Två plusgrader och snöblask. Segt huvud efter en natt med orolig sömn. Det var inte direkt så att jag studsade av iver att ge mig ut på en joggingtur.
Men har man bara en chans i veckan till solojogg så tar man den. Även om det krävs lite tjurskallighet för att komma utanför dörren och iväg. Även om jag såg chansen att inviga julklappstightsen.
 |
| Vet inte om jag tror på det där med kompression, men snyggt och skönt är det! |
Väl ute blev det som det alltid blir. När kroppen väl varvat igång byttes tjurigheten ut mot mys i sinne och kropp. Mysigt att tassa försiktigt på småslaskiga skogsstigar som kräver fokus på här och nu. Mysigt att lufta lungorna, höra andetagen blandas med skogssuset. Mysigt att för första gången efter nystarten springa flera kilometer utan gånginslag. Bli riktigt härligt lerig och slaskig om fötterna och känna att man lever. Rensa huvudet ordentligt och känna sig nöjd efteråt.
Det enda som väl inte var jättemysigt var att mina trotjänare till skor känns helt slut, och att kiropraktorns förslag om hälinlägg kändes allt annat än bra. Men det går ju att åtgärda. Morsning till både skor och inlägg!
 |
| Som buffen säger: Mitt Val att jogga i snöblasket. Bra val! |
Visst är det helt fantastiskt hur löpglädjen (nästan) alltid infinner sig bara man väl fått på sig stassen och tagit sig ut genom dörren!
Hälinlägg i löparskor fick jag också rådet att testa. Kändes helknepigt.
Ja, väldigt knepigt. Kändes mest som att man dunsade i hälen onödigt hårt på den foten. Behöver nog ett helfotsinlägg om det ska ge någon benlängdsskillnadseffekt när man springer. Platå??
Ja tänk så ofta som det är så där. Man blir på något sätt en bättre människa när man får springa lite. Och så tänker man ju så bra springandes.
För mig är det mer att huvudet rensas på allt onödigt trams jag kan gå och grunna på annars 🙂 Så en bättre människa blir jag definitivt när jag får springa!