Som jag skrev häromdagen är det mycket surr i huvudet just nu. Det är en hel del på gång. Förändringens vindar blåser helt enkelt. På flera olika håll i livet. Jag behöver det. Har inom vissa områden längtat efter det länge. Inom andra är det fortfarande en bra bit kvar innan jag är där jag vill vara.
På sätt och vis är jag både beslutsam och velig. Man vet ju liksom vad man har men inte vad man får. Om man tar klivet över staketet till andra sidan. Om gräset är grönare där, när förändringen är gjort.
Hela det här året har ju på sätt och vis varit kantad av förändring. Ta bara en sån sak som att jag blev av med ett halvt organ för en vecka sedan. Förvisso ett ganska litet, men ändå. Kroppen behöver ställa om sig och besluta sig för om den klarar sig med bara en halva, eller om den behöver hjälp på traven.
Varenda cell i min kropp har fått visa vad den går för, för att överleva cellgifter och strålning. Det som är kvar är det som är starkt och livskraftigt. Åtminstone väljer jag att se det så. För jag vet inte riktigt var alla vägar slutar.
Jag prioriterar annorlunda nu också, än vad jag gjorde för bara ett år sedan. På gott och ont. Mest gott, hoppas jag. Förändring har aldrig känts främmande för mig, men nu är jag mer förändringsbenägen än någonsin. Det har liksom blivit så tydligt vad som behövs för att jag ska kunna befinna mig där jag vill. Även om det kanske inte alltid går så fort som jag vill.
En sak som behövt förändring ganska länge (jag skrev om det redan i vintras) är utseendet på den här bloggen. Nu äntligen har det fått sig en uppryckning och börjar så sakteliga förändras till något som jag är mer nöjd med, även om det inte är klart ännu. Jag tar det steg för steg, lite i taget. I sann LiteLängre-anda, typ.
Just bloggen är faktiskt ett helt fantastiskt sätt att följa sin egen förändring på. Hur tankar, värderingar, träningsmönster och -former förändras. Matvanor och alldagligheter byts ut de med. Den är faktiskt också en stor del i att jag tagit tag i en del andra förändringar också. För genom skrivandet kommer jag fram till en hel del inte alls tokiga saker faktiskt. Förhoppningsvis snart lite mer konkreta saker än det här allmänna kvällssvamlandet…
Förändringens vindar, hörni! Bra grejer, det!
Jag tänker precis som du! Förändringar är bra grejer. I alla fall om man valt dem själv. De andra får man liksom acceptera och försöka gilla… Är jättenyfiken på vad du har på g. 🙂 men jag hittar inte vad det är för halvt organ du blivit av med? :-O
Och du har så rätt med det att de organ och celler som är kvar är extra starka!
Ja, om man tror att man kan undvika förändring så kommer man få det jobbigt! Det är nog kanske lite mycket på gång för mig, men det är roliga grejer! Halva sköldkörteln snodde de, men jag verkar klara mig rätt bra utan…
Jag känner igen mig i det där med att vara både beslutsam och velig. Mentalt är jag på väg bort från Bryssel men det är ett stort steg att ge upp den karriär jag har här för ett väldigt osäker arbetsmarknad i Stockholm. Men nu har jag en jobbintervju och Torkel är hemma och går på visningar den här helgen så vi får se var vi landar!
Spännande! Förändring kan ju vara rätt skakig, men ibland är det bra med lite pirr i magen, så länge det inte är dåligt pirr.
Ja, så är det. Förändring kan vara oerhört positivt. <3
Kram M
Om man väljer själv ?
Jeg liker innstillingen din. Min gode venninne insisterte på å kalle cellegift for cellemedisin. ”Jeg vil ikke ha gift, jeg vil ha medisin sa hun.” Ikke en gang legene fikk kalle det for cellegift. Så farget hun håret regnbuefarget og ventet på at det skulle falle av. 😀
Det var en fin inställning. Jag gillar det engelska ordet också – chemo therapy. Fast jag måste nog ändå säga att det känns som gift i kroppen när man får det. Även om det är ”medicin”.
Ja det var vondt å se hva cellemedisinen gjør med de man er glade i.
<3 Kram! Låt förändringens vindar blåsa över oss!