Idag hade jag tänkt lägga ut en efterlysning här. Efter en hugad lagkamrat till Nattvasan 2018. Eftersom han jag delar mitt liv med är så väldigt mycket snabbare skidåkare än mig. Snabbare på det mesta när det gäller sport egentligen. Och därför förmodligen skulle tröttna på att vänta på mig. Och jag skulle bli tjurig för att jag känner att jag sinkar honom. Vi pratar ju trots allt om killen som undrade om vi bara skulle promenera när vi en gång sprang ihop (eller, det var visst bara jag som tyckte att vi sprang…).
Samtidigt sa vi för ett år sedan när mardrömsvåren brakade loss, att när allt var över skulle vi åka Nattvasan ihop. Bara för att vi kan, och för att vi är ett lag som hjälper varandra.
Och så utspelade sig det här övertygande snacket vid köksbordet igår kväll:
Jag: Men vill du åka Nattvasan med mig då?
Han: Ja, det kan jag väl om du vill. Om du inte hittar nån annan…
Jag: Mäh! Klart jag kan hitta nån. Men vill du?
Han: Kan jag väl… Vad åker vi på för tid?
Jag: Tio timmar… (för att se reaktionen)
Han: Jahaa… Då är det ju ingen press att träna iallafall. För tio timmar gör jag ju nästan om jag är magsjuk.
Jag: Mäh! Tack för den! Tio är mitt sämsta i modern tid så det borde jag klara.
Han: Tio… Hur ska jag hålla mig varm?!
Jag: Du måste ju ha extrakläder med dig.
Han: Extrakläder? Jaja, jag får väl dricka mycket blåbärssoppa i alla fall.
Jag: Nä, du ska ha med dig dricka och mugg. Och bemannad station finns bara en.
Han: Va?! Ingen blåbärssoppa…
Jag: Du får pannkakor i Evertsberg…
Han: Jag är ju förresten sån tävlingsmänniska, så det blir en utmaning att inte trycka på och jaga placering.
Jag: Nattvasan räknas inte ens som medaljår eftersom man kan hjälpa varandra…
Han: Va, inte ens en tävling asså?! Vad ska jag ha för pannlampa då? Om vi ska ta sååå lång tid på oss får jag ju lov att ha hela ryggsäcken full med batterier…
Vad säger ni, visst har jag hittat min perfekta lagkamrat? Eller måste jag leta med ljus och lykta ändå?!
haha! Kanske? Faktiskt är det häftigt att åka tillsammans. Vi är rätt ojämna jag och Hasse till min fördel om jag är pigg Nu hade vi tur i oturen att jag blev krasslig och han hade sjutton gånger bättre skidor. Men ändå, oavsett är det tryggt att ha någon med sig som känner en utan och innan, som vet hur man reagerar och någon man vet inte lämnar en i skogen.
Hehe, ja, den poängen väger ju faktiskt ganska tungt. Att man vet var man har varandra. Å andra sidan kanske man är mer tvungen att bita ihop med mån annan…
Haha! Skrattar gott när jag läser men tänker att det vore en fin grej att göra tillsammans även om man är på olika nivå.
Ja, lite så känns det. Som att prestationen inte spelar så stor roll. Utan att fokus är på att man faktiskt KAN göra det.
Haha låter som ni kommer ha en spännande natt tillsammans 🙂
Hehe, ja det kan nog bli det!
Haha – låter som det kan bli en spännande natt 🙂
Ja, på fler än ett sätt, hehe…