Perspektiv och tacksamhet

Alltså… Jag har ju skrivit tidigare om hur bloggandet och stöttningen där var ett stort stöd förra våren. Men jag hade nog ändå inte kunnat drömma om vilken effekt mitt förra inlägg hade. Vilken spridning det fick och hur många virtuella kramar, pepp och kommentarer som kommit på olika håll. Från hela mitt hjärta: TACK!

Jag tänkte fortsätta lite på temat jämföra med förra våren. För den släggan som kom i onsdags, den tog förvisso rätt hårt. Men den tog mig ändå inte i närheten av så långt ner som jag var förra våren. Och det påminner mig om hur långt ner jag var då, när jag knappt ens orkade gå de dryga hundra metrarna till lekparken, men ändå bet ihop så gott det gick eftersom det liksom inte finns på kartan att lämna två små barn på kartan. Jag är evigt tacksam för att jag ändå prioriterat mig själv så pass mycket, och satt in så pass på tränings- och hälsokontot, att en sådan här tvärnit inte sänker mig helt.

Det ger också ett perspektiv på saker som är nyttigt att påminna sig om ibland. Det kunde varit värre, liksom. Det HAR varit mycket värre. This too shall pass! Och om jag bara kommer ihåg att påminna mig om det faktiskt är jag som beskrivs i det Maria skrev:

Småbarnsmamma som också nyligen genomgått cancerbehandling OCH jobbar halvtid fast uppgifter som är på heltid, klart du är trött.

Jag har en tendens att glömma det. Men om jag påminner mig, och faktiskt tar hand om mig på det sätt jag behöver, så kommer det gå bra.

Jag läste på instagram i förmiddags hos en av mina favoriter:

Det är liksom anledningen till att jag ÄR en bra mamma, att jag varje dag avsätter tid för mig själv. Det är inte ens möjligt att ifrågasätta, det är en rättighet, och a l l a mammor borde göra det, på sitt sätt.

Problemet är väl bara att just det är ett oöverstigligt berg för mig! Hur gör man egentligen för att tycka att det liksom inte är förhandlingsbart att prioritera sig själv?! Egentligen vet jag ju, och fick många kloka kommentarer på det förra inlägget, som påminde mig.

Dessutom har jag lyssnat på en helt underbar pod de senaste veckorna, Health for wealth, där det finns en hel del bra att ta till sig i sådana här sammanhang också. Ett avsnitt handlade t ex om hjärnan, och bl a om att hjärnan faktiskt inte klarar av att ta hur många beslut som helst på en dag.

Därför bör man göra så mycket som möjligt på rutin, för att ha tankekraft kvar till de verkligt viktiga besluten och tankarna. Det är alltså därför man bör ägna sig åt saker som veckomenyer. Och därför som upptagna personer som Obama och Merkel oftast har samma saker på sig. För att slippa tänka och fundera i onödan på sådant man kan prioritera bort att tänka på. Ganska tänkvärt…

Hur som helst, så känns det ändå som att jag har de verktyg jag behöver. Jag mår (jämförelsevis) ok. Jag måste bara komma ihåg att använda verktygen när de behövs. Och gärna innan dess, och innan dess…

Jag är i alla fall ofantligt tacksam för att jag verkar ha klarat mig med en ordentlig tankeställare den här gången också. Hoppas jag.