Browsing Tag

Vinter

Övrigt

Inte längre baklänges

Idag går Öppet spår 2014, det där som var mitt mål, och här sitter jag och skriver blogginlägg. Det har varit rätt uppenbart sedan en tid att det inte blir något dalaskidande för mig i år. Mini-Malin är snudd på 40 veckor gammal nu och drömmen var alltså att jag skulle vara återställd och i skidform, tänkte jag mig i augusti.

Med det jag visste då, så var det ett rimligt mål, det anser jag fortfarande. Men saker kan hända, prioriteringar kan ändras och mål kan flyttas framåt. Visst, jag hade kunnat ställa mig på startlinjen i Berga by, men det hade förmodligen slutat ungefär som 2008. Möjligen som 2009. Det hade inte varit kul, eftersom jag vet hur det känns när man är väl förberedd. Så varför var jag inte väl förberedd då?

En stor bov i dramat är faktiskt amningsdieten. Så länge jag gått ner i vikt (tror ju det vänt nu) har jag ju legat på underskott hela tiden och helt enkelt inte haft energi över till särskilt mycket (hård) träning. Jag har prioriterat att hålla mig frisk så gott det går istället för att stressa kroppen ännu mer med träning som bara bryter ner när kroppen inte har energi. Fram tills det vänt med säkerhet begränsar jag t ex löpningen till en gång i veckan. Än så länge blir jag trött efteråt som om jag sprungit ett rejält långpass, trots att jag bara sprungit några kilometer. Då får man acceptera att det inte är läge för större utsvävningar på träningsfronten.

Amningsdieten har också gjort att skidorna inte passar för tillfället, både på grund av vikten och på grund av att jag inte alls har samma benstyrka (eller muskelmassa överhuvudtaget) som jag hade exempelvis 2010.

En annan stor faktor är att jag helt enkelt mer eller mindre valt bort det, till förmån för att vara med familjen. Lill-trollet är t ex inget litet gym-troll som snällt sitter still och tittar på när mamma tränar, utan hon vill gymma och röra på sig själv, hela tiden.

Ytterligare bidrag är den här hemska vintern som inte direkt gjort förhållandena optimala för en vasaloppsuppladdning. Turer till skidtunnlar och liknande har inte varit aktuella, och här nere i söder har det bara blivit 5km skidåkning. Ingen optimal förberedelse för 9 mil…

Så det får bli ett nytt försök ett annat år, med andra förberedelser och mer energi till en energikrävande morsa.

Däremot har jag lyckats ganska bra med grundförutsättningarna jag skrev om i augusti, tycker jag, vilket gör att jag nog kommer kunna komma igång ganska bra bara jag får behålla energin för mig själv. En liten avstämning:

  • Läkt magmuskelseparation. Check på den. Finns inget kvar ens av den djupa grop jag hade ganska länge.
  • Läkt hamstring. Check på den också. Faktiskt tror jag att jag är starkare än innan. Även om det är lite svårt att veta eftersom jag inte riktigt vet hur stark jag var innan jag skadade mig.
  • Corestyrka. Nja. Den är inte där jag skulle vilja ha den. På vissa sätt är jag starkare än jag var innan, på andra områden definitivt svagare fortfarande. Det som däremot är betydligt bättre innan är kroppskännedomen framförallt på detta område. 
  • Bli av med bäcken- och höftsmärtor. Check! Känner mig fortfarande sned ibland men har faktiskt inte ont. Kiropraktor har konsulterats men jag kan inte säga att jag är nöjd. Det knäcks lite, sedan hoppar det tillbaka efter några dagar. Antar att det är stabiliteten som inte är tillräcklig för att hålla kvar det korrigerade…
  • Fotstyrka. Borde vara betydligt bättre. Här har jag slarvat. Å andra sidan inte sämre än innan, det går i allafall åt rätt håll.

Ska man summera det hela så är det nog så som Snorrkis så klokt skrev häromdagen, att balansen och livet som helhet varit viktigare än just ett skidlopp.

Mål framöver då? Nja, just med tanke på ovanstående så tänker jag inte sticka ut hakan för tillfället. Kilona får allt komma vandrande först. Jag har ju mitt mål för 2014, men utöver det så sätter jag inga prestationsbaserade mål för tillfället. Jag ser mest fram emot att komma igång igen och kunna sluta se mig själv som under återhämtning från en graviditet och kunna börja använda kroppen så som jag är van vid.

Så himla glad att jag kan springa igen! Även om det inte är så långt, och ibland lite väl rosa 🙂

Övrigt

Tjurighet blev mys

Två plusgrader och snöblask. Segt huvud efter en natt med orolig sömn. Det var inte direkt så att jag studsade av iver att ge mig ut på en joggingtur.

Men har man bara en chans i veckan till solojogg så tar man den. Även om det krävs lite tjurskallighet för att komma utanför dörren och iväg. Även om jag såg chansen att inviga julklappstightsen.
Vet inte om jag tror på det där med kompression, men snyggt och skönt är det!
Väl ute blev det som det alltid blir. När kroppen väl varvat igång byttes tjurigheten ut mot mys i sinne och kropp. Mysigt att tassa försiktigt på småslaskiga skogsstigar som kräver fokus på här och nu. Mysigt att lufta lungorna, höra andetagen blandas med skogssuset. Mysigt att för första gången efter nystarten springa flera kilometer utan gånginslag. Bli riktigt härligt lerig och slaskig om fötterna och känna att man lever. Rensa huvudet ordentligt och känna sig nöjd efteråt.
Det enda som väl inte var jättemysigt var att mina trotjänare till skor känns helt slut, och att kiropraktorns förslag om hälinlägg kändes allt annat än bra. Men det går ju att åtgärda. Morsning till både skor och inlägg!
Tack vare tips från Ingmarie via Bureborn har nu även jag börjat föreviga mig själv i farten också…
Som buffen säger: Mitt Val att jogga i snöblasket. Bra val!
Övrigt

Skidtankar

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har jag säsongsdebuterat på längdskidor. Som jag har längtat! Hur det gick? Som förväntat kan man säga.

Spåren var fina.

Skogen runtomkring var nästan ännu finare.

Jag var glad, svag och faktiskt lite skraj.

Längdåkning är en sån optimal formkoll, eftersom det kräver både teknik, kondition och styrka. Man kan väl säga att jag, som väntat, uppfyller 1,5 av 3.
Tekniken sitter förvånansvärt bra. Bortsett från att jag hade nada fäste och gick saxa i minsta backe då. Men det beror mer på att jag väger typ tio kilo mindre än sist jag åkte och är klenare i benen. Om man då är så smart att man vallar efter sin gamla vanliga fästzon kan man inte förvänta sig annat än att det blir bakhalt… Note to self!
Konditionen kunde såklart varit bättre, men var fullt tillräcklig, och var inte det som tog slut först.
Styrkan däremot. Pfff… Inte mycket att komma med där. Armar, ben och rygg fick erkänna sig ganska besegrade rätt fort. Men inga gamla skadekänningar, tack och lov. Den enda muskelgrupp som faktiskt höll måttet var magmusklerna. Så nån nytta har ju det dagliga magnötandet gjort iallafall.
Det mest förvånande var nog att jag, som normalt sett älskar att ställa mig i fartställning och susa fort, fort utför backar, faktiskt var lite skraj och ställde ut en bromsskida i kurvbackarna på första varvet. Den där urspårningen har visst satt sina spår….
Otroligt kul var det i allafall! Lördagslyx i kvadrat kan man säga.
Övrigt

Lördagslyx och söndagsfys

Igår fick jag äntligen till en liten joggingrunda igen. Längsta hittills faktiskt, trots en två-veckors paus pga förkylningskänningar förra veckan. Därför var det rätt tungt också. Eller kanske kan jag skylla på underlaget? Brukar ju inte springa på snö…. Eller skorna? Har ju aldrig sprungit med dubbskor förut… (en julklapp, inget bra-att-ha-köp, om någon skulle undra…) Eller vinden?

Eller nä, det var helt enkelt bara så; lite tyngre än sist. Men skönt ändå. Riktigt skönt och välbehövligt. I ensamhet på en grusväg, mötte faktiskt inte en enda människa. Såg två skidåkare i fjärran, det var alles. Underbart!

Apropå skidåkare så ska jag nog våga mig på att ta fram längdskidorna för säsongen nästa helg. Testköra lite på fotbollsplanen där granntanterna brukar köra, för att se att kroppen håller, och sen kanske, kanske, ett varv i riktiga spåret. Längtar!

Söndagsfys då? Well, en timme med kundvagnsstorlek Störst på Ica Maxi en söndagseftermiddag bland alla lönehelgs-vimsiga människor får nog räknas dit. Det satte i allafall mina bålmuskler på prov (och de höll måttet i allafall för det ändamålet!)

Bjuder på en rulfie från helgen också!

Övrigt

#lördagslyx

Idag var det dags för en joggingtur igen. En liten stund för sig själv sådär på lördagmorgonen är verkligen #lördagslyx för mig! Idag var det nog lite lyxigare än vanligt faktiskt, för världen var sådär fantastiskt vintervacker.

Jogg-mässigt så ökar jag sakta men säkert. Kom upp i 20 joggminuter i dagens pass och kände mig som vanligt mycket piggare efteråt än innan jag kom iväg. Jag kände också en del andra saker, eftersom löpning (nåja, jogging…) är så brutalt avslöjande på något sätt. Avslöjar diverse skavanker och svagheter. Idag kände t ex att jag behöver ta mig i kragen när det gäller mina inre magmuskler. Eller snarare behöver jag bli mindre bekväm. De övningar jag regelbundet kör är nog inte tillräckligt utmanande längre utan det är dags att gå vidare för att bli starkare. Så att jag kan ha en bra hållning hela joggingturen. Inte riskera att säcka ihop på mitten så att säga.

Som tur var så märkte jag det rätt väl och det var inte värre än att jag utan problem kunde sträcka upp mig resten av passet, men jag vill liksom att det ska gå av sig själv utan att jag behöver tänka på det så mycket. Att musklerna ska vara såpass starka att de inte hinner bli så trötta att de säckar ihop om jag inte tänker på dem. Träning, träning, träning… 

Bortsett från det så var passet faktiskt nästan meditativt idag. Stundtals stigtassande, helt ensam (ja, förutom hästarna som gnäggade när jag lufsade förbi), i friskluft, på landet, med svag vintersol på näsan.

Övrigt

Älska snö!

Jag är som bekant löjligt förtjust i vinter och snö, trots att jag har stora problem med att mina fingrar blir till istappar så fort jag går ut i kyla. Allt annat väger liksom ändå upp. 

I år kan jag utan problem skotta snö igen (ja, det är faktiskt rätt kul!). 
Världen blir sådär trolsk och tyst (även om det just idag blåst lite väl mycket).
Och för en liten en som sover allra bäst i sin vagn när det är lite ojämnt underlag är det ju himmelriket att bo utanför city när det snöar, eftersom snöplogarna sällan hittar vägen hit. 
Nu blir det allt till att ta tag i den där förberedande skidträningen! Iallafall tills det töar till veckan…

Övrigt

Halvvägs

Herregud, vad tiden flyger! Jag är redan halvvägs i min baklängesgraviditet. Trollet är drygt 20 veckor. Tänker tillbaka på hur det var när hon funnits 20 veckor i min mage. Att få närskåda Trollet på rutinultraljudet. Att börja kunna visa upp en bula. Att inte kunna röra sig som man vill för bulans skull och för det skadade lårets skull.

Nu har jag inte längre någon bula. Den har försvunnit alldeles för fort och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Äter, äter och äter, och blir inte så glad åt kommentarer om att ”det inte är så smart att banta när man ammar”. Nä, den här amningsdieten är lite för effektiv, men det är i allafall väldigt tydligt vem som får del av det som jag inte själv lyckats behålla. Gott så!
Formmässigt och träningsmässigt då? Till min stora förvåning har jag inte haft nåt endaste ryggont av att bära omkring på lill-Skruttan. Det tackar jag styrketräning, och framförallt magträning för. Jag gör inte så mycket klassiska plankor (har andra riktigt tuffa post-preggo-övningar) men klarar en minut på knä nu och har börjat göra dem på tå. Armhävningar kan jag göra många fler än för bara några veckor sedan och min hållning är betydligt bättre. Känner mindre av knä och baksida lår också, tack och lov. Men stark? Nä, det skulle jag nog inte kalla mig än.

Däremot starkare än när jag var gravid i vecka 20, helt klart. Tror även konditionen är bättre, trots löpartorkan (som jag förhoppningsvis kan råda bot på snart, längtar!!). Så det känns rätt skönt, att kroppen ändå återhämtar sig, och samarbetar med mig så att jag kan orka vara en glad och aktiv mamma.

Min målbild är fortfarande Fit for Öppet spår 2014, även om det som bekant är fulltecknat nu och det inte alls är säkert att det blir något lopp. Målbilden finns där av en anledning. Jag vet liksom hur känslan är i kroppen när man är redo för nio mil i fäders spår. Jag har gjort det förr och vet vad jag strävar mot. Oavsett om det blir något korsande av startlinje eller ej. Vägen dit känns lite krokig sådär, för träningen numera ser definitivt annorlunda ut än den gjorde sist jag tränade för långlopp på skidor. Numera blir det t ex amningspauser i styrkepass.

Yoga i hallen för att tillfälle gavs.

Promenader i löparmundering för att åtminstone lura knoppen att jag far fram i skogen.

Ofta ganska korta styrkepass. Långa lågintensiva ”konditionspass” med mycket friskluft.

Träning på dagtid mer än på kvällstid.

Men tittar man i träningsdagboken, så tränar jag betydligt mer nu än jag gjorde som mitt-gravid. Känns gött det faktiskt! Och väldigt välbehövligt för en rehabiliterande gravidkropp.

Övrigt

Fulltecknat

Det är helt knasigt hur det står till i prestations-Sverige för tillfället. Den där planen om Öppet Spår 2014 verkar ha blivit något mer diffus. Nästan hela Vasaloppets vintervecka är full! I oktober! Puh…

Så jag får helt enkelt träna på och köpa mig en startplats om andan faller på. För drömma om gnistrande vinterdagar i skidspåret tänker jag göra ändå!

Övrigt

Isbjörn

Alltså den här fuktiga värmen. Visst är det skönt på sätt och vis att vintern släppt sitt ovanligt långa och hårda grepp. Visst är det fint med all grönska, backarna fulla av vitsippor och gullvivor. Lite sol på näsan skadar nog inte heller. Men klibbvärmen?? Räcker det inte med sol och hög, klar vårluft?

Känner mig snudd på kokt varje morgon när jag vaknar (nåja, idag var det bättre) trots ihärdiga vädrings- och nerkylningsförsök innan läggdags. Flämtar så fort jag rör på mig (jaja, jag vet att jag kanske gör det ändå just nu, men hade gjort det även annars) och svetten kryper fram nästan bara av att sitta still.

Många bekanta sprang Göteborgsvarvet i lördags. I stort sett alla på betydligt sämre tid än vad som är normalt för dem. På grund av den klibbiga värmen. Kan bara föreställa mig hur jag skulle ha tacklat det. Eller, jag vet ju att min kropp inte klarar det särskilt bra. Undrar ibland om jag är ovanligt vätskekänslig och därför blir till en flämtande klump i värme och fukt. Eller om jag har ovanligt lätt för att svettas och därför blir lättare uttorkad och därmed hängig. Eller om jag helt enkelt egentligen är en isbjörn i en människokropp och borde flytta till kallare breddgrader där jag också kan hitta lite snö året om (jaja, jag vet att det kanske inte är helt enligt normen att tänka på skidåkning när vintern precis försvunnit…).

Övrigt

Älska vårvinter!

När någon frågar så säger jag ganska ofta att vintern är min favoritårstid. Om det är riktig vinter vill säga. Men när jag tänker efter, så gillar jag på sätt och vis alla årstider. Höstens vackra färger kan jag längta till. Vitsippsklädda björkbackar om våren likaså. Klara försommardagar med grill-os som sprider sig i området är inte heller att förakta. Men det är något särskilt med vintern. Jag tror det är lugnet som sprider sig när naturen täcks av snö (ja, för utan snö är det ju ingen riktig vinter!). Det blir så sällsamt stilla, och när solen visar sig en klar vinterdag, då är det helt enkelt magiskt.

Vintervurm är ju inget man direkt blir populär av just nu. Alla tycks vara så in i Norden trötta på vinter så det finns ingen gräns på gallan som spys över snöflingor och minusgrader. Själv njuter jag lite i tysthet. Särskilt de senaste veckorna, när vårvintern verkligen visat sig från sin bästa sida med strålande sol och gnistrande snö (i alla fall på dagarna – t o m jag erkänner att -23 grader på morgonen i mitten av mars är lite väl kallt…). Jag menar, kan det egentligen bli bättre?

Finfina skidspår i Östergötland i mars! Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

Vårvinterskog. Foto: M. Eklund

Mer vårvinterskog. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

STOR istapp! Foto: M. Eklund

Soluppgång på väg till jobbet. Foto: M. Eklund

Vånga i morgonsol. Foto: M. Eklund

Roliga snödrivekojor. Foto: M. Eklund

Till och med på molniga dagar är det sol… Foto: M. Eklund