När yogi-andningen ligger en i fatet

Alltså, när allt det här som pågår nu på ett eller annat sätt är över, så skulle det nästan kunna bli humor av det: Vårdens urusla koordinering, som faktiskt är så tragisk att den blir skrattretande. Kommentarer och historier från folk som menar väl, men som bara blir så… Hysteriska?

Fast framförallt, saker vi själva genomgår, som faktiskt blir lite tokroliga mitt i allt. Veckan har kantats av ”normala” bebiskontroller (där allt ser bra ut, men där det glatt informeras om att ”efter v25 är det ju inga problem att plocka ut barnet” – vilket fick mig att få lite hicka…), men framförallt har jag nog gjort mig ett namn på röntgenkliniken på sjukhuset.

I måndags fick jag först en sms-påminnelse, och ett antal timmar senare, också en kallelse till magnetkameraundersökning. Vilket det i förra veckan sades inte var aktuellt som gravid. Förvirring såklart, men slutsatsen blev till sist att det visst var ok och jag åkte in på eftermiddagen i onsdags utan att egentligen ha funderat så mycket på det hela förutom att det nog skulle bli lite jobbigt att ligga på rygg en längre stund. Tom mage krävdes så jag hade allmän energibrist, och som både stressad, gravid (och dålig på att hantera hormoner) och potentiellt cancersjuk hade jag även laddat upp med en liten tårflod i bilen på väg dit. Perfekt förberedd och i balans alltså!

Så här efteråt är det därför kanske inte så konstigt att jag blev totalt klaustrofobisk när jag fick lägga mig ner på en smal brits, blev fastspänd och fick en stor platta spänd över bröstkorgen, i allmänt obekvämt ryggläge, och sedan utan jättestor förvarning skickades in i en tunnel, vars diameter var så stor (eller snarare liten) att taket slutade någon centimeter från min näsa. Med trånga hörselkåpor på, dessutom. Gaaah! Ta för guds skull ut mig igen! NU!!

Den vänliga sjuksköterskan pratade lugnt med mig och berättade att det var vanligt att reagera så, och att man därför ofta gav lugnande,  eller ibland till och med sövde, patienter inför sådana här undersökningar, men att det ju inte var aktuellt till mig eftersom jag är gravid. Efter ytterligare ett misslyckat tunnelförsök kröp det fram att det visst fanns en maskin till, som var liiiite större. Rekommendationen blev att återkomma dagen efter till modell större, och att ta med mig någon närstående som stöd.

Efter mycket klaustrofobigooglande, dålig nattsömn och mobilisering av alla mina mentala strategier för svåra situationer (de flesta från yogan) återvände jag vid lunchtid igår, med sambon i släptåg. Strategi: räkna andetag (jag vet att jag andas 5-7 andetag/min i lugnt tillstånd), blunda HELA tiden och låtsas att du är i skogen eller skidspåret, och tänk för allt i världen inte på att du är fastspänd och instängd. Använd tankar som: det går snart över; det du känner nu känns annorlunda om en stund; du klarar mer än du tror; fokus på andning. Använd meditationstekniker för att styra tillbaka tankarna om de börjar leta sig mot paniktrakterna.

Enligt sköterskan skulle undersökningen i bästa fall ta ca 20 min. Ca 150 andetag. Överkomligt, eller hur? Att maskinen nu skulle vara större märkte jag inte det minsta av bara genom att tittar på den…

Med sambons hand på ena benet skjutsades jag in i klaustrofobi-tunneln igen och fokuserade för fullt på min strategi. När maskinen började låta (och den lät MYCKET!) insåg jag snabbt att jag skulle tappa räkningen på andetagen pga ljudet och började därför om att några gånger, och ägnade istället tankar åt att plussa ihop mina delsummor, för att fördriva tid. Dessutom var jag tvungen att hålla andan ett antal gånger, vilket också försvårade tidsuppfattningen. Så jag insåg att det var högst oklart hur många andetag som skulle summera till 20 min. 

Efter ett bra tag insåg jag att det nog borde ha gått 20 min ändå, oavsett antal andetag. Men det kom inga antydningar om att det snart skulle vara klart. Bebis sparkade rätt mycket, vilket kändes betryggande, eftersom jag var lite nojig att den skulle stressas av ljuden och kanske fara illa. Insåg också att maskinen verkade ta bilder baserat på mina utandningar, som ju normalt är rätt få per minut och därför gjorde att maskinen arbetade rätt långsamt.Började fundera på att försöka forcera och andas snabbare men insåg att jag nog bara skulle bli yr och få syrebrist. Bättre att fortsätta med den lugna, yogiska andningen jag är van vid när jag ska hålla mig lugn. Andas på i min egen takt. Bara hålla ögonen stängda och tänka mig tillbaka till skidspåret…

Till slut blev jag utsläppt, och kände mig rätt stel här och var, men trodde nog ändå att det inte kunde ha tagit så väldigt jättelång tid. Så lite paff (eller egentligen superförvånad) blev jag allt när jag kollade på klockan i omklädningshytten. Ca 75min hade gått sedan vi blev insläppta! Nästan fyra gånger så länge som best case! Hur fort andas normala människor egentligen?!

Inte så konstigt jag blev stel. Inte hade jag räknat så fel på andetagen heller. Har nog faktiskt ganska bra tidsuppfattning med hjälp av dem. Men jiiiiiisses, den där andningen… Mycket bra att ha i yogan, inte lika bra när man ska undvika att helt förstöra röntgenklinikens dagsschema och har en energitörstande gravidkropp att tillfredsställa… 

En av mina längsta meditationer hittills. För det kändes i princip som meditation, iallafall efteråt. Jag var väldigt fokuserad, men samtidigt både närvarande och frånvarande. Märkte det ännu mer på kvällen när jag skulle sova men inte kunde – för att hjärnan kändes så pigg. Kanske var det lika mycket radiovågorna och magnetfälten, vad vet jag. Eller så var hjärnan så väl rensad på tankar att den ville kompensationstänka.

Det jag vet är väl att jag är rätt bra på att andas. Lite för bra för mitt eget bästa. I allafall om det gäller att komma snabbt ur klaustrofobiframkallande situationer…