon du känner eller någon som får dem via någon insamling. Eller så ger du en stor kram till någon i din omgivning som verkar behöva det extra mycket!

Var lite extra snäll mot dig själv

Glöm inte bort att vara vänlig mot dig själv. Glömde du matlådan hemma och kom försent till tandläkaren? Äsch, vad gör det om hundra år… Du kom ju i alla fall ihåg ATT du skulle till tandis, och mat går ju att fixa ändå. Dessutom är du säkert en fena på att vara just du, på det där viset som ingen annan kan!

Le mot och hälsa på fem personer du inte känner

Vänlighet och leenden smittar. Att någon ser en och faktiskt dessutom hälsar kan göra någons dag. Dessutom blir man själv glad av att kunna göra andra glada!

vaenliga veckan 2
Lägg bort mobilen

Var närvarande med de personer du umgås med. Lyssna på riktigt, utan att fundera på om det gör sig bra på Facebook. Se i ögonen och skratta tillsammans. Jag har skrivit inlägg tidigare om att vara offline, något vi nog borde vara oftare, om man ser der ur vänlighetsperspektiv. När är du offline?

Försök att bara säga (och tänka) positiva saker en hel dag

Det här kan faktiskt göra underverk för ditt egna humör, och förstås omgivningens. Men det är svårare än man tror. Utmana dig själv och försök vända negativa tankar om väder, bråkiga barn och skoskav eller vad det nu kan vara. Du får i alla fall frisk luft, barnen kanske bara behöver en kram och är bråkiga för att de behöver uppmärksamhet, och snart kan du ta av dig de skaviga dojorna!

vaenliga veckan 2
Vänlighet kostar verkligen inget (om man inte väljer det i första punkten förstås), och gör faktiskt bara gott. Så nu tar vi och firar ordentligt resten av veckan va? Så har vi vanan inne sedan!

Kram på er! 😘

Träning

Om att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar

Ända sedan Öppet spår 2009 har jag haft väldigt köldkänsliga fingrar. Kanske förfrös jag dem (jag var väldigt kall på slutet). Kanske är det Raynauds fenomen, som är väldigt vanligt bland kvinnor. Det blev hur som helst ännu värre efter cellgifterna, även om just den delen förhoppningsvis återhämtar sig så småningom. Just nu vitnar fingrarna ibland bara jag nämner ordet kyla… Även när jag inte ser misstänkta vargspår i området.

koeldkaensliga fingrar
Problemen har varit så stora att jag varit riktigt orolig för om jag överhuvudtaget skulle kunna fortsätta utöva min favoritvintersport – längdskidåkningen. För när fingrarna vitnar och känseln helt försvinner är det väldigt svårt att staka. För att inte tala om när känseln sedan återvänder… Det gör riktigt ont! Det är mer än en gång jag stått i omklädningsrummet med tårarna rinnande och velat hugga av fingrarna… Och då är jag ändå rätt smärttålig.

Men nu tror jag faktiskt att jag hittat kombinationen av åtgärder som fungerar för de arma fingrarna. Det ger väldigt goda utsikter för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Även för andra hoppas jag. Det är därför jag tipsar lite här.

Gör förarbetet

Ta hand om dina händer ordentligt och undvik att de blir så där torra och fulla av sprickor som vinterhänder ofta blir. En riktigt bra handkräm är guld värt, och välskötta mjuka händer är inte lika köldkänsliga, åtminstone upplever jag det så.

Planera utevistelsen/skidåkningen så att händerna aldrig blir superkalla

Valla inte utomhus. Planera hur du tar dig till spåret och hur och var du hanterar överdragskläder. Jag behöver t ex åka bil för att ta mig till spåret och har därför börjat köra dit med pjäxorna på för att skona händerna, även om bilkörning i pjäxor inte är min grej egentligen.

Se också till att inte stanna så länge om du åker långt och tar pauser. Varma och svettiga händer som är känsliga blir fort superkalla.

Skaffa ett vantsystem som funkar för dig

Japp, du läste system. För troligen räcker det inte med en variant av vantar för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Med tanke på punkten ovan, så behövs gissningsvis både vantar för när du är kall i början, och när du blivit varm efter någon kilometer. Tidigare hade jag en jättesmidig och bra skidvante från Craft som funkade toppen när jag väl blivit varm, och jag blir väldigt lätt varm när jag åker skidor. Det är ett av mina problem. För blir man lätt svettig, så är det ännu lättare att man blir kall om händerna när man stannar eftersom vantarna då är fuktiga. Nackdelen med Craft-vantarna var att jag fick härda ut de två-tre första kilometrarna utan känsel i fingrarna, tills jag stakat såpass att cirkulationen nått även längst ut i fingertopparna.

lillsport overstrap
Då hade jag ett par Lillsport-vantar som sätts på utanpå stavarna som överdragsvantar när jag stannade och drack eller bara pausade. Men de är inte så smidiga att åka i så jag undvek dem under själva passet. Numera prioriterar jag känsel i fingrarna och använder dem även under åkning…

lillsport overstrap 2
Men för att skona mina händer och ha nån chans att ha känsel kvar i fingrarna, så behövs det rejäla grejer, nämligen fodervantar med batterivärmning. Värmeslingor längs fingrarna och tre olika värmelägen. Med dessa, i kombination med överdragsvantarna, kan jag reglera såpass bra att känselbortfall och vitnande fingrar blir bara begränsat. Högsta läget åker på när jag kör bilen till spåret (en kall ratt är döden för den som vill åka skidor med köldkänsliga fingrar!), och stannar där tills jag kör igång. Förhoppningsvis är fingrarna med. Därefter justerar jag nivån beroende på passets intensitet, och kan ibland t o m stänga av batterivärmningen. Nackdelen med dem är att batterierna är ganska klumpiga, och förlängningskablarna man får med är för korta för att tillåta sån rörelseradie som längdstakning innebär.

vaermevantar
Det är inte världens snyggaste lösning, men den fungerar för mig, för att kunna åka skidor med köldkänsliga fingrar. Förhoppningsvis kan det även fungera för fler! Även om jag nog gärna skulle kunna tipsa produktutvecklare om både en och två grejer som skulle förbättra användarvänligheten ur ett skidåknings- eller allmänt sportperspektiv…

Motionera ordentligt och regelbundet

Bortsett från utrustningen, så är den regelbundna motionen viktigare än man tror för att händerna ska hänga med. När man håller igång och har blodcirkulationen med sig, då är det också mindre risk att fingrarna protesterar. Och skulle de göra det, så är det lättare att få igång dem igen om man håller även resten av kroppen varm och i cirkulation. Jag upplever i alla fall markant skillnad om jag hållit igång och är varm innan jag utsätter händerna för kyla.

Kör fingerakuten

Fungerar trots allt inget av ovanstående så finns även den så kallade fingerakuten att ta till. Som ni kanske sett skidåkare göra i startfållor och liknande. Svinga armarna som väderkvarnsvingar. Tryck axlarna upp och ner som en Charleston-dansare. Knyt nävarna upprepade gånger. Allt detta driver blodet ut i händerna och hjälper till att få igång dem.

Det var mina tips det, har du några bra knep för att få händer och fingrar med på banan vid vintriga aktiviteter?

Träning

Rörelse, motion och träning

Så här när jag går hemma och filurar på dagarna, och särskilt när jag traskar i skogen med vagnen, då filosoferas det en hel del. Det här inlägget har legat och surrat i mitt huvud ganska länge, så kanske låter det till och med vettigt när det kommer i skrift… Det grundar sig i den där stressen som många verkar känna över att få till träningen, särskilt under småbarnsåren. För hälsans skull, heter det. Men i de fallen, när det blir någon slags stress och press att prestera, så tror jag inte att just träningen är för hälsan, utan för att uppfylla någon slags norm, och vara duktiga. För om man bara ser till hälsan, så tror jag det är rörelse, motion och träning som är viktiga tillsammans. Ingen del är tillräckligt utan att de andra två också finns.

För mig personligen är träningen grädden på moset. Det där jag längtar till och mår extra bra av. Som jag ser fram emot som värdefull egentid och härliga endorfinkickar. Men det är inte enbart träningen som gör att jag mår bra. Särskilt inte när den görs i så låg dos eller frekvens som det senaste året. Utan det är kombinationen av rörelse, motion och träning som skapar hälsan (i kombination med en massa annat såklart), och därför tycker jag att den här hetsen, och stressen, att träna, ibland gör att hälsosträvan får fel fokus. Så här:

Rörelse – för att minimera stillasittande

Att det inte är bra att sitta stilla är ganska välkänt numera. Jag har märkt det ganska påtagligt själv och skrivit bl a om det slitsamma kontorslivet och hur jag i arbetslivet tänker för att minimera stillasittandet. Rörelse är för mig därför det jag dagligen gör för att minimera det statiska stillasittandet.

Nu när jag är föräldraledig rör jag på mig i princip hela tiden. Med En Liten En som vill lära sig att gå och en aktiv treåring, så är det mycket som ska fångas, pareras, plockas, hämtas och så vidare. Jag sätter mig på golvet för att leka, reser mig strax därefter för att fånga en bebis på vift. Tömmer en potta, sträcker mig efter något på en hylla med en bebis på armen, sätter på mig en strumpa med en hand med en trött bebis i den andra. Att undvika stillasittandet och vara i rörelse är extremt lätt. Man tränar som en toddler, helt enkelt.

På ett kontorsjobb kan det däremot vara extremt svårt att få till rörelse. Det är så lätt att bli sittande i timtals. Normalt sett står jag upp och jobbar så mycket jag bara kan, men två dagar i december hade vi konferens och satt på våra rumpor. Man blir ju lätt idiotförklarad om man i et sånt läge börjar stå och röra på sig utan anledning… Resultat: Ryggskott… Så i sådana lägen blir det så markant hur viktig rörelsen är, även om man varken blir stark, snabb eller uthållig av den. Det är liksom den som gör att kroppen ändå fungerar och inte stelnar till helt, eller i värsta fall slutar fungera internt också så att man drar på sig en massa sjukdomar.

Har man möjlighet tror jag därför på att försöka medvetet ta rörelsepauser där det går. Sätt alarmet om det behövs, och gör lite pausgympa. Vi hade gemensam pausgympa på avdelningen ett tag, så att vi kunde vara kufar tillsammans i kontorslandskapet.

Motion – för att bl a stärka hela kroppen

Om rörelse är grunden för en hälsosam kropp, så ser jag motionen som det som gör att jag orkar. Det är grunden till både styrka och kondition och innebär mer än att bara böja, sträcka och röra på kroppen. I nuläget är mina dagliga, ofta ganska långvariga, barnvagnspromenader stommen i min motion. Det är här de beryktade 10 000 stegen per dag kommer in. Nu när jag går hemma på pappaledighet så har jag inga problem att motionera så mycket som det sägs att man ska. Snarare tvärtom. En dag när Stor-Trollet är på dagis passerar jag ofta 10 000 steg redan tidigt på eftermiddagen.

roerelse_motion_traening
Att bära barn är också utmärkt för muskler och rörlighet. Bära omkring på en rörlig vikt som liksom kastar sig åt olika håll utan förvarning, det aktiverar det mesta. Träningsvärk infinner sig inte så sällan.

Men i kontorsvardagen kan motionen vara en riktig utmaning, om man inte tänker sig för och har en plan för att få till den. Lunchpromenader, trapporna i stället för hissen, cykeln till jobbet, promenadmöten är några tips som är bra, om man bara tar sig tid att prioritera det. Tar sig tiden att tänka att hälsan faktiskt är viktigare än stressen, och att motionen kommer göra dig effektivare än de minutrar du eventuellt missar på att motionera istället för att maila…

Träning – för att prestera

Har man grunderna med rörelse och motion, så blir träningen ganska lätt, när man väl får till den. Grundkonditionen finns, liksom en basstyrka att bygga vidare på. Det upptäckte jag inte minst när jag fick fram skidorna häromdagen. En bekant som cykelpendlar kan t ex utan problem springa lopp med ganska bra resultat, just för att motion i ganska stor mängd byggt en bra grund.

Så, särskilt om man har en stressig vardag, tror jag inte man ska göra träning till ytterligare ett stressmoment. Utan hellre vara tokglad de gånger man får till träningen, för sin egen skull. För har man det stressigt av andra orsaker, så kan det ju t o m vara ganska dumt att stressa kroppen ännu mer med att lägga in hård träning, som man dessutom känner press över.

Däremot är ju träning i lagom mängd en stressreducerare, så visst är det bra att få till den. Men det jag menar är att det kan bli lite bakvänt att stressa över att få till träningen om man redan har en pressad vardag med små möjligheter att få till träning pga faktorer man kanske inte själv kan påverka. Då är det nog bättre att periodvis prioritera rörelsen och motionen – för hälsans skull, och som grund för träningen när man får möjlighet till den.


Hur balanserar du i vardagen? Tänker du aktivt på rörelse och motion, eller ligger fokuset mest på träningen? Eller har du några andra knep?

Träning

Äntligen lite skidåkning

Ju mer min förkylning har gett med sig, desto mer har det börjat rycka i skidåkartarmen. Igår eftermiddag blev suget plötsligt vääääldigt stort. Vi var och fikade på golfrestaurangen på eftermiddagen och lekte sedan i närheten av konstsnöspåret. Barnen roade sig kungligt och jag hade himla kul också, även om jag suktade efter ljudet av stavtag och den lite trolskt dimmiga banan.

aentligen lite skidaakning
Ser ju faktiskt rätt märkligt ut med en snötarm mitt i grönskan. Men den är mycket robustare än man tror och håller för både plusgrader och regn.

Så på kvällskvisten när barnen somnat blev det äntligen min tur att roa mig. Lite kladdande med fästvalla. Lite kalla fingrar. Letande efter utrustning. Men det får man liksom ta. För nu blev det äntligen lite skidåkning!

aentligen lite skidaakning 2
För första gången på två år ungefär. En graviditet och två cancerbehandlingar senare, typ. Så jag trodde jag skulle känna mig som Bambi på hal is. Eller gissade att jag skulle ramla redan i första backen. Inte ha en enda muskel kvar som fattade vad den skulle göra. Flåsa ihjäl mig i minsta motlut. Ha bakhalt och slita ont.

glad skidaakare
Men som ni ser av minen på bilden så hade jag fel. För det var precis så magiskt som jag suktat efter! Skidorna var fantastiska (tack, sambon för glidvallan!). Tekniken verkar sitta i ryggmärgen och verkar inte ha försvunnit med cellgifterna (cellgifter slår hårt mot ryggmärg…).

Visst brände musklerna. Men inte så mycket som jag trott. Visst steg pulsen och flåset kom. Men inte förrän i sista backen. Fästet var fint, även om benmusklerna behöver lite mer tryck i sig.

Det blev till slut äntligen lite skidåkning, och även om det inte var någon långtur, så var det en fantastisk humörhöjare. Både att se att spåren var så fina trots sunkig vinter, och att känna att det finns ganska gott hopp för den här sargade kroppen.

Faktiskt ren och skär lycka för en gammal långloppsåkare. Mitt mål i horisonten känns plötsligt inte lika avgrundsavlägset längre! Och Ica-klassikern fick sig en rivstart igen.

Friluftsliv

Första advent a la Lite Längre

I år känns slutspurten inför julen på något sätt extra lång. Första advent långt innan november är slut och fjärde advent nästan en hel vecka innan julafton. Här hos oss har julkänslorna inte riktigt infunnit sig än, och det är precis som det ska, tycker jag. Traditionalist som jag är när det gäller storhelger. Att pynta redan i oktober (som vissa av våra grannar gjort) är inget för mig faktiskt. 

Men igår kom i alla fall ljusstakar och lite adventsstjärnor fram, med hjälp av vår fixartjej som älskar att hjälpa till med saker. Hon fick bestämma placering av stjärnor och ljusstakar och var mycket nöjd! 


Förra året hade Katrin en mysig adventsutmaning som jag gillade skarpt och hakade på, eftersom den innehöll utomhusmys. Vi tog bl a med oss varm choklad till ett närliggande fågeltorn, och filurade i friluftsområdet. Jag tipsade också om att äventyr, eller ävenflykter, utomhus, inte behöver vara så avancerade.

I år fortsätter Katrin sin utmaning som en uppmaning, för att det hon uppmuntrar till inte ska kännas som en press: Ta med en termos med valfri varm dryck och spendera tid utomhus. Låter hur mysigt som helst även i år! Fast just termosmomentet är lite svårt här, särskilt i år, med en liten vilde som absolut inte vill sitta still en sekund av sin vakna tid. Därför får vi se om termosen får hänga med ut nån adventssöndag, eller om den får stanna inne tills ute-äventyren är över. 

Utomhustid blir det mycket av här som vanligt. Det är liksom en del av vår vardag, och jag hoppas och önskar att fler inspireras till att naturligt få in utomhustid i livet. Friskluft och natur är nog bland det mest läkande som finns, det har till och med sjukvården insett.

Min utomhustid såhär på första advent blev:

En timmes promenad längs Motala ström och genom äppelträdgårdarna vid Cloetta i en fantastisk soluppgång, för att den vilda bebisen skulle sova lite innan fotografering av de små. Hon bestämde sig för en väldigt liten tupplur…

En dryg halvtimmes utomhusbus i närliggande skog och lekpark med stor-Trollet innan vi gick in och bakade pepparkakskladdkaka med lingongrädde till adventsfikat.


En till promenad, den här gången i solnedgången, och i nästan full storm, för att bebis skulle slumra lite till.

Totalt nästan tre timmar utevistelse i rörelse. Utan att egentligen anstränga mig för att få till det. De dagar vi anstränger oss blir utevistelserna betydligt längre, och såklart ännu mer uppfriskande.

Varför jag inte har några bilder på de fina promenaderna och utebuset? För att mina fingrar nog skulle trilla av om jag försökte fotografera i storm. De tål inte kyla längre, och värmevantarna (årets bästa köp!) var på laddning…

Ha en mysig, lugn advent nu, med mycket utevistelser och termosar med varmt i!

Övrigt

Förändringens vindar

Som jag skrev häromdagen är det mycket surr i huvudet just nu. Det är en hel del på gång. Förändringens vindar blåser helt enkelt. På flera olika håll i livet. Jag behöver det. Har inom vissa områden längtat efter det länge. Inom andra är det fortfarande en bra bit kvar innan jag är där jag vill vara.

På sätt och vis är jag både beslutsam och velig. Man vet ju liksom vad man har men inte vad man får. Om man tar klivet över staketet till andra sidan. Om gräset är grönare där, när förändringen är gjort.

gärdsgård
Hela det här året har ju på sätt och vis varit kantad av förändring. Ta bara en sån sak som att jag blev av med ett halvt organ för en vecka sedan. Förvisso ett ganska litet, men ändå. Kroppen behöver ställa om sig och besluta sig för om den klarar sig med bara en halva, eller om den behöver hjälp på traven.

Varenda cell i min kropp har fått visa vad den går för, för att överleva cellgifter och strålning. Det som är kvar är det som är starkt och livskraftigt. Åtminstone väljer jag att se det så. För jag vet inte riktigt var alla vägar slutar.

en väg mot förändring

Jag prioriterar annorlunda nu också, än vad jag gjorde för bara ett år sedan. På gott och ont. Mest gott, hoppas jag. Förändring har aldrig känts främmande för mig, men nu är jag mer förändringsbenägen än någonsin. Det har liksom blivit så tydligt vad som behövs för att jag ska kunna befinna mig där jag vill. Även om det kanske inte alltid går så fort som jag vill.

En sak som behövt förändring ganska länge (jag skrev om det redan i vintras) är utseendet på den här bloggen. Nu äntligen har det fått sig en uppryckning och börjar så sakteliga förändras till något som jag är mer nöjd med, även om det inte är klart ännu. Jag tar det steg för steg, lite i taget. I sann LiteLängre-anda, typ.

Just bloggen är faktiskt ett helt fantastiskt sätt att följa sin egen förändring på. Hur tankar, värderingar, träningsmönster och -former förändras. Matvanor och alldagligheter byts ut de med. Den är faktiskt också en stor del i att jag tagit tag i en del andra förändringar också. För genom skrivandet kommer jag fram till en hel del inte alls tokiga saker faktiskt. Förhoppningsvis snart lite mer konkreta saker än det här allmänna kvällssvamlandet…

Förändringens vindar, hörni! Bra grejer, det!

Träning

Träning som investering

Nu när jag faktiskt har kommit igång och tränar lite igen så blir vissa saker så väldigt tydliga. Som varför jag tränar överhuvudtaget. Sara skrev för ett bra tag sedan ett vackert skrivet inlägg om att träna för att vara hel när allting går sönder. För att liksom göra fallet lite mindre. Att lättare kunna bli hel igen och komma tillbaka till där man vill vara.

Det är precis så jag tänker också. Träningen har för mig aldrig handlat om utseende eller kroppsform överhuvudtaget. Utan om att orka med vardagen. Göra det jag vill utan att behöva fundera på om kroppen, eller knoppen, verkligen klarar det. Kunna klättrar berg om jag känner för det. Springa långt utan att gå sönder. Leka och busa och dansa med barnen utan att ramla ihop som en trasa.

Men det handlar precis lika mycket om just det där att träna för att klara av livet när det är som svårast. Träningen är liksom en investering i mig själv. Varje genomfört pass hamnar på mitt eget lilla hälsosparkonto, som jag har tillgodo när livet ger mig sura citroner. Passen tar mig inte bara framåt just nu, utan gör förhoppningsvis att hålet jag kanske ramlar ner i inte blir lika svårt att ta sig upp ur, eftersom jag har mitt sparkapital av träningspass, och därmed en grundform, att ta av.

För mig är det därför viktigt att ha balans i kroppen och träningen. Det behövs kondition och styrka, men också rörlighet och stabilitet. Stora insättningar och små. Jag behöver lyssna på kroppen och träna det som behövs för tillfället. Inte enbart det som ett standardprogram skriver, och som kanske riskerar att slita onödigt mycket på kroppen så att sparkontot urholkas. Eller det som inte ger tillräckligt och därför inte fyller på som planerat, så att sparkapitalet inte riktigt räcker till.

Malin skrev lite om detta häromveckan, om att lyssna på kroppen. Så lätt på pappret, men ibland ganska svårt i verkligheten. Fast om man ser träningen just som sin egen hälsoinvestering, eller fysbuffert, så känns det lite lättare att prioritera, i alla fall för mig.

Självklart är det ge och ta som gäller även på träningssparkontot. I perioder där man siktar mot tydliga prestationsmål är det kanske acceptabelt att ta av reserverna för att nå dit man vill och få större utdelning på sin investering i slutändan. Det är ju också så att man måste våga satsa och riskera lite för att kunna vinna. Precis som med investeringarna på aktie- eller pensionskontona om man har sådana. Samtidigt som det i viss utsträckning är klokt att välja de säkra korten, just för att ha reserver kvar när en eventuell krasch kommer.

Hopp

Just nu känns min träning fortfarande väldigt safe och mysig. Jag tar inte ut mig så värst, eftersom vardagen i sig är ganska slitig, framförallt för överkroppen. Jag byter ibland ut planerade löprundor mot promenader för att ändå få luft och motion, så att det så att säga ändå kommer in pengar på kontot, även om det är mindre än vad jag kanske planerat från början. Samtidigt som det ändå är så att varje liten insättning på något vis räknas, även om det då såklart tar längre tid innan man kan göra de stora investeringarna i form av tävlingar eller större fysiska utmaningar och upplevelser.

Men snart vill jag ha ändring. Det är nog dags att satsa lite och förhoppningsvis få lite större utdelning på framförallt styrke- och konditionskontot, så att framförallt vinterns skidåkardrömmar har någon chans att realiseras.

Innan den investeringen görs, så behöver jag däremot säkerställa att det inte är någon ny börskrasch på gång bland mina hälsoaktier. Så tills dess fortsätter jag att småspara med yoga, lugn löpning, bålstabilitet och lättare styrketräning. För att inte äta för mycket på sparkontot i oroliga tider…

Hur tänker du kring träningen? Vad betyder den för dig?

Friluftsliv

Tankar på en (skogs)torsdag

Det här med skog alltså. Eller natur överlag. Bra grej för allt möjligt. Stressreducerande. Uppfriskande. Läkande på något vis.


Blir lite ledsen när delar av min skog är avspärrad och strösslats med varningsskyltar om skogsmaskiner. Men vänder snart på tanken och njuter ännu mer av delarna som verkar få vara kvar.


Färger. Nu börjar de komma, de där mustiga höstfärgerna. Rött, gult, orange. Gissar att det kommer vara sådär riktigt sprakande när jag börjar jobba om en dryg vecka. 

Både längtar dit och inte. I våras lovade jag mig själv mycket skog som rehab. Men jag har försummat den. Inte alltid frivilligt. Men oftast i allafall medvetet.

Igår morse låg dimman tät. Termometern visade 6 grader. Idag lite varmare. Men nu är det fritt fram för alla härliga ylletröjor. De passar fint när man tar sig tid att sitta på en sten i skogen.


Åtminstone en liten stund… Skog på recept. Som rehab. Det skulle jag vilja ha!